Fred är vägen och kärleken vägvisaren

Hur bekämpar man hatet i sitt eget hjärta, vreden, frustrationen, hämndkänslorna mot människor som begår så onda handlingar?
Jag vet inte. Men den kampen måste föras i mitt eget hjärta, annars krymper jag.

Var inte rädda, säger politikerna. Men var hittar jag mod i denna mörka tid?
Jag vet inte, men jag måste.

Kärlek är enda vägen. Hämnd är den sämsta.
Den leder precis som bitterhet bara rakt ner i avgrunden.

Det finns ingen väg till fred, fred är vägen som Gandhi sa.

Jag saknar ord, känner bara sorg

Idag känner jag mig bara så otroligt ledsen, ja deprimerad. Jag har sett nyheterna från Belgien hela förmiddagen och är så fylld av sorg. Och oro. Vanmakt också. Hur ska vi komma tillrätta med dessa unga galna män, utan empati, fyllda av hat, utan någon respekt för människoliv?

Bryssel råkar vara den flygplats man åker via till Liberia där E2 arbetar nu. Hennes pappa är där just nu, åker hem nästa vecka. Jag åker dit i höst. Men det kan hända var som helst.

Som sagt. Jag saknar ord. Känner bara sorg. Vrede också. Och vanmakt.

Just det där att det är en komplimang att se ung ut! Man ska bli glad

Var jag mera värd när jag såg ut så här?

Just det där att det är en komplimang att se ung ut!
Man ska bli glad.
Skönhet är förbehållet unga släta människor.

Jag började skriva min nya roman, Om ni inte börjar leva gör jag slut, för att jag kände mig -  ja vad ska man säga - klämd mellan generationer i desperation?

Dels sextioplussare som alltmer kände sig osynliggjorda i vårt samhälle, hopklumpade som äldre. De påverkades av bilden av gamla i vårt samhälle som ute ur spelet, ointressanta, nära döden, inget att bry sig om. Värdelösa för samhället och något som snart ska kastas på samhällets sophög.
Jag såg tidigare starka engagerade aktiva människor på något sätt förlora fotfästet och stoltheten.
Jag såg hur desperat många ville att kontrollanter på bussar och var man nu kollar åldern häpet skulle titta upp och säga: Men är DU så gammal, det skulle jag aldrig tro.


Dels det
Men också alla yngre jagade människor som sliter med jobb och stress, med jobb där man ständigt är uppkopplad, med dagis med personalbrist, med krav på sig att vara just så unga och lyckade och vackra som reklamen säger. ÅH om vi ändå kunde få gå i pension, sa de. Vilken lycka, då skulle vi äntligen kunna göra allt vad vi vill.

Överdriver jag? Kanske, men det här upplever jag i min värld.
Då gjorde jag det jag gör när jag blir engagerad. Jag skrev en bok. Om just detta att min generation, i alla fall väldigt många, nästan känner en ursäktande skam över sin ålder.
Deras erfarenhet räknas inte så de känner sig helt enkelt onödiga. 
Glömmer sina drömmar. 
Allt det skriver jag om!

När jag gav mig själv nyårslöftet att sluta vara så tapper - och höll det

Jag nyårsafton 2008, gladare och ärligare idag

Jag vill önska alla en härlig nyårsafton och ett Gott Nytt År. Hoppas ni firar som ni själva vill. Allra helst tillsammans med vänner, familj.

För några år sedan, ja ganska många nu, var jag en ledsen liten människa. Jag hade inte kommit över en skilsmässa som var hemsk, jag hade flyttat, mitt tidigare så lugna liv var upp och ner. Den man jag träffat och tyckte om, ja det var komplicerat, han firade med sin familj.
Men jag ville jag inte berätta för någon hur jag kände.
På Nyårsafton brukade vi samla många vänner hemma hos oss. Glatt och rörigt!
Denna nyårsafton hade jag inget att göra, hade inte haft kraft att ringa någon, bjuda någon.
Vi skulle ta en liten middag jag och döttrarna innan de gick på fest, det gjorde vi.
– Men är det säkert att det är okej för dig att vara ensam, frågade de innan de gick, alltid så omtänksamma.
– Visst! sa jag käckt och jag trodde nästan det en stund.
Tills dörren stängts.
Då kom tårarna.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen. Men jag höll allt inom mig, jag ville inte belasta någon med min sorg. Jag ville inte att någon enda i hela världen skulle tycka synd om mig.
Jag som aldrig brukar ta lugnande piller gjorde nu det. Tog två. Rullade in mig i mitt täcke, grät och sov över tolvslaget.
Det var hemskt.
Jag var inte ens ärlig på bloggen.
Så här skrev jag då:
"Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."

Det var inte helt okej. Jag mådde så mycket sämre.

Jag lovade mig själv då att jag skulle sluta vara tapper på det viset. Att jag skulle berätta, i alla fall för mina närmaste, hur jag kände. Sluta försöka dölja sorg jag kände.
Jag tror det var ett nyårslöfte jag hållit.
Och livet vände. Som det gör.
Idag känner jag ... lycka. Det innebär inte att allt är perfekt alltid. Men jag vågar på ett helt annat sätt både möta min sorg och dela den. Och då känner jag också så mycket mer glädje och tacksamhet över mitt liv.

Vi är människor, precis som ni

Ja jag har rensat. Sålt garderober på blocket. Packat ihop saker att skänka bort. Det är en lättnad att tömma, men det jag känner är också ångest. Samtidigt som jag brottas med mitt överflöd har människor ett liv utan någonting.
Jag ser bilderna, jag läser skildringarna och bestämmer mig för att det är inte maktlöshet jag ska känna.
Det enda jag kan göra är ju att samla ihop det jag har, mitt överflöd, och skänka till dem som bättre behöver det. Små barn som vandrar på vägarna med sina föräldrar, familjer som riskerar sina liv i usla båtar, bort från ett fruktansvärt krig, oändlig fattigdom, som inte blir mottagna någonstans.

Vi är människor, precis som ni, ropar en förtvivlad man mot mig i teverutan.

Ja det är så fruktansvärt orättvist, så grymt, så faktiskt ofattbart med den ström av förtvivlade människor som lämnar sina hem utan att få någonting med sig. Annat än kanske ett hopp om ett liv, någon annanstans, i ett land med fred och välstånd. Som vårt land.

Jag vill skänka pengar, jag vill ge vad jag kan. Jag upprörs. 

Plötsligt skriver en granne på vår hemsida i bostadsrättsföreningen: Vi kan väl upplåta gästlägenheten till en flyktingfamilj. Och gensvaret är stort. Så skönt att se. Vi som bor här, vi  som slänger så mycket i våra soprum. Nog kan vi ta mer ansvar. Nog har vi alla råd att hjälpa till.

Det lilla man kan göra det ska man göra.

Jag orkar inte tänka på föraktet hos människor som inte känner medkänsla, som tycker att de här människorna kan väl stanna där de hör hemma. Alltså, jag vill inte öppna mitt sinne för hat, inte för förakt heller. Men jag känner vrede när jag läser vad SD-människor uttrycker.

Men det är inte vrede utan medkänsla och hopp jag vill fokusera på

Men det är inte den vreden jag ska fokusera på, det är medkänslan, känslan att jag och alla andra medkännande människor med hjärta kan göra vad vi kan göra, varje insats är viktig. Och vi ska lyckas.

Tänk om det var du ...

Tänk om det var du som vandrade, fattig utan ägodelar, med dina barn, bort från allt du älskat, sökande efter en ny framtid.

Att sträcka ut sin hand, att inte vända bort huvudet, är att visa mänsklighet

Jag lider så av att se alla tiggarna på våra gator. Det är svårt att förstå och svårt att veta vad man ska göra. Jag har känt mig maktlös. Minns hur stolt jag var över mitt land i Frankrike, hur jag berättade att på våra gator finns inga tiggare.
Nu finns det och det är svårt att hantera. Man ger lite pengar, men min känsla av skuld, av att inte räcka till, den finns.
Självklart är det stora politiska lösningar som sträcker sig genom Europapolitiken som måste till.

Men vi behöver ju inte bara se undan  i väntan på detta.

Man kan göra som Elin till exempel. Hon brukar tala med en ung kvinna som sitter vid vårt Konsum. handla lite åt henne, ge henne pengar.  En ung kvinna med barn hemma i Rumänien, med sjukdom, utan någonting. De kan kommunicera genom hennes bror på italienska.

I helgen hade polisen rivit lägret där de bodde, slitit iväg tältet och deras få saker. Nu hade de ingenting. Elins upprop på Facebook gav kläder, gav ett nytt tält.
Visst känns det fruktansvärt. Vi sover i våra varma hem, de är lyckliga över ett tält och de varma kläder vi skänker av vårt överflöd.

Ändå är det  en utsträckt hand. Det är att visa mänsklighet, det hon gör.
I stället för att vända bort huvudet.
I stället för att låtsas icke-se gör man det lilla man kan i sin egen närhet.
Åtminstone det.
Det är medmänniskor det handlar om.
Människor som vi, men människor som saknar allt.

Minnen bubblade upp av en svår ensam tid i mitt liv - när vänner försvann

Gamla minnen kom tillbaka till mig de senaste dagarna av en svår period i mitt liv.
En journalist ville prata med mig om något jag skrivit, det var ett bra tag sedan, men det handlade om hur vänner sviker och försvinner när man skiljer sig. Det var väldigt plågsamt för mig under flera år efter skilsmässan.

Plötsligt var jag ersatt på de fester jag brukade vara bjuden till av min exmans nya kvinna. Det var om om jag upphörde att finnas för en del människor i min omgivning som jag räknat som mina nära vänner. Det var en hemsk och märklig upplevelse som jag tyvärr delar med många av mina frånskilda väninnor. Som om vi var farliga, som om skilsmässor smittade. Som om jag blivit en kvinna på jakt efter nya man. Det var jag inte, jag var mest på jakt efter mig själv.

Allt var förvirrande, tur att jag hade mina närmaste vänner och min familj och snälla grannar. Det var jobbigt nog ändå att  hitta nya sätt att leva, att efter många år som del i ett vi  vara ett jag.

Nåväl, nu har jag det på distans och kan prata om det. Men minnena bubblade upp idag när vi tog bilder och pratade om det

Beatrice Ask, utan insikter och lika empatisk som en gråsten, hade läst men ingenting förstått

Igår skrev Jonas Hassen Khemiri i DN en artikel som var så stark och uppfordrande att den borde kunnat få grå granit att väckas till liv och gråta. Här kan ni läsa den. Läs och sprid!

Läs den med eftertanke. Jag vill att alla ska läsa den. Det här är verkligheten för så många svenskar, inte födda blonda och blåögda. Det här är det ärliga budskapet om hur Jonas, som en av många,  i hela sitt liv blivit bemött av myndigheter, i skola, av polis. Han kan, som den skicklige författare han är, formulera den erfarenheten så att jag tycker att alla måste röras och förstå. Fundera på hur vi alla ska komma tillrätta med detta oacceptabla sätt att bemöta medmänniskor.

Alla, skriver jag. Men det finns en justitieminister i detta land, Beatrice Ask. Hon satt i tevesoffan i morse för att svara på sin reaktion efter att ha läst denna artikel som bara igår delades på Facebook av 45 000 personer. Hade hon läst och förstått? Nej, hon var lite insiktsfull och lika oempatisk som en gråsten. Oberörd.
Inte med en antydan sa hon att hon  läst och begripit. Inte med ett ord visade hon empati, upprördhet - jag har sällan sett ett så uselt och okänsligt framträdande av en politiker.
Hon var bara i försvar... hade inte en enda väsentlig sak att säga. I ställe andades hela hennes framträdande ett försvar för polisen.
Det är ofattbart för mig att man kan läsa en sådan text utan att förstå ett ord av vad den handlar om.
Reportrarna gjorde verkligen sitt bästa för att få en mänsklig reaktion ur henne på denna text, men hon satt instängd i sin gråsten, oberörd.
Fast jag tycker att ett stycke granit borde kunna uppröras och röras till tårar av hans text ...

Stoppa den omänskliga utvisningen av Haddile, två år

Det här är Haddile, två år. Henne vill Migrationsverket utvisa ensam till Frankrike. Hon talar bara svenska. Jag undrar: Är det robotar programmerade att vara onda som fattar besluten på detta verk, människor kan det inte vara. 
Jag tänker på min lille M, 2 år. Tänk om han rycktes från sina föräldrar, sattes på ett plan till ett land vars språk han inte behärskar....
Alla människor med hjärta i kroppen måste protestera mot detta onda beslut.

Bakgrund hämtad från Facebooksidan om Haddiles utvisning: Haddile föddes i Lund, övergavs av sin mamma 20 dagar efter förlossningen. Hon placerades i familjehem, då varken mamman eller pappan gick att få tag på. Nu har Migrationsverket beslutat att Hadille ska utvisas till Frankrike, då mamman är fransk medborgare. Migrationsverket motiverar detta med att det är större chans att återförenas med mamman i Frankrike, och att detta är för barnets bästa.

Haddile känner inte sin biologiska mamma. Den värld hon känner är familjehemmet, och det är nu hennes familj. Om Haddile utvisas ensam till Frankrike, så kommer det vara en traumatisk händelse för henne. Precis som för vilken tvååring som helst som skiljs från sin familj.
Migrationsverkets beslut är överklagat.

SKRIV på namninsamlingen:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6870

Askmolnet var inget aprilskämt och jag är orolig - är inte ni det?

Jag vet inte hur ni känner. Först skrattade jag åt nyheten om askmolnet. Nu skrattar jag inte. Jag känner i stället en stark oro och en stress.  Allt det vi vet om hur sårbart vårt samhälle är blir så tydligt. En naturkraft på Island, en liten ö mitt i havet, sätter hela vårt samhälle ur spel. Vi som är så vana att flyga och resa obekymrat, förflytta våra kroppar, vi kan inte längre det. Vi blir kvar, vi blir strandsatta. Och myndigheterna är rådvilla. De försöker också dölja sin oro men jag kan faktiskt nästan inte tänka på annat just nu. Det mesta blir futtigt. Och om den stora vulkanen intill också får ett utbrott - ett mycket större? Finska arméns plan var ute igår innan molnet knappt rapporterats, tre av planens motorer är nu förstörda av askan. Det är inget aprilskämt, det är väldigt allvarligt.
Nästa vecka ska jag enligt planerna flyga till Paris. Kommer jag iväg? Helst vill jag bara trolla hem Ellen, vara här i det skenbara lugnet och fundera kring små saker som hur vi ska bo, vad vi ska göra. Jag är orolig, stressad. Är inte ni det?

Ingen låste ytterdörren i min barndom - idag är all tillit försvunnen och ersatt med misstrons dubbellås

Ingen låste dörren på Sallyhillsvägen, vi barn gick ut och in hos varandra i portuppgången. Det var lugnt. På landet låste vi inte heller och hos morfar och hos farmor och farfar var det bara att stiga rakt in. Man fick kaffe eller saft.
Nu varnas vi för att ha dörren olåst. Jo, det var länge sen jag hade olåst dörr. I mitt villaområde i Enskede steg objudna tjuvar in genom de olåsta dörrarna och tog väskorna. Till och med på min lilla ö slog tjuvar till på midsommarafton så nu låser vi där också. Nu varnas vi för smygande tjuvar som går omkring och känner på dörrarna i trappuppgångarna, vi varnas för att ha öppna fönster och öppna balkongdörrar. Vi har inte portkod ens i mitt hus för det är för lätt att knäcka. Vad är det för samhälle där ligor  specialiserat sig på att ta sig in hos förvirrade gamla och sno deras ägodelar?
Det hemska är också att det blir en ond spiral, vi stänger in oss, vi blir rädda för varandra, det öppna samhället kräver plötsligt dörrkoder, dubbellås, misstro. Vi misstror varandra. Om en ung kille erbjuder sig att bära den gamla damens väska, är det för att han vill sno den? Vid bankomaterna ska vi bevaka våra koder, se oss omkring. Misstro! Många råd finns det och i allt detta finns en sådan sorg.
Jag vill inte ha ett samhälle där vi ska misstro och bevaka varandra. Jag vill att det ska vara öppna dörrar, tillit. Hur kommer vi tillbaka dit? För det var så en gång. Vad hände på vägen?

Löpsedlar som är en skam för journalistiken

En ung människa tar sitt liv. Det är något av det mest smärtsamma jag kan tänka mig. Det måste vara en katastrof för hans vänner och familj. Det hände igår på söder. Idag tapetserar en av vår kvällstidningar hela söder med bild av honom, med stora rubriker om hans dödsorsak, med namn. Det är vämjeligt. Det är inte bara usel journalistik, det är totalt oetiskt omoraliskt och en skam för journalistiken. Jag vämjes och skulle vilja riva ner löpsedlarna över hela söder. Den idiot som hittade på denna löpsedel - inser han vilken smärta han orsakar för den familj och de vänner som sörjer. Löpsedeln är i mina ögon en kränkning.

Hallå alla schyssta män: NI måste höja era röster för att höras

Jag läser om polischefen i Uppsala och fylls av vämjelse över dessa sexnätverk med högt uppsatta män som förnedrar unga kvinnor. Jag läser om en falsk taxichauför som kör unga kvinnor till en lägenhet och våldtar dem och jag fylls av vrede och avsky. Vad är det för samhälle vi lever i? Vi pratar om jämställdhet och allas lika värde men i grumliga vatten finns ett så fruktansvärt kvinnohat.
Jag förstår ibland varför jag slutade skriva deckare. Hur perverst vidriga saker man än kan hitta på så finns det alltid något i verkligheten som överträffar fantasin i vidrighet. Hade någon trott på intrigen med den snälle jämställdhetsförespråkande polischefen som i hemlighet tillsammans med likasinnade män, likaså stöttepelare i samhället antagligen med fruar och barn, våldtar unga flickor, barn? Jag grips av vrede men också av en fruktansvärd vanmakt. Hur ska vi komma vidare?
Jag tror att det är otroligt viktigt att alla ni schyssta män (de flesta) som blir lika upprörda som jag uttrycker er vrede, jag tror det behövs en mansrörelse som tar avstånd i ord och handling från dessa vidriga mäns onda handlingar. Hallå män: Ni måste höja era röster för att höras

Varför är politiken så tråkig?

Varför är politiken så tråkig nu för tiden? Det frågade Ronny Ambjörnssom i en intressant artikel i DN igår. Så här börjar han sin artikel:

"Det finns en särskild ton som politikerna anslår när de talar till varand­ra, ett insinuant, menande tonfall som skall föreställa polemik men som mest använder polemiken för att dölja att man inte har så mycket att invända i sak. Alla strävar mot mitten men eftersom så många redan befinner sig där får man i stället höja rösten för att märkas. Så blir politiken till röstläge och stil snarare än något som borde angå oss alla."

Jag blir bekymrad över bristen på passion i politiken. Inte ens nu när regeringen raserar vår välfärd hettar det till i den politiska debatten, inte ens nu lyckas oppositionen kännas trovärdig. Den lockar mig inte att engagera mig. Jag som ändå hela mitt liv varit en politiskt intresserad person är  misstrogen mot vad de säger.
Det gör mig förvirrad och också sorgsen.

Läs Åsa Beckmans artikel i DN om "Manliga genier med rätt att svina"

Läs Åsa Beckmans artikel i dagens DN - här om hur den manliga genikulten används för att ursäkta oacceptabelt manligt beteende. Hon berättar en skrämmande vidrig historia om hur hon blev förnedrad av Stig Larsson efter att ha skrivit en negativ recension av hans bok.

"Du, sa han och pekade på mig, det är ditt fel att jag inte fått en enda positiv recension i Stockholmspressen de senaste fem åren. Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata."

Ingen av alla de närvarande kulturskribenterna protesterade eller kom till Åsas försvar. Det var några år sedan. Hur skulle det vara idag i kulturvärlden där sextrakasserier som på Operan försvaras med mannens "latinska temperament" - finns det alltid ursäkter för manliga geniförklarade kulturutövare?

Avskedets stund när magin försvann

När jag frågade vad ni vill ska finnas i ert hem när ni kommer tillbaka efter en lång resa svarade Maria ett gammeldags tjockt handskrivet brev. Brev är härligt. Men jag blir lika glad för brev i min mail. Under flera år har jag nästan varje dag fått brev från någon jag tyckte om, kärleksfulla, roliga, omväxlande mail. Ibland skickade vi dikter till varandra, ibland små funderingar eller bara kärleksfulla ord. Ända sedan 2005 har vår mailväxling pågått, tusentals mail. Men avskedet fanns inbyggt i vår relation och nu är det den stunden. Avskedets stund. Magin försvann, sköljdes bort av andra ansvar och av vardagens rutiner. Ibland öppnar jag den mailen men det är tomt i min inbox. Jag känner en saknad, en sorg kanske. Men jag vet också att det var så det skulle bli.
Det kunde inte bli på något annat sätt.

Ett moln på min himmel - turistande äckelmän

Jag vill inte göra er för suktande efter fint väder så jag visar en bild av hur det såg ut här för tre veckor sedan när båtarna kom och evakuerade Ellen bland andra från den helt översvämmade receptionen. Så kan det också bli. Men så är det inte idag!

Det är nästan overkligt att läsa rapporter hemifrån om mörker och kyla när man är mitt i sommaren. Idag skiner solen, vi har varit på stranden och ätit grillad fisk. Allt var underbart - utom två äldre europeiska män med ett gäng småpojkar med sig, pojkarna var sådär 7-12 och det såg inte trevligt ut när männen skulle kolla om de var lite sjuka eller tog i dem. Vi kan ju inte veta, det är det som är det hemska. Kanske var de bara två snälla män som arbetade med barn. Men något fick både Ellen och mig att känna ett helt annat slags äckelvibrationer. Jag hoppas vi hade fel. Jag hörde häromdagen en vän här berätta om hur vanligt det är i fattiga fattiga Kambodja med turistande pedofiler. Jag känner en vanmäktig ilska över att det finns människor som begår så onda vidriga handlingar som övergrepp mot barn. Jag kan inte förstå det.

Leonard Cohen finns alltid där, i kärlekens början och när den tar slut - hans röst ger tröst

Leonard Cohen, 75 år i idag. Vi är många som bär på kärleksminnen kopplade till hans sånger. Jag har sett honom flera gånger, på Tennisstadion i början av 70-talet till exempel. Då hade jag redan förälskat mig i den vackre pojken som spelade gitarr för mig och sjöng Suzanne... hur skulle man kunna låta bli att bli förälskad. Vi blev det, vansinnigt galet förälskade och förlovade oss hemligt när vi knappt ens mötts, bestämde snabbt att vi skulle ha barn och aldrig svika varandra.

Många år senare tog sagan slut och då var han där igen, Leonard med sin mjuka röst och tröst. Jag spelade skivan Ten new songs, om och om igen. Ensam i Paris och så förtvivlad var hans röst en slags trygghet. Han sjöng för mig, jag skrev. Jag grät. Efter en månad var jag redo att möta livet igen.
Men jag vet sedan dess att Leonard Cohen, han finns alltid där, som tröst, som kärleksinspiratör, med sin mjuka röst och sina sånger med hemliga budskap som jag förstår med min själ.
In my secret life... Lyssna på den. Och på Suzanne förstås.
Läs förresten den kunnige Magnus Erikssons artikel idag i Svenska dagbladet: Cohen förför med mytologi och melankoli

Lite sorgsen blir jag när jag lyssnar på Bodil, men det är inte hennes fel

Jag lyssnar på Bodil Malmstens Sommar och jag är ensam, döttrarna är ute och den som skulle kunna trösta mig är inte hos mig. Hon trycker på alla mina känsliga punkter och hon är så klok att jag inte kan värja mig.
Hon pratar om Bob Dylan och Leonard Cohen som följeslagare genom hennes liv som genom mitt. Förundrar sig över hur de åker jorden runt på turnéer och har kärlekshistorier med surmulna unga kärlekstörstande kvinnor. Bob och Leonard är äldre än jag. Säger hon, Bodil. "Men hade de varit svenska pensionärer som suttit på en parkbänk med varsin gratistidning hade ingen brytt sig om dem."
Vi vet att det är så.
Hon är klok, Bodil Malmsten, lite sorgsen med många funderingar som jag kan känna igen. Jag blir lite sorgsen jag också.

Ansiktet är fullt med streck - det går över tänker man, säger hon: "Det är något som går. Men det går inte över, nåt kallt som sprider sig, som glider längs ryggraden som en isbit, det är oåterkalleligt, du blir aldrig femtio igen, du är på fel sida sextio, det är ingenting att göra åt."

Hon pratar om den galna feel good trenden som kletigt inbillar en att man är så kapabel, problemen fixar sig om man slappnar av. Så otroligt stressande det är med alla avslappningsråd, menar hon. Fuck off alla feel good fanatiker, säger Bodil. Det gör lite ont i mig när hon pratar. Hon har så rätt.

Men hon säger att en tröst hon har är amerikanska våldsserier och signaturen till Sopranos går... just den serie som jag tittar på, den är trösterik.
"Hur dålig människa jag än är och låt mig få vara det - personerna i mina våldserier är värre, men våldet är inte på riktigt."

"Bevisligen, trots allt, finns det lilla ögonblicket till", tröstar Bodil.

Jo det är det lilla ögonblicket till man hoppas på trots allt.