Jag vurpade över skostället jag glömt ställa tillbaka, gjorde en luftfärd och hamnade med hakan i en pall som inte heller skulle stå där. Ursäkta, en liten klagan bara.
Jag röjer hemma för att få ljus och luft, flyttar på saker, men igår var jag så trött /infektion, penicillin/ att jag bara inte orkade göra klart. På kvällen när jag var på väg till sängen såg jag att det lyste på balkongen så med raska steg skyndade jag dit genom den mörka korridoren utan att se de hinder jag själv lagt dit. Och flög.
Nu har jag ett stort fett blåmärke på hakan och stukad självkänsla.
Jag hatar verkligen att ramla. Känner mig så totalt dum och misslyckad. Det kanske är därför jag avskyr den dumma hala isiga vintern då man inte kan gå som en normal människa?
Äsch nu är det slut på klagan, jag sminkar över blåmärket och tar en promenad.
Tro gärna att mitt blåmärke är en boxningsskada, tro bara inte att jag är så klumpig att jag helt nykter snubblar i min egen hall :)
10 kommentarer:
Det där med att ramla är inte lätt men man kan lära sig. När jag joggade i äldrevården (f´låt, gör inga kopplingar nu) så tränade vi folk på att falla och ta sig upp igen. Det har jag haft nytta av själv. Istället för att stelna till och ta emot sig och bryta båtben/handled och mosa ansiktet kan man ta emot sig med underarmen och rulla runt. Det ser mycket mer dramatiskt ut men småbenen går lättare av än de stora.
Om du får för dig att träna så gör det på mjukt underlag.
Tack för tips!!Jag tror faktiskt att den yogaträning jag trots allt hållit på med gjorde att jag inte slog mig så väldigt denna gång som jag skulle ha kunnat göra ...
Stackars du! Klaga får man göra, ut med det bara! Tur att du inte bröt något eller mosade näsan. Och så har du en infektion också, ja, en olycka kommer sällan ensam! men snart blir du bra igen!:)) kram PS har man druckit lite brukar man falla mjukare!!! men det är ju inget att rekommendera bättre englundskans träningspass då!
Margareta, ja vin och penicillin är inte så bra. Jag lyckades drutta runt ändå och falla ganska bra frånsett hakan då, som är blåååå! Äsch, snart är det bra igen ... men det kändes skönt att få klaga lite
Usch, jobbigt. Man känner sig ju så klantig och pinsam. Oavsett om man ramlar över hinder som man själv lagt ut eller om man springer in i ett armeringsjärn som andra satt dit (för att ta ett aktuellt exempel...)
Tänd lamporna innan du släcker dem i fortsättningen.
Hoppas verkligen att du mår bättre nu!
Usch ja, man känner sig så himla klumpig. Och jag antar att jag inte är ensam om att (om det händer utomhus) första tanken efter att man studsat upp igen är "Var det någon som såg mig", och först sedan kan man börja känna efter om det gör ont.
Karin, betydligt bättre om än med ett fascinerande blåmärke på hakan. Och visst är det fånigt att man bryr sig mer om att man klantade sig än vad skadan blev ...
Marina, det har verkligen hänt att jag trillat, låtsats som ingenting och först när jag svängt runt hörnet inspekterat blödande knän eller vad det nu är ... en märklig slags fåfänga eller?
Usch vad trist. Hoppas blåmärket försvinner snart. Så även din infektion. Jag ramlade på gångvägen i våras. Ramlade med näsan först. Blodet rann från munnen och det var hemskt. Inte en enda människa frågade hur det hade gått. Jag hade en ordentlig svullnad på överläppen när vi åkte till Skottland. Det gick, trots allt, bra. Ingen näsa bruten och inga tänder krossade. Men visst känns det snopet att bara falla pladask.
Eva stackars dig, vad tråkigt med fallet strax innan resan och vad hemskt att ingen reagerade! Snopet är verkligen ordet när man ramlar, från rask och frimodig gång till en snopen liten hög på marken ...
Skicka en kommentar