Förförd! Blev jag det? Kände jag igen mitt liv?

Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Förförd av Maïwenn

Paris, passion, vild kärlek - det kan jag ju inte motstå så igår eftermiddag slank vi in på bästa biografen Victoria, vännen K och jag, för att se den franska film som heter Förförd på svenska och Mon roi, Min kung, på franska.
Bakom mig har jag, som de flesta, mina passionerade kärlekshistorier som lämnat ärr i själen.
Skulle det bli igenkänning?

Det blev det kanske inte så mycket som jag trodde. Historien med advokaten Tony  (Emmanuelle Bercot) och den charmige slarvern (Vincent Cassel) som vindlar sig fram i tio år med vansinnig förälskelse, kärlek, passion och insikten om det omöjliga i relationen är spännande att följa. Jag tycker kanske att jag velat se mer av vardagen och jag tycker absolut regissören Maïween har en alltför flyktig bild av Tonys arbete som advokat, känns inte alls rimligt berättat. Men filmen
har en snabb rolig dialog, oväntade vändningar och ibland vill jag bara ropa: Gå, han blir aldrig bättre.
Men den charmige slarvern, han ger ändå inte upp, han har en bild av kärleken som han håller fast vid på sitt sätt. Och hans sätt det är den totala otroheten, lögnerna, missbruket, men också charmen, förmågan att måla upp ett himmelrike med ord. Vilken kung.

Jag tyckte  om att se Förförd. Den är så nu. Levande. Rolig och sorglig. Snabb.
Den gav mig  tankar om kärlekens villkor, om den förtärande passionen. Om medberoende också och om att ge upp och börja om, ge upp och börja om tills det inte längre finns ett uns tillit att bygga på. Ja se där. Lite igenkänning blev det!

Barndeckarskrivande på dagen och grym italiensk film på kvällen

Tisdag härlig dag.
Annica och jag arbetade med manuset till den barndeckare vi skriver med en underbar femteklass i Bredsand utanför Sundsvall. Medan vi satt hos mig och sammanställde manuset droppade det in nya rafflande välskrivna hjärteknipande texter från våra kloka barn där i klassen.

Som en röd tråd genom boken går en spännande dagbok. Vi har  huvudpersoner som är modiga och kloka och ... ja det blir en bra bok om vi nu kan hitta sätt att trycka den så den blir så snygg som barnen förtjänar.
Egentligen tycker jag att det borde finnas många i Sundsvall som skulle vilja ställa upp på detta. Ett sätt för SCA att visa att de bryr sig om människorna i den trakt där de verkar?
Nä, det är inte mitt ansvar men tankarna springer iväg.... Ibland finns det så mycket pengar, andra gånger, till viktigare projekt inga alls.
Men den här boken kommer att tryckas! Och nu ska jag snart ge mig in i texterna igen om Saga, Aris och Alex i Bredsand.

Efter skrivarbetet igår gick jag på bio och såg en så inspirerande italiensk film som jag vill rekommendera: Girighetens pris  av Paolo Virzi är en intensiv thriller om skuld och begär i en tid av skenande kapitalism och korruption. Den var Italiens officiella Oscarsbidrag 2015. En thriller i många lager, med två familjer som på olika sätt drabbas av den ekonomiska politiken, med kärlek och passion sett ur olika personers perspektiv.
Jag satt oavbrutet fängslad av Girighetens pris, som utspelar sig under vintern i Norditalien. Två familjers öden knyts samman genom en brutal trafikolycka. Vem satt  bakom ratten, och spelar det någon roll om förövaren är fattig eller rik? 
Vem är ond, vem är god? Vad är man beredd att offra för pengar. Och makt? Och kan det finnas kärlek. Trots allt? 
Se den, är mitt tips!

Kvällen avslutades med en intensivt god hamburgare på den italienska restaurangen Jamies Italian (alltså en Jaime Oliver-restaurang). Supergott och otroligt gullig personal. Vi trivdes.

Lite blandat om guldgubbar, feber och Lena Endres vackra kläder

Vissa dagar hörni ... man vaknar och vill inte stiga upp. Idag hade jag feber och därmed giltig anledning att stanna kvar bland kuddarna. Jag är sträng mot mig själv. Men feber - då får man somna om. Jag skulle gjort trevliga saker idag men bokade av. Ingen ork fanns och jag mötte ett ovanligt glåmigt ansikte i spegeln. Idag har jag inte gjort mycket.

Igår såg jag Guldbaggegalan på TV. Jag minns när E2 som barn hade haft en filmroll och  blev bjuden till galan. Hon älskade det. Och Björn Kjellman gjorde att outplånligt minne genom att vara så snäll. Man kan säga att intresset för galan avtagit med åren.

Nu är det nog bara jag som ser denna tuggummisega gala (och ja, så många tuggade tuggummi mitt under intervjuer). Jag kallar den Guldgubbegalan. En gala för inbördes beundran, sa några. Men jag tror hellre att den spända stämningen beror på inbördes avundsjuka, om att slå vakt om sina revir. Det måste vara en fasa att vara programledare för denna stiffa, ironiska och svårroade publik. Jag tycker Petra Mede gjorde det bra.

Turist gillar jag så jag är för de priserna. Duvan ogillade jag skarpt så prisbristen där var okej och Gentlemen har jag inte sett. Saga Beckers fina tal när hon som första transperson fick en bagge tyckte jag om.

Intryck på mig  gjorde Lena Endres så vackra kläder. Jag gillade dem skarpt! De stack ut. Så enkelt och så snyggt, så häftigt. Annars funderade jag över att männen på galan var mer uppsnofsade i snygga kostymer än de brukar vara. Eller?

Vad tycker du om Paddington- filmen? Bra. Men väldigt läskig

– Milton, vad tycker du om Paddington-filmen?
– Bra.  Men väldigt läskig
– Vad är läskigt?
– Den onda kvinnan, viskar Milton och vill inte ens minnas henne.
– Varför är hon läskig?
– Hon försöker ta Paddington och sätta honom i en bur
– Vad var bra i filmen?
– Att han blev räddad. Och att han fick en snäll familj
– Nu har du sett filmen en gång, vill du se den en gång till?
– När jag har blivit 8 år.
– Tycker du femåringar ska se filmen?
– Naej vi såg den ju när jag blev fem och då var den för läskig

Vi såg Paddington på Miltons femårsdag och oj vad vi hade längtat. Vi går ofta på bio. Men han blev faktiskt skräckslagen och ville nog egentligen gå så fort den onda kvinnan (=Nicole Kidman) kom in i handlingen. Då förstod han  inte att hon ville döda och stoppa upp Paddington, (och det vet han inte nu heller) han trodde bara att hon ville sätta honom i en bur. Jag valde ändå att stanna kvar på filmen med Milton i knät. Vi höll för ögonen när onda kvinnan kom.
Milton uppfattade, genom att vi stannade, att hon fick ett straff och inte lyckades med sin onda plan och framför allt att den lille flyktingen undan vulkanens fasor, den föräldralöse Paddington fick ett gott hem i London.
Säkert en underbar film för barn som är från sju år, det är åldersgränsen egentligen. Jag såg flera små barn på föreställningen som likt Milton hoppade upp i knät på medföljande vuxen.

Pride - en film som går rakt in i mitt hjärta, rörande och rolig

Ni kanske tror att jag bara tränar, skriver, lagar mat?
Det blir en del bio också. Nu i helgen såg jag en film som alla gånger får fem stjärnor av fem av mig. Jag grät. Jag skrattade.
Efter filmen applåderade publiken och mina kinder var våta av tårar medan hjärtat var lyckligt. En sån film! 
Pride heter den. Ila till biografen tycker jag.  
Triart distribuerar den, de står bakom många bra filmer.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser.
Matthew Warchus har regisserat.

Det är 1984 i Thatchers Storbritannien, den brittiska gruvstrejken har dragit ut på tiden. För arbetarna i  byn Dulais börjar det ekonomiska läget bli desperat. Ett gäng gay-aktivister i London bestämmer sig för att hjälpa till.
De samlar pengar och åker till gruvorten i Wales och lämnar dem. Från början är misstron från ortsbefolkningen tydlig, men så småningom närmar sig grupperna varandra och livet i byn blir sig aldrig mer likt.
Och ja det är en fantastisk historia, så fint filmad, så väl spelad, så in i hjärtat rörande och dessutom rolig.
Visst vill ni se Pride! Ge er det.

Ida - en vacker sorgsen svartvit film som gjorde mig besviken

Det är märkligt ibland hur en film som lovordas av alla inte alls väcker samma entusiasm hos mig. Jag hade stora förväntningar på Ida, den polska filmen av Pawel Pawlikowski ett svartvitt drama om Polens sextiotal.

Ida visar ett sorgligt höstgrått Polen med sorgsna människor. Filmat i svartvitt med  autentiskt ljus. Ida är beredd att avge klosterlöfte som nunna när hon får veta att hon har en släkting i livet. En moster. Abbedissan uppmanar henne att söka upp henne innan hon avger sina löften. Där hos den desillusionerade mostern får Ida veta att hennes släkt är judisk, de båda ger sig ut på en smärtsam resa för att få veta vilket grymt öde släkten mötte.
Filmen är dystert  vacker och kvävande sorgsen. Det hade kunnat vara okej för mig.
Om filmen hade slutat fem minuter innan den gjorde det.
Jag vill inte berätta slutet, så klart.
Men slutet gjorde att filmen föll ihop till en stor besvikelse för mig. Det var inte trovärdigt - och det var riktigt sorgligt
Helt säkert är det många som inte tycker så. Men det gör jag och oj vad besviken jag blev.

Men vad tråkigt med alla dessa orch-alv-dvärgmän och deras svärd och arméer

Jag älskade verkligen Bilbo en hobbitts äventyr av Tolkien, läste den själv och för mina barn. Jag har läst Ringen-trilogin många gånger. Varje gång lite mer irriterad över frånvaron av kvinnor för övrigt. Men det är ändå spännande.

Filmerna har jag sett, jo de är sådär, men de går inte upp mot de bilder jag får i mitt huvud när jag läser.
Nu har tredje filmen av Peter Jackson, byggd på barnboken Bilbo, premiär: Femhäraslaget.
Jag såg den och blev outsägligt less. Den är ett riktigt pekoral.
Har man sett de andra filmerna så har man sett orchernas huvuden trilla, man har sett de fåniga orchmonstren ... många gånger.
I denna film krigas det. Och huvudena rullar. Det är outsägligt tråkigt. Män av alv- dvärg- hob-människo- och orch-sort är ömsom ädla ömsom brutala. Svärd har de och uppfyller alla schablonföreställningar om manliga hjältar.
De få kvinnor som finns, bland annat en nyuppfunnen alvflicka är förstås outsägligt vackra. Man har kastat till någon människokvinna en replik om att kvinnorna ska väl vara med också. Men det får de inte vara ändå.
Och huvudena rullar.
I två timmar och 24 minuter. Träaktigt tråkigt.

Roy Anderssons nya dystra film gör mig betryckt

Jag såg en märklig film i helgen. Kanske är det att svära i kyrkan att säga att jag inte alls tycker om Roy Anderssons nya kritikerrosade och belönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Men jag tycker inte om den.
Den är dyster och kärlekslös och gör mig väldigt betryckt.
Kanske är det meningen, inte vet jag.
Men jag vet att när jag ser en film så sitter jag inte och analyserar med huvudet: Vad betyder det till exempel att Karl XII plötsligt obegripligt tågar in i handlingen?
Jag vet inte det och begriper det inte.
Men jag vet att jag vill förstå en film med hjärtat såväl som med hjärnan. Och mitt hjärta säger denna film ingenting. Jag tycker det är en ganska grym skildring, och ganska poänglös, av två otroligt sorgliga män som säljer skämtartiklar. Jag ogillar scenen med de handikappade barnen. Jag blir helt dyster av den urblekta gröna och gråa färgerna och jag ser inget ljus någonstans i denna obegripliga film.
Så vad jag undrar mest av allt just nu är: Vad såg juryn i Venedig när de belönade filmen? Jag är säker på att det var något fantastiskt och nyskapande de såg eftersom de gav honom priset.
Men jag vet också att jag tycker att det är en märklig film som inte ger mig några tankar om framtiden, eller dåtiden, eller säger mig någonting. Den är bara dyster.
När jag såg filmen var det flera i publiken som skrattade högt. De hade definitivt inte samma humor som jag.
Men jag är nu väldigt öppen för invändningar!

En feel-good som fick mig att må bra: 100 steg från Bombay till Paris

Vi måste bara koppla av efter några tuffa upplevelser, vännen K och jag. Vi valde en feel-good film och sannerligen. Vi mådde bra efteråt.
Filmen vi såg var Lasse Hallströms nya, Hundra steg från Bombay till Paris.
En ljuvlig film om en indisk familj som tvingas bryta upp från sin restaurang i Indien för att i stället flytta till Frankrike. Just där deras bil går sönder känner de att de ska starta sin färgstarka indiska restaurang.
Det är bara det att mittemot ligger en stilig fransk restaurang som har en stjärna i Guide Michelin.

Det är underbara scener i kontrasterna mellan det franska och det indiska köket, både lika stolta över sina kulinariska traditioner.
Helen Mirren är superb förstås. Likaså  Om Puri och  Manish Dayal.
Filmen är en lovsång till sammanhållning, arbetsglädje, kärlek och naturligtvis vällagad mat.
För en person som jag som älskar lyckliga slut och indisk och fransk mat är den här filmen en fullträff.
Se den om du vill piggas upp, men se den inte på hungrig mage!

A most wanted man, intrikat spionhistoria efter le Carré-roman

Robin Wright och Philip Seymor Hoffamn i A most wanted man

Jag har sett A most wanted man av Anton Corbijn efter en bok av John le Carré. Det mest gripande i filmen är att huvudrollen spelas av Philip Seymor Hoffman, enastående skådespelare som avled för en tid sedan. Det här blir hans sista huvudroll och det tänker jag på när han sorgset vandrar bort i slutscenerna.
John le Carré är spännande, tycker jag på något slags engelskt inrökt murrigt sätt. Det är intrikat vävda spionhistorier han illusionslöst berättar  i sina böcker som ofta filmats. Böckerna är långsamma, filmerna likaså, men likväl spännande.
Rysk-tjetjenske Issa kommer till Hamburg, många vill åt honom. Vem är han, vilken är hans livsplan? Kan man ha nytta av honom och vad finns egentligen i bankfacket hans far efterlämnade?
Många frågor, ganska eleganta svar.

Kanske ingen film jag springer benen av mig för att se, men en film med gott hantverk om man som jag gillar långsamma spionfilmer i lätt dyster miljö. Robin Wright gör en spännande tolkning av den amerikanska ambassadens iskalla representant. Gillar henne!

När Pettson och Findus blev ocharmig tysk barnfilm, tacka vet jag böckerna

Jag föredrar att läsa om Findus och Pettson framför att se den nya tyska filmen

Vi var på bio idag, Milton och jag. Såg Roligheter, den nya filmen om Findus och Pettson efter Sven Nordqvists älskade så fint tecknade barnböcker.
Jag minns hur jag skrattade så jag grät när jag läste Pannkakstårtan och vi fröjdades åt alla små roliga figurer som fanns på bilderna, barnen och jag.  Ja, jag har så klart läst böckerna för Milton också.

Nu skulle vi se den nya filmen, vi laddade med dricka och vindruvor i Bamseväskan.
Men jag kan inte säga att det var särskilt kul. Det är en gräll tysk film, dubbad till svenska och hårt datoranimerad. Skådespelarna är på riktigt, inte Findus förstås. Men det är högljutt och inte så charmigt.
Grannen Gustavsson är otroligt påfrestande och osannolikt fånig  liksom hans fula hund, det är bara för mycket och väldigt vuxentänkt och obegripligt för barn och det tar märkligt mycket plats. Marianne Sägebrecht /Ja från Bagdad kafé/ som Beda gillar jag och Pettsson (Ulrich Noethen) är porträttlik. Och visst är det gulligt med vänskapen mellan katten och gubben.
Men replikerna är dubbade till svenska, det ser irriterande ut och det mesta av charmen från böckerna drunknar.
Milton var inte heller överdrivet förtjust.
Det är något med tilltalet i filmen som inte alls når fram på det sätt som böckerna gör.  Inte till barn, inte till vuxna.

Turist - plågsam avklädning av mansrollen i vidrig alpin miljö

Turist utspelar sig i Alperna, som för mig liknar helvetets förgård   Foto: Fredrik Wentzel

Såg en film idag som jag längtat efter att se, Ruben Östlunds Turist. Hyllad i Cannes med priset Un Certain Regard.

Filmen är ett oerhört skickligt ifrågasättande att vår tids mansroll. En avklädning av Mannen som stammens hjälte och försvarare. Sällan har någon blivit så in på bara skinnet avslöjad som den stackars pappan (Johannes Bah-Kuhnke) som flyr en lavin i stället för att hjälpa sin familj. Det är smärtsamt att se honom konfronteras med de skamliga fega sidor av sig själv han inte vill kännas vid.
Ja som han som man inte får kännas vid i vårt samhälle, han ska ju vara stark, beskyddande och kompetent ...

Filmen ger mig många tankar om de krav samhället har på våra stackars män. Hur de kämpar för att fylla upp en machorustning många nummer för stor. Och hur vi tvingas in i roller vi inte alls vill ha. Också hur spelet män-kvinnor är så stereotypt. Vilken frihet ger vi varandra och oss själva att leva i enlighet med annat än hårda normer och krav, funderar jag medan filmen rullar fram. 

En annan sak som kanske bara jag upplever med filmen (jag som hatar snö och skidor) är att helvetets förgård på jorden måste vara denna klaustrofobiska iskalla ort i vitt med de hemska skidturerna, de vidriga turerna i liftar, denna vita ödslighet som är så kongenial med det tillstånd mannen hamnar i.

Det finns nog inget värre ställe att föreslå mig att åka till än en lyxig skidort i Alperna.
ja det är en första fundering ... fler tankar kommer nog kring denna film.

Storgråtande svensk man fyller fransk testpublik med fasa

Östlunds nya film Turist utmanar hela idén om den manlige hjälten. Fransk testpublik förfasar sig över gråtande man och undrar varför curlande svenska föräldrar inte ger ungarna en örfil i stället? En film jag vill se!

Sällan har jag blivit så nyfiken på en film som på Ruben Östlunds Turist som nu visas i Cannes och tävlar i kategorin: Un certain regard. Nyfikenheten väcktes av en intervju i DN idag. : Han vill visa festivalen lögnen inom kärnfamiljen.
Det är en film som utmanar hela idén om den manlige hjälten, berättar han där. Huvudpersonen Tomas sviker i en nyckelscen sin familj. Han tror att en lavin ska drabba det glassiga skidortshotellet är han är med familjen, i full kontroll över sitt bekväma liv. Men när lavinen kommer så räddar han bara sig själv och överger familjen.  Men det var ingen lavin, bara snörök och han står där - naken med skammen. I stället för att erkänna ljuger han om det han gjort och går bara mer och mer vilse.
Hur går det sen? Oj vad jag vill se den filmen.

 När den testvisats är det särskilt en scen som fått publiken i uppror: Johannes Bah Kunkes gråtscen.
"Tanken var att huvudpersonen skulle gråta den mest patetiska gråten någonsin. Ett totalt opoetiskt bölande där snoret rinner, en gråt som inte väcker någon som helst sympati hos kvinnan. Fan vilken enorm aggression detta redan väckte bland testpubliken i Frankrike och latinoländerna. De bad mig genast att ta bort denna "mycket besvärande scen". Något som bara fick mig att vilja gå ännu djupare in i det."

I Frankrike undrade också testpubliken varför de curlande svenska föräldrarna inte helt enkelt gav de besvärliga ungarna en örfil när de bråkade.

Min film utmanar hela idén om den manlige hjälten, säger Ruben Östlund.
Undrar hur jag kommer att reagera när jag ser den?
Visst blir man nyfiken?

Maktlös utan nätverk - tröstar mig med film och bok

Blogga vill jag. Klockan är nästan tolv och min dag har varit intensiv. Den lille sov över. När han är här bloggar jag aldrig, försöker låta bli mobilen överhuvudtaget.
Men sen på kvällen ville jag skriva. Då kom jag inte in och förskräcks över den nätstress jag känner.
Men nätverket vill inte.
Så jag primitivbloggar på padden.. Jag vill skriva om Hungerspelen.
Vi har just sett andra delen av filmserien och är andlösa.
Precis som jag var när jag läste det utmattande spännande trilogin. Första delen läste jag i ett flygplan från Stockholm till Hanoi. Jag läste hela natten min lilla lampa var tänd i det annars släckta planet. Kunde inte släppa boken.

När jag hörde om serien var jag tveksam - en serie om hur man i ett spel tvingas mörda varandra? Men Suzanne Collins lyckades ge liv och känsla åt huvudpersonen och skildringen är en framtida dystopi om vad som kan hända i ett odemokratiskt hårt kontrollerat land där media används för att lugna och tänja folket. Vad böckerna visar är att det inte går att döda hoppet.

Jag slukade de tre böckerna men var tveksam till filmerna. Nu har jag sett båda. Spännande och skickligt gjorda. Jag väntar ivrigt på den tredje så jag stämmer inte alls in i kören av dem som inte gillar filmen.

Stockholm Stories - smart och roligt om ensamhet och längtan

En smart, sevärd film jag gärna rekommenderar

Det andra målet av Jonas Karlsson är hans debutbok, en samling noveller som jag nu direkt köper efter att ha sett filmen Stockholm Stories. Den bygger  löst på novellerna och har skickligt fogats ihop av en för mig totalt okänd regissör som jag vill se mycket av i framtiden: Karin Fahlen. 

Filmen skildrar en rad personer som genom slumpen stöter ihop på märkliga sätt. Lite av en svensk Short Cuts - berättelser om udda människor som till synes av slumpen hakar i varandras liv.

Jonas Karlsson har inte skrivit filmmanus men är med som suverän skådespelare - en kontaktsökande tjänsteman på Finansdepartementet som en dag hittar ett brev adresserat till honom och blir besatt av att veta vem det är skrivet av och varför. Cecilia Frode är brevskrivaren, så ensam. Hon har fått avslag på sin adoptionsansökan och skriver i sin stora ensamhet ett brev. 

Så rullar filmen igång med smarta intelligenta och roliga porträtt av en handfull människor i Stockholm.

Stockholm är förresten också en huvudperson i filmen.

Personerna är alla till synes väletablerade men alltmer skruvade och absurda, ensamma och längtande. Deras vägar korsas på ett sätt som är roligt och intelligent berättat.

En film som lyste upp en grå lördag för mig.

Att skiljas, bitterhet, bodelning, bävan

Att skiljas är en sorgeprocess. Jag kan inte tänka mig att någon går omärkt ur den. Jag var gift 29 år innan äktenskapet upphörde, villan såldes.
Vi flyttade.
Jag slickade mina sår, ett långt tag. Ärren finns kvar.
Jag var ledsen, sorgsen, arg och bitter innan jag arbetat mig igenom detta.
Det tog sin tid. Ändå var jag klar över att skilsmässan var nödvändig.

Jag tänkte därför att det skulle bli jobbigt att se Karin Ekbergs film Att skiljas. Märkligt nog lämnade den mig ganska oberörd. Varje skilsmässa bär sina sorger och här var det inte mina. Det är också en process som ligger tio år tillbaka i tiden för mig.
Det är ändå en fint gjord film där Karin Ekberg skildrar föräldrarnas skilsmässa, bitterhet, bodelning, bävan inför framtiden. Kan tänka att många blir berörda.
Men den gick inte in i mitt hjärta. Jag kunde inte alls relatera till personerna i filmen.

Den rofyllda tystnaden tillsammans med en person man är nära

Boken Eat, pray, love eller med den fåniga svenska titeln Lyckan kärleken och meningen med livet) av är inte en av mina favoriter, väldigt pratig är den! Filmen  med en överdrivet själfull Julia Roberts orkade jag bara en kvart av.
Men författaren Elisabeth Gilbert var med i Skavlan igår och hon var en person som var väldigt trevlig och som jag gärna skulle tillbringa en kväll med och prata relationer.
Hennes bok och resa kom ju till efter ett uppbrott från ett äktenskap. Under resan träffade hon en ny man som hon levt länge med.
Honom skulle hon inte bryta upp ifrån och inte han från henne heller. "Jag skulle aldrig orka börja om och prata om mig själv igen, berätta allt",  sa hon ungefär att han brukade säga. "Nu när vi kommit till det stadiet att vi kan tiga tillsammans."
Jag citerar väldigt fritt ur minnet men det var så jag uppfattade det - och det är så bra.

Egentligen saknar jag inte så mycket samtalen med de två män jag levt ihop med som den behagliga tystnaden tillsammans med en människa som vet allting om mig. Man har pratat, genomlevt stridigheter, bråkat och berättat och tillsammans uppnått en slags harmoni där orden inte längre är det viktigaste utan den lugna tystnaden som uppstår mellan två människor som levt länge och tätt.

Det är det jag saknar mest. Jag kan ju vara ensam och tyst, som jag ofta är. Jag har haft nya alltför pratiga relationer. Men just tystnaden tillsammans med en nära person som man inte behöver göra sig till för, inte låtsas, som man växt ihop med (eller som man gärna vill tro att man växt ihop med i mitt fall) ... det saknar jag.

Den rofyllda tystnaden mellan två människor som slitit ihop genom livet, den saknar jag och får aldrig mer uppleva. Det är lite sorgligt.

Tillbakalutad i soffan såg jag Guldbaggegalan

Ja, visst tittade jag på Guldbaggegalan igår, hopkrupen bland kuddarna i min soffa med en pläd runt axlarna.  Jag är svag för att se människor bli glada över priser.

Återträffen, väl värd sina priser

Jag blev glad för att Anna Odells film Återträffen vann både bästa film och bästa manus.  Det är en spännande och mycket tankeväckande film. Och uppenbarligen väldigt provocerande att döma av debatten. Men det var för mig en provokation som kändes berörande och viktig.
Konst som så skickligt provocerar och väcker tankar, det vill jag ha mer av.
Jag blev också så glad över att Lukas Moodysson fick Gullspiran för sin filmgärning. Jag älskar hans senaste film Vi är bäst och undrar över att den inte fick fler nomineringar.

Roligast på hela galan var Filippa Bark som delade ut Gullspiran tillsammans med kulturministern (som INTE såg road ut). Stefan Löfven däremot skrattade så han grät och jag också!

Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne är suveräna i Vi är bäst

Philomena, en klok och betagande film jag tar till mitt hjärta

Makalösa Judi Dench spelar Philomena, Steve Coogan journalist i denna betagande film

Vilken ljuvlig film som går rakt in i mitt hjärta och ger min hjärna mycket att fundera på. Philomena. En film av Stephen Frears att  älska. Kanske trodde jag att det skulle vara  mest feel-good, så fel jag hade,  den här filmen har både lätthet och  djup som är betagande.
Judi Dench spelar en irländsk kvinna som efter 50 år berättar sitt livs största hemlighet. Som mycket ung  födde hon  ett utomäktenskapligt barn i ett strängt kloster där hon fick slavarbeta i flera år innan barnet slets ifrån henne och adopterades bort.
Hon möter en desillusionerad journalist. Hon berättar sin historia, han lovar att leta reda på sonen om han får  skriva hennes historia (och filmen bygger på en sann historia). Denne son har hon tänkt på varje dag i sitt liv sedan han försvann.
Jag tänker inte skriva ett ord om hur det går, för filmen har många oförutsedda vändningar.
Makalöst berättad, otroligt spelad.
En film att älska helt enkelt.

Gloria, en film om ensamhet som gör mig sorgsen till mods

Paulina Garcia spelar huvudrollen i Gloria, en film om ensamhet och svårigheten att hitta en ärlig relation

En film om en ensamstående kvinna med vuxna barn som vill ha kärlek och spänning och sex i sitt liv? Det borde vara en film för mig.
Jag konstaterar först att det verkar roligt att vara singelkvinna 50+ i Santiago, det finns åtminstone trevliga dansbarer. Försök hitta det här. Hos oss finns bara nätet.
Men jag konstaterar lika snabbt att kavaljererna på barerna inte verkar roligare än nätkavaljererna här. Samma sliriga förhållningssätt till om de är gifta eller inte.  Ursäkta om jag är cynisk.

Paulina Garcia vann välförtjänt pris för bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Berlin i år för sin roll i Gloria. Filmen har blivit hyllad och ligger högt på biotoppen.
Men den är spretig i sitt anekdotiska berättande.Vad vill regissören berätta, undrar jag.


Recensionerna talar om  en härlig film om en kvinna som dansar och lever och raggar och har sex (underförstått trots sin ålder, 58). Gloria är smal och vältränad med snygga bröst och välrakat pubeshår - vad är det recensenterna häpnar över? De talar om en film som visar sex bland äldre med förslappade kroppar - kom igen hur fördomsfullt kan man se. (OK en av kavaljererna har maggördel). Men Glorias  vältränade och smala kropp kan väl ingen beskylla för att lida av åldrad slapphet? Eller man kanske i vissa recensenters ögon självklart är slapp vid  50+?

För mig är det en ganska sorglig film om ensamhet, Om att försöka få livet att fungera i en omgivning som inte är speciellt vänlig. Gloria har jobb, barn, vänner, en exman. Men hon är ändå ensam i sin fina våning. Till dansklubben går hon för att träffa någon. Vad hittar hon? En ruggigt sorglig figur. En synnerligen o-charmig man som bara är "nästan" skild. Det är nog ganska obegripligt att förstå vad hon faller för hos den mannen som ljuger och bedrar och inte klarar av ett ärligt förhållande.

Problemet med filmen är att den inte har någon riktning. Det är anekdotiska ganska löst knutna berättelser som skildrar delar av hennes liv. Mycket prat är det. Men den röda tråden är väldigt löst tvinnad.

Vi var överens om att det var förvirrande berättat, kompisen och jag. Men vi fastnade för olika saker. Jag tycker det är vansinnigt roligt att hon släpper ner en mans mobil i soppan när han oavbrutet talar med sin familj under deras romantiska  (hm...) träffar. Och jag älskar scenen då hon tar en färgrik hämnd - kan inte säga mer, spoilervarning.
Kompisen föll inte för de scenerna.
Månne jag har ett mer hämndlystet sinne än hon?

I slutscenen dansar Gloria vidare, ensam bland många. Underbar scen, tyckte någon. Tycker inte jag. På det hela taget en film som gjorde mig ganska sorgsen till mods. Lika svårt där som här att hitta en förtroendefull relation som innehåller både vänskap, kärlek och sex. För det är vad Gloria vill tror jag. Mycket mer än snabbsex efter ännu en danskväll.