Den elaka recensionen är ett sår som inte läks, de goda glömde vi alltför snabbt

Vad lätt det är att komma ihåg kritiska kommentarer och vad svårt det är att minnas berömmet. Det tänkte jag på häromdagen. Man minns elakheterna, det är som sårskorpor man ständigt river i, det vill inte läkas. 

Jag minns hur en recensent med några penndrag avfärdade den andra Amandaboken med att där åts mycket varmkorv, så där nedlåtande stockholmskt sagt om vår bok som vi slitit så mycket med. Jag har aldrig läst om den recensionen av vad han nu hette i DN, men den svider än.
Men! Häromdagen letade vi recensionscitat till Flickan i medaljongen, Emma Valls första bok som vi bestämt oss för att själva återutge eftersom Alfabeta trots alla våra böner inte vill. Vi inspirerades till den av en berättelse som min pappa och jag skrev som sedan blev teater, Emma i Ringbynningen,  och det bygger bland annat på berättelser om min farmors liv. Det är hon som är på bilden.
Vi hittade fantastiska recensioner. Men igen: Det hade vi totalt glömt att vi fått. Det onda mindes vi, det goda hade vi glömt! Vad säger det om oss. Pinamt eller hur och så mänskligt.

Kolla här några citat som så totalt fallit ur mitt minne om Flickan i medaljongen

”Flickläsning för alla generationer erbjuder Flickan i medaljongen. Författarna  väver samman flick- och kvinnoöden från sekelskiftet 1900 till mitten av 50-talet. De tar upp centrala kvinnofrågor som arbete, frihet, jämlikhet, kärlek och ansvar.”
Kristin Hallberg, SvD


”ett stycke gripande kvinnohistoria som lockar till jämförelse mellan 1950-talet och de två sekelskiftena 1900 och 2000 vad gäller frågor som t.ex. arbete, ansvar och anständighet.”
Lena Kjersén Edman, Btj


”utspelas i två plan: Sundsvall 1957 och Alnön vid sekelskiftet, med antydan om tidsdörrar: sågverksliv, armod och hårt arbete, kärlek och ond bråd död. Sett med kvinnoögon. Spännande och spänstigt.”
Margareta Norlin, Aftonbladet (98.12.11)

Publicera inlägg

Jag ska försöka gilla läget och sprida mer ljus över bloggen

Jag satt på tåget häromdagen och skrev mitt smågnälliga men uppriktigt ångestfyllda inlägg om vinter. Just när jag skrivit klart det fick jag syn på en artikel av min favoritpsykolog Anna Kåver i Kupè /detta nummer var riktigt läsvärt/. Hon utredde just julångesten på sitt vanliga kloka sätt.
Sverige är mörkt och kallt på vintern, det kan vi inte göra något åt. Men vi kan förändra vårt  förhållningssätt. Hon talade direkt till mig, tyckte jag.
Anna Kåver säger:

Gilla läget

Sänk kraven på dig själv och passa på att vila

Fånga ljuset under strålande vinterdagar.

Jag skäms lite att jag gnäller. Lovar härmed att försöka sluta för inget blir ju bättre av att jag låter mig drabbas av mörkret. Ska försöka gilla läget  (vintern) och sprida mer ljus över bloggen!

Ibland når man inte fram, envist förklarar den lilla killen att hans enda dröm är att tjäna pengar

Jag borde sova men det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud, fragment av alla samtal om skrivande och böcker med tre åttondeklasser idag. I två av klasserna var det många frågor, iver och nyfikenhet lyste i deras ögon. I den tredje klassen var det stumt. Ingen enda av flickorna hade en enda fråga att ställa, det gör mig ledsen. Några killar hakade fast vid frågan om pengar, den kommer alltid. Vi försöker förklara att man inte skriver för att bli rik. De drömmar man har måste vara större än så. Vi förverkligar en dröm genom skrivandet, men det är inte förtjänsten rent ekonomiskt vi tänker på.
Vi når inte fram. Hans dröm är pengar, säger han, då kan man få allt annat. Så fel han har. Hans kamrat drar upp luvan och lägger ner huvudet på bänken och sover. Man kan inte nå alla, men jag vill så gärna förmedla insikten om att de ska våga tro på sina drömmar, det är nästan det viktigaste av allt. Och då tänker jag inte på drömmen att bli miljonär.
Jag är tillbaka hemma från turnén till Östersund, det är lite ensamt. Min E är i Paris. Min andra dotter E åker till Italien. Tur att sonen E är hemma - och tur att jag får låna brorsbarnet E i morgon. Familjen, det är kärlek. Kärlek är det viktigaste. Och det kan aldrig köpas för alla pengar i världen.

Men var är min adventskalender?

Jag har alltid haft adventskalender. Tills i år. Jo jag vet - inte ger man vuxna barn kalendrar. Men Ellen och jag har frossat i chokladkalendrar. Nu är hon i Paris. Ingen kalender.

Några år har en älskling gjort paketkalendrar åt mig. Vilken gullig gest. Han gjorde ett paket om dagen och hängde upp i mitt sovrum på ett långt rött band med omtänksamma presenter. Det tyckte jag var kärleksfullt. Men inget ska bli rutin. I år hittar vi på andra sätt att fira varandra. Men jag saknar nog ändå paketkalendern!

Home sweet home

Hemma i Stockholm med - hittills i alla fall - snöbefriade asfaltsgator. Home sweet home. Idag har vi tre skolbesök att göra, båda Emmorna och jag. Sen... ska jag hämta andan.
I morgon blir stora vampyrdagen. Erling och jag ska se båda filmerna på raken och däremellan äta massor med godis. Det låter som en eftermiddag/kväll helt i min smak.

Snön kommer som en påminnelse om is, kyla, död. Jag kan inte förklara det. Jag förstår det inte men det är som en iskall hand kring mitt hjärta och jag lider

Min bror tycker det är underbart med snö, Annica längtar bara till Åre och skidåkning, alla jag möter i Östersund säger att det är underbart med snön, så vackert, så knarrande ljuvligt.
Men jag, jag bara sörjer. Kan någon förklara det. Det finns inget som gör mig så ledsen som snö. Jag ser de gnistrande vita träden och tänker på död. Någon har dödat det gröna och ersatt det med iskalla vackra grenar som bara ger köld. Det är halt under mina fötter, det är kallt. Isen tränger in i mig och det är ingen gång jag är så olycklig som när snön kommer. Hellre slask, hellre regnvåta svarta gator, det är mera liv. Snön kommer som en påminnelse om is, kyla, död. Jag kan inte förklara det. Jag förstår det inte men det är som en iskall hand kring mitt hjärta och jag lider. Jag avskyr alla vinteridrotter, jag vill inte åka skridskor inte skidor inte se på skidskytte. Jag blir förlamad av denna vita kyla. Och ändå är jag uppväxt i södra Norrland ändå har jag tillbringat min barndom med allt detta och åkt skidor skridskor därtill nödd och tvungen.
När jag får bestämma själv ska jag aldrig åka skidor, sa jag som liten. Jag minns mig själv som ett tunt fruset barn på vintern.
Jag längtar så efter solen. Nyss gick jag omkring i värmen. Nu sträcker kylan sina iskalla armar efter mig. Jag rymmer.

Jag är helt slut i huvudet men väldigt nöjd

Jag sitter på tåget  på väg hem och jag är yr i huvudet av allt mitt och Annicas prat. Slut i huvudet men väldigt nöjd. 70 åttor i Brunflo i morse, 53 i Torvalla och sedan 58 i Lit.... det är tre storsamlingar, igår var vi på Storsjöskolan med över 60 elever, på en skola i Torvalla med bara 35, på kvällen på biblioteket... jag ser mig som en blyg människa som har svårt att prata offentligt – jag tror det är dags att byta självbild.
Du verkar älska att prata, sa min kloka brorsdotter. Linnea som var med på kvällen.

Och jag höll med. Jag älskar att prata med människor om frågor jag brinner för. Varför skriver jag. Varför är jag författare. Varför grubblar jag ständigt över frågor som vem jag är inuti och vem jag verkar vara utanpå. Hur skriver man för att fånga människors intresse och hjärtan... Allt det undrar jag över. Allt de har vi pratat om, Annica och jag.
Och ja, Linnea, jag älskar faktiskt artt prata med andra människor om det. Det är en så härlig insikt som det tagit mig alltför många år att erövra.

Hur hanterar ni rampfeber? Har ni talskräck?

Litet rampfeber är nog bara bra. Igår kväll när jag tänkte på att vi skulle stå inför 70 elever klockan åtta på morgonen och prata om våra egna böcker drabbades jag av lite oro. Vad skulle vi säga? Men i morse var det så kul. Det är som om vi har en verktygslåda, Annica och jag, ur den plockar vi upp olika saker att prata om beroende på publik. Det blir aldrig samma anförande, det skulle vara tråkigt, allt beror på vilka som lyssnar, roligast är det när vi får frågor.
Det är svårt att våga fråga inför 70 kamrater så en del kommer fram efteråt och pratar. Samma sak på skola nummer två med massor av frågor sedan vi slutat prata. Det känns bra. Ikväll ska vi vara på biblioteket, i morgon är det tre nya skolor men nu känner jag mig lugnare.
Förr fick jag mer rampfeber när rampfebern väl satte in. Nu vet jag att det är en beståndsdel i pratandet. En känsla som utmanar mig, men som jag inte får ge efter för eller får låta förlama mig.
Eller vad tycker ni? Hur hanterar ni rampfeber. Det sägs ju att många svenskar har talskräck som sin största fasa i livet.

Utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag inspirera massor av åttor i morgon bitti - hoppas själen hinner hitta min kropp

Jag känner mig litet tom och lite fantasilös. Som om jag inte hunnit hem från Vietnam, det är väl min själ som bara kommit halvvägs, därför blev kroppen så sjuk när jag kom hem. Så utan själ och med en halvsjuk kropp ska jag prata inför jättemånga elever i åttan klockan kvart över åtta i morgon bitti. Kanske inte min bästa tid. Två storsamlingar på förmiddagen, sedan möte på biblioteket. Biblioteket var så varmt och välkomnande förra gången vi var här, hoppas det blir så även denna gång.

Men hur ska vi kunna inspirera sömniga åttondeklasser i storsamlingar tidigt på morgonen. Jag vet inte. Tur att det är både Annica och jag för fy vad man kan känna sig ensam på en stor scen med många trötta ansikten framför sig.

Det är ju en sån motsättning egntligen, man sitter många långa ensamma timmar och filar på sitt manus, det är så ensamt att skriva. Sen ska man ut och nästan vara estradör. Det lustiga är att jag faktiskt brukar tycka mycket om att vara ute och prata böcker, skrivande, författande. Så jag hoppas några timmars sömn ska ge mig tillbaka lust och självförtroende.
Och vem vet, kanske hittar själen min kropp häruppe i Östersund så att jag är hel i morgon!

Jag efterlyser vackra namn åt mitt blivande barnbarn

Någon gång in på det nya året anländer Pyret, mitt första barnbarn och det är omvälvande. Den blivande mammans mage växer så vackert, Pyret kickboxas och lever om. När min son berättade att de skulle bli föräldrar grät jag av lycka. Vi har angenäma stunder då vi funderar på vackra namn. Kanske ni har de mest otroliga namn på lager? Får jag skicka ut en liten förfrågan?

Själv kommer jag bara på namn på E - och ja: Mina barn heter Emil, Elin, Ellen, mitt brorsbarn Erling.

Jag tycker Elise, Edit, Elsa och Elvira är vackra namn

Och Elliott

Men jag kommer inte på de fantastiska namnen som säkert finns. Pyrets föräldrar har långa namnlistor i sina mobiler...

Får jag några förslag att överlämna till dem?

November, det är svart men det är vackert också

Jag omsluts av novembermörkret och tycker det är så vackert. Idag åkte vi från Östersund till Offerdal och det var obeskrivligt sagolikt med silveromspunna träd och vitglänsande slänter där det mörka lyste fram under det tunna snötäcket. När det mörknade åkte vi hem och såg överallt i de svarta fönstren tända stjärnor och adventsstakar som lyste upp. Det finns ljus i mörkret.

Det är så vackert med snön, säger alla, utom jag. Den lyser upp, visst. Men den är kall och hal och jag tycker inte om kallt och inte om halt. Jag går gärna på svartblänkande gator i gatlyktors sken. Jag sveper in mig i mina svarta kläder och jag njuter bara jag slipper frysa och halka. November, det är svart, men det är vackert också.

Köpbudskapen i advent gör mig illamående och stressad - jag vill vårda mina gamla slitna julsaker

I det nötta slitna finns mina kärleksfulla minnen, det blanka orispade rör inte mitt hjärta

Jag vill ta upp en kantstött låda ur källaren och hitta saker med minnen i, saker som lever för att de älskats sedan mina barn var små, eller som med tomten på bilden sedan min pappa var liten. 1916 någon gång köpte han den till min farmor. Fint eller hur?
Kasta den där gamla tomten, säger mina barn ibland om någon annan gammal tomte de gjort som jag har kvar. Nej, jag kastar inte. Jag är ledsen att jag kastat för mycket av gamla slitna saker. Nu vårdar jag tomten, Elins gamla julkrubba från slöjden, alla kära nötta fina saker som påminer mig om kärleksfulla jular.

Jag vill inte gripas av adventspanik men jag gör det. Det blir ett pyssel myskrav som känns jobbigt. Ett sätt att motverka det är att undvika Åhléns till exempel. Jag får kräkkänslor när jag går in på varuhusens julavdelningar, de vräker fram för mycket, för krusidulligt, ett äckligt överflöd. De vill  tala om att det jag har ingenting är värt. det duger inte.
Men jag vill inte ha köp nytt-budskap i juletid. Jag vill vårda det jag har. Mina gamla slitna tomtar och bonader, en urblekt julgardin. I det nötta finns minnen, det blanka nyköpta säger mig ingenting.

Snälla vädergudar, håll Östersund med omnejd snöfritt några dagar till

När jag böjer mig fram för att sätta mig på min plats flyger locket av lattemuggen och allt kaffe far ut över platsen där jag ska sitta. Det är andra gången det händer när jag köper kaffe på Centralen Norr, locket sitter inte på och jag förundras en gång till över mängden kaffe i en lattemugg. Usch vilken snopen känsla det är när man står med allt sitt bagage och stirrar på en plats som är dränkt i kaffe. Nu sitter jag på SJ-tidningen som delas ut gratis. Det är en innehållsligt allt tunnare tidning som fixerar mer på kändisar än bra läsning men det är en stabil utgåva och med dubbla tidningar så blir jag inte blöt. Men kaffedoften spred sig i vagnen och jag försökte förstås vara betydligt mer obesvärad än jag var.
Jag fick en chock när jag skulle köpa morgontidningarna. Tdningsbudet var sen idag så jag hann inte ta med mina tidningar.
– Svenskan och DN, bad jag.
– 50 kronor, svarade flickan i Pressbyrån.
Hoppsan! Lever jag i forntiden, min bild är att morgontidningarna kostar en tia styck. Men Svenskan hade helgpris, 30 kronor Dyrt, tycker jag, så det blev bara en tidning.

Jag läser i stället en  ny bok, Svalorna i Kabul av Yasmina Khadra och förflyttar mig till det hemska våldet i Afghanistan medan tåget rullar fram genom det vackra snöbefriade  novemberlandskapet.
"Det snöar här", messar min bror retsamt. Han vet hur jag hatar snö.

Snälla vädergudar, håll Östersund med omnejd snöfritt några dagar!

Magin finns ju där mellan oss - då är ingenting svårt, för vad är livet utan kärlek

Goda bloggvännen Pia skriver i sin blogg om en relation som går mot sitt slut. Ett tag kände jag att det var så för mig också. Efter fem år, mycket kärlek och så många meddelanden fyllda av längtan var det som om vår magi slutade fungera. Vi missförstod, vi sårade varandra, pratade förbi varandra. Jag var ledsen över det men kände det som om det var oundvikligt, det var så det måste bli, trodde jag. Han också. Så när det gjorde ont så sårade vi varandra i stället för att prata med varandra. Hösten har känts tom.

Förra veckan skulle vi mötas, ett anständigt farväl skulle ske. Men så blev det inte alls. Vi såg varandra, vi tog varandras varma händer och kände att vi har mycket kvar att ge varandra. Min vän och jag – vi möttes igen. Och när vi väl gjorde det så räckte några korta ärliga ord, varma händer och ögon som plötsligt strålade mot varandra. Magin fanns ju där, då är ingenting svårt.
Så nära vi var att kasta bort något så fint för att vår stolthet hindrade oss från att verkligen mötas och prata med varandra.
Vad glad jag är att vi gjorde det och att vi båda ärligt vågade möta varandra. Vad är livet utan kärlek..

Jag saknar min Ellen

Åh vad jag saknar min Ellen. När jag kom hem var det mörkt och tyst i lägenheten, hennes saker är undanstuvade igen. Nyss vinkade jag av henne för att hon skulle plugga i Vietnam, sedan arbetade hon där, därefter drog hon till Paris, sedan Sydafrika, sedan Vietnam och nu Paris igen.
Jo jag vet att det är jag som inspirerat henne till allt resande och jag uppmuntrar henne. Men jag saknar min älskade dottersambo. Saknar våra små frukoststunder, saknar hennes skratt, saknar all hennes visa råd till sin knäppa mamma, saknar våra förtroliga pratstunder.
Snart kommer hon hem. Strax före jul tillsammans med pojkvännen som jag bara pratat med i telefon och sett på bild.
Hoppas tiden går fort till den 22 december.
Sen får jag väl flytta till Paris ett tag och umgås med henne där.

Nu bildar vi regering, Vicor och jag med färgstarka ministrar, vill ni vara med?

Victor och jag bildar regering. Jag läste Jan Guillous vidräkning med sossetoppen som inte står för en s-politik. Suckade att jag ville ha Gudryn Schyman som partiledare.
Vicor hakade glatt på och nu håller vi som bäst på med vår regering.
Marie-Louise Ekman blir vår kulturminister och Göran Greider blir jordbruksminister.
Miljöminister blir så klart Maria Wetterstrand och Carl-Johan de Geer blir talskrivare.
Jag tycker att Jan Eliasson är den självklare utrikesministern, han är suverän!
Carin Jämtin kan vara med och Victor vill ha med Ali Esbati.
Barbro Lindgren och Hasse Alfredson kunde dela på jobbet som ungdomsminister. Ellen vill ha Johan Ehrenberg som jämställdhetsminister.

Hjälp oss att bilda regering och föreslå  ledamöter som står för en regering ni tror på? Jag tycker ju då som sagt att Gudrun är den bäste sossepolitikern. Fler förslag!

Till storms mot utslätade politiker som inte står för någonting!

Hon tyckte att mina drömmar var för stora för mig

Plötsligt idag i skolan mindes jag den SYO-konsulent som tittade kritiskt på mig när jag sa att jag ville bli journalist. Det var på gymnasiet. Sedan log hon och skakade på huvudet:
"Men Eva, du vet att en journalist måste vara tuff och ha vassa armbågar, du skriver bra, men jag tror det är bättre för dig att bli lärare i franska."
Vilken dödsdom. Tur att jag hade min egen diskussion i huvudet. Där sa jag: "Jag ska visst bli journalist, jag ska allt visa dig. "
Hon såg bara min yta, en blyg liten tjej med drömmar som var för stora för henne. Jag är så glad att jag stod emot henne, att jag höll fast vid min dröm.
Vad visste hon om mig? Ingenting. Det är så jag tänker när jag ser unga människor idag. Jag vet att det finns massor av drömmar, förhoppningar, tankar om framtiden bakom deras ibland slutna ansikten. De drömmer så mycket mer än de vågar visa. Precis som jag.
Det är  tur att jag inte trodde på min SYO i Sundsvall....

Håll fast vid era drömmar!

Jag är så trött ikväll, idag har vi varit på skolbesök, Emmorna och jag. Tre åttondeklasser, föreläsning om varför vi skriver, vad vi skriver och många frågor. Kluriga frågor från kloka elever. Ibland är frågorna slentrianmässiga: Blir ni rika? Hur lång tid tar det att skriva en bok?
Ibland, som idag, frågar en liten kille: Har ni någon sens moral i era böcker?
Jag älskar att få frågor som får oss att fundera. Det är då det blir roligt i klassrummen som annars påminner alltför mycket om ens egen skoltid. Men glimten i pigga ögon ibland höjer stämningen.
Idag pratade vi mycket om mod att förverkliga drömmar, det var ju det vårt skrivprojekt började med och det känns bra att få uppmana dem att vad än vuxenvärlden säger så är era drömmar era och håll fast vid dem!

Stående ovationer gav extranummer

Ensam på Södra teaterns scen, Anna Ternheim. Hon berättade att hon hade ett särskilt kärleksfullt förhållande till den scenen som var en av de första hon spelade på. En härlig kväll. Publiken ville inte låta henne sluta. Stående ovationer gav extranummer. Jag är glad att jag köpte biljett redan långt innan jag reste iväg till Vietnam. Det är något speciellt att höra musik live tillsammans med andra.

Jag är trött på hur Folksam slingrar sig ur allt ansvar, tipsa mig om bättre försäkringsbolag?

Vad tycker ni: om man blir bestulen på handväska med nycklar i och bankomatkort med namn - om man dessutom är hemförsäkrad och allriskförsäkrad - tror inte ni att försäkringsbolaget betalar byte av lås då? Det trodde jag. Det gör inte Folksam.

Jag hade en absurd konversation med Folksam:
– Vi betalar bara om du köpt låset själv, sa handläggaren.
– Jag köpte ju lägenheten med lås... försökte jag.
– Gills inte, Då har du inte köpt låset själv. Bor du i villa?
– Jag har bostadsrättshemförsäkring som du ser, alltså bor jag i lägenhet.
– Det blir inga pengar
– Men om jag inte byter, och det blir inbrott, betalar ni stölderna då?
– Nä det gör vi inte, då har du varit ovarsam...
– Men om jag byter och blir bestulen en gång till då betalar ni låsbyte för då har jag bytt lås en gång...?
– Precis.

Alltså måste jag betala låset själv, för byta måste jag, tycker Folksam, polisen och mina oroliga barn. Nu vill jag veta om ni har liknande erfarenheter. Framför allt vill jag veta om det finns bättre försäkringsbolag? Då byter jag direkt.

Jag till Folksam:
– Men jag har ju både hem-, bostadsrättsförsäkring och allrisk... räcker inte det?
– Efter jul kommer en hemförsäkring stor och en allrisk plus... då kanske du skulle ha fått betalt.

Jag säger bara bu och fy Folksam, oj vad ni trixar och fixar för att slippa betala. Jag som betalt till er så plikttroget i alla miljoner år. Nu vill jag byta bolag. Tipsa mig?