Städar bort gamla drömmar, gör mig av med för tunga bördor

Allt man släpar på ... en bild jag tog i Hoi An 2010

Karin på Pettas skriver så fint att hon är inne i en tid av rannsakan av sitt liv och sig själv. Det kanske är en bra tid för det vid denna tidpunkt på året? Jag håller också på med en självrannsakan som känns som om jag städar mig själv fri med såpa och skurborste och sedan släpper ett tungt lass jag släpat på. Rensar i hjärnvindlingarna bland knutar och känslomojs som borde ha städats ut och slängts för länge sen.

Jag är beslutsam

Det är skönt.
Men inte helt enkelt. Det är lättare att städa bland prylarna som jag bär ner till grovsoprummet eller skänker bort.

Svårare med allt det andra som man håller fast vid - for sentimental reasons ... eller vad de nu är. Det är sorgligt men nödvändigt att städa bort gamla drömmar ibland. I synnerhet när de blivit som spindelväv, man går in i dem ibland och de klibbar fast fast de ser så vackra ut, på håll.
Det som en gång var så lätt och skimrande har blivit tungt.
Så jag tog ett tag med kvasten och sopade undan.
Som Liv Ullman sa om hur hon måste släppa den kärlekshistoria hon hade med Ingmar när den var över. Släpp taget, sa hon. Let go.
Jag inser att det borde jag gjort för länge länge sen i stället för att gång på gång gå in i den skira väven.
Jag tar ett tag till med skurborsten.

Kärlek och vänskap - det viktiga

God natt... vill jag bara säga. Idag hade jag ett långt smärtsamt samtal med en vän som berättade hur hans fru var svårt sjuk och tynade bort. När man hör sådant och så starkt upplever den smärtan så känns det mesta annat oväsentligt. Jag inser att de små förtretligheter jag kan drabbas av inte är någonting jämfört med detta han berättar: En kär familjemedlem är svårt sjuk, kanske döende. Och man är maktlös.
Så i kväll, jag bara tänder ett ljus, känner tacksamhet för livet, det sköra, i vetskap om att det just är så skört. Att det måste värnas. Att lycka snabbt kan vändas i sorg. Att vänskap och kärlek till slut är vad som räknas. Det viktiga. Så en varm kram från mig.

Jag ser in genom fönstren i huset där jag inte längre bor

Konstig känsla att vandra på sin gamla gata i sin gamla förort med sina gamla grannar. Vi bor inte längre där. Jag tittar in i mitt hus genom fönstret, det är inte mina gardiner. Jag har aldrig varit inne i mitt hus sedan vi sålde det. Det skulle vara smärtsamt. Det kanske är annorlunda om man säljer i frid och enighet. Men efter en sårig skilsmässa och många tårar tär en försäljning på känslorna. Nu är det länge sedan. Spelar ingen roll. Aldrig att jag skulle ringa på och gå in. Tänk bara om de målat trappan som vi renslipade under kvällarna en hel vinter, på den tid när vi var lyckliga.
Så vi gick iväg, tre gamla grannar som fortfarande är vänner, vi tittade in genom fönstren i våra gamla hus där vi inte längre bor. Men vi talar inte bara om gamla tider, vi tillåter oss en dos nostalgi, men mest ser vi ändå framåt.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är - var jag än är

Idag är den första dagen i ett pärlband av 365 dagar - det är väl alldeles underbart?
Många dagar att fylla med kyssar och kärlek. Många tankar att tänka och tid att tramsa också!
Inga nyårslöften har jag gett, men jag vet att jag vill vara i nuet. Framtiden drabbar en ändå så varför denna oro i förväg jag ofta känt.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är, det är en förhoppning inför året.
Koncentrera mig på att njuta av tillvaron just där jag är - var jag än är, ägna mig åt den jag är tillsammans med just då och där.

Det är en gåva, alla dessa dagar.  Och det är jag själv som har ansvaret för att fylla dem med det innehåll jag vill

Kärlek till er inför det nya året

Visst är det så att det man gör på nyårsafton präglar resten av året? Nej säkert inte ändå brukar jag tänka att det är en viktig dag. Jag är nöjd med att jag vaknade av klappar från två små knubbiga händer och ett litet gott skratt. Milton sov över. Emil hämtade honom. Elin bor här hemma just nu. Det är bara Ellen jag får skicka hälsningar til över nätet men hon finns i mitt hjärta om än hon är långt borta i Sydney.
Kvällen firas med gamla goda vänner.

Jag har aldrig förstått det där med att nyårsafton ska firas med våldsamt festande och drickande. I mitt föräldrahem var nyårsafton en högtidlig dag. Vi lämnade det gamla året med dess glädjeämnen och sorger. Vad ska det nya året ge? Det funderade vi på och blev lite högtidliga.

Jag känner mig också så, lite allvarlig och högtidlig inför ett nytt år.
Jag vill önska er alla ett fint slut på detta år och ett Gott Nytt År med mycket värme, vänskap och kärlek. Det är ju det som räknas i livet. Eller hur?
Så kärlek till dig och till dig... som läser min blogg.

Mellanrum och glädjeämnen: M som i Milton

Vännen läser mina statusuppdateringar och frågar försiktigt om jag drabbats av mellandagskoli. Kanske.  Har känt mig som om jag är i ett mellanrum ett tag. Allt borde ju vara underbart. Det är så varmt och snöfritt att sanden inte ens var frusen i sandlådan när Milton och jag var där. Det är inte snö så jag kan inte skylla på snödepression. Boken är nytryckt och kommer efter nyår. Det kanske bara är backlashen efter alla julförväntningar och en viss oro för vad jag ska skriva nu som får det att knyta sig i mig.
Tur jag har Milton, den bästa antidepressiva medicin som finns. Vi var på Spårvägsmuseet idag, i eftermiddag ska vi se Pippi Långstrump som han älskar. Vi har en ny bokstavslåda och han säger: M som i Milton och plockar upp sitt M. Så kan han E som i Eva.
Nästa månad fyller han två år, min lille glädjeman i livet.
M som i Milton, inte i Melankoli, bestämmer jag mig för. M som i Morgondag.

Those were the days ... tänker jag för mig själv

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way....

Den texten måste jag bara lägga under en facebookbild jag har just nu. Ibland blir jag så trött på mitt nutida ansikte så då hittar jag en bild som påminner om forntida dagar. Nu valde jag denna lilla bild. Och kände att precis så är det: Those were the days.
Det betyder inte att dagarna idag är tråkiga eller innehållslösa, inte olyckliga heller. Ändå fylls jag av vemod när jag ser Eva från då... så ung, så förhoppningsfull, så övertygad om att allt är möjligt.
Var det möjligt? Jo många drömmar är förverkligade. På vägen tappar man också.... människor man älskar som försvinner ur livet, en och annan dröm som ligger som en trasa på vägen.
Men det finns ingen bitterhet. Det finns dock vemod. Så här blev livet, tills nu.