Mitt 2013 i tio korta punkter

Årets bästa, dagarna på ön med min familj, som röda smultron på ett strå är de dagarna

Mitt år i tio korta punkter ...  Hur var ditt?

Årets bästa - såklart veckan med Milton när hans föräldrar var i NY och det var bara vi, han och jag och fina fastrarna

Årets besvikelse - den efterlängtade barnboksveckan i Bologna där jag gick omkring ensam och undrade vad i all världen jag gjorde där. Författare, bliv vid din läst=skrivbordet hemma, tänkte jag, vistas inte på försäljningsställen, det är bara jobbigt.

Årets uppbrott - ja vad ska man göra. Inser att även om man gillar en människa så är det omöjligt att överbrygga alltmer gigantiska politiska motsättningar.

Årets resa - en träningsvecka på Las Playitas, så otippat jag, men så kul trots att jag hostade

Årets missljud - hostan som förföljde mig och förmörkade hösten

Årets kärlek - som alltid, mina barn och deras kärlekar som alltid finns omkring mig, stöttar och tröstar är alldeles underbara - och Milton förstås

Årets bok - blev ingen, det är  första året sedan 1995 som ingen bok jag skrivit gavs ut, det var tråkigt, måtte manusen vi nu skrivit passera nålsögat nästa år

Årets föresats - som slog in - jag började träna regelbundet och njuter av det. Som bonus försvann några kilon jag inte behövde

Årets sommar -  den är alltid ljuvlig, med familjen på den bästa av öar, därifrån reser jag inte på sommaren

Årets glada nyhet - att det folkliga upproret mot rasism och för gemenskap vaknade ur dvalan. Kärrtorp i mitt hjärta. Det är vi som ska förändra världen. Och det kanske var det bästa som hände under år 2013.

Nytt år, bävan och förväntan

Snart är det vår igen och Milton och jag tittar på de rosa blommorna i Kungsan

Nyårsafton denna märkliga dag så laddad med förväntningar.
I mitt barndomshem var det högtid, en kväll av gemenskap och begrundan och god mat. Vi skålade i Pommac eller mjölk, kramade varandra och fylldes av stundens högtid. Ett nytt oskrivet år framför oss. Hur skulle det bli? Bävan och förväntan.

Sådana var mina nyår så länge. Chocken när den andra kulturen mötte mig. När man skulle ha så vansinnigt roligt på nyår. Roligt ofta lika med för mycket sprit. Jag kände mig främmande och ohipp.

Nyårsaftnar i Enskede med grannarna - det var fint till en början, alla grannar och många barn.
Sen en räcka av fester då två kulturer kolliderade brutalt. Jag gick hem med barnen och mannen försvann till okänt festande
Många nyårsaftnar med ångest.

Idag känner jag mig fridfull. Middag med familjen, hummer och löjrom. Skål i champagne för det nya året, ett stråk av vemod vid tanken på året som gått.

Ett nytt år. Bävan och förväntan.

Gloria, en film om ensamhet som gör mig sorgsen till mods

Paulina Garcia spelar huvudrollen i Gloria, en film om ensamhet och svårigheten att hitta en ärlig relation

En film om en ensamstående kvinna med vuxna barn som vill ha kärlek och spänning och sex i sitt liv? Det borde vara en film för mig.
Jag konstaterar först att det verkar roligt att vara singelkvinna 50+ i Santiago, det finns åtminstone trevliga dansbarer. Försök hitta det här. Hos oss finns bara nätet.
Men jag konstaterar lika snabbt att kavaljererna på barerna inte verkar roligare än nätkavaljererna här. Samma sliriga förhållningssätt till om de är gifta eller inte.  Ursäkta om jag är cynisk.

Paulina Garcia vann välförtjänt pris för bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Berlin i år för sin roll i Gloria. Filmen har blivit hyllad och ligger högt på biotoppen.
Men den är spretig i sitt anekdotiska berättande.Vad vill regissören berätta, undrar jag.


Recensionerna talar om  en härlig film om en kvinna som dansar och lever och raggar och har sex (underförstått trots sin ålder, 58). Gloria är smal och vältränad med snygga bröst och välrakat pubeshår - vad är det recensenterna häpnar över? De talar om en film som visar sex bland äldre med förslappade kroppar - kom igen hur fördomsfullt kan man se. (OK en av kavaljererna har maggördel). Men Glorias  vältränade och smala kropp kan väl ingen beskylla för att lida av åldrad slapphet? Eller man kanske i vissa recensenters ögon självklart är slapp vid  50+?

För mig är det en ganska sorglig film om ensamhet, Om att försöka få livet att fungera i en omgivning som inte är speciellt vänlig. Gloria har jobb, barn, vänner, en exman. Men hon är ändå ensam i sin fina våning. Till dansklubben går hon för att träffa någon. Vad hittar hon? En ruggigt sorglig figur. En synnerligen o-charmig man som bara är "nästan" skild. Det är nog ganska obegripligt att förstå vad hon faller för hos den mannen som ljuger och bedrar och inte klarar av ett ärligt förhållande.

Problemet med filmen är att den inte har någon riktning. Det är anekdotiska ganska löst knutna berättelser som skildrar delar av hennes liv. Mycket prat är det. Men den röda tråden är väldigt löst tvinnad.

Vi var överens om att det var förvirrande berättat, kompisen och jag. Men vi fastnade för olika saker. Jag tycker det är vansinnigt roligt att hon släpper ner en mans mobil i soppan när han oavbrutet talar med sin familj under deras romantiska  (hm...) träffar. Och jag älskar scenen då hon tar en färgrik hämnd - kan inte säga mer, spoilervarning.
Kompisen föll inte för de scenerna.
Månne jag har ett mer hämndlystet sinne än hon?

I slutscenen dansar Gloria vidare, ensam bland många. Underbar scen, tyckte någon. Tycker inte jag. På det hela taget en film som gjorde mig ganska sorgsen till mods. Lika svårt där som här att hitta en förtroendefull relation som innehåller både vänskap, kärlek och sex. För det är vad Gloria vill tror jag. Mycket mer än snabbsex efter ännu en danskväll.

Jag är jag igen, inte en trött zombie

Julafton var en lycklig fridfull kväll. Här kvällens huvudperson i spänd förväntan.

Kanske tycker ni jag är lat? Det har aldrig hänt förut under denna bloggs historia att jag inte uppdaterat på flera dagar.
Det beror inte på ett omfattande slirigt nöjesliv, oh nej. Snarare att jag bara inte mått så bra. Lunginflammationen ledde till en allt värre hosta och till slut var jag som innesluten i en dimma, orkeslös och väldigt olik mig själv. Ända tills sonen sa när jag kraxade hallå i luren: Men mamma, det där är ju astma, inte förkylning.
Jag inhalerade raskt astmamedicinen jag har på våren då jag blir väldigt allergisk. Och simsalabim. Efter en dag var hostan borta.
Och töcknet lättade från mitt sinne.
Jag fick lust att göra saker igen.
Jag blev glad helt enkelt, och nu har jag klivit ur det skal som hållit mig fången hela december och kanske ännu längre.
Jag är jag igen, inte en trött zombie.
Det är alldeles underbart. Som kompensation för bristen på ork före jul har jag nu kokat två omgångar av min franska kola.
Och i morgon är det nyårsafton.
Och jag tänker fira med att träna igen.
Återkommer snart med funderingar som virrat omkring i min något dimmiga håglösa hjärna de här dagarna utan att komma ner på pränt. Om ni fortfarande är kvar därute, inte gett upp om mig.

Jag känner mer förväntan än stress inför julen

Idag har jag köpt klappar, kändes riktig mysigt att gå omkring med Milton och hans mamma. Ett antal fina klappar hittade jag - och ja! Vi ger varandra julklappar. Både barn och vuxna får klappar som givarna lagt ner omsorg och kärlek på att hitta.
Tänk så absurt det skulle vara om vi satt där, vi vuxna och såg Milton ensam öppna klappar...  Jag unnar honom att se att vi blir glada för våra klappar, vi  också.
Vår klappöppning är en utdragen historia. Vi öppnar bara en klapp i taget så alla hinner med att njuta av sina klappar och så att givaren också ser att klappen blir mottagen. Och tomten kommer. Sen sover vi över här hela bunten. Trångt och mysigt.

Jag har alltid känt mer av förväntan än av stress inför julen.
Till och med nu när mina kanelhjärtan aldrig blir så fina som min mammas var, inte har jag hunnit städa heller. Men vad då - det blir ändå ganska stökigt när hela familjen jular ihop. Det finns viktigare saker än att byta hyllpapper (har förresten inga) och skura vartenda skåp som jag minns att mamma gjorde. Alla traditioner behöver man inte följa!

Hoppas du känner något slags julefrid och att du sätter kraven precis där du vill att det ska vara, där du orkar med. Det viktiga är ju ändå att vara tillsammans

Vem skriver Hemvändarna, fortsättning på Utvandrarna, när nu Vilhelm Moberg är död?

På tal om att David Lagercrantz nu ska  skriva en fortsättning på Stieg Larssons trilogi.

1936 kom Borta med vinden skriven av Margaret Mitchell. Jag har kvar mitt tummade exemplar på 552 sidor och den boken läste jag oavbrutet från sådär 12 till 16-årsåldern. Jag älskade den. Kunde varje handling. Identifierade mig totalt med Scarlett O´Hara och vad det gjort med mig vet jag inte.
Det var i alla fall min mest hissnande läsupplevelse.

I vuxna dar vågar jag inte läsa om den, jag vet ju hur fördomsfullt slaveriet,  Ku Klux Klan skildrades. Jag vet allt om detta så jag undviker boken.
Ändå finns ju bilden av min barndoms hjältinna kvar, en kvinna som tog livet i egna händer, som hade kontroll över vad hon ville, över män och kärlek. Så läste jag den.

Ja det finns mycket att säga om det, men nu vill jag bara säga att det skrevs en uppföljare till den i början av 1990-talet. Av en Alexandra Ripley. Det skulle vara fortsättningen på boken. Vad hände när Rhett säger: "Frankly, I don´t give a damn" och lämnar Scarlett.

Jag vill bara säga: Läs inte den boken, jag gjorde det när den kom och det är nog en av de uslaste romaner jag besudlat fingrarna med.

I Borta med vinden finns ju berättandet, magin som förför så många läsare, trots allt. I uppföljaren Scarlett finns ingenting av detta. Det är helt enkelt en skitroman utan själ.
Så det är inte helt lätt att skriva uppföljare.

Några skämtare på Facebook idag lanserade idén att Göran Greider ska ta upp Nils Ferlins  mantel och skriva en fortsättning på hans dikter.
Och vem, undrar jag,  ska utses att skriva fortsättningen på Vilhelm Mobergs Invandrar- Utvandrarepos?
En ny roman: Hemvändarna skriven av ... ja vem??

Tänker på min mamma som vänligt pratade med alla

Tänker på min mamma, tänker ofta på min lilla vänliga mamma. Hur hon pratade med alla. I Stockholm också, på affärer, vid busshållplatsen. Tänker på hur jag för länge sedan skämdes och tyckte det var lite pinsamt. Jag hade ju lärt mig stockholmssättet, att inte prata med okända. De tittade så konstigt på mig när jag först kom till Stockholm så jag lärde mig att se oberörd ut. Och tystnade.

Men nu ... jag hör mig själv prata vid hållplatsen med okända människor, jag pratar med expediterna på affärerna och personalen på vårdcentralen. Och det är så härligt.
Jag vill möta en människas blick och kanske få ett leende tillbaka, vill känna att jag också är en människa inte en robot.
Utbyta en sekund av kontakt.

Kände mig som en människa, inte ett personnummer, och blev glad

Rutinkontroll hos doktorn igår. Allt var fint, hjärtat var bra, allting pumpade på som det skulle och värdena var bättre än för ett år sedan. Trots att jag inte mått så toppen och fortfarande hostade.
Den snälla doktorn tog min hand, såg på mig och sa: "Om jag var din mamma skulle jag säga: dina ögon är matta, ta det lugnt ett tag till."
Gullig läkare eller hur? Kanske hade varit mer realistiskt om hon tagit min hand och sagt: "Om du var min mamma ..."
Det var så rart.

Alldeles innan hade jag haft en härlig snackstund medan sköterskan  tog mitt EKG.
"Man ska ha läkare som ser på patienten, inte tittar in i skärmen. Det är sånt som ska få kosta, men så är det sällan idag", sa hon.

Lämnade mottagningen med lätta steg. Det var precis så mänskligt som jag vill, jag kände mig inte bara som ett personnummer, en i kön som ska prickas av, utan som en människa.
Tänk att det är något man får vara glad för idag!

Jag bakar, alltså är jag

Jag lånar recept på saffransskorpor från Karin på Pettas

Jag bakar, alltså är jag. Är lycklig också.
Vaknade efter att ha sovit sittande i soffan hela natten på grund av hosta. Men okej då, jag sov i alla fall till slut och jag vaknade glad.
Karin på Pettas, denna fina blogg , har delat med sig av sitt recept på saffransskorpor, det måste man ha till jul. Detta recept var klart enklare än det jag brukat använda.
Så nu doftar det saffran i hela huset och jag känner mig riktigt nöjd. Sedan ska jag fortsätta med småkakor.
Vi delar upp julmaten och i år kände jag ett oavvisligt behov att baka småkakor, precis som min mamma Gulli gjorde. Här ska bakas!
Har någon ett bra recept på chokladsnittar?

Sedan jag tvingades vara stjärngosse i trean har jag aldrig klippt håret kort

Han var obönhörlig, magistern i trean. Eva och pojkarna ska vara stjärngossar. Som jag grät. Men det fanns ingen återvändo. Jag var kortklippt, jag skulle vara stjärngosse. Det var hemskt. Jag var liten och rädd. Min magister sa man inte emot. De pojkar som gjorde det fick en örfil. Vi flickor bara utskällning. Så jag teg. Och led.
Sedan dess har jag aldrig haft kortklippt hår.
Kan det ha ett samband?
Jag har också försökt kämpa mot min inre blyghet och sagt ifrån.

Återträffen, en film som inte lämnar mina tankar

Anna Odell håller ett oväntat tal till sina fd klasskamrater på Återträffen

Enskedeskolan är den skola där mina tre barn gick i nio år var. Gud ska veta att jag stångade pannan blodig mot en reaktionär skoledning och gammaldags pedagogik. Jag har aldrig varit så arg och upprörd som över vissa händelser på den skolan och jag slogs som en furie, inte alls som mitt vanliga ganska blida jag.

Men ändå var det tryggt med barn från området, fina omgivningar och en slags trygghet i att man kände så många.
Nu såg jag Anna Odells suveräna film Återträffen om just samma skola. Där gick hon i nio år, blev mobbad och har gjort en film om hur det var för henne att inte ha vänner, vara utanför, förtalad, ensam, ensam. Inte ens bjuden till Återträffen efter tjugo år.

Filmens slutscen panorerar ut över den idylliska villastaden där jag trivdes så bra, trots både lycka och olycka. Det är smärtsamt att veta hur mycket sorg och grymhet det finns också där, om man lyfter på villataken. Det är så klart inget nytt, men det är skildrat så skickligt

Anna Odells film, där hon själv så inkännande  spelar huvudrollen, är skakande. Jag kan inte värja mig. Och vill inte heller. Jag vill verkligen ta del av detta vittnesmål i så skicklig filmisk form, försöka förstå.

Det är en film som inte lämnar mig. Jag tänker ofta på den och kopplar så klart till minnen jag själv har, både från min skoltid och mina barns.
Klarögt och obarmhärtigt granskar hon mobbarna, medlöparna också, de som inte sa något. De som låtsades att hon inte fanns.

Storslagen bok om film i viddernas landskap

En fantastisk bok om film i Jämtland, Härjedalen med ett alldeles unikt bildmaterial

Visst drömmer jag ibland om ett eget litet förlag. Men jag inser snabbt att om jag inte får ihop min egen budget hur skulle jag då kunna fixa ett förlag. Mycket slit är det. Desto mer beundrar jag de tappra som förverkligar drömmen. Som min oerhört idérika och företagsamma släkting Sara Swedenmark till exempel som dragit igång Förlag 404 i sin by Övre Önet i Offerdal och är så obrutet entusiastisk.

Jag skulle vilja att ni fick bläddra i årets stora satsning, en helt fantastisk bok som heter Viddernas landskap på vita duken - en resa i filmens Jämtland och Härjedalen.
En magnifik välskriven bok med ett fantastiskt bildmaterial om filmhändelser av de mest mångskiftande slag i dessa storslagna landskap. Betrakta de unika bilderna och ta del av berättelser från stumfilmens tid fram till dagens stora Hollywoodproduktioner. Viddernas landskap är en magnifik bok.
Dessutom intervjuer med personer som Kerstin Ekman, Rolf Lassgård och Henning Mankell om hur landskapen i norr påverkat dem. En bok att bläddra i njuta länge av.

Fredrik Alverland har skrivit boken som jag tror många cineaster skulle älska - och så klart alla som fascineras av de vackra landskapen. Ett stycke fin kulturhistoria.
Läs mer hos Förlag 404

Bättre familjer med tiaror i byrålådan

Kanske en drottningtiara?

Jag såg på Nobelmiddagen i teve trots att jag undrar varför jag ser detta tråkiga med folk som äter. Lite pigga intervjuer lättade upp. Men så kom den där hovjuveleraren som har till uppgift att putsa kungafamiljens juveler.
Han kommenterade någon grevinna von Ditten Datten som hade tiara och fällde den oförglömliga repliken:
"Ja det är inte bara de kungliga som har tiaror, det finns ju även ofta sådana smycken i bättre familjer."

Ingen följdfråga från journalisten med ett von i sitt efternamn.
Bättre familjer?
I sämre familjer då, vi har väl bara diadem från H&M och inte blir vi bjudna på Nobelmiddagen.
Eller ska vi slå till och köpa en drottningtiara på Buttericks?

Smaugs ödemark, en seg grabbfilm med ett kvinnligt alibi

Jag säger då det, när kvinnor får vara med i filmer och agera som män får göra, vara både vackra och fula, smala och tjocka, milda och stridbara ...  då ska jag bli glad.


Man blir så trött på dessa schabloner! 
Vad har man som ung tjej, mogen kvinna, att identifiera sig med i de flesta filmer som visas?

Jag såg den nya Bilbofilmen Smaugs ödemark med  förväntan. Jag gillade den första, vilket inte så många verkar hålla med mig om. Men så var ju Bilbo, en stor upplevelse för mig när jag började läsa den för en evighet sen.
Så jag borde ju gilla film två, men ... Ja allt är ju välgjort men man segar ut på handlingen väldigt mycket. En barnbok blir tre filmer. Det blir för mycket. För många orcher som jagar och slåss, för segt.

Och så är det det här med männen ...
Män av olika sorter ger sig ut på äventyr... stora och små, fula och vackra, feta och smala, onda och goda -  men aktiva och handlande .
Förgäves letar jag efter kvinnor att identifiera mig med. Dyker det upp en kvinna är hon så klart outsägligt vacker och smal.
Peter Jackson, regissören,  har i denna film uppfunnit ett kvinnligt alibi i denna manssamling,  som inte finns med i boken. Den  egensinniga och stridbara alvflickan Thauriel, spelad av otroligt vackra och smala (förstås) ... Evangeline Lilly.


En seg soppa, tyvärr, Smaugs ödemark. Och dystert mansdominerad.

Du & Jag - om status och livsfrågor i femman

Kunde inte sova i natt, mitt emellan frisk och sjuk, matt och jag vet inte vad. Så jag högg Katarina von Bredows nya roman för mellanstadiet ungefär, Du & Jag. Det är första delen i en tänkt trilogi om livet i en mellanstadieklass, det handlar mycket om status och makt, vem som får vara med och vem som är utanför. Vem man är i skolan och vem man är hemma.
Väldigt fin skildrade relationer mellan barnen och en dialog som känns äkta. I centrum, Andreas, bra i matte, tecknar fint och kan många ord men är långt ner på statusstegen. Ingen idé att ens gå med i Facebook när man inga vänner har.
Boken skildrar så fint hur det familjeliv Andreas såg som lyckligt och självklart krackelerar. Samtidigt växer en het önskad vänskap fram med Alicia, hon som inte ser honom i skolan men som han har så kul med annars.
Andreas talang att teckna visar sig vara hans nyckel in till en annan, spännande men inte helt laglig,  gemenskap. Hur ska han välja?Och vad är det som säger att man måste säga ja till allt för att få vara med?

Läsaren följer Andreas kloka funderingar och val och jag var alldeles tvungen att läsa ut boken innan jag kunde somna. Inget är självklart, ingen är bara ond eller god.  Funderingarna får ta tid, beskrivningarna av vad som händer också. En härligt tjock bok.

Klokt och finurligt. En bok att köpa till läsglada mellanstadiebarn som vill läsa själva, annars en bra bok att läsa högt eftersom den öppnar för många funderingar.
För mig känns några av barnen så mycket äldre i boken än femmor ... Men jag vet ju hur det kan skifta. Den busige Kevin till exempel, jag kan inte se honom som en så liten kille. Men det är mer detaljer. Som helhet en väldigt fin och läsvärd bok.

Blod och passion i magnifik Salome på Operan

Fenomenala Nina Stemme som Salome i Sofia Jupiters uppsättning på Operan i Stockholm

Ikväll har jag varit på Operan och sett, ja upplevt Salome. En svindlande kväll. Jag är inte så ofta på Operan. Och jag ser inte så ofta så blodiga passionerade skräckdramer. Nina Stemme, passionernas Salome, förälskar sig i den fängslade Johannes Döparen som vägrar att se på henne, än mindre kyssa henne. För att hämnas begär hon hans huvud på ett fat sedan härskaren lovat henne vad hon vill bara hon dansar för honom.

I denna uppsättning av Sofia Jupiter - den är magnifik - serveras inte huvudet på ett fat, i stället omfamnar hon den blodiga kroppen i en lång slutscen. Hennes dans för att få sin vilja igenom är inte heller förförisk utan förnedring, en rituell sexuell övergreppsscen på henne som är riktigt jobbig att se.
Jag satt med andan i halsen. Vilket passionsdrama. Vilken ond död, så mycket blod och våld.
Texten går som en remsa ovanför scenen  och det är ju en märklig text, inte speciellt vacker, nästan pekoral.  Men jag köper det och jag måste säga att jag var gastkramad och nästan mådde illa, föreställningen gick in i mig.

En annan sak med opera som är underbar: Publiken! När en föreställning är bra, som den här är, så jublar publiken, de ställer sig upp, ropar Bravo! Jublar igen.
Härligt att se, ofta jublas det för lite på teater i Sverige.

Ja ni märker ju att jag inte är en blasé operabesökare. I stället en besökare som ofta på opera blir tagen av hur häftiga sinnesstämningar musiken lockar fram hos mig. Här blev jag skräckslagen, ofta blir jag i stället fruktansvärt rörd. Ta mig med på Madame Butterfly, jag gråter så fruktansvärt mycket att jag nästan skäms.

En kokbok som ingen annan att älska och inspireras av

En totalupplevelse som faktiskt ger mig lust att laga mat. En ganska så ultimat kokbok  Efter att ha läst den fenomenala Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren vill jag inte ha konstiga recept, kost- och viktminskningsböcker i min hylla. 

Jag ville ha en bokhylla i något av våra fyra soprum i vår bostadsrättsförening, till exempel i papperssoprummet. Men år efter år har jag bett, tjatat på,  styrelsen och bara fått tystnad till svar. En talande tystnad. Det är märkligt. Nu har jag tröttnat och ordnat en boklåda i min egen trappuppgång, det fungerar fint. Jag ställer ner böcker som plockas upp av andra. Varför styrelsen inte svarar ett rungande ja tack begriper jag inte. Jag försökte med en bokhylla  olovandes i grovsoprummet, men den tog sopbilen med sig.

I alla fall, det var inte det jag ville skriva om. Tänkte bara på det när jag bar ner ett antal kokböcker med GI-recept till lådan. Några andra också med halvtrista recept och bilder som inte lockar mig. I Lotta Lundgrens bok finns inga bilder, det behövs inte. Jag ser allt framför mig och känner i min mun hur det smakar när jag läser texterna. Som inte bara handlar om matlagning utan om känslor kön, matredskap, pojkvänner och kyssar och otacksamma barn. 

Jag vill ha en kokbok som ger mig lust att laga mat och lust att äta=Lottas kokböcker.
Det är ju sällan man skrattar när man läser kokböcker, det gör jag när jag läser hennes. Hon är skarp, rolig, lustfylld och lite lagom galen. En kombination som passar mig.Det blev mera plats i min kokbokhylla när jag läst hennes bok. En hel del andra kokböcker tycktes mig onödiga.

Usel julpysslare som ändå gjort rätta julval

Förra årets kalender, inte Miltons utan min egen som jag fick av fd vännen. Kommer att sakna min kalender i år, det var en fin tradition. Men inget varar för evigt, vänner blir ex"pojk"vänner och nya traditioner skapas.

Lite tur är det att jag tränar mig i acceptans, tänker jag denna första advent. Inget datumljus. Inga ljus i mina adventsstakar. Jag som brukar älska att adventsfixa.
Jag har helt enkelt inte orkat och jag försöker acceptera det.
Nu, idag, för första gången på länge är jag lite starkare.
En julstjärna har kommit upp och Miltons paketkalender är klar, samma kalender som hans pappa och fastrar hade som barn,  men med nya paket förstås.
Idag ska Milton och jag julpyssla på Junibacken.
Det känns som om jag accepterat mina tillkortakommanden som julpysslare men valt att göra det viktigaste, nämligen vara med Milton och pyssla för och med honom.
Det är väl acceptans och rätta val?
Och det är ännu långt till jul!

Rörgast är helt enkelt för rörig

Det var med  förväntan jag öppnade Rörgast, Johan Theorins senaste. Men Rörgast lämnar mest en känsla av besvikelse hos mig.
Visst gillar jag den gamle mannen Gerlof och hans minnen och funderingar, men nog är det en ovanligt långsökt historia som presenteras när händelser från det förflutna grävs upp och dammas av.

Det känns som en ofärdig roman med alltför många spretande händelser och perspektiv. Säkert bra i synopsisform men som färdig roman känns den just - inte färdig. Alltför många trådar är för lösa, personporträtten är alltför grovt tillyxade och överdrivna för att jag ska tro på de människor som skildras. Det som jag annars tycker Theorin är bra på, just att inte bara beskriva schabloner utan människor.

Själva grundbulten när man läser en spänningsroman är ju ändå att man i någon bemärkelse måste tro på historien, dras in i den. Men här känner jag nog mer förvåning.
Med Rörgast avslutar Johan Theorin sin romansvit om de fyra årstiderna på Öland som han inledde med den suggestiva romanen Skumtimmen.
Men sorry Theorin, denna gång föll jag inte.

Säg nej till helmanliga paneler

Nej tack till enkönade paneler och debatter! Idag är Rättviseförmedlingen med och lanserar initiativet #tackanej, ett upprop för alla män som tröttnat på att delta i helmanliga paneler och jurygrupper. 
På så sätt pressas arrangörerna att tänka efter en gång till - att kompetensen finns på fler håll vet vi sedan länge. Initiativtagare till uppropet är Thomas Frostberg, ekonomikrönikör på Sydsvenskan, Marcin de Kaminski, nätforskare och rättssociolog och Fredrik Wass, senior rådgivare på Intellecta Corporate. För mer information - kolla in sajten tackanej.se. 
Och sprid gärna ordet under taggen #tackanej! 
Det har jag gjort.

Sveriges suraste gubbjury bedömer söta desserter

Den sura gubbjuryn i Dessertmästarna

Har jag en matlast så är det desserter. Så det är klart jag tittar på Dessertmästarna i TV5 där skickliga konditorer tävlar om titeln Sveriges Dessertmästare.

Men låt mig direkt utnämna juryn till 
Sveriges suraste och tristaste gubbjury.

Den består av fyra män. Fyra män ja, inte en enda kvinna kunde man finna - så uselt TV5. "De klarade inte provfilmningen, de kvinnor som testades", hävdar TV5.
Vilket struntprat. Dessa fyra män är helt inkompetenta som programledare och de har framför allt en ovänlig grabbig personkemi som grupp.
De går omkring och stör de tävlande med fullständigt irrelevanta frågor när de skapar sina desserter. Små impertinenta klagomål, en von oben-attityd som är så trist.  Desserter kan de kanske i denna jury. Men de är inte TV-mässiga.
Det är bra TV när desserterna skapas. Det är usel TV när en gnällig juryman står bredvid och säger något ointressant om desserten på gång eller kommer med konstiga frågor som är  störande för de tävlande och mig som tittare.
Det finns dessutom en gnällig småsur ton mellan jurymedlemmarna som jag gärna sluppit.
Det är helt enkelt väldigt dålig personkemi som är trist att se och lyssna till. En jury behöver inte vara sur och kaxig för att visa sin kompetens, tvärtom.
Jag jämför med den så mycket vänligare och mer kompetenta tonen i Hela Sverige bakar med en vänlig jury (en man och en kvinna) och en kompetent programledare, Tilde de Paula.

Den vänliga kompetenta juryn och programledaren i Hela Sverige bakar.

Bernt Franckies målningar ger mig livsglädje och poesi

En liten kalv på vingliga ben är jag när jag äntligen släpps ut i livet igen ... grönbete! Så idag var vännen Ulla och jag äntligen på Bernt Franckies utställning i Stockholm. Så fantastiska målningar. Jag har flera tavlor av Bernt på mina väggar och tröttnar aldrig på dem, det finns liksom hemliga ingångar i dem som jag upptäcker allteftersom.
Bernt är en av mina äldsta vänner. Vi bodde grannar när  Emil var liten. Bernt målade i sin etta på dagarna och kom och fikade med Emil och mig. På den tiden hade han lockigt rött hår och han målade vid sidan om alla sina uppdrag som scenograf på SVT.
Sedan flyttade han till Skåne men vänskapsbanden finns för evigt och han är en helt enastående konstnär med samma glimt i ögonen då som nu.

Det är något märkligt med Bernts målningar, de har öppningar för fantasin, det är aldrig något bara enkelt utan en slags målad poesi i form av tavlor, mångtydigt och vackert. De förmedlar glädje till mig.
(Bilden t h är egentligen en dräktskiss till Tartuffe, jag har den i svart-vitt, nu har Bernt gett dräktskisserna färg.)

Nyckeln och Du och jag - böcker som räddar min helg

Helgen är räddad. Nyckeln och Du & jag. Mycket läsning. Bra läsning. Så synd om alla vuxna som inte inser hur bra ungdoms- och barnböcker det finns.

Och vilken njutning det är att läsa dem.

Ska jag lyssna på kroppen som bara vill ha tunnbröd och yoghurt?

Man tycker att kroppen borde vara klok. Den har ju varit med ett tag.

Lyssna på kroppen! hör man ibland i förståndiga hälsoreportage. Nu när jag tyvärr fortfarande är litet krasslig så lyssnar jag. Den är förståndig för den säger: Inget godis, ingen alkohol, inget vin eller starkt.
Men vad vill den ha då!
Färger! säger yngsta dottern strängt. Du måste äta mångfärgad mat.
Jag tittar lite tröstlöst på maten, längtar inte efter grönsaker. Inte morötter, inte tomater. Kanske lite gurka?
Vad vill jag äta?
Jo, yoghurt. Massor. Så gott. Jag vill ha mandlar och russin, Idag var det gott med några sharonfrukter. Men riktig mat känns väldigt övermäktigt.
Tror jag skulle vara nöjd med bara tunnbröd med smör på och yoghurt, kaffe och te och massor av honung.

Vad tror ni? Ska jag lyssna på kroppen eller ej?
Plockar fram en ljuvlig bild från Grekland för att trösta mig. Vitt vin och persikor? Vad säger kroppen om det? Framför allt finns det sol i bilden @Paulina tog den.

Och sen Paulette, en ytlig och taffligt skriven myspyssaga

Den enda förklaringen till denna boks framgång,  som jag kan se det, är vår dröm om gemenskap. Men en dröm som beskrivs så ytligt och med ett så taffligt språk blir ingen dröm för mig om än jag kan sympatisera med budskapet. 

I denna hårda värld har Barbara Constantine velat skriva en myspyssaga om hur fint allting blir om vi bara tar hand om varandra.  
Och sen Paulette (Sekwa, övers: Maria Bodner Gröön) är titeln på denna bok som jag inte gillar. Kanske blir jag ensam om att tycka så, den har sålt mycket i Frankrike. Och allt är så myspysigt och snällt att man väl måste vara en riktigt elak människa om man inte gillar det?


Man kan ju inte recensera avsikten med en bok, jag är säker på att tanken med den är jättefin och vem drömmer inte om att flytta in i ett kollektiv där vi alla älskar varandra och tar hand om varandra. Man till och med dör lyckligt.

Jag skulle väl kunna läsa den som en oförarglig saga, men jag tycker ämnet är för viktigt för det. I grunden handlar det ju om hur vi byggt ett samhälle som är hårt, med stora klasskillnader, där vi inte orkar ta hand om varandra, där kärlek och vänskap blir utopier.
Men den här sagan tillför ingenting i det ämnet till mig. Dessutom är den illa skriven. Jag har inte gått tillbaka till den franska texten. Men det är som att höra en orkester spela falskt att läsa texten, dessa oförklarliga hopp mellan presens och imperfekt till exempel. På ena sidan är det presens, sedan växlar boken snabbt till dåtid. Utan konsekvens vad jag ser.
Ibland hör jag den franska meningskonstruktionen, det låter inte bra på svenska.
Det handlar om bland annat två pojkar vars förnamn börjar på Lu. De kallas genomgående för Lu-glyttarna. Känns inte genialt som konstruktion. Men som sagt, språket kanske är lika inkonsekvent och ointressant på franska.

Med en suck av lättnad stänger jag den och öppnar en otroligt välskriven och alldeles underbar bok: Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. Här går språk och handling hand i hand och det är ren njutning att läsa. Jag återkommer om den.

Jag trodde det var en mardröm - men det var Trinny och Susannah i TV

Jag trodde nästan det var en feberdröm när jag vaknade på soffan och ett program rullade på. Var jag tilbaka i det smaklösa nittiotalet? Nej det var ett program som jag ska be alla makter beskydda mig ifrån.
Två fruktansvärt illa klädda, gapiga, engelska kvinnor vid namnet Trinny och Susannah skulle styla om svenska "kändisar".

Jag säger bara: stackars människor som råkade ut för detta. Utan att fråga om lov klippte de med ett raskt grepp av håret på en kvinna. Sedan skrek de hysteriskt att deltagarna måste ha mera färg. Och satte på dem de kanske fulaste kläder jag någonsin sett, illgula blusar med breda åtsittande skärp till snäv blå kjol som satt så illa.
Skrikiga färger... det går inte att beskriva. Sedan tvingades de stackars omgjorda (snarare tillintetgjorda) ut på en scen och deras närmaste viskade in i mikrofonen: "Du ser jättefin ut." Ingen trodde dem.

Jag tror alla åker hem, trycker de de förfärliga kläderna i soptunnan och tänker: Vad var det för hemsk mardröm jag hade?
Men det här programmet sänds på riktigt. Jag vet inte om jag får låna bilder så ni får nöja med er en länk om ni vill förfasa er.
Programledarnas kläder var för övrigt det fulaste i hela programmet. Kan ingen stajla om dem eller skicka tillbaka dem till nittiotalet?

Läs Lotta Lundgren och skratta dig frisk

Om du som jag är sjuk och vill skratta dig frisk har jag ett hett tips. Läs Lotta Lundgrens matbok Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. För att vara ärlig så stod den i min kokbokshylla, present från Elin. Men jag har inte riktigt ägnat mig åt den förrän idag. Kanske påverkad av att jag tyckte Lotta Lundgren var totalt hänförande i Babel häromsistens. Rolig och smågalen och väldigt befriande sig själv. Hon lät sig inte fållas in utan skapade  ett eget rum omkring sig. Sånt gillar jag.

Nu började jag bläddra. Boken är så snygg! Recepten härliga och helt i min smak, synen på matlagning likaså. Vad jag missat förut är hennes sjukt roliga kommentarer. Jag satt där i soffan och skrattade och blev allt friskare.

Så vill ni ha kul och dessutom bli inspirerade att laga av det ni har -  gott och härligt och vackert ... slå då till och köp Lotta Lundgrens bok! Underfundigt, vackert, gott och absolut på alla nivåer hälsobefrämjande, för vad gör dig friskare än ett gott skratt!

Ja ni vet säkert att hon är en av programledarna i Historieätarna.
En ny bok av henne utkom i höstas, Tio lektioner i matlagning, längtar efter att läsa!!

Maria Montazami till Gudrun Schyman: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie"

Är man sjuk så ser man på teve. Det är väl en regel och helt tillåtet även under dagtid?
Skriver så för att jag, precis som min mamma, skäms om jag ser på teve på dagen, det kunde vara okej för henne om hon samtidigt stickade. Så är jag uppfostrad.

Men nu såg jag just det här programmet på kvällstid. Det var en upplevelse. Maria Montazami har ju tagits till svenska folkets hjärta. och snart tror jag det blir en serie i USA med Montazamis i Sverige då allt bisarrt vi gör får vara med. Som Kardashians ungefär ... men mer svenskt då??

I alla fall, igår gjorde Maria och Gudrun Schyman en tårta tillsammans. Bara en sån sak. Och talade feminism. Jag älskar oväntade möten. Maria blev djupt chockad över att Gudrun slickade på sina fingrar "inför tevekamerorna!!!" - men i slutet av programmet tog även hon detta djärva steg. Och tyckte om det.
Och vet ni vad hon sa när Gudrun frågade om hon var feminist: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie."

Här kan ni se mer om Gudruns och Marias samtal, tårta och fingerslickning och till och med få receptet. Lånade bilden från TV3. Bingo Rimér var också med men han sa, inte oväntat, inte en enda sak av intresse.

Lunginflammation stod inte på önskelistan

Just lunginflammation var väl inte det jag just nu önskade mest. Men det fick jag. Klagade till min doktor, nu får det ändå räcka ...
Vissa år är skitår, svarade hon och skrev ut penicillin och en hostmedcin som gör att jag känner det som om mitt huvud sitter i en madrasserad cell.

Men jag blir omhändertagen.

Igår såg Ellen och jag de sista otroligt spännande avsnitten av Breaking Bad. Jag har många olika synpunkter på denna serie, men den är verkligen skickligt dramaturgiskt uppbyggd och faktiskt alltmer spännande ju mer man ser. Och det är alltid lite sorgligt när man ser det allra sista avsnittet.

Idag kommer några andra ompysslare. Men segt är det, det måste jag säga.

Än klappar hjärtan - och som jag grät

Jag vet inte om det är jag  som missuppfattat något jag läst. Men jag trodde Helena von Zweigbergk sa att hon med Än klappar hjärtan ville skriva en lyckligare bok än de smärtsamma relationsböckerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte längre här. Två bitande romaner om skilsmässa med stark igenkänning.
Så när jag nu idag, i alla fall nästan, stod på benen ville jag läsa!
Jag började på Än klappar hjärtan och jag hann inte långt förrän mina tårar började rinna.
Den här romanen handlar om tre systrar, deras män och barn och deras mamma i ett kritiskt och dramatiskt skede i livet. Plötsligt lossnar fördämningar, gamla hemligheter kommer fram i ljuset och det finns inte längre tid för förställningar och spel.

Så skickligt och inkännande skrivet och så underbart att möta en hel grupp människor och se livet ur deras olika perspektiv.
Jag tänker inte berätta vad den handlar om för jag vill själv inte ens läsa på böckernas baksida där texten så ofta förstör en känsligt uppbyggd intrig.

Men jag kan säga att jag blev så berörd och jag tycker Helena von Zweigbergk skrivit en smärtsamt fin  roman med temat hur hemligheter vi döljer för varandra ligger där och skaver, i åratal, decennier och ger skador djupt in i själen. Inte bara på dem hemligheterna direkt berör utan på hela familjer. Det handlar om hur viktigt det är att prata, att söka efter den ärlighet man kan. Och också att våga stå för den man är.
Så skenbart lätt det är att inbilla sig att man har monopol på sanningen som oftast är mångfacetterad som en kristall. Vi vill skydda våra liv, kanske av rädsla, kanske av feghet. Och det blir så fel.
I den här bokens prisma lyser och glöder det av olika människoöden som alla berör mig.

Och som jag grät ... Jag tycker ni ska läsa den!

Virkar gröna och vita rutor och vill bli frisk

Tycker verkligen inte om att skriva om sjukdomar. Eller att klaga. Men nu är jag kraftlös som en kokt spagetti, har huvudvärken från helvetet och feber och det bara pågår.
Jag är så dum! Jag vet ju att jag inte har någon mjälte =är extra infektionskänslig), ändå går jag inte och tar sprutan.
Och blir sjuk.

Seg i huvudet. Klarar inte ens mina vanliga korsord, orkar inte läsa, inte skriva så klart. Det jag gjort är följande:
1. Virkat gröna och vita rutor till en Hammarbykudde till Miltons nya rum. Den blir sådär men han blir nog glad.
2. Idag har vi sett sista säsongen av Breaking Bad, Ellen och jag. Sex avsnitt på raken. Ohyggligt spännande.

Nu sitter jag i alla fall upp. Jag blev uppiggad av ett gulligt svar på mitt förra inlägg från Tinka med tips om en jättetrevlig blogg.


Alla är sjuka, jag vet. Svinnovember, som min bror brukar säga.  Nu vill jag bli frisk!!

Under den gråa ulliga pläden

Om någon eventuellt undrar över min tystnad så beror den på att jag ligger under en grå ullig pläd och skakar. Någon slags influensa helt enkelt och de tankar jag tänker är lika ulliga och luddiga som min pläd. Men jag dricker varma drycker och försöker återhämta mig.
Krya-På-Tips mottages tacksamt!

Mina elefanter och jag och skrivron

Jag undrar om det är hösten eller ålder som gör att jag har ett sådant absolut oavvisligt behov just nu att få någon slags ordning. Det är inte helt lätt. Jag älskar mina saker och man samlar på sig en del.
Men just nu röjer och sorterar jag, skapar plats och måste det för att kunna andas. Så känns det.
Förra veckan var det skrivbordet. Jag har haft massor med pennburkar, små pryttlar, kontorssaker mm på den fina hyllan på mitt skrivbord. Nu kände jag att det störde min blick.
Jag måste ha något med mera tyngd. Och vad har mera tyngd än elefanter? Jag flyttade ner mina afrikanska elefanter som jag köpte en gång i Sydafrika och de gillar att bo på hyllan framför mig. De känt sig lite osynliga ett tag, meddelade de. Nu tågar de fram alldeles framför mig på led.
De är datumelefanter. Varje månad ska man vända på en elefant så att man ser hur många månader som gått. På bilden står novemberelefanten åt fel håll men jag brydde mig inte om det, han får stå så på bilden. Snart tågar de åt samma håll allihopa. Men i januari är det dags att vända på elefant nummer ett.

Små vardagliga saker piggar upp mig.
I soprummet där man inte får ta saker (dum lag!) hittade jag igår ett jättefint gammeldags syskrin, där fick alla nålar, knappar med mera plats. Och den gamla sylådan med små fack blev en otroligt ordentlig sminklåda.

Ja ni förstår, sortera, kasta ordna. Det kanske är så mycket kaos i mitt huvud just nu att omgivningen måste vara välstädad. Vad tror ni?

Ska jag gå i ide som ett litet Mumintroll?

Regngråa skyar över Stockholm idag, allt var grått när jag vaknade och jag var trött. Gick en promenad med ett ljummet regn som piskade mitt ansikte och tänkte dystra tankar. Svinnovember kallar min bror den här månaden och jag har svårt med mitt humör. Det känns sorgesamt och långsamt och gruvsamt inför vintern. Vi borde nog göra som Mumintrollen. Bädda in oss för vintern, sova tillsammans i ett stort varmt hus under mjuka bolster och vakna när våren spritter i våra kroppar.
Så känns det idag. Ensamt och grått. Skiner solen i morgon lovar jag att ett gladare jag skriver några rader. Det är märkligt hur mitt vanligtvis ganska glada och jämna humör dippar när det mörknar.

... och av bokstäverna bildar man ord, mirakel

Allt är för tillfället bokstäver i min lille mans liv. Det är fascinerade. När vi åker buss letar han skyltar hela tiden och stavar sig fram. När han badar gör vi ord på väggen med självhäftande bokstäver. På kylskåpet finns andra bokstäver och bästa leken är att jag gör korta ord som han får läsa. Och han älskar att samma bokstäver kan bli så många ord.
Han står på tröskeln till en alldeles ny värld av böcker och läsande och det är så roligt att vara med.

Mitt livs mening

"När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.
Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer."
Så fint skriver min vän Enn Kokk i sin mycket läsvärda blogg.

Jag håller med. Och jag utvidgar barnbarn med barn också.
Det som ger mitt liv dess djupaste mening det är mina barn och mitt älskade barnbarn.

Jag hatar verkligen att ramla

Jag vurpade över skostället jag glömt ställa tillbaka, gjorde en luftfärd och hamnade med hakan i en pall som inte heller skulle stå där. Ursäkta, en liten klagan bara.

Jag röjer hemma för att få ljus och luft, flyttar på saker, men igår var jag så trött /infektion, penicillin/ att jag bara inte orkade göra klart. På kvällen när jag var på väg till sängen såg jag att det lyste på balkongen så med raska steg skyndade jag dit genom den mörka korridoren utan att se de hinder jag själv lagt dit. Och flög.

Nu har jag ett stort fett blåmärke på hakan och stukad självkänsla.
Jag hatar verkligen att ramla. Känner mig så totalt dum och misslyckad. Det kanske är därför jag avskyr den dumma hala isiga vintern då man inte kan gå som en normal människa?
Äsch nu är det slut på klagan, jag sminkar över blåmärket och tar en promenad.
Tro gärna att mitt blåmärke är en boxningsskada, tro bara inte att jag är så klumpig att jag helt nykter snubblar i min egen hall :)

Vi hade sex, det betyder inte att vi ska äta frukost ihop - Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande

Vilken ångestbok det är, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, en roman om kärlek.
För mig är det mer en bok om besatthet än kärlek, kanske en vilja till kontroll också.
Ester älskar Hugo som inte älskar henne. Men att han gör det - det vill Ester gärna tro.
Hon tolkar varje tecken från honom som bevis på att han nog vill ... ändå. Hon ser löften där inga finns och kräver förklaringar. Hon skickar SMS, hon väntar på svar men får inga.
Brrr. Smärtsamt skickligt kartlagt, man kan inte undgå att tänka på liknande fadäser man gjort någon gång och ångrat. De gånger man velat se kärlek som inte funnits, eller försvunnit. Eller när man inte haft kärlek att ge.

Jag utlovade en "frukost" till. Här är ett citat ur ångestfrukosten efter deras första natt, han vill gå, hon vill ha honom kvar.
Får ni ont i magen som jag av att läsa eller?

"Hon sa:
– Vad vill du ha till frukost?
Han sa
– Jag vill inte ha frukost. Jag ska hem.
– Men jag har allt möjligt här. Müsli, yoghurt, bär och frukt, bröd, pålägg, kaffe.
– Jag ska jobba.
– Det ska jag också. Jag jobbar varje dag precis som du. Frukost måste man ändå äta.
– Jag tar något när jag kommer hem.
– Du kan ta något här. Så kan du börja jobba så fort du kommer hem. Du förlorar ingen tid på det.
– Jag äter inte så mycket till frukost. Det är inte viktigt.
För mig är det viktigt, tänkte hon.
 – Frukost är liksom mer än att bara äta, sa hon.
– Frukost är energi så man orkar fram till lunch, sa han.
Hon såg att han ville bort. Det fanns därför ingen övertalning kvar i hennes ord när hon sa:
– Nej, det är mer än energi. Och det är exakt därför du skyndar härifrån nu."

Så vasst fångat, jag kan se mig själv både som den som vill bort, fort, och den som är kvar. Så rasande skickligt blottlagt. Lena Anderssons roman rekommenderar jag. Men var beredd på igenkänningsångest både om du är den som älskat för mycket eller som inte älskat alls utan bara ville ha ett litet äventyr som spårade ur.

Chimamanda var själv En Hel Gul Sol

Det var glädje, kraft och inspiration att lyssna till Chimamanda Ngozie Adichie igår på Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Hon har en utstrålning av kraft, energi och glädje som totalt smittade hela publiken. (Det syns på min bild trots att den är suddig eller hur).

Alldeles makalöst tycker jag. Jag älskar hennes böcker, En halv gul sol och Lila Hibiscus slukade jag och det är stora läsupplevelser. Dels allmängiltiga romaner, dels romaner som ger en helt annan inlevelse i människors liv i Afrika, ett ämne vi sorgligt ofta försummar.

Hon är född i Nigeria men har studerat i USA. Och det var först när hon kom till USA som rasbegreppet blev så tydligt för henne. Hur hon definieras efter sin hudfärg. Jag ser nu så fram emot att läsa den roman som just kommit, Americanah,  om kärlek, ras och identitet i nutidens Afrika och USA.

Hon berättade igår att den handlar mycket om hår ... hur påtagligt det blir där för henne att hon bedöms efter hudfärg och hår. "Hade Michelle Obama låtit håret växa och haft det mera naturligt hade Obama aldrig vunnit," menade hon. Då hade håret fått en så kraftfull politisk udd av black power.

Frukosten som en bild av livet - del 1

Frukosten denna viktiga älskade måltid. Jag älskar att äta frukost. Men frukosten kan också användas som en metafor. En bild av ett samhällsfenomen. Det gjorde Lars Ryding i SvD igår. Han, liksom jag, avskyr de nuvarande partiledardebatterna. Tänk en gång i tiden samtalade de med varandra, partiledarna, utbytte väsentliga debattfrågor. Det var nästan informativt. Nu är det bara ställningskrig. Ett möte mellan monologer, som Ryding träffande beskriver det.
Ni kan läsa hela kolumnen här. Den är klok och bra och jag håller med. Här nedan följer frukostscenen. Låt mig slippa sådana frukostar. Och partiledardebatter.

"Partiernas hel- och halvkändisar är numera mycket drivna, alltså coachade, på det där med att bara föra fram sina egna tankar och inte svara på motståndarens direkta frågor – inte dras in i de andras agenda”, antar jag att coacherna säger.
Det skapar ingen diskussion utan ett möte mellan monologer. Kolossalt improduktivt. Så här skulle det låta om den tekniken tillämpades vid frukostbordet:
Den ena: Marmeladkladd på bordet där. På min sida är det rent. Varför torkar du inte upp?
Den andra: Jag har en fråga till dig. Vem är det som gång på gång lägger osten oskyddad i kylskåpet?
Den ena: Teet var kallt igen. Jag värmer alltid kannan. Det skulle bli mycket bättre om jag fick ta kannansvaret.
Den andra: Jag fick inte svar på ostfrågan. Problemet bara växer. Om jag fick bestämma skulle antalet torra ostkanter minska till noll.
Den ena: Svara på min fråga! Ljummet te år 2013 är en skandal!
Den andra: Brödskivorna är för tjockt skurna. Det är inte mitt fel!
Och så vidare, och så vidare i 325 dagar…"

Idag reser jag i tankarna med musikens hjälp till mitt Frankrike

Åh det franska språket. Ibland måste jag bara få lyssna till franska, läsa franska, njuta av det vackraste språk jag vet.
Ett språk som inte bara är ett språk utan ljuva minnen, nostalgi och drömmar för mig. La douce France, ljuva Frankrike som sannerligen inte är ljuvt. Ett tufft land idag präglat av högervindar och främlingsfientlighet.
Men i mina drömmar och i min kropp, där lever ett annat Frankrike, La Douce France, min ungdoms Frankrike, mina drömmars och längtans ljuva land.
Så denna morgon lyssnar jag till Ann Sofie von Otters nya franska skiva som jag läste i DN om i morse. Ska se om jag hittar länken.
Men musiken finns redan på Spotify (jag älskar Spotify, jag har flera listor där med fransk musik, gamla älskade schlager, chansoner, sådant som jag hört genom livet!).
Leta på Ann-Sofie von Otter och på Douce France på Spotify eller You Tube om du är en frankofil som jag.

Skrider så fint över gränser och genrer

Mitzi i mitten höll jag faktiskt en liten tumme för när nomineringarna till Augustpriset kom. Den är skriven av Mårten Sandén som skriver många fina böcker för barn och ungdomar. Jag gillar hur han skiftar mellan olika kategorier och olika slags böcker. Kanske mest känd för Petrinideckarna, men han har skrivit mycket annat. Han är också en person som ofta skriver klokt och tänkvärt om barnlitteratur, en eftertänksam person som jag uppfattar det.
Dessutom gör han något helt annat, han skriver också musiktexter. Plötsligt såg jag honom i rutan under en Melodifestival, då var han textförfattare till Alcazar (Stay the night) och han har också spelat i olika band. En sån kontrast till hans nuvarande framtoning i snygga lite old fashioned välskräddade kostymer och kavajer. Gränsöverskridare, det gillar jag.

Men Mitzi då. En liten flicka som hamnar mitt emellan föräldrarnas gräl. Den barnsliga pappan sätter sig och tjurar på balkongen. Mitzi  och hennes farfar är fina vänner, de spelar bland annat schack ihop. Nu inser de att de måste ha en plan för att skrattet ska komma tillbaka till Mitzis familj. Så fint och ömsint skrivet.

När jag läst den så hittade jag i min hylla  De dödas imperium, den tredje delen i en serie om den märkliga Jannike. Nu 18 år. Kär i en flera hundra år gammal man som ser ut att vara lika ung som hon men visar sig vara vampyr. Hon löser förbannelser, reser genom tiden. Ja det är en märklig och härlig och skrämmande värld Mårten målar upp. Både skräck och science fiction, socialt patos, kärlek ... genreöverskridande. Det är galet att börja med den tredje boken, jag vet. Men nu ska jag läsa de två första också, Den femte systern och Det viskande barnet.

Jag som paparazzo .... med lyckliga döttrar

Igår var jag paparazzo med min lilla mobil.
Vi var på en alldeles underbar mottagning/release för en ny bok. Diktsamlingen Vid slocknad måne av Corrado Calabró som Elin och John Swedenmark tillsammans översatt från italienska. (Ja dotter och bror om någon undrar).
Igår var författaren själv här och boken presenterades vid en fin uppläsning på vackra Hallywylska museet. Björn Granath läste deras översättning som klingade vackert och Corrado själv läste på italienska.
Det kändes alldeles väldigt högtidligt och storstilat.
Och Ellen, hon var lycklig. En av hennes favoritböcker är Meteorer av Horace Engdahl, nu fick hon en pratstund med honom om den boken.
Och Elin och John (tv) fick en pratstund med författaren som de ägnat så mycket tid och skaparkraft åt att översätta.
.

När jag insåg att jag är Riddar Lancelot

För att fördriva den väldigt tidiga timme när jag vaknat så gjorde jag en test på Nationalencyclopedin, vilken fiktiv figur man var. Jag blev helt enkelt Riddar Lancelot. Kanske lite otippat tänkte jag, men trevligt.
Lancelot är en av riddarna kring runda bordet. Är emotionell och förblindas av kärlek.  Jaha!

Sedan gjorde jag en liten suck-uppdatering av min status på Facebook och undrade klagande varför ingen tog mig med till en solig ö?
Detta föranledde en rak, rå och vänlig kommentar från vännen Karin som påpekade att jag nog alltid varit helt i stånd att själv hitta och ta mig till soliga öar.
Väntade jag månntro på en riddare?
Sedär, allt föll på plats.   
Det är bara att inse att just riddare är det lite tunnsått med i min omgivning.
Man får själv vara sin egen bästa riddare.
Klart jag uppvaktar mig själv och för mig till en solig ö.
Hänger du med, Karin?

På vilka oväntade ställen slår er shopping-gen till?

Jag skulle vilja veta: Har du en shopping-gen?
Jag menar, grips du ibland av ett alldeles oavvisligt behov att bara köpa någonting ...
Det kanske man inte ska erkänna, i stället blygsamt säga att nej jag håller min hushållsbudget och gör inga avsteg från den.
Tyvärr, det gör jag. Avsteg alltså.
Gärna när jag är som pankast.
Jag kan ibland behärska mig länge, sen slår det till. Ibland på så luriga sätt att jag inte fattar att jag shoppar. Att jag fått ett anfall.
När barnen var små var det ofta så att jag köpte strumpor och underkläder till dem när jag fick ett anfall, då var jag ju snäll samtidigt. Eller?
Nu upptäckte jag idag när jag var på SÖS och kollade ögonen och sedan slank in på apoteket för att köpa en liten sak men kom ut med en stor grön kasse: Apoteket kan också vara ett shoppingtempel. Det ena efter det andra slank ner i korgen. Väldigt nyttiga saker, intalade jag mig själv, saker jag länge egentligen behövt.
Ganska dyrt blev det och jag inser vilken obotlig konsumist jag är... Gick inte in i en enda affär på väg till och från sjukhuset, men föll dit på apoteket.
Så jag undrar, ni som känner igen er, har en shopping-gen, vilka oväntade ställen finns det där er gen slår till och däckar er? 

Om stalkers och kärlek och minnen

Jag djupdyker i min historia och det är lite omskakande. Nej, det är ingen roman på gång om det. En intervju helt enkelt där en trevlig journalist ville prata med mig om hur det var att bli stalkad av en kvinna som var kär i min man. En historia som ligger i mitt minneslager förstås, men som jag inte så ofta tänker på nu. Men det var obehagligt då.
De frågor jag fick gjorde också så klart att jag började fundera på det liv vi hade ihop, mannen som är far till mina barn och jag. (Se bröllopsbilden)
Kanske är det tiden som lägger en försonande vacker slöja över det jag inte vill minnas.
Men när journalisten frågade om jag blev svartsjuk över vissa kvinnors mer eller mindre påträngande uppvaktning av min man, så kan jag med ett visst lugn svara nej. Jag visste, och vet, alltid att det var vi två som hörde ihop. Vi som träffades av en slump och aldrig glömde varandra.
Sen gör livet en massa saker med en, man går vilse på märkliga stigar och plötsligt vandrar man inte längre hand i hand.
DET är sorgligt.
Men det är livet helt enkelt.
Men att kärleken fanns, och finns, mellan oss det är inget som någonting någonsin kan sudda ut. Hur vi än lever idag.
Må stalkarna också ha fått frid i sina oroliga sinnen.

Poesi och prosecoo, dikter och mingel

Samarbete är grejen i min familj. Igår var jag på release för en ny diktsamling, Vid slocknad måne,  av den italienske poeten Corrado Calabrò. Det vackra blå omslaget antyder att det maritima har en central roll i hans poesi. Havet står för en fysisk förnimmelse av barndomen men är även en mytiskt laddad symbol för människans vilja att nå bortom sina gränser. 

 

Boken är så fint översatt av Elin Swedenmark (dotter) och John Swedenmark (bror) och igår var det release för den på en mysig italiensk bar på söder. Poesi och prosecco.

Snart kommer Calabró till Sverige, då blir det ännu mer minglande och releasande.

 

Releasen igår ägde följdriktigt  rum på ett nytt favoritställe Piccolo Metro på söder. En äkta italiensk vinbar med aperitivo, en massa goda smårätter som tilltugg.

Loppis på Söder och när Zac fick loppor i baken i Calcutta

Det var loppis på min gård och jag blev glad. En del av grannarna där jag bor kastar så fina saker i grovsoprummet. Det här var bättre användning=återanvändning. Sedan gick vi en lång promenad längs vattnet, vännen E och jag, förbi Fotografiska, till Gamla stan. Vi drack underbart Darjeeling på Tehuset Chakana i Gamla stan. Sedan gick vi hem igen.
En  vanlig söndag, fylld av frid.
Nu i kväll såg jag Babel med ett alldeles underbart inslag om indiske författaren Tagore. Så skönt att Babel idag släppte de tramsreportage de haft en tid och i stället gjorde ett så fint folkbildande reportage. Mer sånt tycker jag. Släpp tramset och försöken att skoja till det. Det här var mycket roligare.
Och oj vad jag längtade tillbaka till Calcutta när jag såg reportaget om Tagore. En så märklig indisk stad som jag besökte tillsammans med mina vänner Helen Rundgren och Zac O´Yeah för några år sedan och blev fascinerad. Det var en sådan sällsam blandning av kultur, förfall och framtid.
Men mest minns jag kanske när vi fikade på ett av de mest kända gamla tehusen och Zac fick loppor i byxorna och måste rusa hem till hotellet. Aldrig har jag sett någon lämna ett tehus med sådan fart ...

Jag är lycklig när jag går in i den värld jag skapar

Visst är det jobbigt ibland att skriva. Visst är det så att man undviker skrivbordet och prokrastinerar. Ändå är det så att när jag väl tagit mig fram dit, sätter mig ner och skriver, går in i en annan värld som inte finns, men finns ändå. Då är jag lycklig.
Kanske ersätter skrivandet ibland något annat som saknas i mitt liv. Kanske började jag skriva när jag hade problem i livet och ville skapa ett eget rum där jag hade kontroll.
Vet inte, vet bara att jag älskar att vara i de världar jag hittar på och ibland tycker att de är mer verkliga och roligare än vardagen.