onsdag 24 augusti 2016

Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn
Karin, jag och Disa
Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.
Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.



tisdag 23 augusti 2016

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka

Milton och E2 på väg till Aspudden
Frukost hos oss
Vilken ljuvlig men samtidigt lite ledsam morgon. Milton sov hos oss. E2 och jag tog honom till hans nya skola på morgonen där han börjar sexårs och stolt visade han oss omkring. En stor liten kille!

Allt så roligt och härligt. Men - det var E2:s sista semesterdag i Sverige. På kvällen/natten tog hon planet tillbaka till sin arbetsplats i Monrovia.
Vi har haft en underbar sommar på ön. Det känns tomt när hon åker.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka.
Trösten är att nästa gång hon kommer hem tar hon mig med i bagaget!


torsdag 18 augusti 2016

Sommarläsning 3: Så mycket jobb bakom de intressanta intervjuerna

Något av det bästa jag vet på landet är att krypa upp bland kuddarna i sängen på kvällen och läsa spridda kloka tankar av personer som intresserar mig.

Jag har två böcker som jag läser ur ibland,  alltid med stort nöje.
Dels är det Stina Lundberg Dabrowskis bok Stinas möten. Dels är det Cecilia Hagens nyutkomna bok Ständigt frågvis - 726 människor jag mött.

Det är väl journalisten i mig som är nyfiken på hur de arbetar och tänker, dessa två framgångsrika journalister som mött och gjort intervjuer med så många människor i sitt yrkesliv.
Hur förbereder de sig, hur går intervjuerna, hur tänker de? Båda böckerna är oerhört generösa med att dela med sig av både möten och yrkeshemligheter, av styrkor och svagheter. Det är som att föra ett roligt samtal med en nära vän att läsa dem. OBS jag känner ingen av dem!
Stina har intervjuat Leonard Cohen, Madonna, Thatcher, Nelson Mandela, Jan Stenbeck och så många andra. Cecilia Hagens bok är som en provkarta på kändissverige med alla artister, politiker och kungligheter hon gjort intervjuer med. Roliga och lättlästa, men alltid också med humor och en viss skärpa.

Båda böckerna rekommenderas livligt av mig. De bor på min ö i min sommarbokhylla, det är den perfekta ö-läsningen på kvällarna. Man kan bläddra lite bland kapitlen, läsa fundera. Kanske i Stinas fall minnas några av teve-intervjuerna.
Riktigt nöjsam och välskriven läsning!


onsdag 17 augusti 2016

Befrielseroman med härligt driv och gott humör

Petras romandebut
Petra Sandberg-Holstenssons debutroman gjorde mig glad. På andra sidan växer gräset är en roman om att komma ut. Huvudpersonen Sandra har levt ett traditionellt liv, gift sig med en kille, skaffat villa. Men i längden kan hon inte förtränga sin attraktion för kvinnor och hon gör ett modigt uppbrott från sitt liv för att söka sig nya relationer. Men vad ska hon säga till sin man och till sin familj när hon kommer ut vid trettio års ålder?
Det är så varmt skrivet, med  dråpliga situationer som blandas med stort allvar och fint skrivna sexscener.
Även om gräset på andra sidan är grönare, väjer inte Petra Sandberg-Holstensson för problemen som finns på vägen. Nätdejting verkar inte mindre komplicerat för en lesbisk kvinna och hon möter svartsjuka, skvaller och fördomar också i sitt nya liv. Men även  - och framför allt - fint skildrad vänskap och härliga nya relationer.
Hur träffar man någon att tycka om, en evig, alltid lika svår fråga oavsett läggning så klart.
Genom den nya väninnan Linda och hennes flickvän ger sig Sandra ut i gayvärlden på sexdejter, IRL-dejter och fester i sitt sökande efter äkta varma känslor. Hon möter en ny värld och en gemenskap hon känner sig hemma i.
Det här är en befrielseroman, skriven med ett härligt driv och gott humör.



tisdag 16 augusti 2016

Strålande sommarläsning

Jag har inte haft den lässommar med en massa tips som jag lovade i början av sommaren. Sanningen att säga har jag varit så uppslukad av mitt eget skrivande att jag knappt alls läst. Men några böcker har jag hunnit med.
Annars har jag mest ägnat mig åt mitt eget skrivande. Jag håller på med fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut. Arbetsnamnet är Se upp med vad du önskar, det kan slå in. Jag är så inne i mina tankar på vad som händer med mina kvinnor i De fyras gäng!

Men jag har läst en härlig roman som utspelar sig i Frankrike. Min ständiga Frankrikelängtan fick en skjuts av Annika Estassys flyhänt skrivna feel-good-roman Alla dessa hemligheter om Louise som äntligen vågar drömma om ett eget liv sedan maken hastigt dött. En vidrig make. Han lämnar kaos bakom sig och Louise flyr till sin syster i södra Frankrike i byn i Sainte-Marie-sur-Mer. Systern som hon knappt haft någon kontakt med på länge.
Hon är inte vidare trevlig, Louise. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på henne. Och jobbigt mesig var hon i förhållande till sin man.  Kan en kvinna idag verkligen vara så okunnig och undergiven?
Så det är inte för Louises skull jag läser romanen utan främst för de fina skildringarna av en liten fransk by, människorna och livet där.
De skildringarna tycker jag är riktigt härliga och jag får en stark närvarokänsla i byn, och vill gärna  hänga på bageriet och de små caféerna.
Men jag undviker nog gärna Louise om jag kommer dit även om det till slut blir lite mer ordning på henne när hemligheter uppdagas och hennes relation till systern fördjupas.





Anne-Lie Högberg debuterade med  Det kommer aldrig mer vara du och nu kommer uppföljaren, Väck mig när det är över. Jag tycker först när jag börjar läsa att det är lite för trivialt.
Men Anne-Lie fångar mig med sin starka berättelse om hur hon precis vid jul inser att knölen i bröstet kanske är cancer och sedan är ingenting trivialt utan mänskligt och nära skildrat.
Hela hennes liv ställs på sin spets och jag blir tagen och gripen av hennes historia som delvis är självupplevd.
Hur påverkas en relation av en svår sjukdom, hur reagerar barn och syskon? Gamla gräl känns plötsligt futtiga i dödens närhet.  Det är så inträngande beskrivet
Jag tycker Anne-Lie Högberg lyckas skildra alla dessa frågor så varmt och gripande - jag blir rörd och drabbad - och vill varmt rekommendera boken.



fredag 29 juli 2016

Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd


Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.



tisdag 26 juli 2016

Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare
Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?
En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen
Lille M och jag skapar glassdesserter
Lille M och jag bakar sockerkakor



måndag 25 juli 2016

Sommar och mina allra närmaste och käraste


Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.

Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.

Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd? 

fredag 15 juli 2016

En dag av sorg

Det är svårt att orka idag efter det brutala vidriga terrordådet i Nice.
Nice, en stad jag återkommit till då och då sedan mitt första besök som liftande tonåring. Länge sen. Så många gånger jag vandrat på Promenade des anglais. Fikat på stranden. Strövat omkring i solen.
En av mina bästa vänner bor där, och ja Nice känns som en stad jag tycker om att vara i. Även i fantasin, när jag skriver, flera kapitel i min senaste bok utspelar sig där.

Vi får inte tappa modet, vi måste leva som vanligt. Så säger vi till varandra. Hur kan man det? Jag vet inte. Jag är en rädd människa, jag längtar inte längre till Paris eller Nice,  ändå vet jag att något ont kan ske var som helst. Världen blir räddare och trängre med denna ondska, dessa oförsonliga unga män så fyllda av hat och så totalt utan respekt för människoliv.

Och vad gör SVT denna hemska morgon? Jo varvar nyheter med mysprat, varvar allvaret med tramsnyheter och vinprat. Det var en respektlös morgonsändning SVT bjöd oss tittare på på denna sorgliga morgon.

Vad ska vi göra? Idag vet jag inte. Jag känner en sorg som gränsar till uppgivenhet, men också vrede. Och vi måste gå vidare. Men hur?






 

onsdag 13 juli 2016

Tallen ska ner, lille vedkaparen är beredd


Idag ska den falla, denna vackra tall. Den står fel, för nära, har blivit så väldig och fäller enorma grenar. Ni hör ,jag har lite ångest och måste förklara varför vi tar bort ett vackert träd. Det är lite sorgligt, det tycke jag allt, att ta bort träd på tomten som funnit här mycket längre än vi.
Men ibland måste man.
Och den lille vedkaparen är så beredd.

lördag 9 juli 2016

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!


I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.



måndag 4 juli 2016

Livet på ön? Vi grillar och chillar

Livet på verandan. Annica Wennström på besök från andra sidan ön. Fredrik grillar och Elin serverar champagnen.
Lilla Elsas första sommar på ön

Vi firade att sommaren var här, att semestrarna börjat! Annica och jag firade speciellt att våra Bärböcker i serien om familjen kring La Stella nu finns på Storytel. Det är så kul, vi älskar själva de böckerna och nu får de ett nytt liv!

Annars går livet sin underbart gilla gång på ön. Vi grillar och chillar. Det är lilla Elsas första sommar och hon leker fridfullt på golvet precis som mina barn en gång gjorde i samma lilla hus, nu är det mina barnbarn.
De är här nu alla tre.
Underbart att se och lite svindlande att inse att det en gång var jag som var mamma här med små barn, men att de en gång små barnen nu är föräldrar och är här med sina små barn.
Det är allas vår sommarö. På en annan ö pågår en politisk vecka, vi kan inte bry oss mindre om det!

Sommar är bakning också. Vi har ingen kiosk och ingen affär på ön. Så det finns inget godis. Då bakar man i stället!
Glad sommar.
Idag skiner solen över ön!


söndag 3 juli 2016

En egen hörna i ett eget rum

Här är jag i min nya skrivhörna på ön. Ny stringhylla (fasansfullt vilket överpris de tar ut!!) Men nu ville jag ha just en sådan vit hylla i min nymålade blå hörna. Det är inte riktigt färdigt ännu. Jag behöber fler hyllor och måste sortera böcker mm. Men ni ser hur glad jag är. Ett eget rum, skrev Virginia Woolf. Jag har nu en egen hörna i ett eget rum. Inte fy skam!
Nu ska jag se min första fotbollsmatch, jag tycker det är sjukt tråkigt för jag fattar ingenting. Men jag vill så gärna att Island ska slå Frankrike!

fredag 1 juli 2016

En liten skrivhörna bara för mig


Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.

torsdag 30 juni 2016

Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken
På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 

Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

måndag 20 juni 2016

Hur blockerar jag spamkommentarer?

Varje dag den senaste tiden får jag kommentarer till gamla inlägg på min blogg, mestadels propagerar de för mystiska läkemedel. Eftersom jag själv måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras slipper ni se dem. Men jag avskyr dem och undrar om det finns något sätt att stoppa dessa spamkommentarer? Någon som vet?

söndag 19 juni 2016

Ska vi byta boktips med varandra?

Stackars lilla försummade blogg!
Jag har arbetat som en liten galning med en massa annat skrivande. Men nu är det semester och jag har laddat upp med en hel hög böcker som jag gärna vill skriva om, ja tipsa om. Så ge inte upp om mig, snart kommer det blogginlägg som inte bara handlar om mina böcker utan jag blickar ut över världen och ger er mina boktips.
Det finns så många bra böcker och det är kul om vi delar idéer om sommarläsning med varandra?
Ja, jag lovar, jag kommer igen!

måndag 13 juni 2016

Vår lyxdag på stan börjar NU

Idag är det Miltons och Evas lyxdag på stan. Så ni förstår ju att jag inte hinner skriva! Kramar från Eva och Milton på språng

lördag 11 juni 2016

Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

onsdag 8 juni 2016

Nu ska jag bara sitta där i grönskan och glo

I grönskan på ön
Det har varit en intensiv månad med bokutgivning, release, bokturné, bokprat.
Jag känner att nu är jag så trött.
Jag älskar så klart att boken fått så fint mottagande. Att den engagerar människor så de vill veta hur det går sen för De fyras gäng. Jag lovar, det kommer en till bok om Garbo, Ingalill, Pamela och Anita, den är på gång.

Lavendel som ska planteras
Men nu har jag ändå känt av den efterbokendepression som brukar komma.
Det känns litet tomt men framför allt är jag så in i själen trött.
Tur då att jag kan åka till vår gröna ö, att jag kan vila ut i grönskan, att jag bara kan sitta och glo ett litet tag innan jag kastar mig in i nästa bok.


På bokturné med Eva Rydinger, här Akademibokhandeln i Linköping

måndag 6 juni 2016

Frukthandlaren som litade på mig

Jag kom springande till frukthandlaren vid Slussen just innan han stängde, skulle köpa med mig en massa jordgubbar till en middag. Men hans kortapparat hade hunnit stängas av och jag hade inga kontanter. Snopen stod jag där med mina fyra kartonger
Då sa frukthandlaren: Men betala i morgon!
Litar du på mig? sa jag.
Så klart, sa han och gav mig påsen jag lämnat tillbaka.

Nästa morgon var jag där tidigt så klart. Betalade.
Brukar du göra så här? frågade jag.
Javisst, sa han. Jag litar på att kunderna betalar.
Gör de det? frågade jag.
De flesta, sa han lugnt och log.

Och jag var lycklig över detta i flera dagar. Så vill jag att det ska vara i vårt samhälle.

tisdag 24 maj 2016

Drömmar och vardag blir till en god bok - så fint skrivet om min bok

Eva som har den mycket läsvärda bloggen Granne med potatisodlaren har skrivit ett så fint blogginlägg om Om ni inte börjar leva gör jag slut. Hon är noga med språket och en van och ivrig läsare, därför gör hennes ord mig så extra glad.

Drömmar och vardag blir till en god bok

"I Eva Swedenmarks berättelse tar fyra vänner tag i det som är sämst i deras liv. De vågar följa nya vägar utan att veta var de leder. Vi får följa med. Runt Stockholm, till Vaxholm, långt bak i tiden och till Nice för att hitta den där punkten där de har en ny chans att får ett annat liv.
Varsin vändpunkt. Fyra helt olika berättelser som skickligt vävs till en helt ny bild med fyra vänner som har många olika erfarenheter.
Ja, jag gillar Om ni inte börjar leva... Eva Swedenmarks berättelse har flera lager av både vardagsgrått och festligt blått. Glitter och goda viner"

 


 

söndag 15 maj 2016

Den första recensionen gjorde mig otroligt glad

Michael Ceken har gjort det fina omslaget
Kan jag få vara lite extra glad en dag som denna när jag fått min första recension? Och vilken recension. Jag blir så glad. Ni vet, man skriver och skriver i sin ensamhet, väntar sedan på att boken ska komma med en orosklump i magen. Så kommer recensionerna och den allra första är så viktig. Idag kom den.
Boktjuven skriver så här fint bland annat:

"Den här är bland det roligaste jag läst i år. Boken är välskriven och Eva Swedenmark använder ett fint och enkelt språk som är lätt att förstå. De 190 sidorna går snabbt att läsa, eftersom man inte kan släppa boken. När jag läser tänker jag både på sex & the city och pensionärsligan (dock är dom ju något äldre..) men jag måste ändå säga att jag inte läst något som liknar den här boken. Den är äventyrlig, lite galen och den går utanför normerna men det är också en vacker berättelse om vänskap och om kärlek. Och om hämnd, besvikelse och allt det där som inte hände i livet.
Jag älskade den här boken. Den är underhållande som få och den är väldigt lätt att tycka om, ett plus för det urläckra omslaget! Jag vill definitivt läsa mer om De fyras gäng".

Jag är väldigt glad över Boktjuven skriver om omslaget - som jag älskar. Michael Ceken har gjort det. Ett namn att minnas!

Ska jag berätta en hemlighet? Jag håller redan på med fortsättningen. Jag måste ju lyssna på mina fyra väninnor och höra ... hur gick det sen?

lördag 14 maj 2016

Allt från Sancerre till välling - soffmys, finaldags

Allt från Sancerre till välling på mysbrickan
Åh idag  åkte vi ut till Arlanda för att hämta hem E2 som arbetar i Liberia... efter över fyra månader. Första hembesöket och som vi längtat!!
Hon har färdats över kontinenter hela natten och är trött. E1 och jag är också trötta av våldsamma allergianfall. Så nu sitter vi hemma och myser. Lilla Elsa har somnat, hennes pappa F vaggade henne till söms.

Nu sitter vi hemma framför teven, dricker Sancerrevin och mumsar på frukt och bär. Vi ser finalen. Hoppas på lille Frans. Gillar glimten i ögat hos Petra och Måns som programledare.
Jag tycker annars om Österrike som sjunger på franska, eller kanske Australien, jag är lite svag för Ukraina också. 
Läser Hanna Fahls otroligt roliga recensioner av artisterna i DN. Hon är kul!

Hoppas ni har det bra i era soffor!!