Viktigare städa upp än göra uppror? Inspirerande besök hos Gittan Jönsson

Gittan Jönssons fantastiska dammsugerskor som röjer i hela världen

Tycker du fortfarande att det är rätt att göra uppror?
Den frågan besvarar konstnären, feministen, serietecknaren Gittan Jönsson i programbladet till den stora härliga retrospektiva utställningen i Marabouparken, Sundbyberg med:  
Idag tycker jag det är viktigare att städa upp.

Vi har ett så trevligt sätt att umgås kära vännen Maria och jag. Vi äter lunch och upptäcker nya museer eller nya utställningar.

"Vi är många och vi kan, vi är många som vill"

 Igår var vi i Sundbyberg där den otroligt inspirerande utställningen om Gittan Jönssons livsverk pågår.
Vilken produktiv, radikal. inspirerande, feministisk konstnär hon är. Och vilken vandring i mitt eget liv det blev.
Det är bilder jag sett och gillat sedan sextio-sjuttiotalet som nu finns där, ibland visste jag inte ens att det var hon som gjort dem. Som omslaget till LP-skivan Sånger om kvinnor som jag fortfarande har kvar (1972). Och den klassiska Historieboken. Det är teckningar, målningar seristrippar.
Det är ilska och humor.
Politiskt och personligt.

Stora skeenden löper parallellt med små. Det är otroligt många kvinnor med dammsugare. Kolla den fantastiska lilla statyn med text på av Sonja Åkesson eller kvinnan på målningen i min blogg!
Dammsugerskan städar inte bara den lilla världen utan röjer i större sammanhang, river murar, skapar bättre miljö, öppnar för att göra livet bättre i konst- och omvärld.
(Förlåt att bilden jag tog blev lite sned - men se den i verkligheten!)
Åk dit! Ta god tid på er.
Gärna en vacker dag så ni efteråt kan promenera runt i den fina statyparken utanför själva museet.

Missa inte Ellen Thesleff på Sven-Harrys

Eko, 1891, hon var bara 21 år när hon målade den och den tavlan blev hennes stora genombrott

 I morgon, 13 februari, öppnar en fin utställning på Sven-Harrys. Ellen Thesleff, lysande konstnär och tidig modernist. Jag erkänner att jag inte kände till henne. Men när jag tittade i utställningskatalogen på vägen hem på bussen utropade en man bredvid mig: Ellen Thesleff, så fint, jag har alltid ett vykort framför mig av en av hennes målningar när jag arbetar.

Florens, 1907

Jag tycker mycket om utställningen på Sven-Harrys och jag hade förmånen att få lyssna till kunniga curatorn Lena Holger som så engagerat berättade om henne och hennes liv.
Hon har också skrivit den intressanta utställningsboken för den som vill veta mer. 
Det ville jag, jag blir nyfiken på den unga flickan på självporträttet, "kortklippt, allvarlig och självmedveten klädd i mörk klänning med sjalkrage i halsen hopsatt med ett gammalt vackert skospänne". Hon hade själv arrangerat tagningen av bilden som, skriver Lena Holger, "framhäver henne genom ögon som ogenerat och stolt tittar rakt in i kameran".

Ellen Thesleff 1890

Många målningar från Finland, i synnerhet från Murole,  men också många andra från Italien där hon älskade att vara. Tavlor med vackra blå toner som återger det italienska landskapet.
Jag tycker mycket om Eko som utstrålar en sådan framåtrörelse och livskänsla med den unga flickans skrik.

Kanske blev Ellens liv tuffare på äldre dar. Hon bröt lårbenshalsen 1952 och blev sedan liggande till sin död 1954.
I sin dagbok 1942 när hon var närmare 73 skrev hon: "Icke livet självt - det är drömmen om livet som är så underbar."

Varifrån kommer idéerna till dina böcker? Inspirationen? Lusten att skriva?

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys Konstmuseum

Paul Klee, Moderna Museet

Lägg till bildtext

Varifrån får du dina idéer, var hittar du inspiration? Det är frågor jag ofta får som författare. Det är svårt att besvara vad det är som skapar bilder i mitt huvud som sedan blir berättelser. Vad det är som får en film att spela upp i min skalle, eller vad som får en röst att börja prata till mig.

Min Johannaserie är böcker för tonåringar om att leva och utvecklas, om stökiga föräldrar och om kärlek, om att våga.
 Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar heter böckerna som väl knappt finns att få tag i annat än på bibliotek. Kanske de två sista finns på förlaget Alfabeta.

Där var det en röst i mitt huvud, en ivrig påträngande röst i en dröm som berättade hur hon eldat upp sin pappas alla saker i en tunna på gården. Hon var så arg, flickan som talade i min dröm att jag måste undersöka vad som hänt.
Jag skrev boken, den gavs ut, sen kom rösten tillbaka igen en tidig morgon på en veranda på Ingarö: "Tror ni att ni bara kan stuva ner mig i en flyttkartong hur som helst?" Jag lyssnade och skrev. Ja så började det med Johannaböckerna.
Skulle så gärna vilja sätta ihop de två första böckerna, bearbeta dem språkmässigt och göra en pocket. Tror det skulle bli bra, men förlaget vill inte.
Blir jag rik en dag ger jag ut den själv - men den chansen är nog liten.

Förra veckan var jag på två fantastiskt fina konstutställningar. Jag har berättat litet om Sven-Harrys Konstmuseums magnifika utställning Olle Olsson Hagalund.
Den inspirerade mig mycket.
Likaså gjorde Moderna Museets nya utställning om Klee och Aguéli det. Jag var där på öppen vernissage i fredags kväll, iskallt ute, knökfullt inne och så inspirerande att vandra runt och beskåda de vackra verken.
Jag inspireras sällan av andra författares ord, däremot är tavlor något som jag vill stiga in i, de får igång min fantasi.

Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Älskar Chagall - men Millesgårdens få målningar sa mig inte mycket

Den här bilden vaknar jag till varje morgon

Jag älskar Chagall. Dessa drömska målningar så fyllda av fantasi. Några steg ovanför verkligheten.
Jag har varit på Chagallmuseet i Nice och på Fondation Maeght i Saint-Paul-de-Vence och sett hans målningar. På min vägg hänger en avbildning av en Chagallmålning av en vietnamesisk konstnär.
För mig är det bilder av fantasins inre liv.  Så det är klart att jag ilade  till Millesgården för att se Chagallutställningen med målningar från hans liv i Ryssland.
Utställningen har  döpts om till ”Åtta målningar av Marc Chagall”. Ursprungligen skulle 48 Chagallmålningar ha visats, plus verk av andra ryska konstnärer från samma tid. Där dessa verk skulle ha hängt gapar hålen  tomma.

Ja, nu bidde det bara en tumme. Putin vägrade låna ut målningar, politik och byråkrati satte stopp för utställningen. Man fick ihop åtta gamla målningar och de visas nu. Det gick snabbt att ta sig runt och det är verkligen en period i Chagalls konstnärsskap som jag inte  fascineras av.
– Fula målningar, viskade en kvinna.
– Skandal att ta 150 kronor för en så mager liten utställning instämde hennes väninna.
Håller nog med. Det var inte mycket att visa för världen
Men det är ju härligt att äta lunch på Millesgården, och ströva omkring bland skulpturerna. Tror man lätt kan avstå från Chagallinträdet.

Måndag och idag har livet snurrat fort

Idag har livet snurrat fort. Först var det lugnt. Vi var på Fjärilshuset i Haga, jag Emil, Milton och lilla Edith.
Galet dyrt, tycker jag, med 150 kronor för vuxen och 70 för en femåring. Vilka familjer har råd med det? Dessutom vill man fika och det är inte heller precis billigt.
Det är fint att gå runt på museet i regnskogar och bland fjärilar, fast idag var det ganska få. Vithajar och fiskar fanns det också.
Vid utgången snubblar man rakt in i en stor leksaksshop, det är som godis vid kassan i mataffären. Vill ha! Tveksamt många vapenleksaker tyckte jag, till slut blev det piratpennor.

Emil och Milton drog iväg på hans livs första fotbollsträning (Hammarby) och Edith stannade hos mig.
Tänk att ett antal plastbunkar med lock kan vara så kul för en ettåring. Jag indoktrinerar henne med fransk musik när hon är här, precis som jag en gång gjorde med Milton. Det verkar hon gilla. Hon blir lugn och glad av den, precis som jag blir. (Jag har en lista med mina franska favoriter på Spotify).

Medan allt detta hände bestämdes det på dotter  E1:s arbetsplats att hon skulle dra iväg snabbt - idag - till Sicilien för att bevaka flyktingkatastrofen.
Ett svårt och tungt uppdrag.
Men E1 har sedan många år följt med i vad som händer i flyktingfrågan, dessutom pratar hon flytande italienska. Det är klart att hon är så rätt person att göra detta.
Men mina tankar är med henne.

Det är en så overkligt grym situation att skildra och möta.

Även om det snöar ute är det vår på Liljevalchs: Vårsalongen öppnar

En av Leena Jokelas magiska bilder Human Touch

Malin Erixons roliga animation

 Fredag och det snöar. Jag tar spårvagnen till Liljevalchs, en aning om vår trots snö: Vårsalongen denna underbara tradition i Stockholm där alla som vill får skicka in bidrag till en jury som sedan väljer.

2335 bidrag kom in, 119 befanns värdiga att hängas upp eller ställas ut. Yngsta konstnären var 18, äldsta 89. Många är utbildade konstnärer men inte alla.
Det här var ett av mina och Maria-vännens museibesök.
Hoppas ni lämnar museet med ett leende, sa den härligt entusiastiske museichefen Mårten Castenfors. De gjorde vi. Fantastiska konstverk.

Henrik Eriksson djupdyker i minnet av sina hem

Joel Danielssons Portal tex en stor cirkel av lenaste trä (förbjudet att röra men jag fick tillstånd av konstnären). Han hade tillverkat den av lastpallar - ett otroligt arbete som väcker fantasin.
Eller Lisa Andersson Andersson som tillverkat Familjehemligheter, ni ser bilden här nedan. Ett helt litet möblemang i keramik och lergods.
Eller Henrik Erikssons tolv målningar av de hus där han bott, Mina hem. Vilken ljuvlig idé.
Malin Erixon hade gjort en animation som är en rolig drift med pretentiös teater bland annat, But you are a dog.

Lisa Andersson Anderssons magiska Familjehemligheter

 Jag skulle kunna skriva om mycket men varför ska jag det? Ni tänker väl ta er till Liljevalchs? De har sänkt priset på entrén, en guldtia kostar det nu för alla utom barn, som är gratis.
Underbart museum.

Efter att ha tittat sig omkring grundligt äter man på Blå Porten. Härligt det med.
Jag lovar att bara detta besök är värt en resa till Stockholm.
Om ni ändå inte komme finns bilderna på webben: http://www.liljevalchs.se/utstallningar/varsalongen-2015
Och dessutom ska man kunna titta på dem på Facebook med konstnärernas kommentarer.

Vi går på museer, bra sätt att umgås, igår Olle Olsson Hagalund

Det vita huset, olja fyrtiotal

I snö men glad

Igår var en fantastisk dag. Jag är inte ironisk. Jag vet att det snöade och jag hatar det. Men jag var med vännen Maria på ett så fint museum: Olle Olsson Hagalund.

Maria och jag arbetade tillsammans många år. Vi vill så klart fortsätta ses, så då går vi på olika museer, ser utställningar och fikar och pratar. Ett härligt sätt att umgås.

Igår Olle Olsson Hagalund-museet. Det lilla fina huset är målat i samma knallturkosa färg som mitt kök. Det är det hus där Olle föddes, levde till sin förtidiga död. Överallt hänger hans tavlor och miljöerna är återskapade som de var.
Hans dotter Lena, som växte upp i huset,  visar runt och berättar och det är alldeles fantastiskt. Vi var de enda besökarna igår. Jag älskar naivistisk konst och Olle Olssons tavlor är ljuvliga. Man blir helt enkelt glad av att betrakta dem.

Huset sommartid i sin färgprakt

I ett rum kan man lyssna till en  fin intervju med den kloke och humoristiske målaren.
Han nästan dog av sorg när de insiktslösa politikerna i Solna rev närapå hela Hagalund.

Tack och lov fick några hus stå kvar.
Intill reser sig Blåkulla. Fult.

Tänk om Solna idag i stället haft detta förtjusande kvarter som nu bara lever kvar i Olle Olssons färgstarka härliga målningar?

Auktion i Hagalund, olja sextiotal

Jag säger bara till dig som inte varit på detta museum: Ila dit.

Du får sol i hjärta och sinne av den utflykten.

När min lilla ängel fick spöka

En liten röst i min telefon: Vill du hämta mig idag och får jag sova över?
Min älskling. Mina favoritdagar.

Idag var vi på Livrustkammaren, erkännas bör att jag aldrig varit där tidigare. Men vi läser ofta böckerna om spöket Laban, den lille och jag. Nu såg jag att de hade en Laban-utställning. Så vi drog dit.
Det var iskallt ute idag så vi gick först till Chokladkoppen i gamla stan. Gamla stan är för mig på något sätt varm choklad med vispgrädde och kanelbulle. Var jag nu fått det ifrån.

Utställningen började så bra, man, det vill säga mitt lilla spöke, fick låna en spökdräkt och klä ut sig till Laban med kedja och allt. Det är märkligt hur väl de håller, Laban-böckerna. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken om när Labans pappa fick olika färgsjukor och Laban och Bus måste spöka i hans ställe.

Allvar, färg, egensinne - Vera Nilsson på Liljevalchs i generös utställning

Pojke med blå mössa. Öland 1918.
Foto: Jönköpings läns museum

Hur skildrar man barn i konsten? Jag tänker på Vera Nilsson . Hennes tavlor som så väl beskriver barn i rörelse, barn som läser, lär sig skriva, det är inga gulliga tillrättalagda barn, men man får verkligen känslan av ett barn när man ser dem. Hennes dotter var modell för de flesta av hennes många barnmålningar.
Nu har Liljevalchs i Stockholm en alldeles remarkabel utställning av Vera Nilsson. Jag kom ihåg att jag såg mycket av henne på sjuttiotalet, kanske ännu tidigare,.'

Vilken spännande kvinna och konstnär. Nära vän med Mollie Faustmann och Siri Derkert. En resande konstnär, hennes hemvist var mest Öland men även Stockholm och på västkusten. Hon var i Paris, i Senegal. Ständigt målande med en fantastisk färgskala som gör i alla fall mig alldeles uppiggad!

Många av verken är i privat ägo, det mesta har jag aldrig tidigare sett. Det är en generös hängning av över 140 verk i många salar. Jag stannar oupphörligen till, njuter av bilden, läser var den är målad och förundras över denna radikala skapande kvinna.

Lillan skriver., 1925-25.  Olja på duk. Privat ägo.
Foto: Göteborgs konstmuseum

"Vera Nilsson kan aldrig bli sönderälskad eftersom konstnärskapet är totalt renons på insmickrande stråk," skriver Mårten Castenfors, museichef  som hoppas att hennes allvar och egensinne nu ska fånga en större publik.
Ja, jag blev fångad! Tyvärr hade jag inte råd att köpa katalogen men jag bläddrade längtansfullt i den, fina bilder, nyskrivna dikter av Ann Jäderlund och intressanta essäer.

Efter en lång rundvandring - försök hinna uppleva denna utställning! - är det alldeles underbart att äta på Blå Porten intill.

På terrassen, Rom 1927. Olja på duk,
Foto: Eskilstuna konstmuseum.

Malena Ernman är årets kvinna för mig

Malena Ernman fenomenal som kung Xerxes

"Det här projektet bygger bara på ren och skär lust. Vår ursprungsidé var att göra en operaföreställning i Stockholm på samma musikaliska nivå som om vi gjort den i Paris eller Wien och kombinera det med den världsledande teatertradition som finns här i Sverige. Blixten, Lars och jag gjorde en önskelista med precis allt och alla vi ville ha med. Och den önskelistan är fortfarande helt intakt. Det är helt galet egentligen. Xerxes är ett galet projekt!!! Precis lika galet som vår dröm om att göra opera lite, lite, lite folkligare", skriver Malena Ernman på sin hemsida:  www.malenaernman.com
 

Årets kvinna för mig utan minsta tvekan  Malena Ernman. Jag följer hennes kamp mot främlingsfientlighet i insiktsfulla uppdateringar på Twitter och  i sociala media. Hon förtröttas inte i kampen mot den  dumhet som finns. Hennes metoder är humor och engagemang.

Dessutom är hon en så fantastiskt kreativ och mångsidig sångerska med en smittande entusiasm.
Igår var jag med min bror och hans familj och såg Xerxes på Artipelag, en barockopera som hon varit drivande i att framföra.

Artipelag är ett fantastiskt museum i Stockholms skärgård ni inte får missa.
Under två månader spelas nu barockoperan Xerxes av Händel där. I en vacker avskalad scenografi njuter man av musik med Malena själv som en dråplig kung, sångare som Kerstin Avemo, Loa Falkman och Ensemble Matheus, en fransk orkester. Nära 800 personer får plats i salongen.
Vi åkte ut tidigt för att hinna äta och njuta av den vackra naturen innan vi bedårades av föreställningen.

Det är en gammal vän till mig som ritat detta hus så kongenialt inbäddat i naturen. Den fine arkitekten Johan Nyrén som själv tyvärr gick bort innan huset invigdes. Jag tänker på honom med vemod när jag är där. 
Det är underbart med ett hus som öppnar sig för konst, för opera, för god mat för överraskande händelser. När vi var där stod ett femtontal konstnärer framför varsitt staffli och målade, också det något man kan pröva på om man tar båten ut dit.

Gör som vi. Ta båten till Artipelag, försök få biljetter till denna roliga underfundiga välsjungna opera. Och dessutom: Följ Malena Erman på Twitter!

Malena Ernman ‏@Malena_Ernman

Färgstarka Inspiration Matisse inspirerar

Isaac Grünewald I fantasins värld. Foto: Lars Engelhardt

Sigrid Hjertén, Ateljéinteriör Foto: Moderna museet

Denna soliga höst! Jag tar båten nere vid Barnängsbryggan på söder, just där jag bor. Det tar inte ens en kvart att åka med båten Emelie till Djurgården, sedan en fin promenad och jag är framme vid Waldemarsudde.
Visst är det vardagslyx?
Just nu pågår en utställning där som jag av hjärtat rekommenderar. Inspiration Matisse  heter den. Matisse hade en skola för konstnärer dit många norrmän och svenskar sökte sig i början av nittonhundratalet.
Nu har man ambitiöst samlat ihop verk av dessa Matisselever. Inte bara tavlor, även konsthantverk. Allt vackert presenterat och med en överdådig katalog till.
Där finns min favorit Sigrid Hjertén rikt representerad, Isaac Grünewald och många fler kända och mindre kända. Det är ren fröjd att vandra omkring i de vackra salarna och ta in de färgstarka vackra bilderna.
"Plötligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag framför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet", sa Isaac Grünwald om mötet med Matisse-målningarna.

När Matisse-eleverna först ställdes ut blev konstnärerna fullständigt halshuggna av dåtidens kritiker.: "Redan utanför ingången till cirkusen möttes vårt öga av ett par reklamplakat, enligt påskrift förfärdigade av en herre som kallar sig Isaak, men som vi starkt misstänka att någon beklagansvärd barnunge på hemmet för sinnesslöa kluddat ihop åt den synbarligen kritiklöse Isaac", skrev till exempel Axel Tallberg.

Jag tycker ni ska promenera ut till Djurgården, ta tid på er, njuta av denna generösa och vackra utställning. Den vackra katalogen med så generöst många bilder är en fröjd att ha hemma sedan, jag återupplever bilderna och läser de intressanta texterna.

Vilken lyx att ta båt till Djurgården hemifrån

Jag jublar över vårdagjämningen och möter vän och vår på Millesgården

Jubel! Det är vår.

Igår var det vårdagjämning. Äntligen packar han ihop. Kung Bore och våren kommer och med den blommorna, värmen, solen.
Den här bilden tog jag på Millesgården igår. Den symboliserar väl min glädje över att det blir vår? Vinterhatare som jag är, soldyrkare och ljuslängtare.

Man Ray 1960, foto: Christer Strömholm/BVS Strömholm

Vi var där vännen Ulla och jag och såg den intressanta Man Ray-utställningen med foton, målningar och objekt. Han var intensivt verksam både i Europa och USA. Med dadaismen på 10-talet i New York. Sedan Paris där han umgicks med personer som Duchamp, André Breton, Kiki och Lee Miller. Hans fotografier är fantastiska och utställningen visar bredden i hans konstnärskap.

Vi promenerade omkring  i solen i den fantastiska skulpturparken och åt en riktig vårmiddag på den trevliga restaurangen.
Det är lite bökigt att ta sig till Millesgården på Lidingö men det är värt besväret.
Ett bra ställe att möta våren på!

En målning jag vill stiga rätt in i – Karl Nordström på Waldemarsudde

Skogsgläntan,  en målning jag stannade länge framför och ville stiga rätt in i. Den blev utskälld av en samtida kritiker:som liknade den vid en brinnande ljusgrön fyrverkeripjäs och frågade: "Vem har någonsin sett naturen på detta sätt?"

Denna vecka har varit härligt turbulent. Återkommer med rapporter i flera inlägg.
Här den första:

En färgupplevelse som jag njuter av! Jag besökte Waldemarsuddes utställning Konstnärernas konstnär om Karl Nordström - en konstnär jag i min konstnärliga obildning visste ganska lite om.
Men vilken njutbar utställning fylld av färg en grå vinterdag. Det kändes som en vitaminboost att se den och att höra kunniga föredrag om denne konstnär.
"Kan man ej måla med sitt hjärtas rödaste blod, ja då är det ej lönt", formulerade han sin konstnärsgärning som förde honom från Tjörn, till Frankrike med påverkan av impressonisterna och tillbaka till Sverige igen, Tjörn och Stockholm.
På utställningen finns också samtida konstnärers porträtt av honom och fina målningar av "hans älskade lilla stubbe", hustrun och den framstående trägravören Tekla Lindeström-Nordström som också presenteras i den fina folkbildande katalogen, väldigt läsvärd och ambitiös
En alltigenom intressant och upplevelsefylld utställning som man har chansen att se från och med idag fram till den 25 maj.

Att hålla kvar dessa sköra ögonblick av lycka

När Anna Claréns bok Holding kom för några år sedan gav jag bort den till flera vänner i julklapp, glömde tyvärr att behålla en själv. Det är något med det litet undflyende i hennes vackra bilder som lockar mig, känslomässigt starka bilder som är både fotografi och poesi. De bilderna skildrade mycket nära hennes liv under fyra månader.

I den nya utställningen som öppnade igår på Fotografiska, Close to home, berättar Anna om det nära livet med bilder av det lilla barnet, mannen, vännerna.
Bilderna finns också i boken med samma namn på Max Ströms Förlag.
Det finns bilder jag dröjer länge framför. En fantastisk bild visar två gravida nakna badande kvinnor. Det är många bara kroppar, men ändå är det något nästan kyskt över dem. De är på en nivå lyckliga och idylliska, ändå väcker de oro, kanske just rädsla, för hur skört allting är som hon visar,  kärleken, vänskapen, livet.
Det lilla hudnära livet som en del av det stora som finns där bortanför den bubbla av trygghet man vill väva kring sig själv och dem man älskar.
Fotograferar gör vi ju alla, kanske som ett desperat sätt att hålla kvar dessa ack så sköra och flyktiga ögonblick av lycka.
Hennes fotografier är vackra att  betrakta, det ligger ett vemod i dem som berör mig.

Huvudlöst vackert - kläder från Downton Abbey

Det kanske inte är så bra att skriva om en utställning i Stockholm dagen efter det att den stängts? Men inte förrän i lördags såg jag utställningen med kläder från serien Downton Abbey på Hallywylska museet. Jag är inte ensam om att följa serien, kön var lång när dörrarna öppnades den nästa sista dagen.
Jag bara suckar framför kläderna, de är så vackra och välgjorda i alla detaljer. Lustigt nog tänkte jag inte på att några av dockorna saknade huvuden förrän jag tog fram bilderna här hemma, jag såg i fantasin personerna i serien när jag såg deras kläder. Eller jag kanske såg mig själv i fantasin?
Huvudlöst vackert! Var finns de fester där jag får bära något så fint?  Den röda till ex.

Den 8 mars 2013 öppnar utställningen "Under ytan… om det onämnbara vid sekelskiftet 1900". Den tar upp aspekter kring de mer intima sfärerna; underkläder som formar kroppen, synen på skönhet och hälsa, moral och sexualitet. Då ska jag skriva om utställningen direkt när den börjar!

Prova på i stället för se men inte röra

Vi bor granne med Spårvägsmuseet så Milton och jag är där då och då.  Ofta slås jag av hur håglöst det är och hur lite man använt sin fantasi för att göra museet användarvänligt. Milton är så glad för att få åka ett litet minitåg, men ju äldre han blir desto mer besviken blir han över att det inte finns mer att pröva på.

Allt kul finns ´bakom rep och förbjuden entré-skyltar. Det här skulle ju kunna vara ett fantastiskt museum för barn, men ingen med fantasi har utnyttjat de möjligheter som finns. Klart barn vill pröva på att sitta vid ratten (som Milton gör på bilden i en Cheva 57 när vi är på utflykt till Offerdal).
Men museet bjuder nästan inte barnen på något sådant och de få ställen som finns är riktigt slitna och sunkiga. Barn älskar gamla bussar och spårvagnar, men när ingenting får röras blir det mindre kul.
Önskar att fantasins trollspö kunde nudda vid detta museum där det finns så många möjligheter att skapa spänning för barn men där ingenting används.
Det blir lika tråkigt som Leksaksmuseet intill. "Får jag leka med det?" frågar Milton men det är bara för vuxna nostalgiker som tittar på sina gamla barnleksaker bakom glas.
Se men inte röra, är devisen för både Spårvägs- och Leksaksmuseet. Det tycker jag är synd!

När jag kysste Christer Strömholm

Kysste honom gjorde jag på La Coupole i Paris och jag hade glömt bort det tills jag läste om utställningen på Fotografiska i Stockholm.  Christer var lärare till min vän, den fine fotografen, Christophe Laurentin som talade mycket om honom när vi bodde i Paris i slutet av sextiotalet. Så när vi träffade Christer på La Coupole var det som om jag kände honom och i stället för att presentera mig böjde jag mig fram och kysste honom på kinden, ingen diskret kindpuss utan en rejäl kyss, utan att säga någonting.
Vad tog det åt mig?
Efteråt skämdes jag men ingen verkade bry sig och jag hade nästan glömt bort det... kanske var han själv lika magnetisk som hans bilder som drar en till sig?
Christer Strömholms bilder är fantastiska. Se utställningen om ni kan och titta på hans son Joakim Strömholms fina film om pappan. Utställningen är en omfattande retrospektiv om hans konstnärskap med 150 fotografier, både klassiska och aldrig tidigare visade, arkivmaterial, föremål, filmer, och ljudupptagningar.
I min hylla har jag en box med fina citat av Christer Strömholm, "Kloka ord" heter den. Han skrev ofta ner citat och samlade på dem. För länge sedan köpte jag boxen med citat, de är tänkvärda, precis som hans bilder.
Fotografiska  är härligt. Nu kan man åka båt dit från Slussen. I caféet har de tagit bort en del av de olidligt sterila möbler de tidigare hade, lagt in mattor och ställt mjuka soffor vid fönstren, Det är bra. Det är ett favorittillhåll!

Fotografiska - ett museum som vinner mitt hjärta

Först var jag ganska irriterad på Fotografiska museet av olika anledningar, priser, en viss snorkighet med mera. Jag vill därför nu säga - efter några besök där -  att det är en fantastisk lokal som jag tycker många ska upptäcka. Dels är det ofta överraskande och spännande utställningar, dels finns caféet som är riktigt trevligt och har en vidunderlig utsikt. Ikväll har vi varit där och firat ettårsjubileum av museets tillblivelse. Vi passade på att titta på Albert Watson-utställningen. Han slog igenom 1973 med ett svartvitt porträtt av regissören Alfred Hitchcock som håller i en nackad gås. Bilden symboliserar  fotografens porträttfilosofi ”the bigger the personality, the simpler the photo."    
Fotografiska är värt ett besök. Jag inser att mitt årskort var en bra investering!

Sarah Moons bilder försätter mig i ett tillstånd mellan dröm och verklighet

Jag såg en helt fantastisk utställning igår på Fotografiska museet, Sarah Moons bilder som försätter mig i trans mellan dröm och verklighet. 200 fantastiska fotografier av denna fotograf som gör både haute couture-bilder som den från  Issey Miyake på pressbilden nedan - och magiska bilder av kvinnor, djur, natur. Just nu lär hon fotografera sagor, det skulle jag vilja se!
Men tills vidare är det ett äventyr att besöka utställningen. Det var ljuvligt att vandra runt bland bilderna som med sin sagoton och helt magiska färgbehandling är en njutning att uppleva, och inspireras av. Ljuvligt är det sedan att fika  med vidunderlig vattenutsikt.
Mindre ljuvligt var att ta sig in, vi var tre personer varav två journalister med planer på att skriva om utställningarna. Men usch vilken snorkig personal och vilken tråkigt attityd de hade i entrén! Man fick en stark känsla av att de trodde att alla med presskort egentligen bara ville lura sig in. Korkad attityd!
Det är också konstigt att man inte kan fika där utan att betala 110 kronor i entréavgift till museet. Så pass krångligt som det är att ta sig dit vore det väl ändå smart att man kunde få ta en fika ibland utan att behöva betala inträde?
Så lite positivt och lite negativt blir min facit av detta och även mitt förra besök.

Tråkigt var också att det fanns väldigt få Sarah Moon-kort att köpa, det fanns ingen utställningskatalog heller och jag skulle önska att det fanns mera material man kunde få med information, inte bara info att läsa på väggtavlor. Museet kanske lider av barnsjukdomar när det gäller attityd och information!