Dyrt dåligt utbud av säng och resa för singlar

Jag funderar. Det är ju ett känt faktum att Sverige har väldigt många singelhushåll. Vi är alltså många som lever ensamma i våra hem. Man tänker att marknaden borde inse det, anpassa utbudet efter en efterfrågan jag vet finns.
Exempel:
Vi som älskar att resa vill kanske inte nödvändigtvis vill dela rum om vi reser med en kompis. Men försök med de vanliga resebyråerna att hitta resor där man till rimligt pris kan boka ett rum för en person. Apollo försökte absolut sälja på mig och min kompis ett dubbelrum, det är som två rum, sa de ... gott om plats. Tur att vi inte tog det för det var inte alls så.Jag vill inte dela dubbelsäng med en kompis.
Langley är en bra resebyrå, det går att boka ett eget dubbelrum med bara ett litet tillägg.  Olönsamt tycker tyvärr många resebyråer.
Lönsamt att satsa på singlar som vill ha eget rum, tror jag.

Jag ville byta säng och tittade på IKEA. Typ hotellsäng kanske, tänkte jag och såg de inbjudande bilderna. Men hoppsan alla var 160 eller 180 breda, jag tänkte mig en säng mer anpassad till mina utrymmen och för det mesta sover jag ensam, jag ville ha 1.20 max 1.40, men lika fin, lika många varianter av madrasser, sängar, gavlar mm,
Tror ni att det fanns? Jag hittade ingen så jag frågade Ikea. Det fanns. En. En ful grå. Se bilden. Riktigt dåligt IKEA.

Sex helsidor för lyxsängar i DN i en värld i brand

Min säng duger ett tag till

Vilken sjuk värld vi lever i. Jag läser morgontidningen med fruktansvärda rapporter från en värld i brand. Jag läser den i min trygga sänghörna. Bläddrar och hittar varvat med krigsrapporter om dödade barn sex (&!) helsidor med annonser för fruktansvärt dyra lyxsängar.
Sex helsidor jättedyra annonser för jättedyra sängar. Det är inte klokt.

Jag höll på att falla dit härom veckan, sover dåligt och skyllde på sängen.
Gick in på Mio och hittade något med motor, uppfällbar tjocksäng. Tänkte köpa. Jag halade upp mitt id som är min journalistlegitimation från Journalistförbundet som jag har använt som id sedan jag gick med i SJF någon gång på 70-talet och aldrig haft problem. Men Mio godkände den inte. "Gäller inte som id", sa expediten kollade med Resurs bank som också nobbade mitt id.

Jag kollade själv med Resurs bank och fick ett infamt brev tillbaka där man sa nej och citerade Journalistförbundets etiska regler ... skulle det alltså innebära gynnande av mina egna intressen att jag med hjälp av mitt pressleg identifierar mig som just mig själv med mitt SIS-märkta leg? Det tyckte tydligen Resurs bank.
Jag blev riktigt irriterad.

Kontaktade Journalistförbundet som sa att Mio och Resurs bank missuppfattat det mesta,
Jag fick en halvhjärtad ursäkt från Resurs bank (men den som ringde ansåg sig vilja framföra att SJF borde skriva om texten om användning av pressleg/id)

Fick en helhjärtad och uppriktig ursäkt från Mio.

Men lusten att köpa ny säng hade gått över. Jag hade vaknat till. Det är inte en ny säng jag behöver i mitt liv, det är helt klart!

Posten och Bring, suck!!

Frimärket gillar jag! Men varför kommer inte breven

Jag vill inte använda bloggen till gnäll - men suck: Posten och Bring. Vad håller de på med?
Bring roar sig med att eftersända min post till Liberia - dit min dotter flyttat och dit hon eftersänder posten. Jag bor här där jag bor. Har ingen eftersändning. Inte nog med att de eftersänder min post, dessutom har de till exempel gått in i mitt abonnemang på Barnens bokklubb och ändrat MIN adress till Afrikaadressen ...
Jag tycker det är konstigt att Barnens Bokklubb gör adressändring utan att fråga mig, men så var det.

Onsdagen innan påsk skickade jag ett korrektur på min nya roman till Helsingborg. Det är ganska bråttom. Men korrekturet har ännu inte kommit fram, idag 1 april.

På väg till.... vem vet?  Nu får jag göra om
hela korrarbetet

Tack Posten! Eller inte.

I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.

Idag tänker jag dela ett debattinlägg jag skrivit som publiceras på SVT Opinion


Äldre blir deprimerade av bilden av gamla som målas upp i musik och litteratur. Det berättade Dagens Eko i en sändning.
Ja sannerligen! ropade jag för mig själv.
Jag blev så arg häromåret, kände mig klämd mellan mina suckande generationskamrater som klagade över att det inte var så kul längre, det var roligare förr, då var man efterfrågad, vackrare var vi också och vem bryr sig om oss nu, suckade de.
Mina yngre vänner i fyrtioårsåldern sa snarare: Åh om vi ändå kunde få gå i pension, då skulle vi göra allt vi drömmer om nu men inte har tid till!
Det var då sjutton, tänkte jag och skissade på en bok: ”Om ni inte börjar leva gör jag slut,” sa min huvudkaraktär och det blev namnet på boken som faktiskt utkommer nu i maj på uppstickarförlaget Ordberoende förlag.
Jag blev så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda. Ättestupan väntar.
Jag tittade på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? Jo i samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.
Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället. Och mina vänner hade accepterat samhällets syn på dem.
En gång när jag var ung tänkte jag att när jag blir gammal skriver jag en bok som ska heta Vid fyrtio blev jag osynlig, jag trodde att det skulle bli så.
Men det var inte vid fyrtio jag blev osynlig, inte vid femtio heller. Men sen verkade det som om jag suddades ut i kanterna, som om människor jag samarbetat med inte räknade med mig längre.
”Det var några tanter här på tidningen tidigare”, sa en medelung manlig chefredaktör föraktfullt till en vän till mig om tidningen där jag arbetat.
Jag förstod på vissa förlag jag samarbetat med att jag varken var ung eller lovande, det var som om det värderades hur många böcker jag skulle hinna med. Innan vaddå undrade jag för mig själv, innan döden eller demensen? Eller vad tänker de.
Äldre blir man någon gång, och beskrivningar i media och litteratur av äldre är ofta sådana att jag tänker på min egen farmors-mormorsgeneration. På den tiden då herrarna fick käpp vid femtio och kvinnorna var trötta och utslitna i den åldern.
När jag ser på mina generationskamrater nu, fullt upptagna av resor, barnbarn, aktiviteter – men samtidigt många så ledsna över att inte räknas med, att bli behandlade som något som snart hamnar på historiens soptipp.
Man ska liksom veta sin plats som sextioplussare i dagens samhälle. Inte sticka ut, sticka upp, inte tro att någon vill satsa på en.
Men vi har väl den självklara rätten att fortsätta leva, verka, älska? Nej ingenting är självklart längre.
Gammal är lika med utanför, inte med, rynkig, ful, inte så insatt. Vi  buntas ihop. Nu är det dags att förändra synen på personer som fyllt … ja var gränsen nu finns.
Människor fortsätter att vara individer, skapande älskande individer, vackra och kreativa och fyllda av åsikter även efter plusnånting.
Det var härligt att skriva min arga roman. Jag återerövrade livet, för det är klart jag också blir påverkad av att samhället försöker peta in en i ett ofarligt kollektiv som  t ex: kulturtanter, ett begrepp utan erotisk laddning, utan spänning.
Vi är generationen som aldrig ger upp, sägs det ibland. Jag tror vi måste påminna oss det och inse vårt värde igen.
Jag tror att min bok om ett gäng kvinnor sextio plus som tar fatt i sina drömmar igen och börjar leva fullt ut kommer att följas av flera böcker, filmer där människor i min ålder ger en så mycket mer mångfacetterad bild av människor plus nånting, med många fler dimensioner, också skönhet, sexighet, fantasi och erotik.

Visar ett opolerat finger åt Scholls reklam

Jag avskyr verkligen tevereklam.
Kommer ihåg att jag aktivt bekämpade det när man fortfarande kunde. Och är oändligt glad att SVT är reklamfritt.
Det är ibland på gränsen till outhärdligt att se de idiotiska reklamsnuttarna.
Jo jag vet. Man stiger upp och kokar kaffe då, går på toaletten, ringer samtalet man behöver, kollar mejlen.
Men ibland är reklamen så dum att den studsar in i ens ögon och stör. Det finns en reklam för ett sköljmedel som är så otroligt fånig att jag ALDRIG kommer att köpa det sköljmedlet. Leonor, jag spyr!
Och just nu förpestar Scholl min tevero med så korkade filmer.
Har ni sett dem?
Otroligt passiva smala unga kvinnor som ägnar sig åt att beundra sina och varandras polerade naglar. Jag tittar på mina. Opolerade. Spruckna nagelband. Lite skeva fingrar, sönderskrivna händer kanske, men mina och helt okej och inte sjutton sitter jag som ett fån och smeker mina händer och beundrar naglarna..
Samma med fötterna. Pimpsten är ett utmärkt sätt att hålla dem lena. Men jag sitter inte heller helt passiv och smeker mina fötter på det idiotiska sätt kvinnorna i Schollreklamen gör.  

Vänd på rollerna. Föreställ er en man som passivt sitter och självsmeker sina lena mjuka polerade naglar och se sedan hur mannen ömt smeker sin fot. Nä den reklamen finns inte.
Det är så löjligt att det knappt är sant att man visar en så fånig reklam 2016.
Skäms Scholl!

Idag är jag lite ledsen och mycket arg

Långt från ön till Liberia och jag är ledsen

Det känns jättekonstigt idag. Julen är slut och granen plundrad. Något vitt vräker ner och blir regn som blir is.
E2 packar sina väskor för att flytta till Liberia i två år.
Just idag är inte allting så jättekul.
Vill bara säga det.

Jag vaknade mitt i natten och läste DN på nätet, om hur horder av unga killar sextrakasserade tjejer på en musikfestival i somras. Polisen mörkade det hela. Ville liksom inte varna och berätta. Herre gud hur fel kan det bli! Så tidningarna berättade inte heller och massor av gråtande flickor fick inget gehör för vad som hände. Det är vidrigt.

Jag minns obehagliga händelser i ungdomen. Länge sen. Tandläkaren som pressade sig mot mig när jag satt där hjälplös i tandläkarstolen. Jag sa aldrig ett ord till någon men obehagligt var det. 14-15 var jag väl.
Eller massören som jagade mig runt skönhetssalongen och tafsade där jag gjorde prao av något slag i åttan. Det berättade jag för pappa som skällde ut ägaren till salongen och såg till att jag inte gick dit mer. Fina pappa!
Eller på min första arbetsplats som journalist där det för vissa av ombudsmännen var fritt fram att diskutera min rumpa. Väldigt obehagligt men jag låtsades som ingenting.
Idag tror jag, hoppas jag, att jag skulle ha sagt ifrån.
Men hur säger man ifrån till en grupp aggressiva tafsande killar som omringar en en mörk kväll - försöker tala med polisen som inte ens för det vidare ...?

Sen hör jag tjejer i intervjuer på teve bekräfta detta. "Vi har vant oss", säger de.  "Det är så här det är."
Då blir jag riktigt rasande. Så här ska det banne mig inte vara.

Svart fredag vilken dum import - jag vill konsumera mindre inte mer

Det finns importer och importer - några är riktigt usla.
Idag översållas min mail av meddelanden om Black Friday. Jag förväntas tydligen vilja köpa saker billigt för att det är en svart fredag.
Sluta!!!
Jag vill inte ha importen svart fredag till Sverige. Måste vi importera alla dumheter?
Vi hade en svart fredag för några veckor sedan. En av de svartaste fredagar jag upplevt.
Det är inget bra namn och det är en dum företeelse bara avsedd att få oss att konsumera mera till säljarnas fromma.
Jag vill konsumera mindre.
Jag vill inte ha några svarta fredagar. Jag vill inte ha Halloween heller för den delen för att tala om en annan dum import.

De medelålders vita manliga författarna som så självklart tar platsen i media

Det här tycker jag är roligt idag i SvD.  
Adam Svanell skriver:  
Är det något höstens bokskörd visar oss är det hur författare kan blända oss med sin fantasi. Se bara Ulf Lundell, den ensamme författaren på Österlen, som i sin nya roman berättar den osannolika historien om en ensam författare på Österlen. Twist av den 59-årige Klas Östergren handlar om en författare runt 60. Ernst Brunner "Där går han" är första delen i en trilogi om författaren Ernst Brunner, medan Björn Ranelid låtit sin aktuella bok kretsa kring en författare som heter Björn Ranelid."

Det tycker jag var roligt skrivet och jag kan inte säga att det är böcker jag suktar efter att läsa.
Tänk er motsvarande gäng kvinnor som skriver om sig själva. Skulle inte tro att de lika lätt blir utgivna, omskrivna och bugade för. Mest av kulturmän i media.

Piggar upp mig själv med att läsa en bra artikel i ETC av Laurie Penny: Det politiska är personligt: "jag bara skrev den bok jag hade behövt läsa när jag var 17. Det jag mest av allt ville säga, till alla trassliga tonåringar och arga vuxna där ute, är att din kamp för att överleva är politisk. Kampen för att äga dina egna känslor, din vrede och smärta och lust och rädsla, alla de onämnbara hemligheter som vi inte delar med oss av eftersom vi är oroliga för att andra ska såra eller undvika oss, den är djupt politisk. Den kampen spelar roll och du kan klara det, som så många andra före dig.
Det är de hemligheterna som avskrivs som ”bekännelse” när det inte är en vit, strejt man som uttalar dem. Att balansera det personliga och det politiska utan att bli avfärdad är ett i det närmaste omöjligt projekt."

Ja det är väl bra bilder av den verklighet i alla fall jag ständigt kämpar med, eller mot, om ni så vill.

Det är väl så bra det kan bli ... för din ålder

Då blir jag kamplysten och tar på min röda keps

Det känns inget kul när  till exempel en tandläkare behandlar utifrån ålder. Trött tittar hen i journalen och säger att: Ja men det är väl bra nog för din situation.
Vad vet hon om mitt liv, min situation?
Hon placerar bara i mig i en kategori efter ålder och meddelar att jag får vara nöjd. Att det är inte så noga med hur det ser ut för det kommer ändå att bli värre.

Jag vill bara inte gå till en tandläkare som inte ser på mig, inte lyssnar till vilka behov jag har utan bara slötittar och drar en slags linje för vad man kan önska, vilja, kräva. Som om alla trettioåringar, fyrtioåringar, femtioåringar osv ska dras över en kam. Och som att en i hens ögon äldre inte behöver kräva så mycket.

Struntsak ändå för jag kan ju byta tillbaka till den entusiastiske tandläkare jag hade förut. Hen som fick mig att skratta till och med i tandläkarstolen och inte trött förmedlade att det där duger väl  (underförstått: för din ålder) utan i stället bemödade sig om ett perfekt jobb.
Tack och lov att man kan byta vårdcentral och mottagning.

Förlåt gnället - men jag brottas med elfel och Folksam!

Underbar midsommar med paus från el-eländet här hemma. Nu är det vardag igen, jag är i stan och går igenom förödelsen. Skadan är anmäld till Folksam  så klart men nu har jag brottats med deras eländiga icke fungerande dataformulär för anmälningar hela morgonen så nu är jag sur. Det har hänt mig förut. Vill de göra det svårt att anmäla? Jag som ändå är van vid både skrivande och datorer har ett elände med detta. Förra gången jag hade skador i lägenheten gav jag bara upp.

När jag ringde och anmälde denna skada den 13 juni måste jag dra mitt ärende för tre olika handläggare och blev kopplad runt hela tiden. Sen har jag inget hört och när jag försöker anmäla är det datakaos hos dem och anmölan jag omsorgsfullt skrivit suddas bara ut. Hallå Folksam vad håller ni på med.

Nu har jag gnällt. Nu ska jag fortsätta gå igenom vilka elektriska apparater som inte fungerar. Eelektrikern kommer snart. Min gamla dator dog i elkraschen så nu håller jag på att lära mig min nya.

Usch vad jag gnäller men ibland måste man få göra det. Åh jag hatar när saker och företag bara inte fungerar!

Förlåt gnället!
Men elkrånglet i lägenheten och sedan Folksams icke fungerande mottagning av ärendet gör mig bara galen.

Vi fyllde kassarna med varma kläder och åkte till Högdalen, vad kan vi göra mer?

Vi ser dem varje dag i Stockholm, tiggarna från södra Europa. de sitter överallt, även nu, i snön. Vi har fått se bilder av hur de bor. En gång var jag stolt över att leva i ett land där man aldrig såg någon tigga. Där vi tog hand om varandra. Där ingen riskerade att frysa ihjäl i ett hus byggt av pappkartonger i skogen.
Idag skyggar vi med blicken, maktlösa. För vad ska vi göra?

Något kan man göra i alla fall i väntan på att den förändringens vind i politiken vi önskar ska komma.
Så vi fyllde kassarna med kläder som vi i vårt överflöd inte behöver, Ellen och jag, vinterjackor, varma tröjor, skor och åkte till Högdalen idag. Där finns ett av de hemska lägren.
Det värmde mitt hjärta att vi var så många. Mängder av människor kom kånkande på kassar fyllda med varma kläder, filtar, liggunderlag. Bilar körde iväg med allt. Sedan sorterades det. Och överlämnades så småningom till behövande människor.
Vi var många. Det vi gör är en droppe i havet men ändå ett försök att ge värme.
Men vi kan inte ha det så här, jag är rasande över en politik som stöter ut människor, över dessa orättvisor. Över att människor  dör i kylan i det land där det en gång inte fanns några tiggare.
Vi måste ha en förändring. Det är bara vi som kan skapa den.
Folkhemmet tillbaka!

Jag hatar verkligen att ramla

Jag vurpade över skostället jag glömt ställa tillbaka, gjorde en luftfärd och hamnade med hakan i en pall som inte heller skulle stå där. Ursäkta, en liten klagan bara.

Jag röjer hemma för att få ljus och luft, flyttar på saker, men igår var jag så trött /infektion, penicillin/ att jag bara inte orkade göra klart. På kvällen när jag var på väg till sängen såg jag att det lyste på balkongen så med raska steg skyndade jag dit genom den mörka korridoren utan att se de hinder jag själv lagt dit. Och flög.

Nu har jag ett stort fett blåmärke på hakan och stukad självkänsla.
Jag hatar verkligen att ramla. Känner mig så totalt dum och misslyckad. Det kanske är därför jag avskyr den dumma hala isiga vintern då man inte kan gå som en normal människa?
Äsch nu är det slut på klagan, jag sminkar över blåmärket och tar en promenad.
Tro gärna att mitt blåmärke är en boxningsskada, tro bara inte att jag är så klumpig att jag helt nykter snubblar i min egen hall :)

Suck från en kvinna som är pissed off

Den här skylten hänger på dörren till mitt arbetsrum och den piggar upp mig. Hittade den en gång i Östersund.
Idag är den extraaktuell. Av orsaker som är synnerligen privata till en del och som jag inte tänker orda om på bloggen - annorstädes har jag ilsket ordat, det ska ni veta. Lögner och falskhet är det värsta jag vet.

Men just nu är jag mest arg på min bursa i höger axel. En liten otäck sak som jag har så ont i sedan mer än sex månader tillbaka. Mitt tydligen kantiga skelett skaver mot den. Jag har överansträngt axeln och trots tre cortisonsprutor blir det inte bra utan värker så förbaskat. Jo, jag har varit oförsiktig och sågat och krattat och grävt för mycket.  Nu straffar det sig.

Bursit, lider jag av. Nu ska jag försiktigt träna och låta läka. Jag är glad att jag lärt mig att det heter bursa, först fick jag bara veta det svenska ordet. Det är hemskt! Fult. Slemsäck. Är inte det ett gräsligt fult och vidrigt ord? Man kan verkligen vara "pissed of" för mindre än en inflammerad slemsäck vid namn bursa. Den eviga värken gör mig trött och ännu mer pissed of. Tur att jag har den uppiggande skylten.

Min Love Story med Konsum tog slut

Vi räknade Konsumkvitton i mitt hem, vi handlade på Konsum, på Forum, vi till och med åt söndagsmiddag på Forum (=Konsum i Sundsvall). Så vår historia är lång, kära Konsum, men nu tog den slut. Visst är jag lite småslarvig, visst glömde jag väl att betala Medmerakortet nån gång. Men att du skulle ta det så allvarligt att du sade upp bekantskapen det fattade jag inte. Det fanns ju kredit kvar att ta av i vår relation. Det påpekade jag försynt och betalade  in pengar.

Då kom ett ilsket kravbrev, DITT KONTO ÄR UPPSAGT BETALA IN 3475 kronor. ANNARS.... Ok Konsum, jag klippte itu mina Konsumkort och skickade in och sa att är det så du vill ha det så ... hade nog väntat mig ett vänligt svar om missförstånd, klart jag gillar dig och vill ha vår relation kvar, I stället kom ett till ilsket brev, kylslaget i tonen.
Är det så Konsum behandlar sina kunder så förstår jag att KF-koncernen går illa, så illa att man nu hotar med att slopa den heligaste av KF-kor: Återbäringen.
Men så är det, en stelbent koncern utan medlemskänsla, det är Konsum idag, då går det som det går.

Hej och Good-Bye KF, vår love story tog slut och det är mest ditt fel....
För som jag skrev till dig: Det är inte jag som ska krusa dig för att få handla på Konsum, Coop, KF ... det är ni som ska krusa mig för att få ha mig kvar som kund. Det har ni inte längre.

Beatrice Ask, utan insikter och lika empatisk som en gråsten, hade läst men ingenting förstått

Igår skrev Jonas Hassen Khemiri i DN en artikel som var så stark och uppfordrande att den borde kunnat få grå granit att väckas till liv och gråta. Här kan ni läsa den. Läs och sprid!

Läs den med eftertanke. Jag vill att alla ska läsa den. Det här är verkligheten för så många svenskar, inte födda blonda och blåögda. Det här är det ärliga budskapet om hur Jonas, som en av många,  i hela sitt liv blivit bemött av myndigheter, i skola, av polis. Han kan, som den skicklige författare han är, formulera den erfarenheten så att jag tycker att alla måste röras och förstå. Fundera på hur vi alla ska komma tillrätta med detta oacceptabla sätt att bemöta medmänniskor.

Alla, skriver jag. Men det finns en justitieminister i detta land, Beatrice Ask. Hon satt i tevesoffan i morse för att svara på sin reaktion efter att ha läst denna artikel som bara igår delades på Facebook av 45 000 personer. Hade hon läst och förstått? Nej, hon var lite insiktsfull och lika oempatisk som en gråsten. Oberörd.
Inte med en antydan sa hon att hon  läst och begripit. Inte med ett ord visade hon empati, upprördhet - jag har sällan sett ett så uselt och okänsligt framträdande av en politiker.
Hon var bara i försvar... hade inte en enda väsentlig sak att säga. I ställe andades hela hennes framträdande ett försvar för polisen.
Det är ofattbart för mig att man kan läsa en sådan text utan att förstå ett ord av vad den handlar om.
Reportrarna gjorde verkligen sitt bästa för att få en mänsklig reaktion ur henne på denna text, men hon satt instängd i sin gråsten, oberörd.
Fast jag tycker att ett stycke granit borde kunna uppröras och röras till tårar av hans text ...

Var med på Linneas kort till Bo

ICA handlaren Bo Oscarsson i Kaxås beter sig som en vanlig hygglig artig människa. När det kommer flyktingar till hans vackra by i Offerdal från det sargade Syrien sätter han upp en handskriven skylt med en välkommen-hälsning till dem.
Det tycker många är bra. men så klart finns det rasister som sticker upp sina trynen och hotar honom på olika sätt. Bland annat med att hänga upp honom  en lyktstolpe.
Linnea Swedenmark, min brorsdotter,  (ja, jag är stolt faster!!!) är en underbar tjej som går från ord till handling i stället för att bara sucka!
Nu ska hon skicka ett jättevykort till Bo med stöd för hans handlingar och medmänsklighet.
Hon har dragit igång en kampanj på Facebook som fått ett enormt gensvar. Här är länken, det är klart du vill skriva på!
Och nästa gång jag är i Offerdal handlar jag så klart på ICA Ladan!

VAR MED PÅ MITT KORT!

bit.ly

Stoppa den omänskliga utvisningen av Haddile, två år

Det här är Haddile, två år. Henne vill Migrationsverket utvisa ensam till Frankrike. Hon talar bara svenska. Jag undrar: Är det robotar programmerade att vara onda som fattar besluten på detta verk, människor kan det inte vara. 
Jag tänker på min lille M, 2 år. Tänk om han rycktes från sina föräldrar, sattes på ett plan till ett land vars språk han inte behärskar....
Alla människor med hjärta i kroppen måste protestera mot detta onda beslut.

Bakgrund hämtad från Facebooksidan om Haddiles utvisning: Haddile föddes i Lund, övergavs av sin mamma 20 dagar efter förlossningen. Hon placerades i familjehem, då varken mamman eller pappan gick att få tag på. Nu har Migrationsverket beslutat att Hadille ska utvisas till Frankrike, då mamman är fransk medborgare. Migrationsverket motiverar detta med att det är större chans att återförenas med mamman i Frankrike, och att detta är för barnets bästa.

Haddile känner inte sin biologiska mamma. Den värld hon känner är familjehemmet, och det är nu hennes familj. Om Haddile utvisas ensam till Frankrike, så kommer det vara en traumatisk händelse för henne. Precis som för vilken tvååring som helst som skiljs från sin familj.
Migrationsverkets beslut är överklagat.

SKRIV på namninsamlingen:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6870

Groupon gapar över för mycket och tappar hela stycket

Handlar du på Groupon ibland? I början tyckte vi det var kul, tjejerna och jag. Man kunde köpa billiga behandlingar, restaurangbesök och olika slags varor till mycket bättre priser än i affärerna. Det fungerade ganska bra,  även om det ibland var det nästan omöjligt att boka tid för hårvård, massage etc för att Groupon sålt för många "deals" så salongerna inte orkade med. Det har visat sig att det var nästan katastrof för små salonger som fick för mycket arbete och för lite betalt.
Men det var ändå okej, till någon gång i våras. Då verkade den tidigare så trevliga kundtjänsten ha brakat ihop. Det tog lång tid att få svar, men det värsta: Det tar en evighet innan varorna kommer.  När man då undrar var den beställda varan  tagit vägen kommer en snorkigt svar att det få du kolla med leverantören - som kanske inte är helt lätt att nå. Det som skulle vara penga- och tidsbesparade blir bara ett retligt moment i vardagen.
När varorna sedan kommer är det inte säkert att det är helt bra. Som en hudkräm utan innehållsförteckning eller beskrivning av varan. Känns väldigt oseriöst ... eller så beställer man en vara i början av sommaren som ännu inte kommit
Så var aktsamma. Det blir inte billigt när det tar en massa tid att efterlysa varor,  få saker man inte är nöjd med.
Synd för idén är bra, men när Groupon gapar över för mycket så upphör det att fungera som det var tänkt från början. Mycket vill ha mer och nu verkar Groupon  sälja utan att bry sig särskilt om kunderna. 
Men den som gapar över mycket mister ofta hela stycket ... jag har tröttnat.

När Svensson stjäl från Stadsmissionen

Jag skev om de bisarra människor som inte ens betalar en tjuga på loppisen utan i stället stjäl dvd-skivor ur fodralen. Pinsamma är de!
Men lika illa är det jag såg i kväll på vägen hem. Många loppisförsäljare blev inte av med sina saker. I stället för att bära hem ställer de kassarna utanför Stadsmissionens lokal för att de ska kunna sälja dem. I och för sig klantigt av Stadsmissionen att inte förutse det och ha folk i butiken på eftermiddagen. Men ännu värre är det att se alla alldeles vanliga medborgare riva och slita i kassarna, kasta kläder omkring sig, ogenerat plocka med sig. Fattar de inte att sakerna ska gå till verksamhet för behövande, mycket mer behövande än de prydliga välklädda vanliga medborgare som stjäl ur kassarna. Och helt ogenerat står de där och tar för sig. Utanför butiken nu i kväll var det inte längre prydliga kassar utan det var som  när räven sliter sönder en bortglömd soppåse på landet och sprider rester omkring sig.
Hur tänker man då? Inte med hjärnan eller hjärtat utan bara med en roffa-åt-sig-instinkt som jag föraktar. De borde verkligen skämmas och betala pengar till Stadsmissionen för de kläder de tog.

Alexandras omedvetna åldersfördom

Det finns ett slags omedvetet åldersförakt som irriterar mig. Har ni läst om den roliga Margareta Winberg som blev bjuden på middag  av miljöministern och glatt gick? Det var fd minister Margareta Winberg som egentligen var bjuden men denna Margareta fick en inbjudan, gick, åt och hade trevligt. En cool kvinna som intervjuades i radio i P1. En rolig bagatell. Alexandra Pascalidou är bisittare och säger: "Ja vad skulle man göra man kan ju inte porta en stackars pensionär"
Kvinnan är 67, hon är säkert en massa saker som Alexandra inget vet. Varför ska hon då  få epitetet stackars?
Det är så löjligt och det visar så tydligt en syn på människor som jag ogillar. Är man 67 då är man tydligen helt definitionsmässigt "en stackars pensionär"....
Heja Margareta Winberg i Sundbyberg, jag tycker du är tuff och inte det minsta stackars.
Stackars Alexandra däremot som vädrar omedvetna fördomar.