Tiden går, brännbollen består

Det var brännboll på ängen vid dansbanan i går kväll. Barn och äldre. Milton var entusiastiskt med på sina villkor, slagträet var högre än vad han var, men vad gjorde det. Han tyckte det var underbart kul och sprang så fort hans tvåårsben förmådde..
När jag växte upp, då spelade vi också brännboll. Stora horder av ungar i alla åldrar, hela kvällarna när det var varmt. Vi lekte kurragömma. Vi bollade. Vi hade så många olika lekar och vi var så många. Men aldrig att någon vuxen var med. På sin höjd öppnade de fönstret och ropade in oss. Men vi levde ett väldigt fritt liv.
Kan vara intressant att tänka på idag då alla vuxna konstant har dåligt samvete. För allt. För att de jobbar för mycket, för allt de inte hinner med. Och det som ska hinnas med är bland annat att skjutsa barn till olika aktiviteter.
Jag undrar vad som hänt om vi föreslagit våra föräldrar at de skulle skjutsa oss till badet eller idrottsträningen, ja dels hade vi ju ingen  bil, men själva tanken att man skulle skjutsas omkring och inte själv ta sig till sina aktiviteter var främmande under min uppväxt.
Satt bara och funderade på det en stund igår efter brännbollen. Hur olika allting var, men brännbollen, den är sig lik.