Vilka böcker är det som lockar fram dina tårar? Här är några av mina

Mina mesta gråtböcker vilka är det? Kom att tänka på det när jag läste Michelle Magorians  senaste, för så mycket som jag grät när jag läste Godnatt Mr Tom är det nog sällan jag gör. och jag är ändå en riktig gråterska. Jag hade allvarliga problem när barnen var små och jag skulle läsa de sista kapitlen i Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta för dem.  Min första enorma gråtupplevelse var Barnen från Frostmofjället. Jag ville vara ensam när jag läste den och det är svårt med fyra personer i en tvåa. Så jag låste in mig i badrummet på natten och läste och grät.
Är ni också gråtare/gråterskor? Vilka är era största bok-gråt-upplevelser? De jag skrev om nu är mina spontana, jag ska tänka lite till mer, men berätta för mig: Vilka böcker får dig att gråta?

Roman om relationer

Igår natt läste jag en mycket tjock bok, nu ska jag lägga mig med en tunn men innehållsrik som jag lyckades köpa på NK:s femtioprocentsrea. Det är den alldeles nyutkomna Svårläst av Åsa Ericsdotter. Åsa har tidigare skrivit lovordade lyriksamlingar, Det här är hennes första roman. En roman om relationer, om närhet och tillit och om ensamhet. Det är en roman som lockar mig som har så stora tillitsproblem i mina kärleksrelationer.

Bilden av Åsa tog jag när vi var på författarturné i Indien för några år sedan.

Vad är långt borta mot Milton helt nära?

Min tillfälliga dysterhet och längtan bort avbröts av kärt besök. Milton och hans föräldrar har tillbringat hela kvällen här och Milton har till stor del tillbringat den i min famn. Ha! Vad är ett lyxhotell långt borta mot att snusa på denna lilla vackra mjuka människa här helt nära?

Nam Hai - där vill jag gärna vara just nu

Jag är bokslukarbarnet som bara vill läsa en sida till, ett kapitel till

När klockan var tre tänkte jag att jag måste sluta läsa. Sedan satte jag mig bekvämt tillrätta bland kuddarna och sa högt: Varför då? Jag får läsa hur mycket och hur sent jag vill och jag älskar att jag hamnat i en älska attläsa-period igen. Jag är bokslukarbarnet, hon som vägrar släppa boken, hon som kryper under täcket med en ficklampa eller smyger upp på toaletten för att få läsa lite till... bara ett kapitel till... snälla!
Jag var snäll mot mig och läste ut hela Michelle Magorians tjocka bok Tystnad tagning. Åh jag älskar hennes sätt att berätta, hennes medkänsla med de fattiga utsatta barnen. Måhända är skurkarna i denna bok lite väl skurkaktiga, kanske målar hon lite väl svart-vitt när det gäller vem som är ond och vem som är god. Men det är så härligt samtidigt att man bara måste sluka den. Och vilken roman för filmnördar - här finns allt om femtiotalets filmer eftersom boken handlar om den unge Henry som mest av allt drömmer om att bli filmfotograf. Översättaren Meta Ottosson måste ha haft ett intensivt arbete med filmtitlar och filmtermer.
Ni har väl läst Michelle Magorian? Godnatt mister Tom eller En liten kärlekssång till exempel... Väldigt läshärliga böcker!

En alldeles vanlig härlig fredag med takdropp

Det droppade från taken idag, det slaskade på gatorna. Härligt! Jag gick genom slasket och träffade vännen på en lunchdejt. På en liten bar drack vi champagnedrinkar, det var då jag tog en Bellini, vi skålade och visade varandra våra reafynd. Böcker, det är ljuvligt att äga.
Nu tänker jag alldeles snart krypa ner under mitt duntäcke med en kopp het choklad bredvid mig. Finns ingen bättre sängfösare än - en bok som väntar på mig i sängen och som jag vill ge min fulla uppmärksamhet. Idag heter boken Tystnad tagning av Michelle Magorian.

Och ja, jag har gjort min plikt och röstat. På Gudrun så klart!

Varför rear bokhandlarna ut nya böcker till halva priset?

Ovanliga bokreor i Stockholm i år. Igår sålde Hedengrens bokhandel alla sina böcker av svenska författare till halva priset. Idag var det NK som slog till - deras bokhandel sålde ALLA böcker till halva priset. Jag måste undra lite vad det betyder? Det är ju inte pur snällhet och för att de älskar oss läsare så. Jag hoppas att det inte beror på att försäljningen varit så dålig att de bara vill vräka bort böckerna och göra som Akademibokhandeln på många ställen och Åhléns som alltmer väljer det lättsålda och satsar på allt färre titlar. Ja misstanken om att något inte står rätt till är ett smolk i bägaren - för det är klart det är underbart att fynda böcker till halva priset. Om inte ...

Tips om en blogg som tar er till Vietnam i ett nafs

Jag måste tipsa er om en alldeles underbar blogg. Jag vet att många vill åka till Vietnam men inte kommer iväg. Med den här bloggen kan ni både resa och bilda er samtidigt. Det är författaren Kristoffer Leandoer som tillfälligt bor i Vietnam med sin familj och bloggar därifrån. Här hittar ni hans blogg

Min bror firar födelsedagen i Vietnam - jag är säker på att det är riktigt underbart

Jag tänker på min lilla bror - inte så liten förresten. Men oj vad jag minns när mamma kom hem från BB med honom. Ett litet knyte, så hjälplöst. Mitt hjärta svämmade över när jag tog honom i min famn. Innan han anlände hem var jag tveksam - jag tyckte nog det var pinsamt att mina,  som jag tyckte urgamla, föräldrar fick barn. Men det räckte att John kom hem för att de känslorna skulle ändras till enbart kärlek.
Han ville inte fira födelsedagen, den här speciella födelsedagen, hemma utan i stället tog han med sig familjen och åkte till Vietnam. De bor på min favoritgata i gamla stan i Hanoi, de ska åka till vårt älskade Hoi An. Jag är så otroligt glad vid tanken på hur bra de säkert har det i Hanoi just nu, just idag på födelsedagen.
Skickar ett soligt kärleksfullt Grattis över bloggen också! Han är värd att fira min kloke snälle bror!

Filmer och böcker som tar andan ur mig

Jag är nöjd med några inköp på bokrean. Anna Karenina i nyöversättning, en tjock härlig volym som kanske blir sommaromläsningsboken. På Hedengrens bokhandel var det 50 procent på alla böcker av svenska författare. Där lade jag vantarna på Till sista andetaget av Anne Swärd som jag är nyfiken på.
Djärvt att ta den filmtiteln, A bout de souffle med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo - det blir mycket att leva upp till. Till sista andetaget som film tog i alla fall andan ur mig när det begav sig.
Har ni gjort några fynd?

Detta eviga duktig-flickasyndrom

Det är ett elände att jag tror att jag ska vara så förbaskat duktig hela tiden, verkar vara ett släktdrag - läs min brorsdotter Linneas roliga blogg om besök hos optikern med krav på duktighetspoäng. Hon kände liksom av vilka svar som optikern helst ville höra. Jag är precis likadan. Försökte  svara "rätt" hos optikern i Vietnam, han pratade bara vietnamesiska, det rann vatten i en strid ström från min lugg eftersom det översvämningsregnade hela tiden, lätt var det inte och han såg så ogillande ut ibland när jag svarade. Och glasögonen blev för svaga, jag sa ingenting, tyckte det var mitt fel den gången. Sen föll ena glasögat ur glasögonen en vecka efteråt och hamnade under en cyclo i Vietnam.
Idag försökte jag bevisa hur otroligt duktig jag var på hälsoundersökningen. Jag tog i på cykeln så jag blev helt matt men märkte att jag konstant sa att det var lite mindre jobbigt än det faktiskt var. Vem lurar jag?
Försöker ni vara lika duktiga?

Det sprakar i ledningen, små moln av idéer och fyrverkeri uppstår

När jag fyllt år i slutet av februari öppnas alltid en ny tid. Januari är en hemsk månad när jag alltid är otroligt pank efter julens överdåd. Lång, mörk, kall, pank. Sedan kommer februari som är kort och lyses upp av min födelsedag.
Igår träffades Annica och jag för att planera skrivande. Vi kom oförmodat in på ett helt annat spår än vi trott. Det var fantastiskt. det var om om våra hjärnor var ihopkopplade. Det sprakade i ledningen och små moln av idéer och fyrverkerier uppstod. Annica börjar på en tanke, jag fortsätter... jag blir så euforisk av detta. Annica är mera krass än jag: "Jo, jo det ska skrivas också", säger hon. Inte för inte kommer hon från Västerbotten :)
Men nu ska det skrivas. Sådana möten ger mig lust och det är viktigt. Sitta länge kan jag, man måste klistra fast sig på stolen för att få något skrivet, men det underlättar när man drabbats av lustinspiration! Sedan kommer det långa arbetet... Nu börjar det.

Fram för en egen sportkanal - sluta rensa bort allt ur tevetablån för att det är OS - alla är inte lika intresserade av sport

Johan Croneman i DN är en av mina absoluta favoriter bland TV-kröniker. Han är frispråkig, idérik och egensinnig. Det är ett nöje att läsa honom. Se här vad han skriver om sportbevakningen i TV under OS.

"Sporten har alltid haft förkörsrätt men i dag är det inte längre en absolut  nödvändighet, en egen sportkanal bör inte heller ligga alltför långt bort i planeringen" Croneman i DN

En mamma som sov när barnet behövde tröstas

Jag vaknade i morse och såg att Ellen i Paris ringt mig tre gånger, jag satte mobilen på ljudlös igår eftersom jag var så fruktansvärt trött. Nu blev jag orolig. Varför ringde hon mitt i natten, något måste ha hänt? Var hon olycklig?
Vilka mammareflexer jag har! När jag fick tag på henne på morgonen sa hon att det var inte så farligt. "Jag råkade skära mig på en flaska, på apoteket tyckte de jag måste sy och när jag var på sjukhuset ville jag ha lite tröst. Så jag ringde dig."
Jag blev förkrossad över att jag stängt av ljudet. Det gör jag aldrig mer. Klart mina barn ska kunna ringa mig precis närsomhelst som de vill ha tröst!

En nationalistisk vinnargen jag verkar vara helt i avsaknad av

Jag har just sett sista avsnittet av Mad Men. Jag tänkte behärska mig, försöka spara på den goda karamellen, men jag kunde inte. Det är fascinerande med en serie som denna med oväntade vändningar och jag kunde inte sluta se, måste se ända till slutet.
När jag vaknar upp ur Mad Men-världen och kollar facebook inser jag att de flesta andra sett något annat. Det finns inget som likt sport kan locka de mest känslosamma kommentarer ur många tittare. Sverige har vunnit något, antar jag, och det är väl kul. Men jag kan bara inte begripa den här nationalitiska yran. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag blir glad om många blir så glada att de gråter över en svensk idrottsprestation. Men VARFÖR blir alla så glada? Det måste vara något som helt enkelt inte finns för mig. En nationalistisk vinnargen som jag inte förstår. Som jag totalt verkar sakna.

Ibland är jag så väldans gammeldags, till exempel när det gäller läsplattor

Läsplattor läsplattor - överallt står det ordet och varje gång tänker jag på hur omysigt det verkar. Krypa upp i sängen med sin läsplatta, läsa morgontidningen på läsplatta. Jag känner mig som en riktig bok- och tidningstraditionalist. Jag vill ha morgontidningsprassel, jag vill ha boksidor att skriva på och ibland vika hundöron på. Jag är så väldans gammeldags ibland!

Skriv sakta, gärna för hand, och bara om sådant som intresserar dig- bra författarråd

Ni har säkert sett goda författarråd från en enkät i The Guardian på flera bloggar, alerta generösa Johanna på Författarcoachens blogg /Blogger förhindrar mig från att länka just nu men ni hittar henne i de bloggar jag brukar läsa!/ var förstås först med att tipsa. Det är härlig läsning. Här några smakprov som gör mig glad och hoppfull. Nu ska jag fundera på mina egna råd till mig själv.

Joyce Carol Oates
1 Don't try to anticipate an "ideal reader" – there may be one, but he/she is reading someone else.
2 Don't try to anticipate an "ideal reader" – except for yourself perhaps, sometime in the future.
3 Be your own editor/critic. Sympathetic but merciless!
4 Unless you are writing something very avant-garde – all gnarled, snarled and "obscure" – be alert for possibilities of paragraphing.
5 Unless you are writing something very post-modernist – self-conscious, self-reflexive and "provocative" – be alert for possibilities of using plain familiar words in place of polysyllabic "big" words.
6 Keep in mind Oscar Wilde: "A little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal."
7 Keep a light, hopeful heart. But ­expect the worst.

Annie Proulx

1 Proceed slowly and take care.
2 To ensure that you proceed slowly, write by hand.
3 Write slowly and by hand only about subjects that interest you.
4 Develop craftsmanship through years of wide reading.
5 Rewrite and edit until you achieve the most felicitous phrase/sentence/paragraph/page/story/chapter.

Byt tillbaka till den gamla redigeraren!

Okej - jag kollade med Blogger och fick rådet att använda den tidigare redigeraren - jag gick tillbaka till den och nu verkar jag kunna skriva inlägg. Men jag vill gärna ha en förklaring??? Någon som vet eller förstår, jag är vilse i djungeln?

Fortfarande fel på Blogger - det går inte att skriva inlägg bara rubriker

det går inte att skriva inlägg idag - bara rubrik - är det någon som vet vad som hänt?

Vad vore livet utan semlor, vänner och böcker?

Jag börjar tro att bristande träning gjort mig till en usel festprisse numera. En fest, några glas vin och jag är riktigt seg idag - kanske kan jag ursäktas lite med att det blev ett glas förmiddagschampagne idag också med firarvännen?
I alla fall gör jag inte många knop här vid datorn eller annanstädes. Jag har diskat och plockat och ätit upp för många av de minisemlor som inte gick åt. Jag hittade en massa små glas med chokladpudding i kylskåpet, de var tänkta att serveras tillsammans med marängtårtan - glömde dem!
Nu ger jag upp alla ambitioner. Sjunker ner i soffan med en bok jag äntligen börjat läsa och älskar: Boktjuven av Markus Zusak. Den har legat och väntat på att jag ska ta upp den, ända sedan i höstas faktiskt. Nu är det dags och den är en riktigt fin bok.
Vad vore världen utan böcker!
Dessutom fick jag i present idag en massa avsnitt av Mad Men. Det går ingen nöd på mig.

En glad nyhet - Barberys debutroman på svenska!

I vår utkommer på Sekwa färlag  Smaken av Muriel BarberyDet är en glad nyhet för mig som älskade att läsa Igelkottens elegans förra året. Muriel Barberys debutroman utspelar sig i samma fastighet som Igelkottens elegans, där gastronomikritikern Pierre Arthens ligger för döden och desperat söker efter en speciell smak.

Har ni någon litterär födelsedagsskildring ni särskilt kommer ihåg?

Eftersom det är min födelsedag idag så undrar jag om ni vill ge mig era bästa litterära födelsedagsskildringar? Själv tänker jag direkt på ett av kapitlen i någon av Astrid Lindgrens älskade Bullerbyböcker. Kapitlet där en av flickorna /är det väl?/ får ett eget rum som gjorts i ordning i hemlighet åt henne. Jag tyckte det kapitlet var fantastiskt. Inte för att jag vantrivdes att dela rum med fina bror Peter. Nej mest för att det var så överraskande för födelsedagsbarnet - jag ville höra det om och om igen. Jag kan inte kolla för jag har inte de böckerna här - men i en av hennes fina böcker om Lisa, Britta, Olle, Lasse och de andra.
Har ni någon litterär födelsedagsskildring ni kommer igår sådär speciellt?

Februari är min underbara månad

Jag har alltid tyckt att februari är en underbar månad. Den har en guldkant. Märkligt, kanske de som känner mig tänker, februari är ju en tuff vintermånad. Måhända! Men framför allt är det min födelsedagsmånad. I mitt föräldrahem var födelsedagar viktiga och kringgärdade av hemlighetsmakeri och presentprassel. Lustigt nog minns jag inte alls vad jag fick i present som barn. Det var inte det viktiga och det var säkert bara mindre om än omtänksamma saker. Det viktiga var känslan av förväntan. Det viktiga var att vakna, men låtsas sova, att höra de andra tassa omkring (vilket inte var så svårt eftersom vi bodde i två rum och kök), höra mamma sätta på chokladen och pappa vispa grädden och Peter viska.
Sedan låg man under sitt täcke , låtsades sova och väntade på det lilla tåget med chokladbrickan, paketen och de glada ansiktena. Precis sådana födelsedagar har jag försökt ge mina barn också. Förväntan och choklad med vispgrädde. Man får välja sin egen mat. Man har kanske fest och man är dagens huvudperson. När mina barn var små var det ofta maskerad på födelsedagarna.
Ja, födelsedag är härligt. Idag är det min födelsedag. Ellen ringde redan fem över tolv inatt. Idag ska jag fira!

Under snön finns blommorna

Under gatstenarna finns stranden skrev studenterna på väggarna i Paris 68, det är ett av mina favoritcitat. Hoppfullt! Riv upp det grå så finns det något annat inunder, det tror jag fortfarande. På bilden sitter Ulla och jag på ett café i Paris, det är 69, demostrationen 1 maj var förbjuden men ägde rum ändå och gatstenar och soptunnelock flög genom luften. Jag var livrädd när jag blev jagad ner i tunnelbanan av de franska poliserna.
Nu får jag längta till Ellen i Paris och tänka: Under snön finns blommorna!

En alldeles vanlig söndag

Jag vaknade klockan sex och började läsa Anna Bergenströms senaste kokbok, den om efterrätter. Somnade om och drömde om otroliga tårtor. Vaknade och började maniskt baka bullar, pajer, tårtor. Tur att Elin ringde och föreslog ett avbrott i form av träning på kvartersgymmet. Och väldigt tur att jag inte ska äta upp pajerna och semlorna alldeles själv utan ha dem i morgon på födelsedagen.
Jag längtar så efter att kunna promenera längs kajen i sol, en snöfri kaj med kluckande vatten i kanalen. Men det är bara att acceptera att vintern är här, det ser ut om när jag var barn i Sundsvall.  Tids nog kommer våren.
I morgon åker min bror till Vietnam med sin familj, så härligt. Jag har just letat fram bilder av den bästa sömmerskan i Hoi An till dem. Nästan hela den garderob jag använder har hon sytt.

Mysigt med vinter? Balkongrapport, ord behövs inte, bilden talar sitt eget dystra språk

Kärlek!

Milton en månad. Jag är fylld av kärlek.

Idag blir det bakning och hemtrevnad inne och snöyra ute

På bilden: Jag ställde de kokböcker jag använder mest på en egen hylla. Anna Bergenström, min köksgudinna, bäst!

Idag blir en dag för bakning och hemtrevnad. Jag har inte riktigt bestämt vad det blir men kanske marängtårtor och minipajer? Kanske minisemlor?  Ja, jag vet, syndigt! Men mitt gym ligger i huset intill, Jag väntar på att Elin ska vakna, sen går vi dit en stund och springer igång våra kroppar på löpbandet.

Nästa vecka fyller jag år, födelsedagar är roliga dagar för mig. Jag kan än idag uppleva barndomens förväntan. Ett tag kände jag: Varför fira födelsedagen - vad är det att fira att man blir äldre och äldre? Det var en deppig dag jag kände så. Sen blev jag mig själv igen och tänkte att just det faktum att jag blir äldre och äldre är väl verkligen något att fira! Alternativet är ju inte så kul, menar jag.
Så nu blir det fest med massor av minipajer, tårta och några glada vänner, hoppas jag. Så ska det vara. Låt oss ta varje tillfälle att fira, träffas,  glädja oss!

Fest - och min sammetsklänning tar med mig ut

Januari är en fruktansvärd månad, februari nästan lika hemsk, tyckte några vänner och ordnar en spontanfest på KB ikväll. Jag trotsar snön och ger mig ut! Sådana initiativ måste ju bara få mitt stöd. Det blir min vietnamesiska sammetsklänning som får äran att gå ut med mig.
Ganska snäv är den. Men jag hörde just att kurvor var inne på de stora modevisningarna och det finns ju ingen snyggare än kurviga Joan i Mad Men... Så skönt om de anorektiska idealen försvinner!

När blir man en författare?

Min vän Kim diskuterar på sin blogg om när man blir en författare i sina egna ögon? Jag vet bara att när jag var journalist var det alltid som om jag tog på mig en kostym, det var inte riktigt jag och kostymen skavde. Jag spelade en roll, men den var inte självklar. Ändå var jag journalist så länge. När jag sedan klev av och bestämde mig för att det var författare jag var så har det aldrig känts som om jag tar på mig en kostym. Det är inget som skaver, jag känner inte att det är en roll. Jag känner att det är jag och jag har aldrig några problem med att presentera mig som författare.

Korsika, den vackra ön som inspirerar mig

Vännen Jane frågar om Korsika, var jag brukar bo. Jag är väldigt ensidig när det gäller Korsika. Jag flyger dit med Langley Travel som har de bästa resorna, tycker jag. Jag älskar att bo på Hotel Napoleon Bonaparte i Île Rousse, ett magnifikt hotell som inte är lika lyxigt inuti som utanpå, men  trivsamt. Där har Langley, som äger hotellet, jättebra frukostbuffé och fantastiska trerättersmiddagar som ingår i priset. På det hotellet har jag skrivit mycket! Frukost, morgondopp, havet ligger precis nedanför, skriva några timmar. Flanera, bada, skriva igen, äta lyxig middag... Det är livet! Maria och jag började skriva Papparesan där. Flera av mina Johannaböcker har jag skrivit där också. Men på bilden här tv så var jag på en yogavecka med någon jag tycker mycket om – det kan ni se på leendet mot fotografen eller hur?
Hallå fotografen, ska vi resa dit igen?

Jag suckar i Stockholm och får tröst från Costa Brava och Östersund!

Jag suckar i Stockholm och känner mig låg. Då får jag uppmuntrande tillrop från Dominikanska republiken, Costa Brava, Luleå, Östersund... Visst är det fantastiskt? Jag minns är vi fick våra första små gråa macar till redaktionen, man såg dem som en slags skrivmaskin - nu öppnar macen min värld och ger mig impulser, tankar, respons från hela världen. Internet är fantastiskt. Det stöd jag fick känns som en värmande kofta av cashmere, jag känner mig inbäddad i omtanke och jag skickar kramar och de allra vänligaste tankar till er alla. Att känna sig ensam och låg är hemskt. Att känna sig låg men få så mycket värmande respons är alldeles fantastiskt.

Jag känner att jag längtar så efter värme. När jag tittar på mina bilder hittar jag den här från Korsika. Jag har varit där flera gånger och skrivit. En liten lust börja spira i mig. Korsika? Vem hänger med på en skrivvecka?

Släkten är bäst, i mitt fall

Tänk de som säger att släkten är värst - det måste kännas sorgligt. Det tänker jag efter en så rolig familjeträff med mina två bröder, deras fruar, brorsonen och Elin. Hela vårt lilla gäng satt på trevliga Babajan. Åt, drack, pratade, tyckte om att träffas. Jag har två så kloka och snälla bröder och två lika gulliga svägerskor. Brorsonen Erling är min lilla kompis och det var underbart att min dotter Elin kom. Mera släkt! Släkten är bäst, i mitt fall!

Vägen till insikt

"Jag är helt övertygad om att vägen till insikt om människans själ går via litteraturen", säger Joyce Carol Oates, "att vi kan skära oss genom den ytliga personlighetens alla skikt och nå fram till ett djupare, innerligare och definitivt evigare tillstånd i varat."

Därför skriver jag. Bland annat.

Jag har ju allt - utom den rätta energin så hjälp mig: Vad ska jag ta mig till?

Jag har ett fint arbetsrum
Jag har tid.
Jag har tre olika halvfärdiga manus som intresserar mig och som jag vill arbeta med.
Jag har en massa funderingar på böcker jag vill skriva.
Det låter bra, eller hur?
Men jag tar mig inte ur ett slags tillstånd av meningslöshet. Jag är inte deppad, det är inte så. Men den rätta energin saknar jag sedan ett tag. Lusten som får mig att glömma tid och rum.Vad ska man göra när allt känns sådär lagom och bara halvbra? Det håller inte längre att skylla på vintern.

Att klä sig efter väder är inte alltid så lätt förstod vi när hagelstormen drabbade Taj Mahal

Matilda sitter i värmen i Australien och berättar roligt om kläder som man tar på sig till skydd mot solen. Jag visste inte ens att det fanns  solskyddskläder. Men bloggen för mig runt i världen och idag läser jag om motsatsen, behovet av varma kläder mot hemska kylan i norr som kloka Eva Granne skriver om. Det är inte alltid lätt att klä sig efter klimatet. Jag minns när Helen och jag åkte till Taj Mahal en vacker dag. Plötsligt kom hagelstormen som var så vild att det stod om den i tidningarna efteråt. Hagelkorn tunga och hårda som stora blydankar smattrade mot taket och det biltaket såg ut att vara beskjutet efteråt, fullt med fördjupningar i plåten. De stackars människorna i sina tunna kläder sprang omkring utan skydd. All trafik stannade och vi var livrädda i vår lilla bil på den översnöade motorvägen.

Årstider

Vad gör du när du är 109?

Carina har skrivit ett underbart inlägg om en mogen man på 109 år och frågat oss vad vi vill göra då? Den frågan vill man ju besvara. Jag stängde just av ett hysteriskt morgonprogram på TV5 där några yngre personer gapade i mun på varandra om hur jobbigt det var med alla gaggiga 60+ människor som pratade så man fick ett hål i huvudet. Väldigt tråkigt samtal så helt utan insikter och intelligens – och humor.
Men nåväl, till Carinas fråga som jag så gärna skickar vidare. Vad gör du när du är över 100? 
Mitt svar:
Åh då vill jag sitta på min balkong med ett glas vitt vin i ena handen och min nya kärlek, en yngling på sådär 80 kanske? i andra handen. Vi ler mot varandra och känner oss inte en dag äldre än... 44 kanske? Mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn kommer ständigt och hälsar på och jag lever gott på royalty från mina böcker och planerar ständigt nya!

Milton i min famn

Vilken ljuvlig eftermiddag med mannen i mitt liv i min famn, Milton!

Nya utsikter ger nya insikter, muttrar jag och möblerar om

Jag fick ett infall sent igår kväll. Nog skulle det bli bättre om skrivbord och säng bytte plats i arbetsrummet? När jag får ett sånt infall måste jag lyda impulsen. Jag vet inte varifrån jag får krafterna i det ögonblicket men det finns inte en möbel i mitt hem jag inte kan rubba när infallet kommer. Nya utsikter ger nya insikter, säger jag till mig själv och hugger i. Drar och släpar med hjälp av handdukar och mattor jag petar in under möblerna. Bra kvinna reder sig själv. muttrar jag om jag inte orkar och så tar jag i lite till.
Det blev fint! Fönstret kom fram på ett annat sätt och rummet öppnades. Perfekt - tills vidare.

Närmare än så här kom jag inte Edith Piaf - men jag mötte hennes siste man Theo Sarapo i Nice

Under vår vistelse i Nice liftade vi en dag till Cannes, Lottie och jag. Vi ville bada där och lyssna på Edith Piafs man, Theo Sarapo som skulle sjunga på kvällen. Vi lyssnade till hans fina men ganska sorgsna sånger och efter uppträdandet började vi prata med honom. Vi hängde med honom och hans musiker i baren och sedan skulle de till Nice - precis som vi - så han skjutsade oss i sin bil.

Theo var en vacker sorgsen och vänlig man. Han gav mig det här kortet och kan man tänka sig, jag har sparat det ända sedan 1964. Han gifte sig med Edith Piaf 1962, något av en skandal på den tiden eftersom hon var 20 år äldre.
Hon dog 1963. Tillsammans sjöng de in sången: Ça sert à quoi l´amour.
1970 dog  Theo Sarapo i en bilolycka.

När de oförvägna flickorna liftade till Nice 1964

På stranden i Nice, jag i mitten. Lottie till höger. Tältplatsen i Geneve Tältet var litet och saknade blixtlås så vi stängde med säkerhetsnålar. Vi på Rivieran. Och så jag vid ankomsten till Gare du Nord.

Bloggvännen Annika  kör också en nostalgitripp med gamla bilder - i helgen var det bilder från Nice som fick mig att gräva djupt i fotolådan. Efter studenten liftade vi 1964 till Nice, Lottie Nelson och jag. Vi åkte tåg till Gare Du Nord, sedan liftade vi till Genève, ner till Rivieran via Grenoble. Det låter helt galet idag. Jag skulle ha låst in mina döttrar om de bara andats att de skulle lifta. Men mina föräldrar litade på att jag visste vad jag gjorde. Jag var fattig, det var enda chansen att komma ut. Dessutom var vi så glatt blåögt oförvägna, Lottie och jag. Vi kunde inte ens tänka oss att något ont skulle hända oss och det var säkert många inviter som vi bara inte förstod. Hänförande oskyldiga på många sätt. Vi hade så kul! På den tiden fanns inte anorexia som begrepp i vår värld, inte tänkte jag så mycket på att Lottie inte åt. Nu efteråt är jag ser bilderna förstår jag. Jag var smal. Hon var mager. Jag blir vemodig också när jag ser bilderna av de unga förhoppningsfulla flickorna. Lottie dog ung. Det är många år sedan nu.

Vad allt kan man inte använda en mormorsruta till?

Min fina mamma Gulli var alldeles besatt av att virka. Många lapptäcken blev det. Ett tag när barnen var små gjorde hon tröjor av mormorsrutorna. Fin bild hittade jag idag i den stora bildakosröjningen!

Kaos-Eva slår till igen!

Kanske har hon rätt min vän K som säger att jag skapar kaos när det blir för rutinmässigt eller ordentligt omkring mig. Igår var jag energisk och fick ett städryck. Allt i ordning, blänkande fint. Idag fick jag för mig att jag ville titta på några bilder så jag grävde upp en fotolåda ur källaren, sen en till, måste leta i en gammal låda efter mamma, kanske finns det bilder där... Kanske ska jag göra ett familjealbum! Ja ni förstår säkert. Nu är det kaos igen. Lådor, högar med bilder, dammigt blir det också, men vad spelar det för roll, bilderna är underbara och jag hittade några bebisbilder av Emil som jag letat så efter. Kaos-Eva slår till!

När Elin och jag träffar Michelle Magorian

I landet Sverige är det inte högstatus att skriva barn- och ungdomsböcker. Jag tycker det är så märkligt. Dessutom hör jag ofta människor säga att de aldrig skulle läsa en barn och ungdomsbok. Varför inte? Ni missar något. En av de bästa författare av ungdomsböcker jag vet är Michelle Magorian. Den som kan läsa hennes bok Godnatt mister Tom utan att röras i djupet av sitt hjärta har inget hjärta utan en sten i kroppen. Jag blev så fängslad och berörd av den boken och läste och grät en hel natt utan att kunna sluta. Jag tycker hon är en utmärkt författare. Läs henne! Nu har det kommit en ny bok som jag verkligen längtar efter att läsa. Tystnad tagning heter den.

På bilden träffar jag Michelle Magorian i London. Jag var på språkkurs och passade på att göra en intervju med henne. Som så ofta när jag gjorde resor såg jag till att ta med mina barn så Emil, Elin, Ellen och jag hade en underbar Londonvecka. När vi träffade Michelle Magorian var Elin med mig. Fin bild eller  hur? Ni ser att det är ett tag sedan eftersom Elin numera är bokredaktör på Kattis och dessutom bokbloggare. Och ni ser att Michelle är ganska liten?

Tänk om Helen Sjöholm sjungit med Orsa Spelmän! Vilken skräll det blivit

På en lista över vad jag är minst intresserad av kommer  idrott väldigt högt. Att se på alltså. Jag är bara så monumentalt ointresserad och den nationalistiska yran under OS är påfrestande. Men det är inget att oja sig över, jag behöver ju inte titta. Elin kom förbi ikväll, vi sjönk ihop framför melodifestvalen i stället, ingen höjdare det heller men vi småpratade och tittade . Men jag undrar:
- Varför skickar svenska folket bara killar till Globen, två omgångar, fyra killar?
- Varför är programledaren Christine Meltzer så hysterisk?
- Varför har deltagarna så hemska kläder, värst ikväll Hanna Lindblad i någon slags baddräkt som ledde tankarna till bordellutstyrsel i tysk s/m-film /inbillar jag mig, inte för att jag sett någon/
Nu ska jag inte bara gnälla. Pauline Kamusewu /bilden/ var underbar och likaså Calle Moraeus med Orsa spelmän. Men Helen Sjöholm borde ha framfört den fina visan - det hade blivit en skräll. För visst är Calle underbar, men sjunga kan han inte.

Jag är emot att Sverige skickar soldater till Afghanistan

Jag förstår inte varför Sverige skickar soldater till Afghanistan. Jag är emot det.  Det är inte på det sättet vi hjälper kvinnorna och barnen i Afghanistan. Kriget som USA bedriver där nu mot terrorism sägs vara bland annat för att ge stöd åt kvinnorna. Det tror jag inte på. Lika litet som jag trodde att USA dödade folket i Vietnam för demokratins skull, krassa maktpolitiska skäl ligger bakom som i alla krig. Det är smärtsamt att läsa om kriget som pågår, om människornas lidanden där och om de unga svenska soldaterna som dödades. Men  Sverige ska inte skicka soldater dit. För den fruktansvärda summa pengar soldaterna kostar kunde vi ge stöd till folket där så som Sverige tidigare gjort, det behövs sjukvård, utbildning, flyktingstöd. Men inte soldater. Läs utmärkta artiklar av Åsa Linderborg här och  här

Nu ska jag flyga med operans hjälp

Om en radio står på i vardagsrummet och en i sovrummet och jag dessutom lyssnar på P1 i datorn, tyder det inte på att det är för tyst i mitt hem? Nu ska jag skärpa mig och istället spela operaarior på hög volym, det ger mig en känsla av att flyga!

Tycker om er

Jag känner mig glad och kärleksfull idag. Ser med försonande blick till och med på snön. Kryper ihop under en pläd med en stor hög böcker och stannar nog där. Tycker om er! Ville bara säga det.

En sjukdom utan nåd i detta drama om makt

Jag har varit väldigt absorberad några dagar av min nattläsning. Äntligen köpte jag Hanne Vibeke Holsts Drottningoffret, den tredje delen i den berörande serien om kvinnor i politiken i Danmark. De två första böckerna /Kronprinsessan och Kungamordet/ var också teveserie med bl a Alexandra Rapaport - väldigt bra serie. Böckerna var också bra, spännande.
Den tredje tog andan ur mig. Här är det den kvinnliga partiledaren som är beredd att bli Danmarks nästa statsminister, men vad ingen vet är att hon drabbats av en ärftlig Alzheimer som har ett snabbt förlopp. Hon vet men berättar inte för någon. Man är som läsare inne i hennes huvud, det är så smärtsamt och så inträngande skildrat att det gör ont i mig. Kanske är det min mamma jag tänker på, honvar alltmer dement de sista åren av sitt liv och det var så fruktansvärt grymt och plågsamt att se hur hon försvann in i en annan värld där oroliga fantasier tog över.
"Ni kom ju inte till mig på sjukhuset", sa hon sorgset när hon legat inne. Vi hade varit där hela tiden men hon glömde och sörjde och det gjorde så ont.

Ja, det är ju en annan värld i boken, den högsta politiska toppen, som Hanne Vibeke Holst så skickligt skildrar. Jag kunde inte sluta läsa, jag har läst till fyra på natten för att se hur det skulle gå i detta obönhörliga drama om kvinnor, relationer, politik, åldrande och en sjukdom utan nåd.

Om vikten av att läsa och även läsa ut

Jag brukar försöka läsa ut de böcker jag börjar på - men ibland ger jag upp. Bloggaren Elin läste några rader om en bloggare som slutade läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar och skrev i all korthet den bästa analysen jag läst av Majas bok, rekommenderar den. Läs här. Ett kort citat:
"Men just Maja Lundgrens slut är som sagt särskilt intressant. Jag är faktiskt fascinerad över hur lite det har diskuterats. Det är inte alltför svårt att se att det handlar om manlig makt och nätverken som upprätthåller dem i Maja Lundgrens bok. Och i slutet manifesteras just den makten, hur den tränger in i kvinnors liv – ja till och med deras kroppar. Jag vill inte avslöja exakt vad som händer, men påstår att den scenen är central för att förstå boken. Och ändå: tystnad. Det känns ganska typiskt. Istället har man nästan bara fokuserat på det faktum att hon namnger vissa män. Och det kan man ju diskutera. Men jag har läst hela Myggor och tigrar. Och jag tycker att det är en synnerligen skarpsynt kritik av hela det intrikata registret som manlig makt manifesteras på. " skriver Elin på sin alltid läsvärda bokblogg.

Vi lyxfirar vårt samarbete

Maria, Annica och jag arbetade tillsammans på en tidskrift i många år. Vi hade världens bästa layoutare, Lottie Hallqvist på Graffoto. Hon har vunnit många priser  för sin formgivning- bland annat när Fönstret under vår ledning vann Publishingpriset för bästa organisationstidskrift. Dessa tidningstider är förbi men inte vårt samarbete. Lottie har gjort layout på Flickan i medaljongen när vi nu ger ut den igen på Podium. Hon gjorde layout på min Femtiotalsbok också. Igår träffades vi för att tacka henne för samarbetet och fira hennes födelsedag. Det blev afternoon tea med champagne på Cadierbaren, en lyx jag älskar. Solen strålade utanför och jag hade glömt kameran. Så jag bjuder bara på lite suddiga motljusbilder av Emma Vall och Lottie!

Kloka Anna Kåver är min ledsagare i livet

Sonen är i Uppsala idag och lyssnar på en föreläsning av Anna Kåver. Jag är grymt avundsjuk. Men jag tröstar mig med att läsa ett kapitel i hennes senaste utmärkta bok. Himmel, helvete och allt däremellan. Det är en av mina klokböcker. När jag känner mig lite lagom vilse i världen kan jag läsa ett kapitel i boken, nicka gillande åt något hon skriver och så känns det lite lättare. Jag har en citatbok som jag försummar, men tanken med den är att jag ska skriva upp riktigt bra citat. När det fungerar är det väldigt bra, alla har vi väl jagat runt efter det där utmärkta citatet vi nästan kommer ihåg utan att hitta det.
Dagens råd från Anna Kåver som jag direkt införlivar med mig själv: "Den som låter rädslan färga sina handlingar lever vingklippt i flykt och undvikanden. Den som medvetet väljer att bejaka sin nyfikenhet och tar för sig kan också vara rädd, men lever sannolikt friare och gladare."
Jag lever sannerligen granne med rädslan men jag bekämpar den och min livsprincip är att ta för mig av livet. Så skönt med Anna, hon är min ledsagare.

Kunde jag gå in i ett hus så impregnerat av kärlek, minnen och sorg? Inte utan att gråta

Bloggvännen Annika skriver om att återvända till platser där man bott tidigare. Jag vet inte - jag har väldigt svårt att till och med åka förbi Tivolivägen i Sundsvall där vi bodde och min mamma bodde kvar. Lilltanten, som en granne kallade henne. Hon som stod i fönstret och vinkade när jag kom och for. Smärtsamt.

Ett annat hus jag nog inte skulle gå in i är det hus i Enskede där vi bodde från 1979 till 2002. Frågan är om det är fel att undvika? Jag ville inte ens gå förbi huset när jag först flyttat. Men sedan bestämde jag mig för att utsätta mig. Gick förbi med en kär vän och visade honom min trädgård och mina syrener och den vita rosen från gatan och jag överlevde. Vi promenerade runt och jag överlevde det också. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att gå in i det huset där vi bodde från det barnen var små, under många år med lycka men också med en fruktansvärd turbulens, en hus jag måste skiljas ifrån utan att det var vad jag velat. Skulle jag helt enkelt orka det? Se en annan familj bo i mitt hus, se hur en annan familj gjort om, möblerat, ja helt enkelt tagit mitt hus som nu är deras i besittning? Orkar ni?

Skulle jag flytta ifrån den lägenhet där jag bor nu skulle jag inte ha minsta problem med att komma tillbaka.
Men huset så impregnerat med kärlek, minnen och sorg, skulle jag kunna gå in i det? Inte utan att gråta.

På bilden min vita ros, jag tog skott från den och planterade på ön 

Jag är helt förälskad i denna film

Jag har sett en så underbar film att jag svävade över isbarken och snömodden hem. An education förstås. En film att lägga i hjärtat. En gång på sextiotalet var jag just en sådan flicka som Carey Mulligan i filmen, som drömde om framtiden, som pratade existentialism, som drömde om Paris och franska och livet som skulle börja efter det högre allmänna läroverket. Men vägen till livet hade en del hinder att passera - precis som i denna film.

Jag är helt förälskad i denna ömsinta film som är så vackert och intelligent berättad av Lone Scherfig, danskan som gjorde den härliga Nybörjare i italienska. Ni ska väl se den?

Ljuset fyller mig med lycka

Det är fantastiskt, för första gången på länge faller solen in genom mina tunna gardiner, lyser över skrivbordet, bländar mig. Det varar bara några sekunder men ljuset fyller mig med lycka.

Jag har låtit mig fångas i den tristaste av vinterfällor - men nu är det slut på denna hemmatristess!

"Men jag visste inte att du var så deppad", sa bästa vännen oroligt. Men jag är inte deppad. Jag är bara så fruktansvärt uttråkad och det kan inte skyllas på någon annan än mig själv. Jag har låtit mig fångas i den tristaste av vinterfällor. Jag suckar och vill inte gå ut, jag förfaller och gör ingenting. Tråkmåns där, säger jag till mig själv.
Nu ska det bli andra bullar av, som man sa förr.
Jag stiger alltid upp tidigt, där har jag inte förfallit. Nu ska jag schemalägga min tid som duktiga Johanna gör. Frukost vid bestämd tid, träning på kvartersgymmet. Arbeta några timmar med de manus som nu planlöst flyter omkring. Sedan - och det är nytt! ska jag laga mat. Mitt kylskåp är pojktorftigt, lite mjölk, en sorglig ostkant. Frysen är värre - en överfrusen kycklingfilé längtar efter sällskap. För sjutton, jag kan ju laga mat! Vad håller jag på med? Varför gör jag inte det då? Varför slurpar jag gröt vid diskbänkskanten i stället för att laga mig en guldkant till måltid som piggar upp mig? Dessutom har jag hungriga barn som behöver mat. Sen ska jag ut på äventyr på eftermiddagarna.
Vad säger ni? Låter inte det bra med denna nya lite gladare och mer aktiva Eva? Jag blir glad av det. Stackars lilla kycklingfilén får nu sällskap av en massa goda köttfärsbiffar. Och jag ska gå ut och låtsas att det är vår.

Är det någon som brukar "parisa"?

Är det någon bloggvän som hört uttrycket att "parisa" förut? Jag har aldrig hört det förrän fina polisen Solveig berättade att så sa man på femtiotalet, poliser emellan, när man tog en fika fast man inte fick. Man "parisade" - visst är det ett underbart uttryck. Jag har letat efter dess ursprung men hittar ingenting. Är det någon annan som vet eller som hört uttrycket förut?

Ni måste sänka era röster för att höra!

Jag vet inte om ni såg det roliga svaret från Anonym som lyssnat på radioprogrammet med Wollter  i P4 som jag medverkade i häromdagen? Hon tyckte i alla fall att han pratade för mycket och föreslog att vi skulle ändra texten i : Åh åh åh kvinnor, vi måste höja våra röster för att höras till
Åh åh åh killar ni måste sänka era röster för att höra.
Det tyckte jag var kul.

Min familj för nästan hundra år sedan - döda, men levande i mitt minne

Min vän Ashok i Chennai tittade in på mitt fotoalbum på Facebook och hittade den här gamla bilden som han tyckte om. Jag älskar den. Jag skulle så gärna vilja veta mer. Det är min pappa som sitter i farmors knä, året borde vara 1912. Nästan hundra år sedan. Alla på bilden är döda. Men de lever i mina tankar. Farmor och farfar, visst är de stiliga! Mina bestämda starka fastrar Elsa och Berta. Min farbror Gunnar som jag just häromdagen pratade om med den kvinnliga polisen i Wollterprogrammet: "Swedenmark på kriminalen, jo honom kände jag allt!" sa hon.
Så fast de är döda, mina människor, så lever de.

En alldeles vanlig ensamdag

Nu har jag suttit en lång stund och letat efter något till Jag är glad raden. Men det mesta jag kommer på känns sökt. Det har väl varit en okej dag, men jag känner mig lite ensam, lite tom, lite idélös. En sån där dag då man undrar vad man håller på med och ser mer vad alla andra har än vad man har själv. En ensamdag helt enkelt. En alldeles vanlig ensamdag, en av lite för många den senaste tiden. Ryck upp dig, viskar min pappa från sin himmel. Det ska jag göra, jag lovar pappa. Jag startar morgondagen med en promenad, som du brukade råda mig, som jagar undan demonerna.

Testa min nya lugnande Virka-Mormorsruta-Meditation

Jag har kommit fram till att det är en perfekt kombination att virka och skriva. Jag skriver ivrigt och ganska spontant, när jag väl kommer igång. Men jag måste hinna andas emellanåt. Då kan jag ju välja på att meditera, men jag är inte så bra på det, eller så mediterar jag med min nya variant på meditation: Virka-Mormorsruta-meditation.
Man väljer om man vill göra en filt till Milton, kopiera en Odd Mollyväst eller vad som helst som består av enkla rutor i vackra färger. När man virkar rutorna tömmer man hjärnan och en stilla frid infinner sig. Jag lovar. Man behöver inte ens sitta med benen i kors men det är ganska bra. Man blir så stillad och lugn i själen av detta och händerna arbetar så fint och stillsamt. Och tankarna flyter på som maskorna och ett mönster växer fram.

Den italienske pojkvännen bjöds på en semla i varm mjölk

Idag gjorde jag semlor till E:s italienske pojkvän. Inte vet jag om han gillade det - han är så artig! Men jag tog chansen att testa. Dels för att jag älskar semlor mer än vad min midja gillar, dels för att det väl är en väldigt typisk svensk sak att äta just nu. Jodå, han fick äta i tallrik med varm mjölk!
Å andra sidan stönar E över de italienska frukostvanorna där seden tydligen är att blöta upp små kakor och äta med sked - till frukost. Vad är väl en semla uppblött i mjölk i jämförelse med det?

Femtiotalet var inte det Idyllien som vi ofta vill tro - men framtidstro fanns det

Idag sneglar vi tillbaka till femtiotalet och ser teakmöbler, Stig  Lindbergkoppar, fotbolls-VM ocxh Hyland och vi idylliserar. Femtiotalet, som jag ser det, led fortfarande av kalla kriget, klassklyftorna var stora, den politiska kampen mot tex svenska kärnvapen hård - hur tuff var inte Inga Thorsson i sin kamp för ett kärnvapenfritt Sverige. Jämställdhet, som vi ser det, fanns inte alls, min mamma och många med henne vantrivdes med hemmafrulivet. Skolan var hård och auktoritär, det var inte förrän i mitten av femtiotalet som skolagan försvann.

Ikväll pratar jag med Sven Wollter, kvinnliga polisen Solveig som berättar hur tufft det var för kvinnliga poliser,  och gamle sångidolen Lars Lönndahl, femtiotalets kanske populäraste sångare med massor av listettor och framgångar. Han lever än och är sig lik, 83 år ganmal. I början av sjuttiotalet slutade han framträda efter en personlig tragedi, därför kanske inte många idag minns hans vackra röst men jag kan i mitt huvud gnola på Får jag bli din tangokvaljer eller Tulpaner från Amsterdam.
Jag vet inte hur samtalet blir ikväll i P4, flera timmars ihopklippt prat som kanske mer tar fasta på Idyllien på femtiotalet. Men vi hade trevligt medan vi umgicks i studion - hoppas det framgår!
Och skillnaden mellan idag och femtiotalet var, tycker jag, att det då fanns en helt annan framtidstro, en kanske naiv, men lättsam framtidsoptimism.

Jag älskar att svara på listor!

Listor, jag älskar listor. Kanske ger de mig en skenbar kontroll. Jag skriver listor, svarar på listor - som nu på Lilla O  som har gjort denna  lista. 

Som läsare är jag: Snabb, ganska kritisk, numera när jag inte behöver recensera: väldigt otålig
Som bloggare är jag: Flitig och engagerad, väldigt uppfylld av de kloka kommentarer jag får och de infallsrika bloggar jag läser, njuter av mina sfäriska samtal
Senast lästa bok: Faiza Guène Sista beställningen på Balto /men längtar efter att få den franska utgåvan från Ellen i Paris, då ska jag läsa om och jämföra/, läser nu Utrensning av Sofi Oksanen och är skakad och berörd.
Senast köpta bok/böcker: Italiensk afton - maten, kulturen. musiken, lyssnar just nu på medföljande operaskivan och NJUTER!
Favoritdeckarförfattare: Patricia Higsmith, Dorothy Sayers 
Jag läser allt av: snarare jag vill läsa allt av så fort jag hinner: Marguerite Duras, Joyce Carol Oates, Faiza Guène, allt från Sekwa förlag, och mer och mer och mer
Jag läser helst inte (genre/författare): Leif GW Persson, skräck, manligt anlagda krigsböcker
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Psykologi, böcker om mindfulness
Förutom svenska läser jag gärna på: Franska och engelska.  
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Skriv och skriv om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick, Uggla av Aase Berg, Händelser i Nya Pressen, prosadikter av Henrika Ringbom, och två böcker av Herta Müller som jag vill läsa men inte haft rätta kraften att ta itu med
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Johan Theorins nya bok
När jag går på antikvariat letar jag alltid: Barnböcker från femtiotalet

En oumbärlig roman

Jag sätter på P1 vid frukosten och hör Konflikt om sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter med intervjuer med Margot Wallström om hennes nya svåra men livsviktiga FN-uppdrag.  Jag sätter morgonkaffet i halsen, det är för outhärdligt.
Hela natten har jag vridit mig i mardrömmar sedan jag alltför sent på kvällen läst Sofi Oksanens utmärkta bok Utrensning på samma tema. Det är en fantastisk roman - ja oumbärlig -  som ni bara måste läsa. Den gamla Aliide har  våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater. Zara är ung och har sökt sig bort från sin barndoms Vladivostok men fastnat i prostitution . Hon bryter sig loss, och Aliide hittar den avsvimmade Zara utanför sitt torp i Estland, deras liv rullas upp. En detaljrik, pregnant roman om livet i Estland, makalöst skrivet. Jag blir helt fångad av den . Men det är en nattlektyr som håller sömnen borta, när jag släckt lampan efter att äntligen ha slutat läsa går det bara inte att sova.

Kärleken besegrar allt - Amor Vincit Omnia

Jag tittade på Skavlan för att se far och son Fares, de var underbara! Men jag såg också en intervju med en rolig, vacker och intelligent kvinna: Eefva Attling. Så snygg och rolig. Hon berättade att hon och Eva nu gift sig igen efter sjutton år, sedan det blev tillåtet. De har med andra ord två bröllopsdagar att fira.
Jag har ett smycke av denna skickliga smyckeskonstnär som jag älskar och  ofta använder. . En guldkedja med en ring. På ringen står det ingraverat: Amor vincit omnia. Kärleken besegrar allt. Den fick jag en romantisk kväll i en liten by ovanför Nice... Och mer tänker jag inte berätta.

Fina farsan!

Jag har varit och sett Josef Fares nya film. Den har inte premiär förrän om en vecka men jag kan i alla fall säga att den gjorde mig glad. Det är ett så ömsint och roande spel med våra könsroller, vem är stark, vem är svag? Måste man spela macho som man eller duger man precis som man är? Fares puffar på rollerna så man inser att det viktiga är ju att vara människa - inte en stereotyp. Jag lovar att återkomma till filmen nästa vecka. Till dess kan man läsa en intervju i Filter med Josef Fares. Så här säger han där:

"Jag är ett stort fan av Don Quijote, som tror att han är en stor och modig riddare, men som egentligen bara är förvirrad. Jag tror att folk som låtsas vara något de inte kan leva upp till är ett evigt ämne. Och det är ofta ett ganska manligt beteende."
På bilden Josef Fares med sin pappa Jan Fares som spelar huvudrollen i Farsan.

Svininfluensa är årets uppslagsord

I NE:s omröstning om årets mest sökta ord och namn vann svininfluensa, följt av Barack Obama.

Nationalencyklopedin har från jul fram till 17 januari låtit ett tusental personer rösta fram årets uppslagsord. Det är inte ett ordboksord man letat utan den företeelse, person, plats eller händelse som svenska folket tycker har präglat året.
Svininfluensan blev årets uppslagsord nummer ett, Barack Obama nummer två. Finanskris och FRA var andra eftersökta ord. Läs röstningsresultatet här