Jag minns min stolthet över mitt land en gång i tiden. Landet med socialt skyddsnät, landet där man kunde lita på att samhället ställde upp, att vi var mänskliga mot varandra. Landet utan tiggare på gator och i tunnelbanan. Landet som öppet vänligt tog emot flyktingar från politisk terror och desertörer från orättfärdiga krig.Idag skäms jag ofta och är olycklig över vad som hänt i mitt land. Men allt är inte förtvivlan. Jag tycker det är så skönt att höra mina släktingar berätta om Offerdal, en av landets vackraste platser. Dit kom i höstas många flyktingar från Syrien, på flykt undan mord, våld, terror. Jag har berättat om ICA-handlaren som hälsade dem välkomna.
Nu hör jag hur Offerdalsborna välkomnar dem. Ett exempel: Min bror Peter som bor där och älskar att pimpla. För ett tag sedan var han ute med tio av flyktingarna på isen, visade hur man borrar hål och själva principen för pimplandet. En man från bygden erbjöd sig direkt att fixa hål till dem så de kunde fiska själva också. Det är en så enkel sak men det är ju så vi vill att det ska vara, att vi sträcker ut handen till de nyanlända, välkomnar dem bjuder in dem i vårt rika samhälle.Läs gärna denna länk där Linnea Swedenmark berättar om sin pappa och pimplingen. Låt oss hjälpas åt att se till att det är så vårt land bemöter människor.
Ett land utan främlingsfientlighet och järnrörspolitiker.
Peter berättar nu för övrigt för dem om hur ljust och vackert det kommer att bli i Jämtland, de långa ljusa sommarnätterna ... men han känner att de nog tror att han berättar sagor, efter att de upplevt den långa mörka vintern. Men så är det, efter mörker kommer ljus!
