Fotograf som söker själ och temperament

Idag har varit en riktigt rolig dag. Jag och författaren Birgitta Backlund träffades i gamla stan för att ta nya författarbilder som vårt förlag Ordberoende behöver.
Vi hade stämt möte med suveräne fotografen Richard Ryan de Cuevas.

Ni skulle se mitt sovrum innan jag hade bestämt mig för vad jag skulle ha på mig. Till slut struntade jag i alla fåniga tankar och drog på mig mina egna favoritkläder. Slängde med jeans för säkerhets skull och en extrasjal. Det kändes pirrigt. Alla fotografer tar inte bilder som man känner igen sig i, det är en konst. Det handlar inte om att se vacker ut, mer att locka fram en bit av ens själ och temperament.

Richard arbetar med ljuset, och han betraktar en och ser. Det är några av de bästa författarbilder av mig någon tagit. Jag känner igen mig i dem. Jag är jag. Han lockade fram något som inte alltid syns.

Igår, då hittade jag en sjal på Gudrun Sjödén, den var randig i exakt samma färger som mitt bokomslag. Det var ett tecken. Jag köpte den. Här är bilderna.

Jag lider av svårartad bildpanik

Jag har bildpanik.
Har ni?

Jag kan inte vara ensam om denna fasa inför hur jag ska hantera alla de bilder jag tar.

Det har tagit mig tio år att komma fram till någon slags ordning på de bilder som jag flyttade från mitt gamla hem efter skilsmässan och hit. Nu har jag ett konstigt system av olika pärmar, lådor och album och nästan inget är osorterat.

Men! Alla de nya bilderna? När mina barn var små tog vi ändå inte så många bilder och det mesta framkallades ordentligt även om det inte sorterades. Men nu?
Jag tar oändligt många bilder av det vackraste jag vet , min familj. Men vad göra med alla dessa bilder. Blir det som med de gamla LP-skivorna jag har, de gamla videofilmerna, de finns men tekniken har sprungit ifrån dem. Blir det som med bilderna som ligger i min gamla mac som jag inte längre kan öppna.

Ja, jag har svårtad bildpanik.
Det finns inget som så sätter mitt minne och mina känslor i rörelse som  bilder. Jag fick nyligen i present av min bror en fotoram där han lagt in gamla bilder. Underbart att se bilderna från mitt liv rulla fram.
Sonen gav mig den mest ljuvliga bild av honom i liten broderad jacka från Turkiet som Ulla L gav mig.
Jackan är borta, den ljuvliga bilden finns kvar (och snart ska vi åka till Sundsvall han och jag bara och gå "Memory Lane tillsammans, besöka alla gamla platser och våra kära döda, fin present!)

Men bilderna, hur gör jag? Hur gör ni?

Att hålla kvar dessa sköra ögonblick av lycka

När Anna Claréns bok Holding kom för några år sedan gav jag bort den till flera vänner i julklapp, glömde tyvärr att behålla en själv. Det är något med det litet undflyende i hennes vackra bilder som lockar mig, känslomässigt starka bilder som är både fotografi och poesi. De bilderna skildrade mycket nära hennes liv under fyra månader.

I den nya utställningen som öppnade igår på Fotografiska, Close to home, berättar Anna om det nära livet med bilder av det lilla barnet, mannen, vännerna.
Bilderna finns också i boken med samma namn på Max Ströms Förlag.
Det finns bilder jag dröjer länge framför. En fantastisk bild visar två gravida nakna badande kvinnor. Det är många bara kroppar, men ändå är det något nästan kyskt över dem. De är på en nivå lyckliga och idylliska, ändå väcker de oro, kanske just rädsla, för hur skört allting är som hon visar,  kärleken, vänskapen, livet.
Det lilla hudnära livet som en del av det stora som finns där bortanför den bubbla av trygghet man vill väva kring sig själv och dem man älskar.
Fotograferar gör vi ju alla, kanske som ett desperat sätt att hålla kvar dessa ack så sköra och flyktiga ögonblick av lycka.
Hennes fotografier är vackra att  betrakta, det ligger ett vemod i dem som berör mig.

När jag kysste Christer Strömholm

Kysste honom gjorde jag på La Coupole i Paris och jag hade glömt bort det tills jag läste om utställningen på Fotografiska i Stockholm.  Christer var lärare till min vän, den fine fotografen, Christophe Laurentin som talade mycket om honom när vi bodde i Paris i slutet av sextiotalet. Så när vi träffade Christer på La Coupole var det som om jag kände honom och i stället för att presentera mig böjde jag mig fram och kysste honom på kinden, ingen diskret kindpuss utan en rejäl kyss, utan att säga någonting.
Vad tog det åt mig?
Efteråt skämdes jag men ingen verkade bry sig och jag hade nästan glömt bort det... kanske var han själv lika magnetisk som hans bilder som drar en till sig?
Christer Strömholms bilder är fantastiska. Se utställningen om ni kan och titta på hans son Joakim Strömholms fina film om pappan. Utställningen är en omfattande retrospektiv om hans konstnärskap med 150 fotografier, både klassiska och aldrig tidigare visade, arkivmaterial, föremål, filmer, och ljudupptagningar.
I min hylla har jag en box med fina citat av Christer Strömholm, "Kloka ord" heter den. Han skrev ofta ner citat och samlade på dem. För länge sedan köpte jag boxen med citat, de är tänkvärda, precis som hans bilder.
Fotografiska  är härligt. Nu kan man åka båt dit från Slussen. I caféet har de tagit bort en del av de olidligt sterila möbler de tidigare hade, lagt in mattor och ställt mjuka soffor vid fönstren, Det är bra. Det är ett favorittillhåll!

En magiskt fotograferad drömvärld

Jag har sett en så fascinerande utställning på Fotografiska museet. Helena Blomqvists drömlika bildvärld. Det är som att kliva in i en saga eller i sitt eget undermedvetna minne.
Hon konstruerar först alternativa världar i sin ateljé, på söder nära där jag bor, bygger modeller och skapar rekvisita. I en intervju med henne man kan se på utställningen berättar hon att det kan ta flera månader att skapa en bild.  När modellerna är färdiga fotograferar hon dem och redigerar digitalt så att bilderna ger i alla fall mig en total illusion av en skapad parallell drömvärld.

Hennes inspirationskälla är  drömmar, mardrömmar, tidningsurklipp, gamla fotografier, myter och sagor. Det är mycket Alice i Underlandet i hennes bilder för mig. Bilderna kan också se så drömlikt vackra ut, men samtidigt är de sorgsna och melankoliska. Utställningen pågår till början av juni. Ni måste helt enkelt se den.
Sen kan ni fika i kaféet med den magiska utsikten men det fula möblemanget. En så fin lokal som känns möblerad som en steril skolmatsal. Tänk så underbart vackert inbjudande den skulle kunna bli, nu är det bara fult och sterilt. Industrimatsal där mat ska ätas snabbt. Tänk om! vill man uppmana museet. Mat ska ätas i vackra miljöer. Jag vill bara fly från de breda obekväma borden, det är så fult och så föga inbjudande till samtal.

Många nakna män på Fotografiska - men bilderna av Patti Smith fängslar mig mest

Igår var jag på visning av Robert Mapplethorpe-utställningen, som just har börjat visas på pigga Fotografiska som seglat upp till att bli mitt favoritmuseum, på bekvämt gångavstånd hemifrån mig dessutom.
Så många snoppar med varierande utseende och i olika format (mest erigerade)  på en och samma utställning var det länge sedan jag såg. Så många erotiska bilder av män. En del riktigt vackra.

Men det som fängslar mig mest är de kärleksfulla bilderna av Patti Smith som RM levde med under några år. Hon skildrar den tiden så makalöst fint i sin bok Just kids, jag läste den förra sommaren och njöt verkligen. Så speciellt och så fint berättad och den unge Robert Mapplethorpe blir jag nästan förälskad i när jag läser om honom i boken och ser honom med Pattis ögon. Att hon hade en viktig plats i hans hjärta syns på bilderna. De har en helt annan karaktär än många av de andra fotografierna, tycker jag. Där finns ömheten.

Sarah Moons bilder försätter mig i ett tillstånd mellan dröm och verklighet

Jag såg en helt fantastisk utställning igår på Fotografiska museet, Sarah Moons bilder som försätter mig i trans mellan dröm och verklighet. 200 fantastiska fotografier av denna fotograf som gör både haute couture-bilder som den från  Issey Miyake på pressbilden nedan - och magiska bilder av kvinnor, djur, natur. Just nu lär hon fotografera sagor, det skulle jag vilja se!
Men tills vidare är det ett äventyr att besöka utställningen. Det var ljuvligt att vandra runt bland bilderna som med sin sagoton och helt magiska färgbehandling är en njutning att uppleva, och inspireras av. Ljuvligt är det sedan att fika  med vidunderlig vattenutsikt.
Mindre ljuvligt var att ta sig in, vi var tre personer varav två journalister med planer på att skriva om utställningarna. Men usch vilken snorkig personal och vilken tråkigt attityd de hade i entrén! Man fick en stark känsla av att de trodde att alla med presskort egentligen bara ville lura sig in. Korkad attityd!
Det är också konstigt att man inte kan fika där utan att betala 110 kronor i entréavgift till museet. Så pass krångligt som det är att ta sig dit vore det väl ändå smart att man kunde få ta en fika ibland utan att behöva betala inträde?
Så lite positivt och lite negativt blir min facit av detta och även mitt förra besök.

Tråkigt var också att det fanns väldigt få Sarah Moon-kort att köpa, det fanns ingen utställningskatalog heller och jag skulle önska att det fanns mera material man kunde få med information, inte bara info att läsa på väggtavlor. Museet kanske lider av barnsjukdomar när det gäller attityd och information!