Från lågmält till vildsint om litteratur - alltid inbjudande

Det finns ett verkligt smultronställe för bokälskare i Stockholm. Jag var där igår och lyssnade på min vän Zac O´Yeah som pratade skojsamt om sin nya smågalna deckare Operation Sandalwood! Ett dödligt uppdrag för Mr. Majestic (Ordfront 2013) som jag ser fram emot att läsa. Samtidigt framförde rockmusikern Stellan Wahlström ett urval låtar skrivna under resor i Asien.
Vad är det för plats? Jo Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan förstås. Rönnells är Stockholms och Sveriges största antikvariat som i åttio år har funnits i samma kvarter. Tre våningar böcker i välsorterat antikvariat. Dessutom mötesplats för de mest olika, men lika inbjudande, lågmälda eller vildsinta temakvällar om litteratur.
Helt underbart. På bottenvåningen gör man plats för en liten scen, ställer upp ett gäng stolar och sen kan vad som helst hända för oss lyckliga som får plats.
Man kan gå med i Rönnells vänner, det är viktigt, den fina platsen var hotad  av brutala hyreshöjningar men lever vidare. Läs mer på deras hemsida.
Vi som värnar litteraturen måste bara vara med.
Just nu läser Bodil Malmsten ur sin favorit Thomas Bernhards böcker varannan tisdag. Kön första tisdagen var 150 meter lång. Jag har förköpt biljett till nu på tisdag.

Ingen sång, musik, poesi när ABF firar hundra år

Det är kulturen som ska lyfta oss, inspirera, visa på andra möjligheter, andra världar. Det räcker inte att prata om kultur i en panel när kulturen inte ens bjuds in.
Idag var jag inbjuden att fira ABFs hundraårsdag. Det är imponerande, arbetarrörelsens kultur- och folkbildningsorganisation är värd att fira och jag gick dit med förväntningar. En eftermiddag med kloka ord av Joakim Palme om folkbildningens och politikens framtid, samtal mellan grundarorgansationernas ordföranden: Stefan Löfven från SAP, Kålle från LO och Nina Jarlbäck från KF om behovet av bildning och kultur. Vi satt ett hundratal personer och lyssnade. Sen skulle det bli middag. Men med en snopen känsla lämnade jag ABF-huset. Var fanns kulturen? Pratet det fanns, som alltid. Men sången, musiken, dikterna, teatern, representanterna för en levande kämpande kultur, var fanns de? Jag är fortfarande chockad över att man kan fira ABF 100 år utan kultur.
Jamen vi hade ju en jubileumsvecka med kultur i somras, blev svaret när jag undrade. Men en jubileumsdag i denna arbetarrörelsens kulturvärld - utan kultur? Det har jag aldrig förut varit med om.
(Under middagen på kvällen delades ABFs litteraturpris välförtjänt ut till Susanna Alakoski, men annars ingen kultur, ingen sång, ingen musik, ingen enda liten dikt ...)

Mina rottrådar spirar i södermyllan

Jag älskar mitt hörn av världen i Stockholm. Just den specifika delen av Söder med Vitabergsparken, Sofia, Nytorget. Här känner jag mig hemma. Det har tagit lite tid, det var Enskede som var hemma för mig förut, nu känner jag dock att mina rottrådar spirar här i södermyllan i Sofia.
Här händer så mycket. Även om det kan vara stillsamt i min lägenhet så är det liv omkring. I lördags til exempel gick Midnattsloppet förbi på min annars lugna gata. På kvällen, vi satt på balkongen, Milton och jag, med tända ljus och åt lördagsgodis, då vällde tusen och åter tusen människor klädda i turkos fram över den stilla gata där annars mest bussen går. Kändes absurt.
I går kväll var vi i Vitabergsparken och såg Club Killers spela. Vi trängde ihop oss på en bänk bland tusentals människor Elin, Ellen och jag och njöt av solen och musiken när det plötsligt började störtregna, inte småregn, ett tropiskt skyfall. Musiken fortsatte. Publiken satt kvar. Upp med paraplyer, Vi hade bara en indisk ullsjal men den svepte vi in oss i. Musiken fortsatte och solen kom tillbaka.
Vi var glada att inte lite regn fick oss att ge upp! Sedan strövade vi hem över gräsmattan och drack te.
Mitt söder.
Och jag älskar Parkteatern som bjuder på musik och dans i parken nära mig. Det är alltid gratis. Det är alltid under bar himmel. Man kommer som man är, i så god tid man kan, för att få sitta, höra och se så bra som möjligt. Är det trångt får man tränga ihop sig. Det är bra kultur - publiken var från sju månader till 90 år, alla sorter, alla glada.

Tillsammans upphäver vi tyngdlagen

Jag lånar ett facebookinlägg av Ellen för att beskriva vår underbara kulturkväll igår:

"väljer bort klubblivet för arabisk poesi, akrobatisk poesi, djup soul, och GRYM flamenco - lördagskabaret i Kärrtorp!"

Jag tänker på all denna entusiastiska kultur som äger rum, inga pengar får de på teatern i Kärrtorp från de njugga borgerliga kulturpolitikerna men attans vilken härlig kultur de bjuder in till. Som igår. Det var kabaret på Teater Reflex, dukat på scenen, underbara artister, publik i alla åldrar. Poesiuppläsning av skådespelare från Syrien, underbar repkonstpoesi - tänk vad det säger oss när en kvinna upphäver tyngdlagen och gör konster i ett enda hängande rep mitt i teatersalongen där vi satt på scenen vid små bord. Mig säger det att allt är möjligt, tillsammans upphäver vi tyngdlagen.  Sedan Ellen Pontaras fantastiska flamencosång med Soma Catomeris på gitarr. Jag greps av en obändig lust att börja dansa flamenco. Marieme Niangs egna sånger så vackert framförda med stor känsla, sedan ett soulband som fick taket att lyfta och alla att dansa.

Pippi! Hjälp oss! Varför har vi så svaga röster!

Barn och ungdomar värderas så lågt i vårt samhälle. Varje dag läser jag till exempel kulturbilagorna i mina två tidningar, DN och Svenskan. Så mycket recenseras varje dag, så många böcker, så otroligt många teaterföreställningar i synnerhet om de äger rum i Stockholm. Men det som engagerar så många, berör så många: barnlitteratur, böcker riktade till barn och ungdomar, verkligen lästa och älskade av så många, de förpassas till en sida, möjligtvis ett uppslag, EN ENDA gång i veckan. Några enstaka recensioner, någon artikel, någon intervju. Jag kastar mig över DN på tisdag och Svenskan på måndag, svältfödd på att läsa det jag vill läsa om. En enda dag i veckan. De har motorbilagor varje vecka, sjukt mycket sport, feta bostadsbilagor, ekonomibilaga varje dag. Ja kulturbilaga också. Men barn de är ju inte lönsamma, tycker man, eller varför skriver tidningarna inte? Intresset är ju enormt.
Jag kräver härmed att åtminstone VARJE DAG läsa ETT UPPSLAG bra bevakad barnkultur i tidningarna. Den tidning som inför detta skall jag älska. Jag vet hur de sliter för att få utrymme, de som skriver om barn och böcker. Varför har vi så svaga röster vi som slåss för och älskar litteratur för barn och ungdom? Pippi, hjälp oss!

Jag älskar P1 - Lyssna på OBS

Jag älskar P1. Så mycket kunskap och klokhet det finns där. Häromdagen lyssnade jag på OBS detta förnämliga program där så många bra röster medverkar. Björn Kumm, legendarisk reporter kan dyka upp. Ingmarie Froman som ger så insiktsfulla kunniga reportage från Frankrike kan man höra. Det gjorde man 23 mars. Gisèle Halimi har skrivit sina memoarer vid 82 års ålder och hennes budskap är ”Ge aldrig upp”. Ingmarie Froman berättar om boken ”Ne vous résignez jamais”. Kunnig som alltid.
När hon rapporterar om fransk kultur lyssnar jag alltid. Det är få som vet lika mycket om vad som händer där och ger så pigga rapporter om det. Så ska kulturjournalistik i radio vara, inte bara kortisar om det som alla svenska kultursidor alltid tar upp. Ibland tycks det mig som om t ex Kulturnytt är ett ganska slutet rum dit jag sällan känner mig inbjuden. OBS öppnar fönstren för vidare rapporter.
Lyssna nu på OBS om Gisèle Halimi. En spännande kvinna som jag en gång åt middag med, det var länge sedan men jag minns att jag då åt mango för första gången i mitt liv. Hon var dock så briljant och verbal att jag nog inte sa många ord. Men jag minns henne och ska läsa memoarerna Ingmarie Froman rekommenderar.

Litet utrymme för kultur för små människor

Jag önskar att litteratur för barn och ungdom kunde behandlas mer utförligt och med större respekt i media.
Varje måndag morgon öppnar jag ivrigt den ena av mina två morgontidningar, Svenska dagbladet. Det är den dagen de behandlar litteratur för barn och ungdom. En sida, ibland två. Det är inte mycket de hinner med. Ambitiösa skribenter - men minimalt utrymme. Det är få barn- och ungdomsböcker som ens blir recenserade, ofta klumpas en bunt böcker ihop, årets ungdomsböcker ungefär, gärna som köptips inför julen. På tisdagar är det barnsidor i Dagens nyheter där man skriver om kultur för barn och unga. Det blir inte mycket. Man känner sig snopen. Det här är litteratur som når otroligt många barn och ungdomar runt om i vårt land, viktig litteratur, ofta ambitiös och välskriven. Men den får inte utrymme i tidningarna. Jag vet hur de som ansvarar för sidorna får kämpa för sina spalter.
Jag vill inte sätta olika konstformer mot varandra. Men jag blir ofta förvånad över hur otroligt stort utrymme teaterrecensioner ges i tidningarna, föreställningar i Stockholm i synnerhet recenseras, analyseras, ges förhandsreportage. Jag tycker att obalansen är märklig.
För övrigt är det likadant på teaterområdet . Föreställningar för små människor=litet utrymme.
Det borde vara tvärtom.