Innan det dagas, i väntan på ljuset

Tidig morgon, alltför tidig. Kofta över nattskjortan från Vietnam. Mammas sockor på fötterna. Morgonkyla. Skulle önska jag hade en kamin att tända, känna värmen från den, doften av eld. Men sånt finns inte i min moderna lägenhet. Håller på att omvandla den. Nu har jag ett arbetsrum. Så varför kan jag inte arbeta där?
Jag sitter som vanligt vid köksbordet. Vid ena hörnan. Det gamla teakbordet där pappa skrev på sin knattrande maskin.
Det är mörkt ute. Kunde inte riktigt sova ändå var det inga demoner som jagade mig, inga svarta tankar. Men tankar likväl. Igår kväll hade vi en mor-son-middag, jag och sonen då. Bara vi, prat i lugn och ro. Jag känner mig sedd och förstådd av min son. Vi bytte så viktiga tankar. Men det är också tankar om livet och tillvaron som sedan snurrar runt i mitt huvud.
Känns som om något nytt vaknat i mig. Nya funderingar om just mitt korta liv på jorden, om vem jag är och vilka val jag gjort och gör.
Jag kokar te med honung. Jag kurar ihop i soffhörnan och funderar. Läser med stort intresse den fina nya tidningen Klass där min vän Jane Morén är redaktör. Viktiga tankar. Väsentligt innehåll.
Snart ljusnar det. Det är ljuset jag längtar, värmen.
Lägger händerna runt tekoppen, drar över mig en pläd. Kanske sova lite i soffhörnan innan det dagas.

Pappa och morfar slapp uppleva den dag deras älskade tidning lades i graven

Spisbrödsbagaren Emil Frithiof Andersson, min morfar,  längst t v i nedersta raden

Vet ni att jag grät igår när jag nåddes av nyheten att Dagbladet Nya Samhället, Sveriges äldsta arbetartidning, ska läggas ner. Tidningen grundades 1900 och blev dagstidning 1908.
Den redaktion där som barn jag lekte ...
Den tidning som publicerade mina första artiklar ...
Den tidning där min pappa var annonschef och framför allt kolumnist i så många år med sin älskade spalt Sam i kanten som han skrev tills dagen han dog.
Den tidning där min bror var chefredaktör.
Så många minnen jag har, blysättningen i sätteriet där jag fick mitt namn inskrivet. Tryckpressarna som slamrade, redaktionen med de stressade journalisterna och teleprintern som tickade nyheter
Pappa som satt stressad i sitt rum och arbetade jämt.
Dagbladet, där växte jag upp.
Min morfar Emil, han prenumererade på Samhället, som han sa, i 70 år.
Han var en av de första prenumeranterna, min morfar spisbrödsbagarenn Emil Frithiof Andersson. När han dog 1978, hade han varit trogen sin tidning i nästan 70 år. 
Var finns den troheten för en tidning idag!
Är det något arbetarrörelsen ska skämmas för är hur tidningspolitiken missköttes. 
Ja, det är sorgligt. 
Tur att pappa och morfar slapp uppleva den dagen då deras tidning lades i graven

Jag älskar att läsa mina dagstidningar, trist morgon utan dem

Härligt uppslag ur DN

Dagens fundering, eller EVA-ngelium:
Jag älskar dagstidningar.
Jag växte upp i en tidningsfamilj, min pappa arbetade på Nya Norrland i Sollefteå, sedan Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall.
Läsning av morgontidning var helig. Vi hade två. Jag var rasande över att ingen fick läsa förrän pappa läst båda.
Nu läser jag mina morgontidningar i lugn och ro. Under många år med mina barn längtade jag så efter det, jag hann bara ta in tidningen men aldrig läsa den.

Papperstidningen, all min kärlek till den.
Så mycket information man får, så många kloka tankar, så djupsinniga artiklar och så roliga kommentarer!

Ensamsak: Fin kommentar av Per Holknekt i DN

I morse till exempel: I Svenska dagbladet det mest fantastiska resereportage av min vän Evelyn Pesikan. Läs det och ni vill omedelbart packa ner skrivväskan och dra till slottet i Frankrike. Här är en länk: http://www.svd.se/resor/vidden-av-frihet_4000993.svd

Adma Svanell är rolig i SvD

Igår var det massor av initierade artiklar, recensioner, intervjuer med Nobelpristagaren i litteratur Patrick Modiano. Jag längtar så efter att läsa honom. Tror att det är böcker helt i min smak. Jag tittar på bilder av honom från Paris 68-69 i DN och tänker: Synd att jag inte träffade denne vackre man då. Men nu kan jag i alla fall läsa honom.

Just nu har jag ETC, DN och Svd. Det skiftar lite. Ibland har jag inte råd. Det är jobbigt.
Något som jag nästan aldrig läser är ledarsidorna i DN och SvD - så ohyggligt förutsägbara. Och Namn och Nytt-sidan i DN som var så bra en gång är nu bara så uselt tråkig och platt, antik. Men annars massor av bra kultur, debatt, analys, intervjuer, roliga kommentarer.
Tänk en morgon utan morgontidning - Bra trist!!!

Unga tar upp kampen mot maffian och vägrar betala "pizzo" - beskyddarpengar

Intressant artikel av Bertil Wall i Dagens ETC den 2 juni om kampen mot maffian på Sicilien

Maffian på Sicilien, Cosa Nostra, märker man som turist inte mycket av. 

Men maffian finns och är fortfarande stark. När jag kom hem och gick igenom veckans tidningar hittade jag en så intressant artikel i ETC om hur unga på Sicilien för en kamp mot maffian.
Det känns hoppfullt att "Addio Pizzo" startades av unga studenter i Palermo som tröttnade på att maffian, Cosa Nostra, hade kontroll över allt. Tog betalt för sina tjänster av minste affärsinnehavare som tvingades betala "pizzo" - beskyddarpengar. 
Addio Pizzo betyder Farväl Beskyddarpengar.
 Idag betalar cirka 80 procent av affärsinnehavarna i Palermo pizzo så det är en mäktig - och grym - organisation de tar upp kampen emot. 

Tack ETC för alla intressanta artiklar, måste jag utbrista! Jag har bara råd med en dagstidning. Nu har jag valt Dagens ETC.

"Maffians makt endast kan brytas om vanliga medborgare vågar berätta vad de sett och hört. Det är ledorden för organisationen Addio Pizzo, som genom att påverka konsumenter får allt fler att vittna mot den organiserade brottsligheten på Sicilien.

– Vi har under många år levt med

slutna ögon och munnar, men min

förhoppning är att vi om tjugo år kan

ställa oss upp och skämmas över vår

tystnad, säger Edoardo Zaffuto, tales-

man för Addio Pizzo."

Hej ETC - klart jag prenumererar på en pigg oberoende vänstertidning

Nu har jag bestämt mig. Klart jag ska prenumerera på ETC. År efter år har jag kastat pengar i gapet på Bonniers. Ändå tvekade jag om jag hade råd med ETC. Sanningen är att jag inte har råd att inte prenumerera på en pigg oberoende vänstertidning.
Nyheterna från ETC har duggat tätt på nätet de senaste dagarna. Glatt delar jag en bra krönika av Maria-Pia Boëthius på Facebook. Jag upprörs över hamburgerkedjan Max som försöker skrämma sina anställda att inte rösta vänster - nyheter i ETC. 

Det är klart jag också ska betala för en tidning som sprider bra viktiga intressanta nyheter och debatt långt från de unkna ledarsidorna i DN och Svenskan.
Svenskan hade jag ett tag för att jag gillade kulturbilagan, men bilagan försvann, det blev allt mindre plats för seriös kritik och Svenskan tappade mig som prenumerant.
I ETC finns pigga debattörer, nyheter, intressanta kulturartiklar. Här har ni mig som prenumerant.

Jag deklarerar i morgon i stället - tankar om uppskjutandets ädla konst

Jag har lagt fram mina deklarationspapper på köksbordet, ja jag gjorde det redan igår. Så nu måste jag ... städa mitt sovrum, kommer jag på. Jag gör det. Jag inser att jag köpt platspåsar med vakuum och googlar för att ta reda på hur de fungerar. Nu ser jag att solen börjar skina .. så jag kanske ska gå ut en stund. Visst ja, kanske familjemidag i kväll, då kan ju inte köksbordet vara belamrat, så jag lägger ihop alla papper jag sorterat ut i en hög i stället. Dammsuger.
Saker blir gjorda men inte de saker jag tänkte. Jag blir frustrerad. Men så läser jag en uppmuntrande intressant artikel om prokrastinering - uppskjutarbeteende - i dagens SvD Kultur där understreckaren får breda ut sig över ett helt uppslag. Med illustration. Understreckaren är ett av flaggskeppen i SvD. En ofta intressant och tänkvärd artikel/essä med nya tankar och infallsvinklar.

"Konsten att skjuta upp det oundvikliga

I stället för att bekämpa ovanan att skjuta upp det som vi vet borde göras, borde vi bejaka och bli ännu bättre på prokrastineringens ädla konst. Det menar filosofen John Perry."

Hela kulturdelen som kom idag för första gången är snygg och läsvärd, inte bara blädder.
Jag fastnade i många intressanta artiklar som inte var snuttifierade. Tänk om SvD fortsätter att våga bjuda på rejäl läsning på detta sätt, då fortsätter jag absolut att prenumerera
Ni kan väl läsa artikeln om prokrastinering i dagens tidning. Tankarna i den och referensen till John Perrys bok The art of procrastination muntrade upp mig och fick mig  att fundera på om det jag sett som en brist hos mig kanske är en tillgång! Hör här:
"En av bokens mer substantiella iakttagelser är att prokrastinerare ofta är perfektionister. Inte för att vi verkligen gör allting (nej, knappast något) på ett perfekt sätt, men för att vi har en bild av att i slutändan fullborda varje nytt uppdrag på ett perfekt sätt. Och så börjar det krampa. Snart är deadline plötsligt runt hörnet och fantasierna om det perfekta ersätts av skräcken för fullkomligt misslyckande. Perrys logiska slutsats är att prokrastineraren har mycket att vinna på att tillåta sig att göra ett icke-perfekt jobb från första början."
Läs mer i den intressanta understreckaren av Magnus Bremmer!
Nu tar jag en promenad. Deklarera, det hinner jag i morgon.

Morgontidningens trivsamma prasslande

Uppvuxen som jag är på en tidning (Dagbladet (s) i Sundsvall där pappa var kolumnist och annonschef) präglades jag av doften av tidning, ljudet av tidning under produktion.
Vi hade alltid minst två dagstidningar. Själv kan jag inte tänka mig en morgon utan dagstidning även om jag varje morgon suckar över hur borgerliga de är, de morgontidningar jag har att välja emellan.
Men det är ändå en prasslande morgontidning.
Och varje fredag kommer Arbetet och ETC, glädjestunder!
Förut såg jag många läsa tidningen på bussar och tunnelbana. De vanliga morgontidningarna. Sedan blev det metro.
Idag? Bara smarta telefoner. Det är som om en hel tunnelbanevagn består av individer helt inneslutna i ett eget universum. De kunde lika gärna sitta i en plastbubbla. De tittar på sina egna sidor, läser sina mail, tittar på sina foton. En egen privat värld där omvärldens vågor sällan sköljer in.
Det blir lätt att välja bort det obekväma, det som stör vardagens lunk. Världen helt enkelt.
Är det bara jag som är orolig, eller hur tänker du?