Hur skriver man en spänningsroman?

Hur gör man för att skriva en spänningsroman? Finns väl lika många sätt som det finns författare. Det funderar jag på idag.

På söndag ska vi ha en kurs i deckarskrivande, bästa Annica Wennström och jag. Det enda vi kan prata om är så klart hur vi tänker och gör, förmedla insikter vi fått genom vårt eget skrivande och uppmuntra deltagarna till att hitta sin egen röst, sina metoder. Sina knep. Det ska bli kul!

Ni hör - glåmigheten från igår sopades bort av vårvindarna. Idag är jag mitt vanliga jag igen och tack och lov för det. Det är hemskt att sjunka in i allergidepression! Att vakna och bara vara trött och seg.
Vi är många som känner så i vårtider. Så många är allergiska.

Men nu är det skrivardagen det gäller. Vi funderar på roliga övningar, bra exempel. På egna lyckade resultat men också våra tillkortakommnden. Ibland är det ju genom sina fel man lär sig mest. Återkommer med skrivardagsrapport.

Till dess: Trevlig Valborg med glöd!

 

Glåmig och allergisk hemma - missar Jenny Wrangborg och poesi på Rönnells

På mysiga Rönnells på Birger Jarlsgatan händer alltid något bland hyllor och böcker

Just nu borde jag inte vara hemma. Jag har anmält mig till en kväll på Rönnells antikvariat med poeten Jenny Wrangborg.

Rönnells ni vet, det är en guldgruva för litteratur, musik - ja kulturintresserade. Varje vecka bjuder de oförlikneliga entusiasterna på Rönnells in till evenemang i de trånga utrymmena mellan hyllorna som man bara längtar efter att besöka.
I kväll blir det trångt, för trångt inser jag som är helt däckad för dagen av allergi, alldeles otroligt seg och dimmig i huvudet och inte klarar  av att trängas hur trevligt det än är.

Senast jag var där var det alldeles olidligt trångt men synnerligen trevligt. Då presenterades den första biografin om deckarförfattaren Maria Lang. Jag minns hennes böcker, mina första deckare. "Kung Liljekonvalj av dungen" till exempel. Lena Lundgren och Lisbet Wikner (på bilden) , två entusiastiska Maria Lang-läsare insåg att det inte fanns någon biografi om henne så de beslöt sig för att skriva en. Den har nu kommit: Maria Lang vår första deckardrottning. Mer om den i senare inlägg. Den kvällen vimlade det av deckarentusiaster, i kväll är det poesi och jag missar det.

En hastig blick på klockan, jag skulle kunna hinna. En hastig blick i spegeln: Nä denna glåmiga rödögda varelse stannar allt hemma i kväll och pysslar om sig.

Jag undrar varför jag så länge teg och uthärdade i stället för att anmäla?

Maria Östlin heter fotografen som tog bilden av mig

Det är lätt att inte riktigt ta in obehagliga händelser, förminska dem, för att man inte riktigt klarar av att inse att man till exempel är utsatt för hat eller förföljelse.
Så var det för mig. Det är ganska länge sedan nu men jag berättar om det i en intervju i det aktuella numret av Må Bra i en intervju av Anki Sydegård och med bilder av Maria Östlin.

Det var en kvinna som blev kär i min dåvarande man och därför utsåg mig till hatobjekt. Med stora bokstäver skrev hon mitt namn i centrum: Eva Swedenmaric är rasist. Hon satte upp en löpsedel i affären där vi alla handlade: Eva Swedenmaric plågar barn.
Hon skickade efter allt som tänkas kan i mitt namn, som hon stavade fel så jag förstod att det var samma upphovsperson. Och ringde och ringde och la på luren.
Hela tiden sa jag till mig själv att det är knäppt, men jag försökte mildra den oro jag kände över vad som skulle bli nästa steg.Teg och uthärdade, kan man säga.

Till slut gick jag till polisen och fick hjälp. Men jag har funderat ibland på vilken tid det tog för mig att anmäla förföljelsen och hur jag försökte vifta bort något som var  obehagligt.
Ja, en historia som hände mig en gång.
Det var intressant att återuppleva historien när jag berättade den för journalisten som tog kontakt med mig.

Vill ni läsa finns den i Må Bra - tyvärr finns ingen länk till artikeln!

En fundering: Detta var väldigt obehagligt, ändå ingenting om man jämför med det förfärliga näthat många drabbas av idag ...  Och jag fick hjälp av polisen.

Ny havsutsikt från hemlighusets trappa

Havsutsikt vi brukar ha

Nyupptäckt sjöglimt

Man river för att få luft och ljus .. så sa man en gång i staden.
Här på ön just nu hugger man ner träd för att få ljus och utsikt. Och kanske lite färre löv att kratta.

Vår tomt är ännu rätt fylld av träd även om en gran föll för yxan förra helgen. Men jag älskar vårt björkstråk.

Dock upptäckte jag i morse att om man står på trappan till vårt fina utedass (som man i min barndom kallade hemlighuset) så har vi numera havsutsikt åt två håll. Se bildbevis. Det glimtar vatten åt ett nytt håll nu. Träd har fallit. Förmodligen försvinner utsikten när det grönskar än mer. Men det var ändå dagens första lilla glädjenotis.

För övrigt är det så märkligt och underbart hur jag efter alla år, alla somrar, på samma tomt ständigt upptäcker nytt!

Ingen jakt i vårt stillsamma paradis

När den lille är här blir det inte mycket egen läsning. Just nu fördjupar vi oss i Astrid Lindgren. Bullerbyboken, och Nils Karsson-Pyssling. Igår läste vi sagan om Mirabell. Och han somnade sött på min axel.
Han sov lugnt, inte jag.
Den här konstiga axelsmärtan jag har är värst på natten så jag vaknade tidigt och smög upp. Stod en stund på verandan. Det är stillsamt. Men i tystnaden hördes ljud, stora fåglar hann jag tänka. Men det var två rådjur som kom springande över grannens tomt. Jag är så mycket stadsflicka att jag förundras över skogens vilda djur. Det var så vackert och oväntat.

Jag kröp ner i sängen igen, tog en smärttablett och somnade om.
Halvt i drömmen kände jag hur glad jag var att årsmötet på min ö enhälligt röstade ner motionen om rådjursjakt.
Jag minns en stilla höstsöndag, vi var ute och strövade över ön med barnen. Plötsligt dök ett gäng män med gevär, män på jakt, upp. Det var så fel i vårt stillsamma paradis.

Nya länder lockar mig inte så mycket som fördjupning av kontakt med platser jag redan älskar

Korsika väntar på mig

Snöfri vinter och sommaraktig vår. Drömmer jag? Om det efter detta kommer även en solig sommar så finns det inte mycket som lockar mig från Sverige.

Alltmer tänker jag att det inte är att uppleva nya länder som lockar mig så mycket. Jag funderar över det.

Är det en brist på nyfikenhet som kommer med stigande ålder? Eller är det den stigande åldern som mer ger mig lust att fördjupa de insikter jag har, utveckla relationer till de länder jag älskar?
Det kan man grubbla på.

Inplanerad är en resa till Sicilien ganska snart med de bästa av ressällskap. Mina döttrar.
Det är den saken också. Det är viktigt med resmålen men också med resesällskapen.

När någon frågar vart jag vill resa rinner svaren snabbt ur mig:
– Paris, Korsika, Vietnam.
– Men där har du ju redan varit?
– Just det. Och jag älskar det.

Den abdikerade husmoderns dröm: Picard

Måste erkänna att jag efter tre barn och otroligt mycket matlagande är trött på att laga mat. I synnerhet vardagsmat. I synnerhet till bara mig själv. Det var väl därför det var så lätt för mig att nöja mig med alltför enkel dietmat. Men trist var det - jag älskar ju god mat. Och inte är det så nyttigt med dietchokladdryck till lunch.

Nu har jag upptäckt alla fd husmödrars fröjd. Jag brukar inte precis göra reklam för varumärken på min blogg - men nu gör jag det. Jag säger bara: Picard!  

Jag har gått förbi deras butiker i Frankrike och här hemma och fnyst. Det har sett så trist ut. En radda kyldiskar. Kompisar har puffat på mig och sagt att det är bra (tack Ulla!). Häromsistens åt jag den godaste Tiramisu jag ätit hos vännen Björn - Picard sa han.

Nu när jag var lite less och trött så testade jag. Och vilken mat! Allt är djupfryst direkt efter skörden och tillagandet. Inga tillsatser, bra kryddor. Inte särskilt dyrt - och perfekt. Igår åt jag en fransk bondsoppa, Soupe au Pistou. Idag en älgfärsbiff med grönsaker från Bretagne. Och javisst ja, en perfekt mandeltårta. För att inte tala om deras nybakade croissanter ... jag lånar bild. De blev så bra.

Det är som god restaurangmat, enkelt att tina och tillaga, inte särskilt dyrt. Skulle bara önska att de hade hemsändning som Mathem.
Som sagt - den abdikerade husmoderns dröm!

Smärtan i axeln tar min energi och glädje - vad göra när man skrivit sönder sin kropp?

Mina axlar orkar inte. Det är den trista sanningen. Efter ett otal antal artiklar, 33 utgivna böcker och alltför många timmar framför datorn har min högerarm krisat ihop. Sedan över ett år har jag gräsliga smärtor i armen. Impingement, kallar ortopeden det. Trångt i axeln.
Men så där kan du ju inte ha det! säger vännerna när de ser hur jag inte får på mig kappan, inte kan röra armen, inte borsta håret.

Men vad ska jag göra?

Jag har varit hos sjukgymnast, hon kunde inget göra, men operera för Guds skull inte sa hon.
Jag var hos kiropraktorn som botade min vänsterarm, en gång. Han kunde inget göra.
Jag gick till husläkarna som gav cortisonsprutor, det hjälpte ett tag.
Sedan till ortopeden på SÖS. Nya sprutor, när de inte hjälper säger de: Operera.
Men när? Det får jag inget svar på.
Och jag är livrädd för att sjukgymnasten har rätt: Du får ondare efteråt.

Men så här kan jag inte ha det. Det är om jag ska beskriva smärtan som att ha konstant tandvärk men i axeln. Det tar min energi och en massa glädje, usch jag avskyr att säga det. Men jag sover inte, jag har jätteont när jag skriver. Jag petar i mig värktabletter.

Suck! Någon som har ett tips? Inte akupunktur, det har jag testat. Så vad gör man, mer än väntar på kniven och titthålsoperationen ...  Fast idag hörde jag talas om stötvågsbehandling. Det är mitt senaste hopp! Jag är redan alltför mycket opererad.

Får jag inte skriva så mycket som jag vill blir jag riktigt olycklig.

När jag var barn gick vi aldrig på restaurang - gjorde du?

Vi brukar fundera, min bror Peter och jag, på hur många gånger vi var på restaurang och åt under vår barndom. Det var inte många gånger. Knappt någon. Vi åt hemma och vid några speciella tillfällen, färre än fem sammanlagt, gick vi ut och åt. Dit räknas inte det årliga konditoribesöket med valfri bakelse på avslutningsdagen. Vi kommer mest ihåg att vi gick till Forumgrillen, den litet finare restaurangen med bordsservering i Konsumvaruhuset Forum i Sundsvall som invigdes i slutet av femtiotalet..
Det var lite högtidligt, föräldrarna var lite spända. Vi åt grillad biff. Drack mjölk till.

Så annorlunda det är idag. Restauranger var inte ett dugg märkvärdigt för mina barn och de hade många att välja på. Skulle jag fråga hur många gånger vi var på restaurang och åt under deras barndom skulle de inte kunna svara.

Vi lagade mat hemma. Mamma lagade alltså. En gång när vi bodde i Sollefteå kom pappas kusin Lennart som hade andra vanor än vi, han bodde ju i Stockholm. Han lärde mamma att steka något som han kallade Bistecca a la Fiorentina . Till den skulle det vara vitlök, det hade vi aldrig ätit förut, han hade med sig. Och det var himmelskt gott.

Jag tänker på hur mycket som blivit annorlunda under min livstid, hur våra vanor och liv ändrats.

Habegäret efter större, bättre bara smälter ihop som glass i solsken på ön

 
Udda och kantstött men vårt och vackert i våra ögon

Det känns som om vi stannade upp i Sverige denna vackra påsk. Jag tror att många som vi lät mobiler, datorer och paddor vila för att i stället se björkarnas musöron, gräset, redan grönt, alla blommor.
Vi kunde sitta ute igår och äta och i morse var solhörnan för varm (se bilden).
Vi har eldat och röken steg från många små hus på vår stillsamma ö. Vi har räfsat, druckit gott vin, lekt på stranden

Vårt lilla hus på ön har varit ämne för många diskussioner under vintern, skulle vi inte rusta upp? Bygga ut? Trots att vi inte har råd, egentligen.

Dessa ljuva dagar har jag och vi tänkt mycket på hur fint det är på vårt ställe på ön, de små röda husen, utedasset, kanske mycket är lite udda och kantstött - men vårt och så vackert.
Jag känner ju hur själen kommer till ro där, habegäret efter större, bättre bara smälter ihop som glass i solsken.

En vacker syrenhäck, kan jag önska mig.
Alldeles nya mussäkra skåp... var det något mer? Nej det kan jag inte minnas.
Det skulle vara sol då.
Och att alla är där.

Håller ni hårt i era kantstötta favoritmuggar eller slänger ni och köper nytt?

Det finns så mycket nostalgi i de gamla använda tingen på ön.
I huset där vi bor om sommaren. Där vi bott länge.

Tekopparna som mina föräldrar kom med till exempel och kopparna som står kvar efter förra ägaren (och då ska ni veta att vi bott här sedan 74.
Sedan är vi olika även inom familjen. Släng och köp nytt, tycker sonen. Flera av oss andra klamrar oss fast vid kantstötta älsklingsmuggar.
Minnena finns inte i tingen säger han.
Men många minnen är förknippade med dem, säger andra och håller hårt i tekopparna.

I julas kände jag emellertid att det kanske var dags för en tekoppsupprustning. Hela familjen fick i hemlig julklapp av anonym tomte nya koppar formgivna av Lotta Kühlhorn. Ni ser dem på bilden. Visst är de fina?  Dessutom underbara att dricka ur, i tunt fint vitt porslin. Jag älskar dem redan. De har, som ni ser, fått en egen hylla.

Bland de andra kopparna är oron stor, vilka ska kasseras? Ingen än. Och dotter E håller hårt på sina två favoritkoppar. Har andra tagit dem när hon kommer till frukostbordet ser hon sig oroligt omkring.
Du kan få min, säger någon då utan att hon sagt något.

Ja, så är det hos oss? Håller ni fast i tingen`
Bär de minnen?
Köper ni nytt och slänger eller dricker ni i de kantstötta?

Mina bara fötter mötte den regnvåta verandan, jag var lycklig

Osannolik morgon. Jag vaknade så tidigt. Påskharen hade besökt oss, jag visste att en tråd från Miltons säng ledde över gården, in i mitt hus, till ugnsluckan i järnspisen där ägget fanns. Han var så orolig, tänk om Påskharen inte skulle hitta oss? Vi hade skrivit brev, han och jag,  med karta och adress och Milton hade själv satt på frimärke och postat det i den gula lådan. Men ändå, orolig var han.

Allt det fanns i mitt huvud. Dessutom tjöt mistlurarna i dimman. Jag tassade upp tidigt. Gick ut på verandan barfota i nattlinnet. Det var mjölkvit dimma över vattnet men jag såg träden och solen var på väg att bryta igenom. Det hördes fågelkvitter och mina bara fötter mötte den kyliga verandan, den var regnvåt, kall. Ändå fanns en aning av sommar i luften.

Jag gick in igen. lycklig faktiskt. Små  fötter trummade snart över mitt golv, godiset fanns där. Vi somnade om.

Vad vore livet utan eld?

Vad vore livet utan eld?
Jag älskar eldens varma sken och fascineras av dess förgörande makt.
Nä, inte leker man med elden.

Idag är det påsk. På ön eldar vi. Röken stiger från hopkrattade löv, från eldar på alla tomter snart sagt.
Vi passar på.
Själva har vi i tre år försummat eldningen. En gammal veranda, massor av ris - allt skulle eldas upp. Nu är vi sotiga och luktar rök men nästan allt är borta efter en intensiv dag.

Vi eldar, pratar med grannarna. Vi andas djupt och vi kopplar av. Milton springer lycklig omkring.

Att samlas kring elden med vänner och familj, det ligger ett djup av traditioner i det som man bara måste beröras av.

Om påskkärringar och teknikstress - livet på ön

 

Påsk och söta påskkärringar dyker upp. I höstas blev jag beklämd när några barn ringde på vid Halloween. De bara tittade på mig, sträckte fram händerna och skrek sitt Trick or treat.
Jag blev beklämd för det var så tråkigt bara tiggeri och de blev inte ens särskilt nöjda med godiset de fick.
Om man nu är utklädd och knackar på så tycker jag man gör något kul, sjunger en sång, skojar lite eller ger kort man gjort själv. Att vara påskkärring är verkligen inte bara att tigga. Eller är jag för sträng?

Påskkärringarna idag var gulliga, de hade gjort små fina påskkort, de var glada och fnittriga och utklädda. När de fick karamellskålen hällde de inte över godiset i korgen utan tog några bitar var.

Jag funderar på det där med påskkärringar. Vi var fullständigt orädda som barn när vi gick runt och knackade på. Jag var trygg när min barn gick runt i Enskede. Hur trygg skulle jag vara idag? Inte skulle jag vilja  att de ringde på hos okända av många olika anledningar.

Jag nästan grät när ingen dator fungerade i kväll.
Jag hade glömt den sladd jag använder för uppkoppling. Sonen tittade undrande på mig och frågade ytterligare en gång varför jag inte använder min iPhone för uppkoppling. Han visade mig och det var så enkelt att jag skäms för hur mycket jag betalat för onödiga uppkopplingar - när det kan vara så enkelt.

Denna ständiga kamp för att begripa all ny teknik och ta till sig det med öppet sinne i stället för att bara sluta lyssna och inte ta in. Jag tror det är så nyttigt att hela tiden lära ... men ändå, ibland blir det mycket.

En intensiv dag med glass i Kungsan och bloggmingel

Jag skulle ha skrivit ett nytt långt inlägg och oj vad jag skulle  hinna saker idag ...

I stället blev det en härlig dag. Vi drog till Kungsan, Milton och jag. Alla rosa träden hade slagit ut och mitt i Kungsan fanns ett område med en konstgjord gräsmatta där man kunde leka, bara sitta och äta glass i den varma vårsolen. Det gjorde vi.

Efter det var de bloggträff. Mingel för Blogg100-deltagarna hos en av de bloggare som startat projektet, Fredrik Wass på Intellecta.  Milton och jag kom först men gick också först. Han tyckte det var en utmärkt fest ("för visst får man äta godis mitt i veckan om man är på FEST" - så sa han. Ganska logiskt tycker jag.

Jag hann tyvärr inte höra Fredrik berätta om hur det gått för oss hundradagarsbloggare. Men det kommer på nätet i morgon. Jag pratade med några bloggare och snart ska jag kika in på deras bloggar.

Nu sover den lille festdeltagaren. Intensiv dag. Rolig dag. Vårdag!

Jag avskyr tevereklam - tack och lov för de reklamfria kanalerna

Uppriktigt sagt så är det avskyvärt med reklam i TV. 

Hos oss drar vi alltid av ljudet när reklamen kommer. 

Jag väljer mycket hellre nyheterna i TV1 eller 2 framför TV4-nyheterna. Just för att slippa den ofta dumma, ibland sexistiska, ofta fåniga reklamen.

Ibland har jag ändå sett TV4 kanske för att det är en del bra programledare i nyhetsmorgon och för att jag verkligen gillat de lokala nyheterna.

Nu sopas de lokala nyheterna bort i ett penndrag av den nye chefen Casten Almqvist (som enligt en intressant krönika i SvD kallas Casten med kvasten). 

Beslutet att lägga ner de lokala nyhetssändningarna var en manöver i förebyggande syfte i ett företag som går med 648 miljoner i vinst 2013. Reklamen drar in mycket och reklam i TV4 är extradyr eftersom de anses ha hög trovärdighet, högre än slaskkanalerna 3 och 5. 

Men TV4 riskerar att bita sig själv i svansen, skriver Malin Ekman i den intressanta krönikan i Svenska dagbladet om varför de lokala kanalerna läggs ner just nu: "Det är svårt att se tajmingen som något annat än ett symptom på TV4:s och Bonniers kursändring. Bort från de stolta anorna, mot nya pengar och mer kommersialism."

Som tittare har man ju alltid möjligheten att välja bort TV4 när den satsar mer på att bli tramskanal än en kanal med bra journalistik.

Det kommer jag att göra.

Läs den intressanta kolumnen:  här

Chockar med att sitta klistrad framför Mästarnas Mästare, annars avskyr jag teveidrott

Micke Leijnegard, leder Mästarnas Mästare, lugnt och övertygande, vänligt och aldrig flåsigt.

Är det något programval som chockat min familj så är det mitt val att med stor förtjusning se Mästarnas Mästare.'

Det började av en slump. Klart jag inte skulle se ett sportprogram. Det är det sista jag väljer. Men jag slösåg och blev totalt gripen av engagemanget och viljan att segra hos mästarna.
Nu ser jag alla program. Och det är otroligt spännande. Och berörande, det hade jag inte trott.
Men det är roligt att se både tävlingarna och klippen från deras idottskarriärer som är fantastiska. Det är också så fint att se hur engagerade de är av varandras prestationer och hur ödmjukt och vänligt de talar om dessa otroliga bedrifter.
I vanliga fall är det så att jag avskyr idrottsprogram - alltså att de tar så oproportionerligt mycket tid i vanlig teve. Jag suckar ofta över att inte idrotten kan finnas blott och enbart i särskilda kanlaer. Fotboll, hockey, OS, VM allt är lika ointressant för mig.
Jag är inte ens särskilt nationalistisk. Det viktiga är inte att Sverige vinner och jag fattar inte hur vrålande människor målar ansiktet blågult och bara tycker att Sverige måste vinna.

Det finns minst lika många människor i Sverige som är intresserade av kultur, teater, litteratur. Tänk om de fick lika mycket tevetid för sina intressen som de som är intresserade av idrott får. Ny premiär på Dramaten, nya böcker som kommer. Stora paneler som diskuterar. Nyhetsrapportering om det. I stället är det försumlig tid som går till kultur. Tråkigt är det.

Men Mästarnas Mästare ser jag.
Den enda jag inte gillar är Nattkampen, det blir så orättvist. Varför kan inte helt enkelt bara sämste åka ut, det blir lika spännande.

Min mest älskade bok av Astrid Lindgren: Nils Karlsson Pyssling och andra sagor.

Nils Karlsson Pyssling är en sagosamling av Astrid Lindgren. Den är den bok av Astrid jag älskar allra mest.  Jag fick den uppläst för mig som barn, jag läste den själv.

1964 gav jag den till min bror John, då fyra. Sedan har jag läst sagorna för alla mina barn och nu läser Milton och jag ur just den bok som jag gav till John -64. Och nu är det Milton som är fyra. Är inte det också som en saga?

Boken är illustrerad av Eva Billow och gavs ut 1949 första gången.
Förutom sagan om Nils Karlsson Pyssling innehåller boken sagorna I skymningslandet, Allrakäraste Syster, Ingen rövare finns i skogen, Peter och Petra, Lustig-Gök, En natt i maj, Prinsessan som inte ville leka och Mirabell.

Alla sagorna handlar om barn som hittar vänner ifrån olika fantasivärldar, småfolk, pysslingar eller en docka som får liv. Barnen som skildras är ofta ensamma barn - med livlig fantasi skulle väl vuxna beskriva dem. Jag älskar de sagorna och känner mig så märkligt hemma i dem. Ändå var jag inget ensamt barn, men kanske ändå en försiktig fantasifull person med många rädslor i kroppen. Då som nu för övrigt.

Milton älskar just nu Inga rövare finns i skogen. Se Fiolito på bilden nedan. Åh vad jag var livrädd när min mamma läste den högt för mig.
Vilken sagoskatt som finns mellan dessa två enkla pärmar.
Jag vill att alla barn ska få ta del av Astrids sagor. Bara jag ser omslaget blir jag lycklig.

Maktlös utan nätverk - tröstar mig med film och bok

Blogga vill jag. Klockan är nästan tolv och min dag har varit intensiv. Den lille sov över. När han är här bloggar jag aldrig, försöker låta bli mobilen överhuvudtaget.
Men sen på kvällen ville jag skriva. Då kom jag inte in och förskräcks över den nätstress jag känner.
Men nätverket vill inte.
Så jag primitivbloggar på padden.. Jag vill skriva om Hungerspelen.
Vi har just sett andra delen av filmserien och är andlösa.
Precis som jag var när jag läste det utmattande spännande trilogin. Första delen läste jag i ett flygplan från Stockholm till Hanoi. Jag läste hela natten min lilla lampa var tänd i det annars släckta planet. Kunde inte släppa boken.

När jag hörde om serien var jag tveksam - en serie om hur man i ett spel tvingas mörda varandra? Men Suzanne Collins lyckades ge liv och känsla åt huvudpersonen och skildringen är en framtida dystopi om vad som kan hända i ett odemokratiskt hårt kontrollerat land där media används för att lugna och tänja folket. Vad böckerna visar är att det inte går att döda hoppet.

Jag slukade de tre böckerna men var tveksam till filmerna. Nu har jag sett båda. Spännande och skickligt gjorda. Jag väntar ivrigt på den tredje så jag stämmer inte alls in i kören av dem som inte gillar filmen.

Inlägger protest mot regnvädret - vi skulle ju äta glass i Kungsan idag

Jag inlägger en stark protest mot vädret och publicerar en bild från för ett år sedan. Idag hade vi planerat, Milton och jag, att åka till Kungsan och titta på de rosa blommorna.
Vi har instiftat en regel som säger att man får äta glass oberoende av veckodag när de rosa blommorna där blommar. (Och på 1 maj). Men idag skulle nog glassen regna bort i Kungsan eller vad tror ni?

Vi letar nu alternativ och kommer snabbt fram till vårt hemliga café i stället. Och Milton påstår att det dessutom finns en glassbar vid Mariatorget? Ja, hemliga caféet blir det. Så här mysigt har vi där. Se fikat på bilden!
De rosa blommorna får bli en solig dag, då ska vi äta världens största glassar, Milton och jag.

Tågresan som förändrade mitt liv - hur kärleken slog till på SJ

Har ingen bild från tågresan, men här en båtresa från de åren

Här kommer en sannsaga om vad som kan hända på tåg om du har ögon och sinne öppna

Idag ska jag fortsätta på temat tåg och berätta om mitt livs viktigaste tågresa.
En tågresa förändrade mitt liv och tack vare den har jag nu min fantastiska familj.
Så kan det gå.

Där satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Stickningen utbredd omkring mig. Då kom tre killar som visade sig hade vägrat värnplikt i Uppsala och ville sitta. Lite surt makade jag åt mig mina nystan.
Sedan såg jag rakt in i de brunaste ögon jag sett. Jag tror det gick en stöt genom oss båda som kunde ha fått tåget att stanna.
Där satt han, min blivande man, mina barns far. Han hade blå v-jeans, jag hade röda v-jeans i manchester.

Att våra liv bytte bana just där och då, det visste vi inte. Jag visste bara att han var så söt. Och han fick mig att skratta hela vägen till Stockholm.
Sedan skulle han åka vidare, men han steg av. Vi tillbringade några fantastiska dygn i Stockholm innan han reste.
Vi var upptagna båda två, på varsitt håll.

Men vi kunde inte glömma varandra. Efter några månader var han tilbaka.
Lång historia.
Men kortversionen  då: Två år senare hade han flyttat från Göteborg och vi gifte oss i Ungern. Då väntade vi redan vår son, nu pappa till mina fantastiska barnbarn. Sedan fick vi två vackra barn till.
Så var vi gifta i 28 år. Snipp, snapp snut - Alla sagor har inte lyckliga slut.
Sedan gick vi skilda vägar.
Så måste det bli och jag trivs rätt bra på min stig.
Men visst är det en fin saga om vad som kan hända på tåg?
Tänk på det nästa gång du stiger ombord, håll ögonen öppna och sinnet likaså.

Tack kloka Jenny på bloggen Fantastiskt kaos (läs den!) för inspirationen till detta inlägg.

Från stressen hemma i Stockholm till lugnet i den lilla staden

Jag skällde ju så mycket på SJ som inte tog mig hem från Katrineholm. Därför måste jag nu berätta att tåget till och från Härnösand anlände och avgick exakt på tid, inga märkliga ledningar föll ner, restaurangvagn fanns med, internet var gratis ... ja det var en trevlig tågresa. Så det kan vara så också, med SJ, berättar jag i i ärlighetens namn.

Några dagar i Härnösand var en stillsamt märklig upplevelse. Det var så lugnt. Jag var så lugn. Mina värkande spända axlar föll tio centimeter ner i rätt läge efter två dagar. Fortsätter det så kanske jag slipper operera. Bara det!
Jag återknöt till mitt barndomsbeteende att som i Sundsvall tala med folk vid hållplatser och i affärer. Och de pratade med mig. Vi snackade länge om lite av varje. Varför en grupp kineser köpt det gigantiska fängelset mitt i stan till exempel!
Stockholmsk som jag blivit var jag rädd att störa efter ett tag - men nej. De pratade glatt och vänligt vidare.

Det känns att du växt upp i södra Norrland, mamma, sa dottern. Du hör hemma här.
Tänk det kände jag också, jag som ändå trivs bra i Stockholm. Men vad det var skönt att allt var nära, att vi hade tid, att det gick så lättsamt att prata med människorna där.

Bra restauranger finns det också, kan jag tipsa.  Vi var på Vägg i vägg på Brunnshusgatan, trevlig stämning, god husmanskost.
Så gå dit om ni har vägarna förbi Härnösand. Jag har lånat en bild av entrén från deras hemsida.

Lyckan i att bara vara chef över sig själv - hur jag blev gladare om än fattigare

Kvinnomärke på tröjan, fylld av ambitioner, men så less på maktspel

Idag startade jag dagen med att fylla i en enkät över mitt  liv som chef. Det var jag en gång. Länge. Chefredaktör för en tidskrift. Jag brann för att göra bra journalistik, för att göra en tidning som stimulerade läsarna. Jag hade världens bästa medarbetare som anställda och som frilans.

Jag blev chef för att jag ville ha inflytande över den tidning jag arbetade på, men att vara chef har aldrig varit min ambition. Att påverka min situation och det jag gör vill jag dock, och alternativet var att fortsätta vara en som man chefade över eller att ta ansvaret själv. Det valde jag.

Och åh vad roligt det var - länge. Tills jag tröttnade på den hierarkiska maktstrukturen. Tills jag tröttnade på en organisation med så höga mål men så låg ambition att uppfylla dem i den egna verksamheten. Jag tröttnade på chefers maktspel, jag tröttnade på manliga hierarkier och nätverk jag inte kom åt. 

En dag var jag till och med trött på journalistik, trött på att skriva så kort, att inte få utveckla mina egna tankar mer.
När alla dessa trötthetsfenomen lade sig på mitt huvud och i min kropp blev jag sjuk.
Jag kämpade emot länge. Men en morgon kände jag bara att nä, jag vill inte åka till jobbet. Allt kändes grått och meningslöst.

Då hade jag i flera år arbetat som författare vid sida om. Skrivit på ett helt annat sätt under nätter och kvällar och tidiga morgnar.
I de texterna fanns jag.
Det var det jag ville arbeta med.
Så jag förhandlade mig till att få sluta.

Gladare idag

Sedan dess är jag en gladare, betydligt fattigare men lyckligare människa som har en enda chef att skylla på om något blir fel: mig själv.

Äntligen öppnade jag den övergivna blommiga mappen och hittade en historia

Att det ska vara så svårt att komma igång med en text ibland. Fast jag vet att jag älskar att arbeta med den är det som om vägen till skrivbordet är lång ibland. Denna gång tog jag en omväg via Härnösand.

Miljöombyte ger mig skrivlust.
Det är ofta så. Jag fastnar i mina rutiner hemma. Jag kanske haft en dålig period med förkylningar eller annat elände och släpat mig håglös till skrivbordet, försökt fungera. Det har inte lyckats så bra.

Då är det läge för mig att andas annan luft, få nya vyer, vistas där jag inte har ansvar för en mängd saker jag kan utföra i stället för att skriva.

Jag har precis prövat på det. Suttit i en liten lägenhet i Härnösand, högt ovan marken, himmel utanför. Mitt manus låg i en blommig mapp. Det har legat där ett tag. Jag började med så stor entusiasm. Sedan tyckte jag det var värdelöst skit jag skrivit. Jag gav texten till en vän som såg en bra historia men hon fick gräva lite för att upptäcka den. Jag fick tillbaka ett manus med massor av kloka synpunkter.
Öppnade det.
Orkade inte.
Förrän då i Härnösand. Långt borta från de vanliga plikterna. Plötsligt var det så roligt att ändra, stuva om, kasta bort, skriva nytt.
Det behöver inte vara så speciellt, bara lite annorlunda. Lite mindre likt vardagen. En plats för ny inspiration helt enkelt.

Jag flytt int - men älskar att återvända till södra Norrlands kusttrakter

Jag har lånat bilden från Härnösands hemsida

Vilken tur att du flyttade från Sundsvall till Stockholm! brukade mina barn säga som små.
De förstod inte hur jag stått ut med att växa upp i en liten stad i norr.
Nu ville ödet att yngsta barnet flyttade till Härnösand. En ännu mindre stad i norr. Efter några dagar kan jag säga att den lilla staden gör mig lugn.
Klart jag har mitt liv i Stockholm. Men ofta är det ett stressigt liv med långa avstånd och uttröttade medmänniskor. Utan att idealisera småstadslivet märker jag att mina axlar sjunkit ner fem centimeter, jag andas lugnt och gillar den friska luften
Än har allt nyhetens behag, vi letar konditorier, restauranger, gym och teater. Det mesta finns.

Nä, jag flytt int. Mina rötter har slagit rot i Stockholm. Men det är ljuvligt att hälsa på i södra Norrlands inland och kusttrakter och känna hemkänsla.

Vad är din inre bild av din barndoms landskap och stad?

Tänkte när tåget susade fram upp mot mina gamla hemtrakter: så präglade vi är av vår barndoms natur. Vilken stark hemkänsla jag får när jag närmar mig de stora skogarna, de ensliga husen. Granarna.
Egentligen gillar jag inte ens granar. De som fanns på min tomt på ön tog jag ner. Ändå är det sådan hemmakänsla med granskogarna och naturen i södra Norrland.

När jag åker över skånska slätter känner jag ingenting. Här klappar mitt hjärta.
Ja man blir präglad!

Nyss frågade mig dottern om vad man menar med stenstan i Sundsvall. Ännu en prägling. Så ska en stad se ut, menar jag. Sundsvalls stenstad är ett typiskt exempel på en 1890-talsstad med sina 51 kvarter genomkorsade av 7 längdgator och 11 tvärgator. När Sundsvall brann ner i slutet av 1800-talet bestämde man sig för att inte bygga upp en stad med små trähus igen utan det skulle vara bastanta stenhus. Det är det också i Sundsvalls centrum. Stora vackra hus. Jag drömde en gång om en våning i något av de husen och föreställde mig hur vackra de skulle vara. Den drömmen är nog nerlagd.
Men fortfarande tycker jag att som Sundsvall - så ska en stad se ut.

Vad är din inre bild av din barndom landskap och stad? Det undrar jag.

På upptäcksfärd till Hjorthagen med Milton

Något av det roligaste jag visste som barn var när vi gick på skogspromenad, hela familjen. Pappa var ledig. Han hade med sig en kniv och täljde vandringspinnar. Mamma hade med  matsäck och framför allt var vi tillsammans och föräldrarna hade tid.
Jag tänker på  utbudet av saker och prylar och aktiviteter för barn idag. Egentligen vill de precis som jag när jag var barn mest av allt ha tid och uppmärksamhet. Inte vuxna som hela tiden sneglar på mobiler, utan de vill ha vår tid, vår blick.

Så vad gör man med sin lilla älskling? Han, Milton 4, är ledig på fredagar. Idag funderade vi på utflykt. Vi har länge undrat över vad buss 55 gör. Den går mellan Barnängen där jag bor och den gata där han bor. Tio minuter. Men sen?

– Hjorthagen, vad är det? undrade Milton.
– Vi åker dit och kollar, föreslog jag.
– Måste vi ha med tält?
– Tror inte det men matsäck att ha på bussen.

Idag åkte vi dit. Vi hade chokladkex och dricka på bussen. Miltons mamma och babysyster åkte också med på upptäckarfärden. Vi hittade en grävskopa på Myrorna. Vi åt kebab på en liten gullig restaurang. Milton plockade en maskros och gav till killen som serverade maten och sa att det var gott. Då fick han en hjärtformad klubba.
Det var fint, tyckte han.
Vi gick runt och tittade och pratade och solen sken.
Sen åkte vi hem med buss 55, ända till söder.

– Vart ska vi åka nästa gång? frågade jag Milton.
– Kanske Reimersholme, sa han.
Dit går buss 66 som också stannar utanför min port.

Kommer ut som glad grammatikälskare

"Mina elever på sfi tycker att partikelverb är ett vansinnigt påhitt. Omöjligt att förstå sig på. Jag försöker betona, jag betonar det värsta jag kan. "Det är skillnad", säger jag, "på hälsa PÅ och HÄLSA på. Om jag säger att jag har hälsat PÅ kungen är det något helt annat  än att jag har HÄLSAT på honom." "Nej Sara", säger de. "Det är exakt samma sak, Du sa samma sak. Två gånger."

Ur kapitlet om partikelverb i boken "Grejen med verb Grammatik som du aldrig har sett den förut".

Jag läser Sara Lövestams  Grejen med verb och skrattar högt för mig själv. En grammatik som du aldrig sett den förut, så presenteras den. Så kul, så lärorikt, så sant folkbildande.

Det är  dags för mig att komma ut som grammatikälskare. Men hittills är det mest franska jag varit svag för. Franska verb. Jag pluggade dem som ren nöjessysselsättning, rabblade oregelbundna verb med förtjusning. och njöt av att vränga till en tjusig subjonctif!
Tyvärr ligger väl min franska lite i träda.

Grammatiken i svenskan var mer sisådär. Dels hade jag en pappa som visste allt så jag frågade honom. Nu är han där mina frågor inte längre når honom. Dels var väl undervisningen i svenska ofta dödande formell. (Typ: Eva du skriver så bra men du måste visa att du kan skriva RIKTIG svenska också).

Kanske har min förälskelse i svensk grammatik legat på sparlåga.
Alltså tills jag fick denna bok i min hand.
En passionerad utredning om verben i det svenska språket. Termer jag aldrig hört talas om och intressanta utläggningar om diverse böjningar.
Så kul!
Tror ni mig inte så köp omedelbart denna bok.
Själv väntar jag ivrigt på nästa i serien.
Kanske en adjektivbok?

Ospännande när en bok inte gestaltas utan bara berättas fram

Du berättar ju bara, du måste gestalta ... hur många gånger har inte deltagare på skrivkurser fått höra detta. Och hur svårt kan det inte vara även om man är en ganska van skribent. Jag fick just tillbaka ett manus jag håller på med från en vän. Visst faller jag också i samma fälla hela tiden. Berättar hur det är i stället för att ta med läsaren och låta henne upptäcka det jag skildrar. Jag skriver läsaren på näsan helt enkelt och det finns mycket att bearbeta i mitt manus.

I natt läste jag en ny deckare som lovade mycket men tyvärr inte höll det den lovade.  Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist.
Det är en sympatisk historia om en talskrivare och litteraturvetare som råkar ut för mordfall i sin omgivning. Det finns en del intressanta skildringar av talskrivarlivet (ja K du ska få läsa boken).

Men deckarintrigen är skäligen ointressant. Framför allt inte alls spännande. Samma sak med personerna som inte lever utan berättas fram, de känns mer som konstruktioner vid skrivbordet än levande människor..


Det är helt enkelt en bok som berättar en handling i stället för att vara en roman man dras med i och andlöst följer.

Men kanske återkommer Kristina Appelqvist med mer fängslande romaner. Den värld hon valt att skildra är kul. Men boken lever inte upp till sin ambition att vara en nutida spänningsroman i litterär miljö.

Nog med mäns våld

"Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet."
skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet.

”Vi pratar om vapenlagarna, psykvården och mediavåldet – alla relevanta faktorer – men ingen ställer frågan som för en gångs skull är den i särklass viktigaste”, skrev kanadensiska journalisten Meghan Murphy, grundare av bloggen/podcasten Feminist Current.
”What about the men?”
(Vad är nu detta för flum, tänker du. Vänta lite, det klarnar.)
Murphy pekade på de 31 skolskjutningar som ägt rum i USA sedan 1999 och det faktum att samtliga utförts av män. Och av totalt 62 massmord i USA de senaste 30 åren var skytten kvinna i ett enda fall. Ändå saknades genusperspektivet återigen helt i den debatt som blossade upp efter Sandy Hook-massakern."
Det är ett citat ur en artikel av Andrev Walden

"Det är verkligen fruktansvärt det som hänt i fotbollsvärlden men 28 kvinnor dödades av sina män under de senaste två åren. 219 stycken sedan år 2000. Hur många rubriker har det genererat? Varför uttalar sig inte Löfven och Reinfeldt om det?" undrar Petra på Facebook.

Och jag undrar det också:

Vad ska vi göra med mäns våld i samhället.
Vad gör männen mot sina manliga medbröders våldsbenägenheter
Hur stoppar vi mansvåldet i samhället.

Vi kanske kan börja med att i alla fall benämna det som de tre jag citerar gör. Det är inte fråga om fotbollsvåld, det är mäns våld. Det är inte våld i hemmet det är framför allt mäns våld.

Så "nogmedmänsvåld

Jag vet att så tycker de allra flesta av männen i vårt samhälle också. Men benämn det, protestera mot det. Säg ifrån.  
Det är så viktigt att också männen som är emot våld höjer sina röster i debatten för att höras.

"nogmedmänsvåld