Om man bara får sova! Bästa sömnknepen?

Egentligen hänger det på sömnen. Förra veckan var den eländig. Tankarna snurrade. Ingenting blev gjort på dagen. Blek var jag och håglös.
Den här veckan vaknar jag utsövd. Vilken skillnad. Huvudet fyllt av idéer. Glädje. Arbetslust.
Tankar som ivriga fåglar.
Måtte denna  sömn förunnas mig även i fortsättningen!
Vilket är ditt bästa sömnknep?

Denna lust hos mig att utforska mörka stigar

Ja varifrån kommer den, denna lust att skriva om mord och våld. Denna försjunkenhet i thrillers och deckare, detta skrivande av deckare för alla åldrar. Kommer den ur egen rädsla och skräck. En alltför triggad fantasi som vet alltför väl hur det känns att vara rädd. Så skenbart mild är jag att en kollega förvånat tittade på mig efter att ha läst Förfärande är var ängel (han hade bara läst mina existentiella barn- och ungdomsböcker innan)
- Den boken ger en annan bild av dig? sa han.
Vi är mångfacetterade, vi människor. Det goda och det onda sida vid sida. Skräcken och kärleken. Jag använder mig själv som författare, djupt inne i mig hittar jag drag besläktade med alla mina personer. Jag måste förstå för att kunna skriva. Även det onda jag beskriver.
Johan Henniger och jag hjälpte varandra att söka djup och ondska som vi knappt visste om att vi kunde beskriva när vi skrev om vår ängel Elise. Så kan det vara att arbeta tillsammans,  vindlande, om man vågar kan man leda varandra in på nya okända stigar där man upptäcker mörker hos sig själv man bara anat, men också nya dimensioner av kärlek och moral.

Ja varifrån kommer denna lust att utforska mörka stigar...

Förväntan

Solen skiner.
Promenadrosor på kinderna.
The Lion Roars i högtalarna.
Förväntan. Nu ...
Det ringer på dörren.

Sluta oroa dig ... det ordnar sig aldrig

Jag måste säga att jag är en person som har lätt för att oroa mig. Min fantasi drar iväg med mig när jag föreställer mig allt som kan hända. Jag vet att oron är en dörr jag inte får öppna i mitt vanliga liv. Jag är hypokondrisk, jag är alltid så rädd att något ska hända mina när och kära. Det är en slags ångest som följer mig och som jag på olika sätt försöker kontrollera. Det märkliga är förresten att jag ofta får höra att andra upplever mig som en mycket lugn människa.
Så läste jag bloggvännen Peter Fowelins uppdatering på Facebook häromdagen, en vän hade gett honom rådet:

Sluta oroa dig ... Det ordnar sig aldrig

Man skulle kunna tänka att det är ett råd som skulle kunna få en orolig människa som jag att oroa mig ännu mer. Men det märkliga är att jag fylldes av frid när jag läste det.  Det hade precis den lugnande effekt på mig som den kanske också hade på Peter? Jag menar, varför oroa sig när det ändå aldrig ordnar sig.
Hur tänker du? Blir du stressad av den meningen eller blir du - som jag - mera fridfull? I alla fall för en stund.

Jag tror verkligen på snällhet

"Kim M Kimselius är en författarinna som har skrivit otroligt många böcker ... Hon är aldrig snål med bra tips, uppmuntrande ord och spännande skildringar av livet i allmänhet. En fin människa rakt igenom som förtjänar uppskattning!" så motiverar Trillingnöten att hon ger Kim Kimselius en Liebster-utmärkelse.
Kim skickar utmärkelsen vidare till mig bland andra. Hon vill muntra upp mig, tror jag, efter en massa tryckeritrubbel som förmörkat min himmel tillfälligt. Det fungerade riktigt uppiggande! Tack snälla Kim, alltid så omtänksam och snäll! Hon motiverar så här:
Till Eva Swedenmarks Värld vars blogginlägg alltid gör mig glad och nöjd med livet. Eva delar med sig av både smått och stort och får mig att må bra.
Kim, jag skulle kunna säga detsamma om din blogg, en varm kram tillbaka till dig. Vad viktigt det är med uppmuntran, det gör så gott i själen att bli sedd, i synnerhet när något man bekymrar en. Jag fick dessutom inte bara uppmuntran från Kim utan också ett mail med goda råd.
Jag tror verkligen på snällhet!

Färgsortering och kvittoanarki

Idag spelar jag  First Aid Kit, det är fint. Jag är lite besatt av låten The Lion´s roar. Lyssna!!!
Samtidigt städar jag garderober och lägger allt i färgsorterade högar. Det får mig att känna mig så ordentlig (vilket jag inte är). Däremellan tar jag en tur till köksbordet och rensar i kvittohögar och bokföringsanarki. Känner mig riktigt duktig. Allt detta bara för att vi äntligen masade oss iväg till gymmet i morse, Ellen och jag. Märkligt hur man så intensivt kan undvika något som gör en så glad, pigg och kanske till och med vacker?
Nu ska jag iväg och träffa barn- ungdomsboksförfattare på BUS Årsmöte,

Jag tycker inte om att ny s-påve utses bakom lyckta dörrar

Jag känner att jag tycker illa om hemlighetsmakeri, om att utse påvar bakom lyckta dörrar. En Stefan måhända är bra... men hur ska jag kunna veta det? Jag har aldrig hört honom yttra sig i någon politisk fråga, jag har aldrig sett honom i en debatt.
Ett sådant slutet förfarande är omodernt. Fram för öppen debatt, öppna val, tänk vilken poäng det skulle ha varit med politiska debatter över hela landet med företrädare för s som erkänner att de vill, ja brinner, för att leda det socialdemokratiska partiet. Nä, i stället stänger man i sig, mumlar bakom slutna dörrar och kommer ut med en ny påve. Det är så 1800-tal. Så förlegat. Kolla vänsterpartiets öppna politiska process, så skulle man ha gjort.
Nu påminner det mig om styrelser jag suttit i, styrelser där ingen vill bli ordförande. Man tjatar på varandra: Du kan väl.... Snälla vi har ingen annan.
Så är det någon som ger med sig.
Men ofta fattas entusiasmen.
Min fattas.

Vi leker bokstäver, Milton och jag

Svenska dagbladet har en rolig serie om att ha barnbarn. Karin och jag är som gjorda för att passa in i den serien. Vi avgudar våra barnbarn och att göra saker med dem. Kolla länken till Karins blogg där hon berättar om vårt senaste besök på Spårvägsmuseet. Milton älskar det, det finns ett mycket litet tåg där som han ser som höjden av lycka att åka med. Han är lite uppfylld av stundens allvar, räcker fram biljetterna till konduktören, ser allvarligt förtjust fundersam ut medan vi tuffar fram i snåla fem minuter.

Just nu leker vi bokstäver han och jag, det faller sig liksom naturligt. M som i Milton, säger han. E som i Eva. Ja sådär håller vi på och sätter upp magneter på kylskåpsdörren. Jag plockade upp ett B och sa B som i Björn. Då tittade han strängt på mig och sa: Nej farmor! B som i Bajskorv.
Var får de allt ifrån, de små liven??
Jag skulle nog kunna ha en blogg bara om Milton som precis fyllt två. men det får  räcka med de små snuttar jag ibland plockar in här. Men ni ska veta att Milton för mig, det är lycka. Ja, det vet ni nog!

Leve alla kloka bokbloggare som sprider kunskap

Man skriver och drömmer. Man får sin bok antagen. Den ges ut. Då borde man vara så lycklig. Jo, det är jag. Men sen kommer allt det andra. Man drömmer bara fram till utgivningen. Sedan kommer nästa dröm och nästa. Och ofta går de i kras. Hur många böcker säljer, hur många böcker recenseras? Så få. Boken kommer ut, och det blir tyst. För på kultursidorna är det främst de stora förlagens största böcker som lyfts fram. Allt färre böcker dessutom. Om barnböcker skrivs nästan ingenting.
Sedan kommer en Camilla Läckberg, en Liza Marklund - och journalisterna springer i flock för att få en intervju, det finns inte en tevesoffa de inte suttit i, inte ett radioprogram där de inte blivit intervjuade...  för att inte tala om likartade intervjuer i varenda damtidning - nog är det väldigt likriktat.
Då känner jag hur fantastiskt det är nu att bloggen finns. Tänk alla entusiastiska läsande bokälskande bokbloggare. De har ofta stor kunskap,  de skriver för att de tycker det är viktigt att skriva, att läsa. Vi bloggare läser, tipsar varandra, rykten om böcker sprids på nätet, det är inte storsäljarna bara, det är alla möjliga böcker.... från alla tider... från små förlag.

Leve bokbloggarna säger jag. De ger inte bara mycket ljus på de största utan hittar ljuspunkter överallt.
Idag är jag så otroligt glad för en fin recension med intressanta tankar på bloggen Granne med potatisodlaren. Läs här så förstår ni hur glad jag blev!

Jag längtar efter politiker som sätter vi och vårt framför mig och mitt.

Läs Bengt Göranssons kloka tankar: "Och då finner jag – mitt i sorgen – att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden. De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här och nu. "


 Bengt Göransson är min favoritpolitiker. Intellektuell spänst, nyfikenhet, hederlighet och genuint kulturintresse präglar denne folkbildare. Varför finns det inte fler sådana politiker i s?
Jag hade förmånen att arbeta på Fönstret under den tid han var ordförande för ABF -  en kulturintresserad engagerad ABF-ordförande som såg folkbildningens vikt som mer betydelsefull än sin egen karriär. Efter Bengt Göranssons avgång som ABF-ordförande följde en sorglig räcka av av SAP och LO tillsatta politruker som inte alls står för den djupa bildning och samhällssyn som Bengt Göransson företräder. Han var den sanne folkbildaren på posten, en som inte satte sin egen karriär före folkbildningen som det sedan alltför ofta blivit. Med sorg i hjärtat såg och ser jag hur de som skulle föra folkbildningen framåt,  förbundssekreterare och ordförande, mer sneglar åt poster som ministrar, LO-ordförande eller s-partisekreterare.
Det har också lett till att ABF idag på förbundsnivå är en fullständigt osynlig och betydelselös organisation. (Däremot vill jag betona att det finns fantastiska avdelningar som är spjutspetsar för kultur och debatt som Stockholm, Göteborg och många andra.)
Så det är så sant det Bengt säger i den artikel ni bara måste läsa och vars slutord jag citerar här ovanför. 
Läs hans analys här.
Jag längtar efter politiker som  sätter  vi och vårt framför mig och mitt.

En dag med franska favoriter i mitt hem

Jag älskar att spela min franska Spotifylista, på hög volym i ett nydammsuget rum när solen strålar in genom fönstret. Snart ska jag träffa någon jag tycker om. Yves Montand sjunger Barbara nu, sedan blir det George Brassens, Françoise Hardy, Christopher Maë, Faudel och alla mina franska favoriter.
Ja mitt hem blir fullt av favoriter idag, denna vinterdag då jag känner glädje i mig.

Men Carin Jämtin, ingen tror dig när du påstår att Juholt själv valde att gå - så varför säger du det?

Det finns mycket att säga om Juholt. Han har blivit jagad av medierna på ett obehagligt sätt, men han har inte precis varit smidig själv heller. Så avgången var väntad. Det var snyggt att han  inte behövde  anmäla inför hungriga pressvargar på Sveavägen 68 att han blivit avsatt. Snyggt att han fick avgå på hemmaplan - och han gjorde det på ett värdigt sätt.
Men det är förnedrande att se Carin Jämtin underskatta oss alla när hon håller presskonferens och låtsas överraskad,  när hon intygar att Juholt hade VUs förtroende men att han nu själv valt att avgå. Ingen tror på dig, Carin!
Jag blir ledsen för Carin Jämtin är en klok politiker jag gillar och gärna skulle se som partiordförande. Men hennes presskonferens i eftermiddag var en katastrof. Det är livsfarligt att detta ljugande ska fortsätta. Kunde hon inte bara ha klivit fram och meddelat att nu tar hon över ansvaret.
Det hade jag gillat! Nu uppstod i stället en total förvirring kring vad som ska hända. Sluta med det där falska politikertramset, säg som det är, alla fattar. Jag gillar inte att man ljuger oss rakt upp i ansiktet i direktsändning.
Det enda som var tydligt efter den presskonferensen var att är SAP nu står utan ledare och att ingen vet hur det ska bli.

Vikten av varma händer och kärleksfyllda blickar

Igår begravdes  en kär gammal vän. Hans karakteristiska hatt låg på den vita kistan. Det var vacker sång och en inkännande präst, många tårar och mycket närhet. Vi såg ett bildspel genom hans liv och kunde både skratta och gråta. Det var fina möten med vänner från förr. Vad gamla alla blivit, tänker jag och undrar om de tänker detsamma om mig.
Men det är ju oviktigt. Det viktiga var känslan av gemenskap, att samlas kring minnet av en vän som betytt mycket för oss alla.
Det kändes fint att vara i Katarina kyrka, omgiven av vänner, att se hans hustru sedan så många år i vackra kläder, hon såg ut precis så som hennes man skulle ha älskat att se henne. Att se de fina barnbarnen som betydde så mycket. Kärlek.

På eftermiddagen träffade jag en  levande vän med varma händer. Närheten till döden gör betydelsen av liv och kärlek, av närvaro av någon som finns i mitt liv, än viktigare. Livet är så snabbt, så flyktigt och så föränderligt. Varma händer och kärleksfyllda blickar är så betydelsefullt.

Tänk Jonas Sjöstedt som ny socialdemokratisk partiledare, vilken dröm

Jag har inte en politisk blogg och det var länge sedan jag var ansluten till något parti. Men som en gång socialdemokrat är det ju sorgligt att se och lyssna idag. Jag såg Håkan Juholt i Skavlan, det var bedrövligt att höra honom tala om sin svarta bok där han skrev upp personer som var emot honom. Och den har blivit betydligt tjockare på sista tiden, sa han med ett självbelåtet flin. Det var några veckor sedan. Nu lär den boken ha blivit än tjockare. Har du den som huvudkudde Håkan?
Jag tycker att en klok och hedervärd partiledare skulle vara Carin Jämtin.

Men den bäste partiledare för (s) jag skulle kunna tänka mig är Jonas Sjöstedt. Han är en riktig härlig vänstersosse tycker jag.

En ledare med svart bok vill jag däremot inte ha i ett parti jag skulle rösta på. Oförsonlighet är ingen bra ledaregenskap.

Ja må du leva i ljuset - och i kärlek

Den lille fyllde två år idag. Vi hämtade honom tidigt på dagis och han väntade spänt på presenter som han kallar julklappar och prinsesstårta och Leve-sång. Upphetsningen var nästan för stor för honom när han packade upp sin röda bil, en bondgård med en massa djur och lite annat smått och gott.
Innan gästerna kom satt jag med honom i famnen en stund alldeles uppfylld av kärlek.
En sån liten människa med så mycket klokskap redan, med sådan koll på sin  rörliga röriga familj. Han ville Skypa med sin faster i Rom, det är något naturligt för honom. Hans mamma gjorde en avstickare till London ett dygn, lillfaster kom just från Australien. När jag var två var det stort och ovanligt att åka från Sundsvall till Stockholm. Jag undrar så hur världen ska se ut när han växer upp.
Ja må du leva i ljuset, sa hans far till honom. Jag instämmer
I ljus och kärlek.

Läste ni ABFs Damtidning?

Jag var redaktör för ABFs tidning Fönstret i  många år. Alltför många. Men vi hade en så sammansvetsad underbar redaktion och jag tyckte de frågor om kultur och folkbildning vi tog upp var så viktiga. Nu tänker jag sällan på den tiden. Jag tröttnade, lämnade och gick vidare. Men i morgon ska jag intervjuas just om min redaktörstid, min tid som kvinna i ABF. Därför funderar jag lite. Och det ska alla veta att det inte var lätt att vara kvinna, att vilja driva feministiska frågor i ABF, under min tid. Så mycket kritik jag fick för att jag ville göra en tidning i samklang med det jag ansåg vara ett av ABFs mål, en jämställd värld. ABFs damtidning, viskade grabbar i korridorerna... Det fanns många grabbar. Många bra män också. Men jag kände ofta att vi kämpade i motvind på redaktionen med våra frågor om kultur och jämställdhet.
Får tänka på det i morgon! Det är inte okontroversiellt för mig. Det ryms glädje men också ilska och besvikelser i mina minnen.
Nu kanske jag ska sova efter en intensiv dag. Yngsta dottern kom hem, var jetlaggad, så vi vaknade sex i morse, vi har pratat och pratat. Jag var i min lokal och skrev som besatt på en ny roman, helt borta från världen.
I kväll har mina tankar varit i Vietnam. En vän ska åka dit och jag tipsade  om vad man kan göra. Så mycket. Det är en fantastisk tid  att åka dit i februari
Kanske jag skulle ta och rymma från vinter och kyla?

Sitter just jag här och gnäller, jag som avskyr gnäll

Men nu får du sluta gnälla! säger Ellen till mig när jag suckar över tryckerivedermödor. Gör något i stället. Det där gnället tar bara din energi.
Oj vad jag skämdes. Jag som avskyr gnäll. Sitter jag här och gnäller...undrade jag.

Jo det var nog sant. och jag kände hur gnället liksom kröp in i mig, handlingsförlamade mig. Som ett surt och bittert gift tog det över min energi. Jag var inte ens rak i ryggen längre utan krummade kring motgångar.
Nu har jag sovit på saken. Ilska över klantighet känner jag fortfarande men jag har också 1000 idéer på vad man kan göra.
Så nu ska jag göra det.

Jag behöver tröst!

Idag hämtade vi Ellen på Arlanda och vad det känns skönt att hon är hemma igen. Nu börjar våren, tänker jag och ser hoppfullt att isen smält igen på gatorna. Elin ska komma hem från Rom också. Sen finns det så mycket som jag vill göra, så många planer som jag vill förverkliga.
Just nu har dock ett tryckeri som jag för evigt kommer att förbanna förstört mitt vanligtvis fridsamma och lugna humör. Jag ska inte fördystra er kväll med att tjata om det. Men jag är så arg att jag nästan spricker - och behöver faktiskt tröst! Finns det någon som har något trösterikt och glatt och lugnande att säga mig?

Färgfeg är jag i mina svarta kläder

Idag tänker jag på färgen svart. Den dominerar i min garderob. Jag var på fest nyligen. ALLA kvinnor var klädda i svart. Vi såg otroligt tråkiga ut, ängsliga. Ändå har jag nästan alltid svart. Eller blått. Utom när jag är i Indien. Då köper jag orange sjalar hela tiden och orange blusar med guldkant. I Vietnam senast sydde jag upp en vid röd klänning med liten bolero till.
Jag tänker på svart idag för att jag var ute med min kära vän och letade kläder till begravning. Hon är färgstark. Färgmodig. Men begravning? Vi hittade bara fula kläder ute, överblivna reakläder  som gjorde oss sorgsna. Vi åkte hem och provade. Hon tog på sig svarta kläder och det blev övermåttan sorgligt. Det var bara inte hon.
I stället hittade vi i hennes garderob en fantastisk kjol och jacka i olika toner av lila. Volangerna hade olika mönster. Hon tog på den och blev sig själv i stället. Så fin!
Färgfeg är jag. Det blir säkert svart för min del på begravningen.

Och vinnaren är: !!!!!!

Nu har jag förrättat en dragning, inte i närvaro av Notarius Publicus men väl av Milton.
Alla tävlingsbidrag som kommit in hit till bloggen och även till min mail skrevs upp på lappar och lades i en korg. Papperslapparna var väl hopvikta.
Milton drog NAMNET.
Den som vinner Förfärande Ängel är Maia-Lii Kaar.
Grattis!
Och tack alla som deltog!
Det kommer nya tävlingar.

Till några fina bloggar jag gärna läser - med värme!

Min blogg Eva Swedenmarks värld har fått en fin utmärkelse av Annelie för att för att : "Eva Swedenmark alltid skriver otroligt intressant och nära om att skriva, om att vara kvinna, om att vara människa och vikten av familjen."Tack för det Annelie! Det värmer. Det fantastiska med bloggen är ju att man sitter i sin ensamhet, kastar ut ett rop och får svar från detta stora hav av fantastiska bloggare så fyllda av klokskap och insikter.
Jag läser alltid din blogg Trying to follow my dreams med stort intresse och önskar dig all lycka med snar bokutgivning!

Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster  betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...


Jag vill ge denna utmärkelse vidare till:
Simona Ahrnstedt   för hennes humoristiska inblickar i skrivandets vardag, vällust och vedermödor
Backman i Hanoi/ när jag läser den kan jag låtsas att jag är i Vietnam
Evas blogg vardagstankar från  Jämtland en blogg jag alltid läser. Så klok, varm och generös.
Monika blogg om skrivande kloka tankar från en mångsidig kulturskapare
Penna och bläckhorn Jenny ger alltid nya infallsrika vinklar på litteratur och skrivande

Hur farligt är det för barn med leksaker med magneter i?

Granen är plundrad, utslängd på balkongen. Alla mina fina kulor är nerpackade. Adventsstakarna likaså. Jag har dammsugit barr hela dagen. Och lär väl så få göra ett långt tag framöver. Milton har åkt hem efter att ha plundrat granen med mig. Han älskar att hjälpa till.
Milton göra kaffe, erbjuder han sig och vet precis vilka knappar han ska trycka på på min espressoapparat. Han har också lärt sig vilken lättlockad människa hans farmor är.
Farmor bygga lego, sitta här, meddelar han.
Miltons bokstäver, säger han och tar stolt fram sin låda med en massa bokstäver med magnet bakom.
M som i Milton säger han, E som i Eva. Leka?

Men lådan med bokstäver oroade mig. Först var det jättekul, sedan läste jag varningstexten på omslaget som jag missat i min hänförelse över hur roligt det var att leka bokstäver. Och den varningen kan skrämma vem som helst. "Magneter kan orsaka allvarliga skador och dödsfall. Uppsök omedelbart läkare om någon har svalt eller andats in magneter." Uppfordrande text som kan skrämma slag på en orolig typ som jag. Först ställde jag undan lådan, sen konfererade jag med folk och alltså han kan inte få in bitarna i munnen, magneterna ligger inbäddade i trä... men ändå. Och hur gör man för att andas in magneter... Någon som vet? Eller som har synpunkter på magneter i leksaker? Jag hade inte riktigt förstått detta. Milton har Muminfigurer också med magneter på baksidan...

Hur har ni det med magneter och barn?

Jag fick lust att läsa Horace Engdahls senaste efter kvällens Skavlan

Vilket bra samtal det kunde ha blivit i Skavlan ikväll om inte de två urtramsiga norrmännen Bård Tufte Johansen och Harald Eia varit med - de skulle tydligen vara ett komikerpar men jag kunde hålla mig för skratt. Det var dock intressant att lyssna på de övriga gästerna som tyvärr fick för litet utrymme på grund av tramset.  Horace Engdahl är kunnig och  rolig på ett intelligent sätt. Jag skulle gärna ha sett och hört mer av honom och diskussionen om bildning/utbildning med Louise Hofsten.
Jag letade fram Horaces senaste, Cigaretten efteråt, som jag gav dotter Ellen i julklapp. Fick stor lust att läsa den. Hans förra, Meteorer, är en av hennes favoriter. Jag gillar den också.
Jo, jag vet att jag varit irriterad på ovanligt dumma svepande generaliseringar från Horaces mun om bloggare. Men å andra sidan säger han också mycket klokt, så nu går jag till källan, den senaste boken.
Milton vaknade av ljudet från Skavlan och var mycket förtjust över alla applåder i programmet och deltog ivrigt i dem. Tala inte om för hans föräldrar att han fick sitta med mig under mjuka pläden och titta en stund innan han somnade igen! Det var väldigt gosigt.

Lisbeth Pahnke var den första i min klass som bokdebuterade

Jag tänker att när jag var ung och ville skriva så var drömmen så hemlig att jag knappt yttrade den för mig själv en gång. Men den fanns. Vi startade den hemliga cirkeln Ave Ars på gymnasiet och läste för varandra vad vi skrivit. Men det var inte någon i Ave Ars som debuterade först i vår klass. Det var Lisbeth Pahnke som skrev hästböckerna om Britta och Silver som många läst.

Om jag varit ung idag, jag undrar om det hade varit annorlunda. Hade jag vågat vara mer öppen med mina drömmar? Eller hade Sundsvalls Jantelag som formuleras: "Du ska inte tro att du är nåt" slagit till?

Kanske är öppenheten större idag. Det finns hela nätet med vänner att dela drömmar med. Att prata med. Få råd av. Just ikväll ska jag förresten gå på mingel för författare anordnat av den otroligt flitiga författarcoachen Ann Ljungberg. Mer om det i morgon.

Ny chans att vinna vår Ängel på Boktispet.se

 Boktipset tipsar

Eva Swedenmark och Johan Henniger om Förfärande är var ängel

torsdag 12 januari, 2012 av Boktipset tipsar

Eva Swedenmark och Johan Henninger är aktuella med Förfärande är var ängel. En roman om hämnd och om en kvinna som får nog av att vara rädd.
Boktipset har intervjuat Eva och Johan om hur det är att skriva en bok tillsammans och hur bokidén kom till.  

Dåraktigt nog känns det - våraktigt

Jag vaknade tidigt i morse och gick och tränade. Gick på snöfri gata i ljummet regn - alldeles underbart - det bästa vinterväder jag kan tänka mig. Nu är himlen lite blå och det känns våraktigt - kanske dåraktigt att börja hoppas redan men det gör jag. Jag är en dåraktig optimist i min väntan på sommaren. Snart står vi på bryggan igen, lille mannen och jag.
Jag har klistrat in kvitton, besvarat en massa frågor, skickat iväg mail, nu lyssnar jag på min franska lista på Spotify, åh Faudel!!! Ljuset kommer in genom mina fönster.
Ja, med det vill jag bara skicka vårhälsningar. Livet är verkligen upp och ner. Igår var mina tankar svarta. Kroppen trött. Idag - tvärtom. Livet är en berg-och-dalbana och jag är så tacksam så länge som jag får åka med.

Är du ett lejon, en vildhäst, en älg eller kanske en apa när du ser dig själv som ett djur?

Jag hade en arbetskamrat en gång som alltid såg människor som djur. Själv tyckte hon nästan det var lite pinsamt och hon vägrade säga vilka djur vi var, hon gick bara med på att säga om det var rätt eller inte det vi gissade.
Hon kunde  däremot berätta vilka djur hon såg i andra arbetskamrater och det var ofta (men inte alltid)  träffsäkert.
Min vän M hävdade alltid då att hon var en älg, och hon fick rätt av arbetskamraten, hon hade just sett en älg. Just det höll jag dock aldrig med om. Efter några år så skiftade min väns  djurbild och hon blev en vildhäst i stället i sina egna ögon - en perfekt bild av henne, tyckte jag.
Varför tänker jag på djurbilder? Jo, min vän Jane Morén skickade igår en kommentar till mig när jag skrev om hur svårt jag har att komma igång. Den var så bra att jag vill blogga om den. Så här skrev kloka Jane: Inom konsten pratar man om leoparden. Att en konstnär ibland träder in i ett tillstånd som för betraktaren kan te sig som att han eller hon gör absolut ingenting, men det är i den fasen som konstnären jobbar inuti utan att vara medveten om det. De där perioderna är helt nödvändiga annars blir det ingen konst!
De orden tar jag till mig. Jag tänkte på mig själv som en leopard som vilar i djungeln igår när jag inte kunde sova och kände hur de stressade musklerna i min kropp slappnade av .
Vad jag trodde att min arbetskamrat tänkte om min djurbild? Ett lejon. Det var självklart för mig och det var det för henne också.
Men vad ser du dig själv som? Vildhäst, apa, lejon, hund?? Berätta!

Sätt igång då! Vad väntar du på ...

Kall vintermorgon och nu är julen slut även om julgranen står är så grön och grann utan att ha tappat ett enda barr. Men jag sitter i mitt arbetsrum i Solidaritetshuset och funderar på vad jag ska ta itu med. Hjärnan är tom och blank. Alla möjligheter finns alltså. Några manus är i olika stadier av bearbetning.
Men jag plockar i papperen och vet inte riktigt var jag ska börja. Hade jag varit hemma hade jag i detta läge fyllt tvättmaskinen, plockat fram hemska administrativa papper, torkat köksbänken och vattnat blommorna. Allt så bra sätt att fly den nakna sanningen: Det är skriva jag ska och vill. Jag prokrastinerar oj vad jag är bra på det.

Men nu ska här inte prokrastineras mer. Jag har tänt mina små ljus, jag har hängt upp den förnämliga årskalendern med århundradets mästare i tungviktsboxning som jag fick av brorsan P. Macen stirrar uppfordrande på mig.
Sätt igång då!

Detta ord som ska förvandla ingenting till allt möjligt

Julgranen lyser fortfarande. "Men var är alla paket?" undrar Milton, nästan två, när han kommer. Och var är mina fastrar? Inte ens två är han men skypar med en faster i Italien och längtar efter en faster i det alltför avlägsna Australien. Jag säger som Milton: Kom hem! 
"Inte Skype nu?" sa han förvånat när han såg Elin IRL när hon kom hem till jul.
"Flyga högt landa marken!" sa han till Ellen när hon kom hem från Japan i höstas.
Snart landar de marken i Sverige igen, båda fastrarna, båda döttrarna. Jag längtar efter det.

För en timme sedan drog Elin till Italien igen.
Julen är slut nu. I morgon är det arbetsdag.
Vad ska jag ge mig själv för uppdrag?

"med insikten att 'i begynnelsen var ordet'  men vilket ord - detta ord som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt. För i början står det ingenting på det vita papperet. Inte ett ord."

Jag läser den magiska kloka Hemlighetstillståndet av Inger Christensen (Ariel förlag, Essäer, översättning Anna Hultenheim) som jag fick av brorsan J.
"Den här måste du läsa", sa han.
 En bok om människans relation till språket. Jag kommer nog att skriva om den boken då och då när hennes kloka tankar landar i mitt huvud.

Vill du vinna en förfärande ängel?

Men vad tänker jag på! Klart jag måste lotta ut ett ex av Johan Hennigers och min Förfärande är var ängel, färsk från tryckeriet-
Vill du vinna ett ex?
Du har en vecka på dig.
Skriv här på bloggen i kommentarerna eller maila mig (evapavift@hotmail.com) namnet på den bok du just nu läser. Bland svaren drar jag helt opartiskt en förhoppningsvis lycklig vinnare.

Senast 15 februari!!

Shakespeare möter sextiotalet

Jag är ganska teatertrött men jag missar inte Kent Ekbergs föreställningar. En gång i tiden spelades de  i ett stort tält i Margaretaparken i Enskede (ja, vi var gifta på den tiden, Kent och jag och var tillsammans med om äventyret Enskedespelet). Nuförtiden på Teater Reflex i Kärrtorp.

I kväll var det premiär på 13dagsafton i en helt ny överraskande läsning. Förstås. Som ofta svajar det en aning på premiären, föreställningen sitter bäst efter några gånger, men det var redan idag överraskande och omtumlande. Se den! tycker jag! Och låt Kent göra en fantastisk föreställning med proffs och amatörer på Dramatens stora scen, det du Marie-Louise Ekman vore något!

Tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott.
Så börjar Shakespeares Trettondagsafton. Där slutar  likheten med den yttre handlingen för tvillingarna flyter iland  mitt i 60-talets Sverige.
De hamnar i kraftmätningen mellan  tuffingarna i MC-gänget och de riviga brudarna på fiket på Däckpalatset. Sanningssägande städare, rockiga kammarjungfrur  som slänger sig med kända Shakespeare-citat. 
Bra sång och musik. Det är kul!
Köp biljetter på www.teaterreflex.se .
Och läs Margareta Sörensens strålande recension av föreställningen i Expressen.

Jag vänder på bleknade pusselbitar som inte passade in

Ju äldre jag blir desto mer kontakt får jag med mig själv i olika åldrar, det är ett märkligt fenomen. Kanske har jag mer tid att landa i mig själv nu när jag inte stressas så hårt av ett tufft arbete utan har mitt skrivande som yrke och liv. Vad det nu beror på så tycker jag om försjunkandet i olika epoker i mitt liv och jag tycker om att försöka vända på gamla bleknade pusselbitar som aldrig stämde och förstå, såhär i efterhand. Det är väl precis vad jag försökt göra också i mina egna ungdomsböcker. Den första läsaren av de böckerna var verkligen jag själv. Jag skrev för att förstå.
Jag tänker inte på en läsare utanför mig själv och försöka anpassa det jag skriver för att det ska gillas av någon annan. Jag är både författare och min första läsare.
Det jag brottas med i mitt liv, den kampen finns också i andra.

Att det ska vara så svårt att göra det jag verkligen vill

Dimmorna lättar inte i mitt huvud, släpper inte fram energi och kreativitetens sol. Jag skjuter på beslutet att gå till arbetslokalen och börja skriva på allvar, inte bara dutta ner några lösa tankar. Först var det efter nyår jag skulle börja. Nu säger jag när Elin åkt tillbaka till Rom, den 9 januari. Jag vet ju att det enda som fungerar är att sitta där vid det obevekliga skrivbordet med en sträng Mac framför mig, en uppfordrande pappersbunt bredvid och ingen tvättmaskin eller dammsugare eller någonting som stjäl uppmärksamhet.

Att det ska vara så svårt att göra det som jag verkligen vill!

Bilden bredvid tog fotograf Paulina i Kavalla i Grekland. Där var det lätt att arbeta, huset andades skrivro. Jag lyssnade på grekisk musik och inte ens solen lockade iväg mig från Macen och skrivandet den månaden annat än korta stunder.

Min vän Pålle, en klok man jag saknar

Det finns människor som med sin kraft och sina visioner ger andra mod  att förverkliga sina drömmar. Min vän Pålle, Bengt Pålsson, var en sådan person. Jag träffade honom i början av sjuttiotalet i teatersammanhang. Han brann för folklig teater, han brann för teater med mening och innehåll och samtidigt för en teater med folklig kraft.

Pålle var både en teatervisionär och en praktiker som satte upp många föreställningar och inspirerade unga teaterarbetare.
Oändliga är alla givande politiska diskussioner vi haft genom åren. Ofta på verandorna till våra sommarhus där vi bodde grannar sedan sjuttiotalets mitt.
Nu är Pålle borta. Jag minns honom med värme, hans bergfasta radikala tro, hans bullrande skratt, hans envishet och hans vänlighet.
Pålle dog som en gammal vis man. De sista dagarna i livet orkade han bara vinka lite till sin familj.
Jag skickar en vinkning tillbaka till Pålle, en klok man och en god vän. Du är saknad, dina idéer lever. Det gör minnet av dig också.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är - var jag än är

Idag är den första dagen i ett pärlband av 365 dagar - det är väl alldeles underbart?
Många dagar att fylla med kyssar och kärlek. Många tankar att tänka och tid att tramsa också!
Inga nyårslöften har jag gett, men jag vet att jag vill vara i nuet. Framtiden drabbar en ändå så varför denna oro i förväg jag ofta känt.

Jag vill göra det jag gör, vara där jag är, det är en förhoppning inför året.
Koncentrera mig på att njuta av tillvaron just där jag är - var jag än är, ägna mig åt den jag är tillsammans med just då och där.

Det är en gåva, alla dessa dagar.  Och det är jag själv som har ansvaret för att fylla dem med det innehåll jag vill