Älskad för den jag är, inte för det jag gör

Varje familj har sitt inre liv och vad lätt det är att tro att det är normen, att det är just detta som är det normala och vanliga. Jag tänker på min familj och vårt liv på Tivolivägen 14. Utifrån sett kan det synas väldigt enahanda. Min pappa jobbade hårt, min mamma var hemmafru. Vi umgicks bara med vår släkt. Min bror och jag brukar försöka minnas hur många gånger vi var bortbjudna till familjer som inte var släkt under vår barndom, vi brukar minnas tre gånger. Mina föräldrar var alltid hemma på kvällarna. De gick inte på bio eller teater. Någon tid var mamma med i en studiecirkel i broderi, silversmide och engelska. Men pappa, han jobbade jämt. Tidigt på morgonen till sent på kvällarna som annonschef på den lilla s-tidningen Dagbladet. Helgerna var vila.  
Vilket ostressat liv. Promenad med hunden, på kvällen radio eller teve. Mamma lagade goda middagar. Nyheterna var heliga. Tidning- och bokläsande likaså. I timmar knattrade pappa fram texter till Dagbladet där han i många år skrev så fina spalter under signaturen Sam. mamma läste, stickade och virkade.
Stillsamhet var det som präglade mitt hemliv. Förnöjsamhet också.
Jag längtade bort till resor och främmande länder. Jag visste ju att mitt lugna hem, det fanns alltid kvar.
Nu är det länge sedan.
Men vet ni, i mitt hjärta finns det kvar. Det finns en liten vrå där, en trygg punkt av kärlek som är lugn och självklar. Där mitt hem finns. Där jag är älskad och efterlängtad på ett så kravlöst sätt. För den jag är. Inte för det jag gör.

När jag skulle inordna mig i ledet tystnade jag

Ibland beskriver jag mig själv som ett litet blygt och försiktigt barn. Jag ser mig själv sist i raden av skidåkare när skolan tvingade ut oss på sportdagar till Hulistugan, en liten ängslig flicka livrädd för att vi alla måste åka på led utför högsta backen.
Samtidigt minns jag mig själv vilt åkande på skidorna genom skogen bakom huset där vi bodde i Sallyhill, upp emot Klissberget. Förbi träd, över gupp, nerför värre backar, så glad och fri tillsammans med mina kompisar, utan vuxnas blickar. Båda bilderna stämmer.
Jag tänker på dem. Jag tror att just där åkandet i led, det var jobbigt. Att inordnas i en grupp. Jag tappade mig själv då, var inte den fria glada flickan jag annars var. Blicken utifrån på mig, kraven som ställdes på hur en liten flicka skulle vara... jag kanske var för känslig för dem. För rädd att inte vara till lags, inte duga i ledet?

Hela tiden är det två bilder av mig som poppar upp i mitt huvud. En blyg och inåtvänd. En som tar för sig, frimodigt. Jag grubblar mycket över den tudelningen och lever med den.

Olycklig rapport från en genuin snöhatare

Brorsan rapporterar glatt från Offerdal att snötäcket tillåter snöskoterfärd. Han är glad. Jag tycker det är fullständigt vidrigt med snö. Varifrån kommer denna snöångest? Jag har ändå ett minne av mig som en liten glad flicka som susade fram genom skogen i Nacksta, upp till Hulistugan, nerför alla backiga snöiga stigar på skidor, med rödblommiga kinder, tillsammans med vännerna i Sallyhill.
Men mest kommer jag ihåg hur liten jag kände mig på de hemska skolutflykterna på skidor, hur jobbigt det var framför allt att åka på led och hur livrädd jag var då för backarna. Backarna var så stora, jag var så liten. Snön var så kall.
Kanske det är den senare känslan som dominerar nu, när jag i vuxen ålder tycker att det inte finns något så avskyvärt som snö och vinter. Halt blir det, kallt är det. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara blunda och hoppas på vårsol och grön vinter.
Jag försöker med acceptans, jag försöker med alla tips jag får... Jag tänker att Milton blir glad ... men inget hjälper, det är bara hysteriskt vidrigt när snön börjar falla och det vackra gröna gräset försvinner under detta kalla vita som jag ska tvingas pulsa i månader framåt.