När ska deras drömmar om ett liv i fred och en framtid utan våld förverkligas

En vän blev upprörd över att våldet är så stort i Sydafrika. Som om allt ont bara försvann för att apartheidsystemet i teorin krossades! Jag tänker att det jag hör om Sydafrika påminner mig om Algeriet. Två länder där urbefolkningen drabbats av ett fruktansvärt, obeskrivbart våld från koloniserande västländer. Där den första reaktionen efter befrielsen är eufori, man målar ljusa bilder av framtiden. Men kvar finns fattigdomen, minnen av förtryck, ett våld i samhället som präglats in sedan generationer.

Man har lärt sig genom historien att våldet lönat sig. Maïssa Bey som jag brukar skriva om letar nu i sina böcker rötter till det ursinniga våld som finns i Algeriet där våldet vänts från den yttre fienden till den egna befolkningen. Därför att desperationen är så stor? Därför att våldet sedan sekler varit lösningen som inte är en lösning? Därför att besvikelsen är så stor.

Jag är så rädd när jag hör om det intensiva våld som finns i Sydafrika. Ska den hoppfulla Mandelafilosofin med försoning råda, vinna? Eller är det smygande våldsgiftet kolonialismen lämnat efter sig något som ska sippra in överallt i det nya samhället, förgrena sig och förgifta försöken till uppbyggnad av ett nytt samhälle. Ja bara en morgonfundering.

Jag lånar en bild av Ellen. Just så hoppfulla var barnen när jag var i Moçambique 1976, när hoppet fanns, när man trodde på framtiden och drömmarna inte krossats av yttre våld. När ska deras drömmar om ett liv i fred och en framtid utan våld förverkligas.

Sydafrika, Algeriet, Moçambique, länder där besvikelsen över att de ljusa drömmarna inte blivit verkliga finns, länder där kolonialismens gift är överallt i strukturer som byggts upp under lång tid.

Åttiotalister är ett roligt decenniegäng, jag tror på dem

Hörde en diskussion med ett halvt öra om åttiotalister med bland andra Gustav Fridolin, född 83 precis som min dotter. Ett roligt decenniegäng tycker jag. Yngsta dottern är född 83 och jag följer henne och hennes kompisar. En alldeles underbar skara, jag älskar dem hela bunten. Positiva, engagerade och riktiga världsmedborgare. Sheila i Israel, Carima i Tyskland, Lea som varit i Thailand, Marieme i Los Angeles, Nina som oavbrutet är i Vietnam eller någon annanstans, Delila i Spanien, Rebecka i USA, jag tar bara ett axplock av dem jag snabbt kommer att tänka på. Och min lilla Ellen förstås från Vietnam, till Paris, till Sydafrika.
De rör sig obehindrat över världen, är ständigt panka, pratar massor av språk, är utåtriktade allmänbildade, sociala och fantastiska människor. Mycket mer mogna än vad jag var. Boken om åttiotalisterna var tydligen lite deppig, men jag tror på åttiotalisterna. De brinner tycker jag. Måtte världen ta emot dem på ett sätt de förtjänar.

Låt oss tala om provisoriska utopier

Jag tycker om tanken på provisoriska utopier. I en bok jag gjorde tillsammans med Leif Biureborgh 1969, "Inför 70-talet, jämlikhet och rättvisa", finns en lång intervju med Ernst Wigforss som Leif gjorde. Han var hemma hos Wigforss i Vejbystrand i tolv timmar, de pratade. Eva Wigforss bjöd på lunch och det är en av de intervjuer jag verkligen grämer mig över att ha missat – jag kunde ha varit med. Men jag kände mig för blyg och för otillräcklig. Synd! Så här sa den kloke gamle mannen i alla fall på tal om visioner:
"Jag är rädd för att verka utopistisk, barnslig.. När jag gick med i partiet i början av seklet tyckte man inte det var konstigt att tala om att genomföra socialism. Vi levde i ett litet land, ett feodalt samhälle. När man går över till ett nytt system, den moderna kapitalismen, uppstår en spricka, man får nya ideal. Men jag sade från början: "Låt oss inte tala om utopier! Tala i stället om provisoriska utopier."
Jag undrar vilka provisoriska utopier du har, Mona?