Varför festar vi inte mer när det är så kul?

Kära nån vad det är roligt att fylla år! Och att festa!
Ett tag tänkte jag: Varför fira. Det var lite ångest i luften kan jag erkänna.

Men med kärleksfulla händer lotsade barnen mig genom ångesten.
Så i går morse drack vi choklad med vispgrädde i min säng, hela gänget, barnen, deras kärestor, barnbarnen. Alldeles underbart! Så har jag firat födelsedag så länge jag kommer ihåg.

Sedan lagade vi mat hela dagen. Familjen och jag.
Klockan tre insåg jag att jag fortfarande gick i pyjamas och en massa gäster skulle komma klockan sex. Panik igen.

Men se ... klockan sex strömmade gästerna in, ett fyrtiotal, maten var lagad och framdukad. Jag hade inte hunnit dammsuga och tur var väl det, tänker jag nu när jag ser ut över min lägenhet som ser lika lycklig trött ut som jag.

Jag hann ta på mina fina klänning från Pirjo. Vi åt och pratade och mindes och det var alldeles underbart.

Det var ju fest där barnen var välkomna, det är dom alltid hos mig. Så Milton hade beställt ballonger och fiskdamm. Det blev det.Och min älskade bror P som nästan aldrig är i Stockholm dök upp som överraskning, då blev jag så glad att jag började gråta.

Jag var lite känslosam igår. Började gråta igen när Milton och jag skulle hålla tal.
 "Nu avpausar vi" sa Milton då. "Och äter."

Så det gjorde vi.
Varför festar vi inte mer när det är så kul!

Och nu - nu ska vi fira

Och nu har klockan slagit tolv. Mitt födelsedagsdygn har börjat. Det känns bra. Det känns vemodigt. Tiden går för fort. Men klaga kan man inte. Jag är ju ändå med och livet gör mig lycklig. Önskar bara jag kunde ta ödets hand och säga, inte så fort. Vi saktar in stegen, vi njuter. Det är så mycket jag vill. Vill göra. Vill hinna.
Men bort alla tankar av dysterhet.
Nu ska vi fira!

Jag är på Route 44 - på väg mot framtiden med kryddpauser

Skrev ett mess till en vän i natt och skulle avsluta med nattkram - det blev stavningsändrat till naturkraft.
Lite som en naturkraft är jag just nu. Eller en virvelstorm.
Det blir kalas på lördag med anledning av födelsedag. Inget märkvärdigt. Jag firar alltid min 44-årsdag, varje år vid den här tiden. Ibland tänker jag att jag inte skulle fira. Men vaddå, alternativet  att inte finnas till är ju inte så kul.
Så jag firar att jag finns till. Mer om det en annan dag.
Men jag tänker att sjuttsingen vad jag hann med förr i tiden.
Det gör jag inte nu.
Om ni tycker jag är lite blogglat och har varit dålig på att svara på roliga andra blogginlägg - det är så att jag förbereder fest i mitt  hem för många personer, jag har huvudet fullt med chokladmousse, räknar mina glas, undrar över romdrinkar och lammspett. Och fiskdamm som Milton bestämt att det ska vara.
Ja barnen ska vara med så klart ... som på sextio- och sjuttiotalet.
Nu måste jag fundera lite på var jag gör av ytterkläder för över 30 personer.
Men jag återkommer
Glädje vare med er.
Jag är på Route 44 på väg mot framtiden och planerar trevliga matpauser, kryddstarka.

Självklart med fest där alla är med, ung som gammal

Födelsedagsbarnet i yngre år

Jag smyger omkring. Miltons far fyllde 40 igår och det var en härlig fest. Men vid halv tolv kände den lille treåringen att det räckte med festandet så vi drog hem, han och jag. Han ville absolut sova med mig i en kuddkoja i vardagsrummet och sover där än. Jag tassar omkring och grubblar över detta märkliga faktum att mitt barn fyllde 40.
Hallå! Det var ju jag som gjorde det. Nyss. Fyllde 40.
Det här förstår jag inte riktigt.
Men det är underbart med fester. Igår ägnade vi i familjen hela dagen åt att laga en massa olika rätter, sen var det fest med libanesiskt mattema på teater Reflex i Kärrtorp.
Det var en så underbar blandning av människor från olika tider i Emils liv, människor med olika erfarenheter och olika relationer, från tidiga barndomsvänner som fortfarande finns i vår liv till senare nya härliga vänner.
Jag bara älskar att det är så självklart att vi umgås över generationerna på en fest.
Det blir en sådan värme och trygghet i det.
Alla hör självklart till.
Tänk om det vore mer så i vårt samhälle.

Releasefester utan att rodna - nu ska vi fira våra böcker

Nu får det vara slut på det här att krypa ihop i garderoben och inte våga fira fullt ut. Här ska firas, det lovar jag högtidligt. Nästa bok, i vilken form det nu blir, ska ha en rejäl releasefest. Vi ska göra Jantelagen till en Jäntelag och fira oss!!!

Jag inser en underlig sak: Emma Vall har skrivit femton böcker tillsammans. På de femton böckerna har vi haft en -  1!! - releasefest. Jag vet inte vad det beror på - kanske är det någon form av blyghet. Äsch det är väl inte så märkvärdigt - vi ordnar fest nästa gång, sa vi. Jag tror det är en gnutta dåligt självförtroende, en gnutta att man inte ska förhäva sig, en gnutta blyghet. Det blev liksom inte av när vi var igång som mest, när den nya boken kom var vi redan igång med nästa. Vi gav ut minst två böcker per år, dessutom arbetade vi heltid. Vi jagade runt.
Allt det här är tappra försök till förklaringar av en pinsam sanning. Vi är dåliga på att fira det vi gjort!
Vi föreslog blygt något förlag någon gång att man kanske kunde ordna en releasefest? När det gäller Semic och alla våra bärböcker tjatade vi nog till och med. Nä, sa dom. Okej, sa vi besviket och inte ordnade vi en fest för oss själva. Jo, en gång då, en alternativ Nobelfest med oss och våra vänner. Vi gav alla medaljer och hade jättekul. Och det minsta av våra förlag typiskt nog, det underbara Förlag 404 i Offerdal, ordnade en jättefin fest för oss på torget i Östersund när Kärlek och käk kom. Det var härligt!
Men det var länge sen....

Sedan dess har jag kommit ut med egna böcker, de andra Emmorna likaså. Annica och jag och Maria och jag har skrivit böcker - har ni saknat inbjudan till releasefest? Jo, vi har inte haft några. Nu tycker jag det är så synd. Varför gör vi så mot oss själva? Vi och våra böcker är väl så värda att fira.
Avundsjukt ser jag mina författarkompisar bjuda in till härliga releasefester utan att rodna och jag blir så glad.
Nästa gång firar vi!
Du kommer väl?

Midnattsblå möbler med mobilkamera i mörker

Idag är en riktigt slö dag. Det kan vara så skönt. Vi vilar efter vårt mini-mingel igår där vi firade de nya möblerna i midnattsblå sammet. Så fina begagnade möbler, hittade så billigt på suveräna auktionssiten www.lauritz.com. Idag tänkte jag att det är bra med förmågan att glädjas. Man skulle ju kunna vända på saken och säga "Stackars mig som bara har råd att köpa begagnat". Men har man  växt upp i en tvåa i Sallyhill i Sundsvall i en förnöjsam familj är det inte den livsutgångspunkt man har. Jag är i stället så glad över vilket fynd jag gjorde. Nu tog jag bara bilderna som några vänner bett om med min mobil - men det ser ändå ganska mysigt ut eller hur? Den bäste partyprinsen var för övrigt Milton 10 månader som älskade att vandra från famn till famn. Han har en klar festtalang den lille mannen!

Mini-Mingel

Boeufen står på spisen, det luktar choklad från nybakade muffins, det mesta är pustat och fint om man bara inte öppnar våra garderober. Dags för Mini-Mingel hos oss med soffinvigning och småprat.

Ett år ordnade vi en Alternativ Augustgala där vi fick alla priserna

Det är viktigt att fira att en ny bok kommit, skriver Johanna på sin blogg. De första böckerna vi skrivit firade vi nog. Ett år ordnade vi till och med en Alternativ Augustgala för oss och alla nära och kära där vi fick alla priserna och medaljer. Men allteftersom böckerna blivit allt fler och fler har vi blivit allt sämre på att fira. När en bok kommer ut är vi mitt inne i nästa, liksom.
Ibland har Annica och jag stora familjemiddagar när vi provlagar en massa rätter till bärböckerna – det är kul. Men det är inte heller särskilt ofta.
Vi är helt enkelt urusla på att fira att det kommit en ny bok och vi måste skärpa oss. Maria och Annica - vi måste festa mer och arbeta mindre.

Fest där alla åldrar möts

Klockan är över två. Enligt alla konventioner borde jag sova sött. Men jag har varit på fest.
En allåldersfest i vårt åldersegregerade samälle. Mer sånt! Den yngste var fem, lille Edvin. Sedan var vi i alla åldrar fast de flesta mest jämnåriga med trettioettåringen som fyllde. Men hela familjen var där, barnen, sonen med ny flickvän, systerdotter, exet med ny kvinna, dotterns ex som är en kär vän, blandad konfetti av gamla och nya vänner. Det är så befriande - och tyvärr så ovanligt.
Varför är det så skarpa murar mellan generationer i vårt samhälle.
Varför möts vi så litet - när det är olikheterna som är så stimulerande?

I diskkollektivet ingick jag mot min vilja

En sak gjorde mig galen under barndomens trevliga middagar. Det var när vi ätit upp och skulle duka av. Mamma, fastrarna eller farmor hade alltid lagat all maten och dukat och serverade - det tänkte jag inte så mycket på för det var så naturligt då. Men efter maten sjönk pappa, farfar, farbröderna ner i fåtöljerna, pratade, åt kakor, drack kaffe och trivdes i varandras sällskap.
Då kom rösten från nån av de vuxna: "Eva kan du hjälpa till och duka av!"
Jag avskydde det. Jag ville att vi alla skulle sitta där och ha det trevligt ihop. Men nu blev det rush på alla kvinnorna, duka av, ut i köket, hjälpas åt med disken, torka glas. I diskkollektivet ingick även jag. Det kändes så fel med glada skratt från vardagsrummet medan vi, kvinnopatrullen, röjde upp. Jag var arg över det. Kanske fanns en kvinnogemenskap mellan mina skrattande diskande fastrar, mamma, farmor.
Men jag upplevde djupt orättvisan.

Författare som festar

Vi ägnar oss inte bara åt kommatering och korr, vi är också författare som festar, bara tyvärr alltför sällan. Här festar vi förra året! Maria Herngren och jag på bilden.