Alla dessa små söta dagisbarn som tultar omkring i sina galonisar

Jag lämnade lille gubben på dagis igår. Det regnade men hela barngruppen var ute på gården. Det kniper i mitt hjärta av rörelse när jag ser alla barnen tulta omkring i sina vattentäta galonisar. det är så gulligt. Jag minns hur vi drog på barnen deras mångfärgade galonisar och hur de tumlade omkring som mycket små rymdvarelser på dagisgården. Lyckliga och glada. Smutsiga väldigt smutsiga, i leran och regnet. Men torra.

Känslan kom tillbaka igår. Kanske det inte var de tunnaste galonisarna utan någon mer varmfodrad sort men lika tultiga var de. Armarna står lite ut från kroppen och de springer så gulligt omkring. Kärlek.

Läste i en av mina favoritböcker Klassiska klyschor och K-märkta ord av Staffan Bengtsson och Göran Willis om just galon. Visste ni att det är en svensk uppfinning? De hävdar att ingenting haft en så frigörande betydelse för "barns utomhuslekar (och därmed välbefinnande)" som galon. Denna svenska uppfinning patenterades 1949. Det är plastöverdragen vattenavvisande väv. Galonväv användes flitigt på femtiotalet, minns stoppade galonsitsar, gitarrfodral mm.

Varför tog jag ingen bild? Men ni kan se det framför er eller hur, alla dessa små galontultande barn? Eller ni kanske minns själva hur det var att tulta omkring?

Med Milton på båtfärd - det rätta valet

Idag tar Milton och jag båten Emelie från Barnängen till Djurgården. Snart kommer han. Han åker i lilla rutiga vagnen och vi har varsin blå ryggsäck. Det känns alldeles underbart att åka iväg med honom när träden blommar, solen skiner och himlen är alldeles blå!
När mina barn var i hans ålder var jag mitt upp i jobb, äktenskap, stress. Då drömde jag om dagar som denna när man bara lämnar allt och åker iväg. Rymmer med barnen till lustupplevelser.
Ni som har små barn - ta vara på den tiden, säger jag med mitt långa perspektiv. Den går så fort och dagarna kommer inte tillbaka hur mycket man än ångrar att man prioriterade fel.
Det finns faktiskt inget viktigare.

Mer om sagans kraft

Det fanns inget bättre när jag var liten än stunderna då pappa kopplade av från jobbstress, drog på sig sina bruna manchesterbyxor som vi kallade "klängbyxorna", lekte med oss och sedan hittade på vilda galna fantasifulla sagor om Lata Lasse ett troll och jätten Gluff-Gluff. Inga böcker kunde konkurrera med pappas sagor, kanske för att han och vi barn var så totalt närvarande i de hemska spännande berättelserna som alltid slutade väl. Han kunde berätta!
Samma med mina barn, under våra långa bilturer på somrarna berättade jag gärna historier om alla vilda farliga häxor som fanns i de länder där vi var, häxan Malla i Saint-Malo, häxan Themla i London. Det var inga politiskt korrekta anpassade häxor utan ganska galna typer och barnen älskade att höra om dem. Ingen av mina barns alla böcker var så älskad som en sagobok med bilder med gamla folksagor. Så fram för sagor, de ger den egna fantasin luft.
PS På bilden - en häxa som hört många sagor i sin barndom!

Pussar i potatiskällaren på Sallyhillsvägen

Det borde inte komma som en överraskning att det är 1 januari 2009 idag. Men igår när jag fyllde det sista bladet i min Ordning och Reda-dagbok insåg jag att jag inte hade tänkt på att köpa någon ny. Ja, jag skriver dagbok. Otroligt tråkiga kommentarer om vad jag gör och vad jag tänker. Mest skriver jag när jag är arg och deppig, ingen rolig bild av mig man får alltså. Men jag tycker om att ha den, skriva i den. Får bli en promenad till Götgatsbacken i morgon för att köpa en ny svart linneklädd dagbok för 2009.
Man kan ha nytta av sina gamla dagböcker. Jag skrev en när jag slutade sexan och började sjuan. Den handlade mest om Roffe Bengtsson som var lik Elvis, hur kär jag var i honom och hur vi pussades i potatiskällaren. Jag satt hela sommaren vid busshållplatsen och väntade ivrigt på att höra knattret från hans moped. Många gånger tänkte jag slänga den dagboken. Men en dag skrev jag boken Mopedsommar som handlade om en flicka i just den åldern. I boken har jag med alldeles autentiska dagboksanteckningar från flickan som pussades i potatiskällaren. Så släng inte era dagböcker, de kan visa sig användbara!

Skära skära havre min barndoms skräck

Jag minns min första julgransplundring. Jag var liten tunn och tyst på den tiden. Saker förändras verkligen!
Vi lekte Skära skära havre. Den hade vi aldrig lekt i mitt hem.

Och det var rätt,
ja det var rätt,
ja det var rätt och lagom,
att Eva fick i ringen stå
för ingen ville ha 'na

Plötsligt stod jag ensam mitt på golvet, alla andra hade fångat/fångats av någon och alla pekade på mig, de stod omkring mig med röda skrattande ansikten och gapande munnar och skrattade och skrek: "Och ingen ville ha na!"
Jag bara rusade därifrån, slet till mig min jacka och sprang gråtande hem.

Min barndoms tomte

När min pappa var liten, fem år kanske, hade han sparat pengar till en julklapp till min farmor Jenny. Han travade iväg med mynten i sin lilla hand och köpte en tomte åt henne. Jag vet inte riktigt var de bodde, men på något sågverk, någonstans i Sverige. Det är en liten porslinstomte som gungar fram och tillbaka när man puttar lätt på honom. Pappa var född 1911 så det var länge sen. Efter farmors och farfars död fick min pappa tomten tillbaka. Jag älskade den lilla tomten som kom fram varje jul, först i Haga, sedan på Tivolivägen.
Nu bor han hos mig i Stockholm. Han är en symbol för fina jular, för familjekärlek och omtanke.
Jag är så rädd om honom.

God Jul från Lena och mig

En liten julhälsning, efter intensivt klappöppnande, julmatsätande, kärleksfullt prat. Klapparna återkommer jag till, det blir mycket läsande och tittande framöver som jag vill dela med mig av. Vill bara på begäran presentera docka Lena för er. Hon som hängt med i alla år. Vi hänger med ett tag till, Lena och jag. Varma tankar från mig till er!

Den svartsjuka dockan

Varje år i december försvann min docka Lena mystiskt för att dyka upp på julafton igen med mjuka paket omkring sig. Ja ibland var hon nyreparerad också, ett nytt ben kanske eftersom materialet var så skört. Min fina mamma hade sytt nya dockkläder till celluloiddockan. Jag hade bara en enda docka, ville inte ha någon mer, var livrädd för att Lena skulle bli svartsjuk då - jag vet inte vad det säger om mig och relationer.
Lena sitter fortfarande i min bokhylla. Hon skulle behöva ett besök hos dockdoktorn. Litet tilltufsad är hon, men fortfarande the one and only. Jag har bara en klänning kvar av allt det mamma sydde, den har hon på sig. På bilden är det mamma, moster Kickan och jag en lycklig barndomsdag.

Lucia blev jag aldrig - men däremot stjärngosse

Fick du vara Lucia som liten? Nej? Inte jag heller. Jag funderar över varför jag var så ointresserad av Luciafirandet i helgen. Och minns. Min magister i trean meddelade att jag skulle vara stjärngosse. Jag var sjuk och min bästa kompis rapporterade beslutet. Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar. Inget glitter för mig, i stället en förnedrande strutmössa och jag fick gå i pojkledet. Varför? Jag hade precis klippt håret, korthårig med lugg var jag. Jag grät i veckor innan Lucia, den konservative magisterns beslut var oåterkalleligt. På bilden är jag litet äldre, kanske 14, det långa håret är instoppat i mössan, det är snö och december, inget hjälpte, inte ens med mitt långa hår blev jag Lucia. Däremot gav händelsen mig ett starkt hat mot orättvisor och manlig maktutövning. Eva fick gå med pojkarna, magistern bestämde! Orättvist! Det var den enda gången i mitt liv jag klippte håret så kort, sedan dess har jag alltid haft långt hår med lugg, ibland är min frisyr omodern, ibland är den totalhajpad i damtidningarna, min frisyr helt enkelt.
Men Lucia blev jag aldrig