Förnimmelse av framtida förändring

Det finns något jag grubblar på - något jag vill. Jag vet bara inte riktigt vad det är. Känner ni så ibland? Det är lite den känslan jag hade  när jag vid sekelskiftet bestämde mig för att sluta med journalistik. Det gav mig ingenting längre, jag tyckte jag hade gjort allting och min nyfikenhet fanns inte kvar.
Just nu har jag lite samma upplevelse. Jag vill så klart fortsätta skriva mina berättelser. Men kanske finns det omständigheter kring skrivandet jag måste förändra?
Ja det funderar jag på, jag har nästan en nyårskänsla fast det är påskdag. Jag försöker se in i framtiden. Men en förnimmelse av förändring finns nog där.

På bilden ser jag in på en skolgård med förhoppningsfulla barn i Hoi An, Vietnam

När vi trodde vi nått toppen fanns det nya toppar att sträva mot - lärorikt och mödosamt

Jag tänker på att man lär sig så mycket av att vara ute i naturen. När jag var liten åkte min familj några år på somrarna till Tänndalen i Härjedalen. Vi fjällvandrade. På morgonen gav vi oss av med gåstavar  pappa snidat och matsäck, mamma, pappa, Peter och jag. Vi gick långt. Pappa  pekade en liten bit upp i backen: Titta dit upp  ska vi!
Vi gick, vi trodde det var toppen på berget. När vi kom dit  så såg vi att det fanns nya toppar. Vi satte nya mål, vi gick, vi fick matsäck, vi badade i iskalla fjällsjöar. Vi slogs mot myggen. Någon topparnas topp kanske vi aldrig nådde men väldigt många delmål.

När jag tänker på det är det precis som livet. Man stakar ut ett mål, dit vill jag nå. När man når dit inser man att man inte är framme, det var ju ett delmål helt enkelt. Man tar sikte på en ny topp. Och så fortsätter det.

Härligt eller hur?Bild från  fjällen på sommaren. Skidor åkte vi aldrig vi sommarvandrade bara.