Det känns nästan lite skamligt att ta båten till stan en morgon när solen skiner. I synnerhet som det varit få sådana morgnar denna kalla sommar. Men jag gör det ändå. Jag vaknade fem och kände en plötslig impuls att åka in, tvätta, handla, duscha i varmt vatten... bara gå omkring på asfalt.
Jag vet att jag efter en timme längtar tillbaka så då tar jag ettbåten och är ute på ön i tid till ett eftermiddagsdopp.
Men visst är de lustigt med den där lilla stränga rösten i mitt bakhuvud som ogillande talar om för mig att är det sol så stannar man på landet...
Nu är jag olydig, sitter redan på båten. Den största båten som hämtar oss på vår lilla brygga på morgonen. Med pendlarfrukost, nybryggt kaffe. Det är poesi det med.
4 kommentarer:
Pendlarfrukost på en skärgårdsbåt låter verkligen som poesi.
Sant Eva. Men det mest poetiska är att komma ut till ön igen.
...och bara det att ha en ö att komma ut till...:-)
Hej Karin! Ja, jag upplever det varje dag här som ett stort privilegium!
Skicka en kommentar