Barnens klockrena budskap till vuxenvärlden

 
Här är vi! Jag och två av barnbarnen i demonstrationen igår. Det var sol. Nästan sommarvarmt. Lille M har arbetat länge på sin skylt. Han uppfann den en dag då vi skrubbade mina skärbrädor med citron och grovsalt.
– Den här Eva, det är ju som en skylt på demonstrationen.
Han skrubbade den ren och skriv dit sina budskap med röd penna:
 
Vi vill ha fred
Stoppa rasismen
Mer tid för barnen 

Det var så mycket folk, musik och glädje i demonstrationståget vi gick i. Jag tror många tänkte som jag. Medierna lyfter fram allt internt käbbel i partier och gör det till jättefrågor. Skapar en bild av en grälsjuk småttig politisk värld. Fokuserar på personer, inte på ideologiska frågor.

Jag såg bilder från Göteborg med en strålande glad Stefan Löfven. Hur kan han vara så glad med dessa siffror, trumpetar medierna. De har inte förstått. Han drivs, tror jag, av en glödande politisk tanke om solidaritet. Han kanske inte alltid är så bra på att uttrycka det. Men den finns där, glöden.
 
Politik, för mig är det något större än det småttiga personfixerade käbbel som lyfts fram.

Tänk visioner
Tänk provisoriska utopier. 
Tänk själv!
Vilket samhälle vill du leva i? 
Hur vill du att dina barn och barnbarn ska växa upp?

Då är det ju lille M:s klockrena budskap till vuxenvärlden som borde vara ledstjärnan. 

Fransmännens nya stillsamma revolt - stanna uppe hela natten

Skönheten finns på gatan heter denna bok från maj 1968 i Paris

Den 22 mars 1968 startade det som sedan blev majrevolten i Paris. Mängder av strejkande arbetare och studenter i uppror. Jag var inte där i maj 1968 men väl i juli och då låg också tårgasen tung i gränderna kring Rue de la Huchette nör CRS-poliserna knäckte varje liten demonstration med brutala medel.

Nu i vår, i missnöje med den franska politiken, har en ny rörelse uppstått. Nuit debout kallas det. Fransmännen samlas i de större städerna. Sitter ner på gator och torg hela natten, diskuterar politik och oförrätter. Så här skriver SVT Nyheter om det nya fenomenet:

"Tusentals människor samlas nu varje natt i franska städer och protesterar mot missförhållanden i samhället. De makthavande står handfallna inför dessa gräsrotsprotester.

Man samlas när natten börjar och lämnar de offentliga platserna i gryningen. Man debatterar samhällsproblem som arbetslöshet, bostadsbrist och fattigdom. Man spelar, dansar och sjunger, även poesi förekommer. Luften är fylld av dofter av den mat som säljs. Det talas om en stämning som på ett musikfestival."

En intressant fredlig protest. Mot den etablerade politiken. Mot politikernas oförmåga att möta människornas krav och att lyssna. När får vi en Nuit debout i Sverige? En vakennatt då man håller sig uppe och vaken hela natten under ivriga diskussioner. Det kanske måste bli lite varmare för det?

När har vi fått nog, ras-le-bol som fransmännen säger?

Vem är den svenske Bernie Sanders? Göran Greider!

Jag kan inte säga att jag följer det amerikanska valet så noga. Men i helgen läste jag med förtjusning en artikel i DN om fenomenet Bernie Sanders, Den osannolike kandidaten. Vresig, 74 år gammal, populär bland ungdomar. Björn af Kleen har gjort ett spännande porträtt av denne arge, egensinnige man. Lite som Corbyn i England, också ganska arg, egensinnig. Radikal med en tjurskallig envishet i hela sina liv. Och älskade av ungdomar som tröttnat på slimmade politiker med löften de inte håller.

Ganska kul mitt i alla de reklambyrådesignade kampanjerna, tycker jag. Oväntat.
Så nu undrar jag vem i Sverige som skulle kunna motsvara Corbyn i England eller Bernie Sanders i USA.

Tjalle Tvärvigg hette en seriefigur när jag var liten.
Vem är politikens Tjalle Tvärvigg i Sverige, vem är den svenska/svenske Bernie Sanders?

TILLÄGG: Hoppsan jag fick inte ett enda förslag! jag har gjort en enkät i bekantskapskretsen och vi har enhälligt kommit fram till det slående namnet på den svenske Bernie Sanders: GÖRAN GREIDER!!!!

Skälla, hetsa, avbryta - inget bra sätt för journalister att locka fram information

Igår såg jag Gustav Fridolin utfrågas i Agenda av Anna Hedenmo. Jag mådde dåligt av det. Precis som jag alltid gör när jag ser journalister som tror att den bästa metoden att göra intervjuer är att som en ilsken terrier kasta sig över intervjuobjektet, skälla, hetsa, avbryta. Jag såg fascinerad igår vidare och tycker det är obegripligt att tro att det ska vara sättet att få information. Fridolin är slipad nog /eller så är han bara lugn/ och fortsatte lugnt att argumentera.
Vad som är så jobbigt är också att den typen av journalistik på något sätt förutsätter att allt är ruffel och båg och att deras uppgift är att gräva fram de dolda köttiga ben som intervjuobjektet försöker dölja.
Men dagens medietränade politiker har lärt sig det och det behövs en helt ny taktik med väl underbyggda frågor. Anna Hedenmo har kunskaperna, hon är skärpt och påläst. Men varför då så aggressiv? Är det någon mer än jag som mår dåligt av det?
Och det borde vara förbjudet att hela tiden avbryta!
Avskyr det.

V plus Fi - ett parti med glöd och eftertanke

Min blogg handlar mest om skrivande och livsfrågor och sällan om dagspolitik. Men nu är det svårt att värja sig. Jag vill berätta hur jag tänker.

Nummer ett är så klart att få bort den ojämlika regering som så naggat hål i solidaritet, jämställdhet och vård och omsorg under sina bedrövliga sorgliga åtta år vid makten. En regering av de rika för de rika som gröper ur den välfärd i ett solidariskt Sverige jag varit så stolt över. Hur står vi ut!

Vad röstar man på?

I min omgivning är det s, Fi, V eller Mp som gäller. Bara det. Men på vilket av partierna man ska lägga sin röst på funderar vi mycket.

I själ och hjärta är jag socialdemokrat, på entusiastiskt solidariskt Palmevis. Löfven gillar jag, han är liksom en ursosse, men sen finns det sen del jag inte gillar lika mycket i dagens arbetarrörelse.

Jag tycker nog att den bäste socialdemokraten idag är  Jonas Sjöstedt. Jag är så mycket närmare allt Vänsterpartiet står för. Jag avskyr den flirt som pågår i smyg med borgerliga partier från Socialdemokraterna sida. Jag vill inte ha ett s hjärta fp eller c. Jag vill vara säker på s plus v plus mp. Därför röstar jag nog på Vänsterpartiet.

Samtidigt så vill jag så otroligt gärna ha Gudrun Schyman i Sveriges Riksdag. Men att våga rösta Fi i detta läge när allt är osäkert ...?

Som jag drömt tidigare: Slå ihop Fi och V med Gudrun och Jonas som ledare/språkrör. Det vore ett parti med glöd och eftertanke.

Fi och Miljöpartiet - nya folkrörelser med vilja att förändra - inga gamla buttra revirpinkare

Fi! Fan!
Ett löp som blir en klassiker.
Igår var jag bedövad efter valet. Jag ställer mig frågan: vem röstar på ett parti som SD? Jag kan inte förstå det.
Men egentligen vill jag inte ens tänka på det. Jag vill fokusera just nu på det som var bra.
Fi var bra.
Gudrun Schyman säger: Vi bygger en ny folkrörelse.
Jag fylls av glädje.
För så är det. En folkrörelse som bärs fram av precis de drömmar om ett annat samhälle jag också har. Solidariskt, jämlikt, jämställt.
All lycka FI!
Ni kommer in i riksdagen. Är det någon jag vill ha där så är det den kloka ständigt uppkäftiga Gudrun Schyman.

En annan bra sak. Miljöpartiets uppgång och de kloka kommentarerna från deras företrädare i TV: "Vi fokuserade på vad vi vill och kan göra. Inte på det vi inte vill göra."
Och jag önskar mig en sådan valrörelse. En valrörelse där partierna fokuserar på vad de vill göra och hur de ska göra det. Inte en är de gnäller på varandra.
S och M var som två buttra raggiga hundar som skäller på varandra och pinkar revir. Man blir trött på dem.

Fridolin var den som bäst tog kampen mot SD. Han använde humor och kraft i sin argumentation. Framgången är välförtjänt för två nya folkrörelser: Miljöpartiet och Fi

Jag såg världen med mitt vänstra öga men det var inte ett enögt röstande

Nu har jag röstat! Känns skönt och bra. Jag grubblade mycket över hur jag skulle lägga rösten, ja ända in i valbåset faktiskt.
Det var parodiskt att rösta igår. Jag var en enögd röstare, var tvungen att akut göra en mindre ögonoperation på morgonen så mitt högra öga var helt i förband och jag såg världen med mitt vänstra öga.
Var inte det symboliskt så säg!
Trots det tror jag inte mitt beslut var enögt. Det var ett beslut taget med utsikt över hela världen, inte med ett begränsat egoistiskt synfält.
Jag röstar långsiktigt för att mina barnbarn ska få uppleva hur det är att leva i ett öppet solidariskt samhälle. Ja ett folkhem - men inte ett egoistiskt sådant utan ett där vi räcker ut våra händer till varandra och inte stänger oss inne i trångsynthet och egoism.

Och de käbblar och babblar dessa tråkiga gubbs i kostym och slips i partiledardebatterna. Gääääsp!

Jag tror inte det finns något tråkigare, mera förutsägbart och oengagerande än partiledardebatterna i TV med dessa sju män i kostym och slips och så en enda kvinna. Och de käbblar och babblar och skyller på varandra som barn i sandlådan, nej förlåt! Det var en förolämpning mot barnen.

Vem orkar titta? Inte jag!

I söndags valde jag i stället vänliga programmet Mästarnas mästare, två kvinnor och två män i finalen.

"Inom Socialdemo­kraterna finns en slags ombudsmannamagad och gubbig balanspunkt. Är det ingen som skriker tillräckligt högt så försvinner energin i jämställdhetsfrågorna.

Förra året klarade inte partiet av att fatta kongress­beslut om att tredela föräldraförsäkringen. Kanske är det inte så konstigt att arga kvinnor i dag söker sig till andra sammanhang." Så skriver kloka Karin Pettersson i en kolumn i Aftonbladet under rubriken: Varning Stefan snart tappar du kvinnorna 

Så låt oss skrika högre!

En rolig sak: Karin satt faktiskt i sandlådan när jag lärde känna henne, på samma dagis som mina barn.

Vi fyllde kassarna med varma kläder och åkte till Högdalen, vad kan vi göra mer?

Vi ser dem varje dag i Stockholm, tiggarna från södra Europa. de sitter överallt, även nu, i snön. Vi har fått se bilder av hur de bor. En gång var jag stolt över att leva i ett land där man aldrig såg någon tigga. Där vi tog hand om varandra. Där ingen riskerade att frysa ihjäl i ett hus byggt av pappkartonger i skogen.
Idag skyggar vi med blicken, maktlösa. För vad ska vi göra?

Något kan man göra i alla fall i väntan på att den förändringens vind i politiken vi önskar ska komma.
Så vi fyllde kassarna med kläder som vi i vårt överflöd inte behöver, Ellen och jag, vinterjackor, varma tröjor, skor och åkte till Högdalen idag. Där finns ett av de hemska lägren.
Det värmde mitt hjärta att vi var så många. Mängder av människor kom kånkande på kassar fyllda med varma kläder, filtar, liggunderlag. Bilar körde iväg med allt. Sedan sorterades det. Och överlämnades så småningom till behövande människor.
Vi var många. Det vi gör är en droppe i havet men ändå ett försök att ge värme.
Men vi kan inte ha det så här, jag är rasande över en politik som stöter ut människor, över dessa orättvisor. Över att människor  dör i kylan i det land där det en gång inte fanns några tiggare.
Vi måste ha en förändring. Det är bara vi som kan skapa den.
Folkhemmet tillbaka!

Ett nytt år då vi blir en del av förändringen

Det känns bra att tillbringa nyårsafton och nyårsdagen med de människor man älskar mest. Igår lyxmiddag med familjen, fyrverkeriskådning på kajen och champagneskål.
Idag tittar jag in hos Miltons föräldrar och tar sedan med mig den lille mannen på bio med mera.
Det känns som om de människor man vill tillbringa mycket tid med vill man också i årets första skälvande dagar ha kontakt med, om inte IRL så i alla fall via vänliga rader på vad det nu kan vara av sätt att kontakta varandra.

På nyårsafton ringde vi alltid till varandra, mina föräldrar och jag, min faster Elsa, mina bröder.

Jag ringer mina bröder.
Till föräldrarna och Elsa finns inte längre fungerande ringlinjer men jag tänker på dem och någonstans utifrån kosmos känner jag kärlek strömma till mig från dem.

Men nu blir det "Emil och Ida" med Milton, det är årets första dag och jag vill verkligen att detta blir ett år som med Johan Cronemans kloka ord i DN igår blir ett år för förändring:

"Det finns en kollektiv kraft som (för) länge legat i dvala. Om 20–30 år säger vi kanske att allt började, igen, i Kärrtorp, en söndag i december 2013. Det är inte extrema aktivister till höger, eller vänster, som skall få förändra världen, och livet, det är faktiskt en uppgift för alla. Det kan kanske också rädda oss.
Mitt nyårslöfte blir att försöka bli en del av den förändringen"

Det får bli mitt nyårsslöfte också.

Frukosten som en bild av livet - del 1

Frukosten denna viktiga älskade måltid. Jag älskar att äta frukost. Men frukosten kan också användas som en metafor. En bild av ett samhällsfenomen. Det gjorde Lars Ryding i SvD igår. Han, liksom jag, avskyr de nuvarande partiledardebatterna. Tänk en gång i tiden samtalade de med varandra, partiledarna, utbytte väsentliga debattfrågor. Det var nästan informativt. Nu är det bara ställningskrig. Ett möte mellan monologer, som Ryding träffande beskriver det.
Ni kan läsa hela kolumnen här. Den är klok och bra och jag håller med. Här nedan följer frukostscenen. Låt mig slippa sådana frukostar. Och partiledardebatter.

"Partiernas hel- och halvkändisar är numera mycket drivna, alltså coachade, på det där med att bara föra fram sina egna tankar och inte svara på motståndarens direkta frågor – inte dras in i de andras agenda”, antar jag att coacherna säger.
Det skapar ingen diskussion utan ett möte mellan monologer. Kolossalt improduktivt. Så här skulle det låta om den tekniken tillämpades vid frukostbordet:
Den ena: Marmeladkladd på bordet där. På min sida är det rent. Varför torkar du inte upp?
Den andra: Jag har en fråga till dig. Vem är det som gång på gång lägger osten oskyddad i kylskåpet?
Den ena: Teet var kallt igen. Jag värmer alltid kannan. Det skulle bli mycket bättre om jag fick ta kannansvaret.
Den andra: Jag fick inte svar på ostfrågan. Problemet bara växer. Om jag fick bestämma skulle antalet torra ostkanter minska till noll.
Den ena: Svara på min fråga! Ljummet te år 2013 är en skandal!
Den andra: Brödskivorna är för tjockt skurna. Det är inte mitt fel!
Och så vidare, och så vidare i 325 dagar…"

När Persson satte pekfingret mitt i mitt mellangärde

Under min tid som chefredaktör för Fönstret ingick det att bevaka spektaklet i Almedalen några gånger. Många ord var det, vinet flödade, jakten på det bästa minglet pågick. Jag kände mig bara illa till mods och ville åka hem.

Jag tyckte riktigt illa om denna mingelvecka i Almedalen som kändes som om det lilla Sveriges lilla maktelit i media och politik gnuggade sig mot varandra medan de skålade i rosé

När jag tänker på Almedalen är det alltid ett minne som dyker upp, ett s-mingel det var viktigt att bli inbjuden till, det var på Perssons tid och alla ville tala med Persson. Vi stod i en lång rad till buffébord och vinutdelning, politiker och mediafolk,  och Persson gick omkring och valde vilka han ville prata med.
Plötsligt styrde han stegen mot mig. Log fryntligt, satte sitt kraftiga pekfinger hårt in i mitt mellangärde och sa: Den där deckaren du skrivit den förstår jag inte. (Kattjakt). Sen gick han.

De politiska uttolkarna förklarade för mig att jag skulle se det som positivt att han sett mig och pratat med mig och sagt något – om än på sitt burleska Perssonsätt.
Jag kände mig inte alls sedd. Jag kände mig bara ännu mer illa till mods, skippade vinet och gick hem till hotellrummet och läste.
Det är vad jag tänker på när jag läser om Almedalsveckan.

Oförglömligt färgade detta min själ och mitt hjärta i rött

Glad 1 maj, fylld av kamp för rättvisa och solidaritet. 

Ingen dag under hela året var mina föräldrar så uppfyllda av stolthet. Det var med denna känsla av stolthet vi gick ner till Storgatan i Sundsvall 1 maj varje år.. 

Jag, Peter och mamma  såg hur stolt pappa och morfar och andra vi kände tågade förbi i tåget med röda fanor och musik.

Oförglömligt färgade detta min själ och mitt hjärta i rött.

Bilden, som jag visat förut, är min son Emils första demonstrationståg. 1974.

Stolta och glada tågar vi, Kent och jag.

Sedan dess - många besvikelser i politiken och i samhället. Utvecklingen gick inte den väg vi drömde då, inte i partiet, inte i samhället.

Men mina och mina föräldrars ideal släpper jag aldrig.

Upp till kamp!

Peter pimplar med flyktingarna i Offerdal - just så kan vi bli bra grannar

Min brorsdotter Linnea berättar om hur hennes pappa Peter visar flyktingarna från Syrien i Offerdal hur man pimplar och en annan bild av Sverige växer fram. Så som vi vill att det ska vara, vänligt och öppet och mottagande. 

Jag minns min stolthet över mitt land en gång i tiden. Landet med socialt skyddsnät, landet där man kunde lita på att samhället ställde upp, att vi var mänskliga mot varandra. Landet utan tiggare på gator och i tunnelbanan. Landet som öppet vänligt tog emot flyktingar från politisk terror och desertörer från orättfärdiga krig.
Idag skäms jag ofta och är olycklig över vad som hänt i mitt land. Men allt är inte förtvivlan. Jag tycker det är så skönt att höra mina släktingar berätta om Offerdal, en av landets vackraste platser. Dit kom i höstas många flyktingar från Syrien, på flykt undan mord, våld, terror. Jag har berättat om ICA-handlaren som hälsade dem välkomna.
Nu hör jag hur Offerdalsborna välkomnar dem. Ett exempel: Min bror Peter som bor där och älskar att pimpla. För ett tag sedan var han ute med tio av flyktingarna på isen, visade hur man borrar hål och själva principen för pimplandet. En man från bygden erbjöd sig direkt att fixa hål till dem så de kunde fiska själva också. Det är en så enkel sak men det är ju så vi vill att det ska vara, att vi sträcker ut handen till de nyanlända, välkomnar dem bjuder in dem i vårt rika samhälle.
Läs gärna denna länk där Linnea Swedenmark berättar om sin pappa och pimplingen. Låt oss hjälpas åt att se till att det är så vårt land bemöter människor.
Ett land utan främlingsfientlighet och järnrörspolitiker.

Peter berättar nu för övrigt för dem om hur ljust och vackert det kommer att bli i Jämtland, de långa ljusa sommarnätterna ... men han känner att de nog tror att han berättar sagor, efter att de upplevt den långa mörka vintern. Men så är det, efter mörker kommer ljus!

Varför väljer LO konflikträdde Kålle som aldrig syns i debatten

Varför i fridens namn skulle Kålle,  den man som lett ABF in i den stora tystnaden, som varit så stum i all debatt - och som var så frånvarande i de konflikter på förbundet som ännu smärtar mig att tänka på - varför skulle han bli den ordförande LO skulle satsa på? 
Jag kan bara inte förstå det.

När någon framställs i media som snäll och jovialisk finns kanske en baksida, till exempel rädsla för konflikter och oförmåga att ta tag i svåra situationer.
Det tänker jag på när jag med stigande häpnad sett att man lanserar Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle som LO-ordförande. Dels ogillar jag att två metallare ska leda arbetarrörelsen, det räcker med Stefan Löfven från Metall. Dels har jag arbetat på ABFs förbundsexpedition som chefredaktör för Fönstret  med Kålle som ordförande i flera år och det var inte muntert.
Det var svåra personalkonflikter och var fanns ordföranden? På Metall, utan kontakt, onåbar, i stället för att vara den samlande kraften på förbundet där han var ordförande. Människor blev ganska brutalt sparkade, Kålle syntes inte till, han skickade fram springpojkarna. Jag slutade efter många år på ABF, Kålle kom inte ens och sa tack och hej.

Det är allvarligt nog, men i detta sammanhang är det kanske viktigare att ABF under hans ledning blivit en tyst och passiv organisation. Inte på lokalnivå, där finns brinnande folkbildare/eldsjälar. Men när hörde ni senast ett ord från ABF-ordföranden i kulturdebatten? Tycker han något i  tidens brännande kulturpolitiska frågor? Är ABF under hans ledning en spjutspets i debatten? 

Är det någon som vet vad Kålle tycker i en enda kulturpolitisk fråga? Nej på förbundsnivån är det  tyst och fegt och märkligt konturlöst. ABF har inte funnits i debatten sedan Bengt Göransson var ordförande, det var länge sedan. ABF lokalt, ja där händer det något.
Centralt är det som en stor våt hand ligger över debatten. Så blir det med en konflikträdd ordförande, tror jag.

Uppenbarligen pågår debatt om detta, det kan man läsa i LO:s Arbetet. Vad som händer får vi se om en vecka.

En president lika tyst som Löfven

Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer . Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken,
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar  och ler instämmande till varandra.

Kampen går vidare, aldrig ger vi upp

Idag är det 1 maj, en högtidsdag. De röda fanorna fladdrade i vinden, musikkårerna spelade Internationalen. Jag höll mammas hand och såg pappa och morfar tåga förbi på Storgatan med högtidliga miner.  Det var på allvar. Det var högtid. Peter och jag fick alltid årets första glass då i kiosken på torget i Sundsvall. Högtidliga män i överrockar, det var första maj för mig. Min pappa var rörd av allvaret och kampen.
Sen minns jag massor av andra majdemonstrationer och då stod jag inte bredvid utan deltog  med allvar, med kamp, med glädje och fest.
69 i Paris sprang vi undan polisernas hårda batonger, Leif och jag,  för då var förstamajdemonstrationen förbjuden. Men för några år sedan tågade Ellen och jag glädjefullt på Paris gator 1 maj.
"1 maj 1 maj varsin  liten kavaj", som Emil, 4 år, sjöng med glad stämma. ("Första maj första maj varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus"... skulle det vara!)

På bilden, som jag älskar, ser ni mig, Kent och Emil 1 maj 1974. Fyllda av förhoppningar, kärlek, tro på det solidariska samhälle vi skulle bygga. Och så blev det så här ... det hade jag aldrig kunnat föreställa mig då, denna nedmontering av det trygga samhället.

Men idag går vi ut igen och demonstrerar för ett samhälle med rättvisa, solidaritet och kärlek!

Kampen går vidare. Aldrig, aldrig ger vi upp.

Jag tycker inte om att ny s-påve utses bakom lyckta dörrar

Jag känner att jag tycker illa om hemlighetsmakeri, om att utse påvar bakom lyckta dörrar. En Stefan måhända är bra... men hur ska jag kunna veta det? Jag har aldrig hört honom yttra sig i någon politisk fråga, jag har aldrig sett honom i en debatt.
Ett sådant slutet förfarande är omodernt. Fram för öppen debatt, öppna val, tänk vilken poäng det skulle ha varit med politiska debatter över hela landet med företrädare för s som erkänner att de vill, ja brinner, för att leda det socialdemokratiska partiet. Nä, i stället stänger man i sig, mumlar bakom slutna dörrar och kommer ut med en ny påve. Det är så 1800-tal. Så förlegat. Kolla vänsterpartiets öppna politiska process, så skulle man ha gjort.
Nu påminner det mig om styrelser jag suttit i, styrelser där ingen vill bli ordförande. Man tjatar på varandra: Du kan väl.... Snälla vi har ingen annan.
Så är det någon som ger med sig.
Men ofta fattas entusiasmen.
Min fattas.

Jag längtar efter politiker som sätter vi och vårt framför mig och mitt.

Läs Bengt Göranssons kloka tankar: "Och då finner jag – mitt i sorgen – att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden. De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här och nu. "


 Bengt Göransson är min favoritpolitiker. Intellektuell spänst, nyfikenhet, hederlighet och genuint kulturintresse präglar denne folkbildare. Varför finns det inte fler sådana politiker i s?
Jag hade förmånen att arbeta på Fönstret under den tid han var ordförande för ABF -  en kulturintresserad engagerad ABF-ordförande som såg folkbildningens vikt som mer betydelsefull än sin egen karriär. Efter Bengt Göranssons avgång som ABF-ordförande följde en sorglig räcka av av SAP och LO tillsatta politruker som inte alls står för den djupa bildning och samhällssyn som Bengt Göransson företräder. Han var den sanne folkbildaren på posten, en som inte satte sin egen karriär före folkbildningen som det sedan alltför ofta blivit. Med sorg i hjärtat såg och ser jag hur de som skulle föra folkbildningen framåt,  förbundssekreterare och ordförande, mer sneglar åt poster som ministrar, LO-ordförande eller s-partisekreterare.
Det har också lett till att ABF idag på förbundsnivå är en fullständigt osynlig och betydelselös organisation. (Däremot vill jag betona att det finns fantastiska avdelningar som är spjutspetsar för kultur och debatt som Stockholm, Göteborg och många andra.)
Så det är så sant det Bengt säger i den artikel ni bara måste läsa och vars slutord jag citerar här ovanför. 
Läs hans analys här.
Jag längtar efter politiker som  sätter  vi och vårt framför mig och mitt.

Men Carin Jämtin, ingen tror dig när du påstår att Juholt själv valde att gå - så varför säger du det?

Det finns mycket att säga om Juholt. Han har blivit jagad av medierna på ett obehagligt sätt, men han har inte precis varit smidig själv heller. Så avgången var väntad. Det var snyggt att han  inte behövde  anmäla inför hungriga pressvargar på Sveavägen 68 att han blivit avsatt. Snyggt att han fick avgå på hemmaplan - och han gjorde det på ett värdigt sätt.
Men det är förnedrande att se Carin Jämtin underskatta oss alla när hon håller presskonferens och låtsas överraskad,  när hon intygar att Juholt hade VUs förtroende men att han nu själv valt att avgå. Ingen tror på dig, Carin!
Jag blir ledsen för Carin Jämtin är en klok politiker jag gillar och gärna skulle se som partiordförande. Men hennes presskonferens i eftermiddag var en katastrof. Det är livsfarligt att detta ljugande ska fortsätta. Kunde hon inte bara ha klivit fram och meddelat att nu tar hon över ansvaret.
Det hade jag gillat! Nu uppstod i stället en total förvirring kring vad som ska hända. Sluta med det där falska politikertramset, säg som det är, alla fattar. Jag gillar inte att man ljuger oss rakt upp i ansiktet i direktsändning.
Det enda som var tydligt efter den presskonferensen var att är SAP nu står utan ledare och att ingen vet hur det ska bli.