Hur allkompetent är du?

Ibland blir jag så trött på den allkompetens man måste ha!
Säger jag efter att just ha lyckats radera alla bilder och adresser i min mobil.
JAG kan inte hjälpa dig, sa killen i 3:s butik.
Ganska dåligt tycker jag.
Han hänvisade mig till Applebutiken.
VI  kan sälja, sa mannen där, men JAG kan inte tekniken.
Tack för den! Jag är tydligen inte ensam om att vara sjukt oteknisk. Milton, 3, försöker hjälpa mig med dvd:n när det går för sakta.

Som författare ska man också kunna mycket! Det räcker inte bara med att skriva en bok, man ska kunna "hisspitcha" den för att få den såld, berättar den roliga bloggen Kreagrafen idag.  Man ska inte bara kunna hisspitcha, man ska helst också vara rätt, kunna pitcha både sig själv och boken. Och kanske göra sig bra i TV? Med mera, med mera ...

Vad är det mer man måste kunna idag, undrar jag? Det är ju inte bara dåligt, nog håller det också hjärnan igång.
Hur allkompetent är du?

Längtar till livet på ön

Längtar till livet på ön. Snart så. Vi ska vara där mest hela sommaren, mest hela familjen. Det är så nära stan så det blir lite fram och tillbaka, lite jobb (mycket kanske för Ellen), lite möten och fester.  Annica Wennström på andra sidan ön, härliga bokprojekt att spåna om på våra verandor.
Jag älskar också möjligheten att så lätt och snabbt ta båten till stan.
Och möjligheten för vänner att så lätt ta båten ut till ön.
Kom!

Min Love Story med Konsum tog slut

Vi räknade Konsumkvitton i mitt hem, vi handlade på Konsum, på Forum, vi till och med åt söndagsmiddag på Forum (=Konsum i Sundsvall). Så vår historia är lång, kära Konsum, men nu tog den slut. Visst är jag lite småslarvig, visst glömde jag väl att betala Medmerakortet nån gång. Men att du skulle ta det så allvarligt att du sade upp bekantskapen det fattade jag inte. Det fanns ju kredit kvar att ta av i vår relation. Det påpekade jag försynt och betalade  in pengar.

Då kom ett ilsket kravbrev, DITT KONTO ÄR UPPSAGT BETALA IN 3475 kronor. ANNARS.... Ok Konsum, jag klippte itu mina Konsumkort och skickade in och sa att är det så du vill ha det så ... hade nog väntat mig ett vänligt svar om missförstånd, klart jag gillar dig och vill ha vår relation kvar, I stället kom ett till ilsket brev, kylslaget i tonen.
Är det så Konsum behandlar sina kunder så förstår jag att KF-koncernen går illa, så illa att man nu hotar med att slopa den heligaste av KF-kor: Återbäringen.
Men så är det, en stelbent koncern utan medlemskänsla, det är Konsum idag, då går det som det går.

Hej och Good-Bye KF, vår love story tog slut och det är mest ditt fel....
För som jag skrev till dig: Det är inte jag som ska krusa dig för att få handla på Konsum, Coop, KF ... det är ni som ska krusa mig för att få ha mig kvar som kund. Det har ni inte längre.

Solviken i sommar

Jag hade tänkt spara den till sommarverandan, solstolen, ett glas rosé och frid - min vän Annika Estassys debutroman Solviken. Men otålig som jag är så kunde jag denna regniga helg inte vänta längre. Invirad i en pläd med ett glas rött inom räckhåll och vinden tjutande utanför började jag läsa. Och fortsatte och fortsatte.
Precis som jag anat är Solviken en riktig bladvändar- sträckläsningsroman. En feel-good roman, utlovade Annika, och det är det.
Jag känner att jag följt med i hennes blogg på resan till boken, först  anade man lusten att skriva, sedan började skrivandet, omskrivandet, bearbetandet. Jag vet nästan ingen som så ambitiöst och  omsorgsfullt arbetat med sin roman. Läst, låtit läsa, skrivit, funderat skrivit om. Förkastat och omarbetat och till slut blivit färdig med en roman med kärlek och lust, sorg och längtan. Där finns sökandet  efter bekräftelse och misstro om att någonsin hitta fram till en kärlek som kanske ändå visar sig finnas där man inte väntat det.
Omsorgsfullt skriven, kryddat med Annikas lätt bitska, roliga och rappa stil som jag känner igen från bloggen.
Solviken är en riktigt njutbar sommarläsningsbok.

Mycken längtan i liten människa

Just idag när träden nedanför vårt fönster slår ut och våren är som vackrast kom Ellen hem från varma Mali.
Den som väntade mest på hennes ankomst idag var nog Milton och när hon väl kommit vek han inte från hennes sida. Mycket längtan i liten människa.
För några dagar är hela familjen hemma, ingen flyger, ingen far – förrän om ungefär en och en halv vecka. Men sedan är det sommar och den tid då ingen av oss vill lämna Sverige utan bara stanna på ön.
För mig finns ingenting som går upp mot Sverige på sommaren, då längtar jag inte bort som så ofta annars utan är fullständigt lycklig med att stanna här.

Var hittar Du det du vill skriva om?

Varför vill du skriva en bok? Hur hittar du vad du vill skriva om?
Där det bränner till, tänker jag. För det är väl därför du vill skriva en bok, för att du har något att berätta, något att utforska? Hela mitt liv visste jag att det var saker jag ville veta mer om, uforska i mig själv.
Innan jag skrev böcker, när jag var journalist, fanns fröet till dessa böcker i mig.
Det var känslan den dagen när jag kom hem från skolan, min starka glada mamma satt i en fåtölj och grät, solen föll in genom fönstret och fick hennes hår att lysa. Men hon grät. Hennes mamma, min mormor, hade dött. Det blev min barnbok Lena flyttar

Den där sommaren då jag skulle börja sjuan och kände mig så vuxen, då jag var så kär i en av de farliga killarna på moped och började ana vad vuxenlivet var, en oförglömlig het sommar. Det blev Mopedsommar.

Det där fruktansvärda året på gymnasiet, det allra första, när jag kände mig så fel. När jag inte hittade min roll. Inte förrän  några likasinnade började tala om poesi, om skrivande, när vi samlades på kyrkans trappa en sen kväll och startade vår hemliga förening Ave Ars. Det blev Frusna ögonblick. 

Det är minnen som har glädje i sig, men också mycket smärta. 
Minnen som etsat sig in i mitt hjärta och mina känslor. Jag visste, detta måste jag skriva om, skriva för att förstå.

Känslorna är mina, böckerna är ändå inte självbiografiska, men det är minnen med starka känslor som var min fantasis startpunkt.

Var hittar DU det du vill skriva om?

Brödbryta à la pappa är inte heller så dumt

Tänk hur det kan vara. Häromdagen drack jag gott vin och åt allt från fantastiska ostar, färsk sparris, gåslever .... Idag är jag hemma och njuter av min pappas favoritmellanmål: Brödbryta.
Han bröt ner tunnbröd i en skål, skedade över lingonsylt och hällde på mjölk. Och njöt.

Och det är fantastiskt gott! Hej pappa!

Odla vin, ett kärleksfullt hantverk

Visst är det fascinerande med drycken vin? Den dracks inte i mitt barndomshem. Surt! sa mamma och grinade illa när hon tog en klunk.
Så ut i världen klev jag utan att veta mycket.
Nu har jag lärt mig mer, men sällan på ett så intressant sätt som under min resa till Sauve. Vi besökte olika slags vingårdar, någon stor med blanka rostfria tankar, där plockades druvorna med maskiner och det var ganska storskaligt. Så icke hos vinbonden Patrick Repellin på Coste Longuière i Lézan som höll en föreläsning för oss om hur han ömt beskär sina plantor, planterar gräs mellan plantorna för att tvinga ner vinrankans rötter djupt i jorden där mera vatten finns. Han väljer noga när och hur druvorna ska plockas – och plockar för hand. Mais oui!!
Sedan vidtar en process som är  ett kärleksfullt hantverk för att få fram ett vin med rätt kulör, smak och doft och utan kemiska tillsatser.
Jag köpte ett fantastiskt dessertvin, La Bleue, tappat på vackra blå flaskor och hemförde dem i resväskan, inlindade i mina kläder.
Det ska jag njuta av i sommar, kylt, till jordgubbar.

Förresten sa vinbonden Robin Williamson på Domaine de Saumarez till oss att kyla rödvinet i sommar, inte dricka det varmt!
Välj vita viner till ostarna, sa också denne före detta börsmäklare som bröt upp från marknaden i London för att förverkliga drömmen om en fransk vingård med sin hustru som också hon var ekonom tidigare. Nu sköter de mycket hantverksmässigt sin lilla vingård nära Montpellier, har fått två barn. Och kanske är också vinodlingen för dem ett älskat barn att ömt vårda.
När druvorna ska plockas är det fest.
""Kom! uppmanade han oss.
(Bilden av Robin har jag lånat av Örjan)

Avbrott för mat, vin och gapskratt ...

Man kan nog vara flitig på många vis när man skriver. Ett sätt är ju att bara vara disciplinerad. Det har jag kanske varit lite för mycket ett tag, mera plikt än lust kan man tänka. Jag var trött. Så jag tänkte att det är bra att resa bort och skriva. Ny miljö, luftombyte.
Jag reste bort - och skrev ingenting.
Men är så inspirerad.
Det var så rätt. Jag har umgåtts med fantastiska människor och fått dela deras tankar. Vi har lagat mat tillsammans, fantastiska trerättersmiddagar efter att ha inhandlat råvarorna på ljuvliga marknader. Vi har varit på besök hos engagerade vinodlare som brinner för sin uppgift att skapa goda viner och där köpt vinerna till måltiderna. Jag har mött så mycket engagemang och klokhet och verkligen levt intensivt några dagar. Det har varit så enkelt, så fint.
Jag har sovit så gott.
Problem har varit hanterbara.
Och som vi har skrattat, vi människor som knappt kände varandra innan men lyckades samarbeta på ett så prestigefritt sätt. Jag älskar sammanhang som detta när man kan kasta sig mellan intensiva bråddjupa samtal om sina liv och där emellan totalt tokskratta .... så som det bli när alla bjuder på sig själva.

Bröt upp från rutiner reste till vackra ruiner....

Jag föreställde mig att mitt fria författarliv skulle innehålla många överraskande spontana infall och resor. Kanske har jag varit för bunden till skrivbordet, till rutiner. Nu får det bli en ändring.
Så tänkte jag och drog på mat-vin-och skrivresa till Sauve i Languedoc-Roussillondistriktet i Frankrike med ett glatt gäng. Det är ett av landets största vindistrikt, inte så känt men med fantastiska viner att upptäcka.
Kanske blev det mer vingårdar än skrivande, mer matlagning med glada människor.
Men det tror jag är inspiraton. Också att möta nya människor med olika bakgrund och under några dagar få ta del av deras planer, liv och drömmar.

Ni vet hur det är, man åker med en kompis, känner inte de andra. Först är alla lite avvaktande, ibland blir det bra, ibland blir det inte en grupp. I det här gänget fanns både värme och glad nyfikenhet, upptäckarlusta och många fniss.
Jag är glad att jag bröt upp ur rutinerna och drog iväg och mina ögon är mättade med vackra bilder av denna bedårande medeltidsstad där några företagssamma svenskar tagit tag i sina drömmar och fått för sig att rusta upp hus som låg i ruiner till de mest fantastiska bostäder.
Mer om mat och vin så småningom ... Se på bilderna, det är lika fint som det ser ut.

Kanske kan man hitta skrivro på Oliven?

Det finns ett litet paradis, med lugn bakom tjocka murar, med bergens skönhet intill och havet inte alltför långt borta. Jag tror jag måste ta er med till Sauve.

i Languedoc. Man kan till exempel bo på Oliven, ett pensionat med gammaldags charm och hemkänsla. Jag har lånat bilden från deras hemsida som jag också länkar till!
L’Olive, Oliven, var en gång ett härbärge för pilgrimer på väg till Santiago de Compostella. Husets vackra rofyllda  trädgård är ruinen efter byns medeltida kyrka med murar från 800-talet.
Vad tror ni, kan man hitta harmoni och skrivro på en sådan plats?
Fortsättning följer, jag lovar.

Det kom ett handskrivet kort med posten

Det kom ett stort blankt vykort med posten, ni ser det härintill. Ja, det är en bild, en tidig vårbild, av huset på ön. Men det kom som vykort, handskrivet på baksidan, med frimärken.

Visst blir man glad när det dyker upp ett riktigt handskrivet kort eller brev? Det är så sällan nuförtiden. Det var från vännen och grannen Lena på ön. Jag saknade henne på Facebook. Vi brukar ha kontakt lite då och då men hon var försvunnen. Då mailade jag i stället och undrade om något hänt? Oh, dessa tider av märklig kommunikation? Varför ringde jag inte helt enkelt?
Med posten igår kom detta jättegulliga svar. Hon hade helt enkelt tröttnat på att Facebook gjort att hon slutat ha kontakt med flera av sina vänner per telefon, hon ville höra deras röster.

Visst är det tänkvärt. Hur ofta kastar vi inte iväg ett mess, ett mail, en rad på facebook, när vi kanske kunde ringa och höra den levande rösten?
Ändå vill jag så klart inte vara utan min Facebooksida, mina mess eller mina mail...
Men man kanske kunde göra som Lena ibland, ringa, skicka iväg ett kort.
Jag tycker det här var så fint och tänkvärt, och så omtänksamt!

En tid att leva med alla sina sinnen

Det är vår i luften i Stockholm. Är det allergi eller är det vårkänslor? 
Jag känner mig lite snurrig och glad och yr och tänker att nu blir det sommar, nu blir jag glad.
Det ligger människor i solen i alla parker, alla äter glass, rabatterna blommar, träden grönskar, solen skiner. 
Det är en fin tid. 
En tid att njuta. 
En tid att leva med alla sina sinnen.

Skräp för vem? Återanvänd, återvinn, ta till vara

Idag kom den gigantiska sopbåten till bryggan, det gör den två gånger per år och hämtar allt sånt vi öbor inte kan stoppa i soptunnan eller ta med själva. Ibland är det otroliga berg av sopor som sträcker sig långt upp på stigen.
Idag var det lugnt och fyndfritt. Ibland kan man hitta något fint som grannarna kasserar, men idag var det rostigt och gammalt och trasigt.
Det känns egentligen skönt, jag lider i mitt grovsoprum i stan där grannarna kastar nya nästan inte använda saker, vräker ner böcker och barnkläder bland gammalt hö med hamsterkiss. Där finns fullt användbara sportkläder, tekniska apparater, det finns knappt ord att beskriva hur mycket som är användbart men slängs fast det borde lämnas till någon återvinning.
Dessutom är det ju förbjudet att ta saker från soprummen.
Här på ön däremot blir alla bara glada om något jag inte har användning för längre kommer till nytta hos en granne. Som min fantastiska soffa till exempel som slängdes av en granne häromåret och som jag älskar att ha i min trädgård.
Fram för återanvändning.
Och återvinning!

Tillbaka i sommaren

Min vitsippebacke och årets första verandakaffe


Det är lite rörigt ibland innan man kommer ut till ön, det finns ingen affär, ingen kiosk, man får kolla båttider och båtbyten, litet pyssel är det. Men när man väl är ute, när Silverö lägger till vid bryggan, då är det ljuvligt.
En gång gjorde jag en fasansfull magnetkameraröntgen, ni vet man blir inskickad i ett smalt rör. För att inte få panik och slita mig loss och lämna sjukhuset visualiserade jag hur jag gick stigen upp från bryggan till mitt lilla röda hus, ön är bilfri förstås, små grusade stigar är våra vägar.
 I mina tankar gick jag den lilla vägen, följde med blicken blommorna vid kanten, rosenbuskarna, en och annan mördarsnigel ... och klarade min röntgen.
Jag älskar att gå den lilla biten i verkligheten också. Se mitt hus ligga där i backen och vänta på mig, omgivet av skira björkar och idag mängder av vitsippor. Många snälla grannar som Kent som hjälper mig med vattnet och hans vänliga fru Marie. Jag känner mig välkommen. Laxwok hos Katta nu i kväll och sedan sjunka ihop här på verandan med tända ljus.
Jag är på ön igen. Tillbaka i sommaren.

Ön, nu kommer jag!

Ön blir det idag. Jag är som en bångstyrig häst som vill ut på grönbete. Inget stängsel håller mig kvar. Hela året längtar jag dit. Nu är det dags.

En dag blir det tyst, alltför tyst

Så konstigt det känns. Ingen liten glad röst som ropar på mig, En ensam napp, några småkläder på tork, men ingen Milton. Hans pappa har kommit hem efter nio dagar i New York. Min tillfällige lille sambo har flyttat hem.
"Ikväll är det pappas tur att sova med mig, vet du", sa han, tog sin lilla väska och drog iväg.

Tänk en gång i tiden var mitt liv fullt med barnröster, springande steg, frågor, prat, varma kramar, min man.
Det kanske är därför jag nu nästan alltid tycker det är för tyst. För stilla. Jag klagar över att ingenting händer.
"Men mamma, du gör ju saker hela tiden", säger yngsta dottern, "fundera på varför du känner så."
Jag funderar och hittar många svar.
Ett svar är väl att jag är en riktig familjemänniska som älskar att ha just precis dem jag älskar omkring mig, tätt intill.
Har jag inte det känner jag mig ensam. Inget att göra åt det.
Kanske värt att tänka på för den som är mitt i stressen och bara längtar efter fem tysta minuter för att läsa sin tidning?
En dag blir det tyst. Alltför tyst.
Kanske lite fridfullt också, ändå? Nu ska jag läsa sista kapitlet i Människohjärtat och dricka kaffe i solen på balkongen.

Kuttersmycke, ruffhäxa - eller bryggseglare?

 "Vilket kuttersmycke",  skrev en av mina kompisar när jag la ut bilden intill på Facebook. Att jag la ut den var mest ett skämt, men kanske för internt?
De som känner mig vet att jag minst av allt är en båtmänniska och att en fördel med skilsmässan i mina ögon var att jag också tog ut skilsmässa från båtliv och lutande segelbåtar.
Men jag kämpade ska ni veta, från 76 till år 2001. Försökte övervinna mina rädslor för havet och följde med, men det ville sig aldrig.
Kanske beroende på att det var kaptenen som visste allt om segling och att vi hade tre små barn i den lutande båten som skulle roas och utfordras?
Klart det är ett eget ansvar också. Jag kunde ha krävt att få lära mig och förvisat kaptenen till köket där jag ofta var. Men det kändes inte heller rätt. Jag ville ju inte ens lära mig segla. Jag brydde mig inte om hur vindarna kom och hur segel skulle sättas. Det är oerhört mycket ointressanta uppgifter på en båt för en icke-seglare.
De gånger vi flöt fram i vattnet i sol och medvind och jag fick sitta och läsa en bok eller bara mysa med barnen när vi låg för ankar i en naturhamn - det var kul. Men mera sällsynt.
Och det var en mardröm att hoppa ur och i båten vid orimliga klippor eftersom kaptenen envisades med att en stege var onödig. Onödigt var, enligt kaptenen, också nät runt båtens reling så att barnen inte skulle falla ur. Vad rädd jag ofta var.
Ja kära nån ... jag var allt en riktig ruffhäxa som skötte barn och mat och mest längtade i land.
Nu är jag i land.
Längtar jag till sjöss? Kanske någon enstaka dag med lagom lätt vind och sol ... men för mig överväger nackdelarna så totalt med seglingen.
Nu är jag mitt eget kuttersmycke på landbacken i stället. Landbacken är lika med mitt lilla hus med den stora verandan på den lilla lilla gröna ön.
(Bilderna tog jag när Milton ville titta på sin farfars stora båt, den ligger i hamn just nu)

Resan till Solviken

Mingel med Annika Estassy-Lovén var det igår när hon romandebuterar med Solviken.
Vi som är hennes bloggvänner har följt arbetet med boken från idé, via omskrivning, mödosamt och lustfyllt arbete, fram till en färdig roman som Frank förlag nu ger ut.
Den ska bli härlig att läsa. Och det var underbart med detta glada mingel för att fira bokens födelse. Så många skrivande entusiastiska människor som bubblade omkring glatt pratande.
Några kände jag tidigare bara från bloggen och vi fick nu mötas i levande livet.
Leve bloggandet som gett mig så många nya vänner och som ger mig  möjlighet att verkligen få vara med  till exempel på resan till en bok som jag nu längtar efter att läsa.
Jag håller tummarna för att Annikas bok blir en succé, hon är värd det.

Bloggvännen, författaren och fotografen Jane Morén tog bilden av oss.

Teater som öppnar fantasins dörrar

För mig är Orionteatern i Stockholm poesi, en slags röd ballong i en mörk värld. En teater där dörrar öppnas till en fantastisk värld vi har inom oss, där fantasin blommar utan att det för den skull är en förljugen verklighetsflykt.
Vilket andningshål.
Nu senast såg Milton och jag förställningen Flickan och pappan,  regi Lars Rudolfsson. Vi såg den med öppet sinne och hjärta, treåringen och jag.
"Jag vill se den teatern många gånger", sa han sedan.
Den sjuka ledsna pappan, tyngd av verkligheten, öppnar tillsammans med sin dotter nya dörrar. En ängel stiger ner från himmelen, en häst kliver in i sovrummet.
Allt kan hända där leken finns. I denna föreställning kliver levande djur in på scenen, skådespelarna bollar med apelsiner och jonglerar och se - till slut får pappa ta av sig sin röda näsa och gå ut i livet igen. En föreställning som tar känslor och fantasi på allvar. Där teater inte är kommersiellt tingeltangel utan någonting livsviktigt. Vackert, meningsfullt och som sagt: fyllt av poesi.

Min farmor har kraft!

Det värker i mig av längtan ut till ön. Men förbindelserna har krånglat på olika nivåer så Milton och jag blev kvar i stan. Inte heller så dumt. Det börjar grönska och bland allt som blommar är det loppisar som slår ut i snart sagt varje kvarter. Underbart om man inte har så mycket pengar. Nu har vi fyndat oss runt söder, vi två, hittat spel i lämplig svårighetsgrad för en treåring, Bamsespel och Pippispel för någon tia styck, dvd-filmer som Lejonkungen för en tia till.
Härligt!
Mellan loppisarna testade vi lekisar.

"Min farmor har kraft!" sa Milton stolt till en klen ung söderpappa som klagade högljutt över att han inte orkade gunga sin dotter mer.
Så gissa om den "farmorn" gungade honom exrahögt  då!
Livet i stan med Milton, det förflyter på ett härligt sätt.

Detta sätt att promenera som kallas demonstrera

Det var en lång väntan igår innan avmarsch. Den lille passade på att sova lite. Vaknade en aning förbryllad över den vändning promenaden tagit - vi gick i en hop med energiskt ropande och sjungande syrier, plus bror John och hans Maria. Yalla Yalla .... ropade vi. Han var klart upplivad över detta sätt att promenera som kallas demonstrera.

Han bor hos mig nu någon vecka den lille, föräldrarna är på resa.
Det var härligt att vakna i morse av hans glada: Ja! Det är morgon nu! Vi stiger upp!"
 Idag är han på dagis men sen tror jag vi ska hitta på andra saker att göra några dagar. Det är ju inte alltid man har ett sådant privilegium som att umgås med en klok liten människa flera dagar i rad.
Jag njuter av det!

Oförglömligt färgade detta min själ och mitt hjärta i rött

Glad 1 maj, fylld av kamp för rättvisa och solidaritet. 

Ingen dag under hela året var mina föräldrar så uppfyllda av stolthet. Det var med denna känsla av stolthet vi gick ner till Storgatan i Sundsvall 1 maj varje år.. 

Jag, Peter och mamma  såg hur stolt pappa och morfar och andra vi kände tågade förbi i tåget med röda fanor och musik.

Oförglömligt färgade detta min själ och mitt hjärta i rött.

Bilden, som jag visat förut, är min son Emils första demonstrationståg. 1974.

Stolta och glada tågar vi, Kent och jag.

Sedan dess - många besvikelser i politiken och i samhället. Utvecklingen gick inte den väg vi drömde då, inte i partiet, inte i samhället.

Men mina och mina föräldrars ideal släpper jag aldrig.

Upp till kamp!