Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!

Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

... och idag valde vi att resa till Uganda

Cykeltur i Kampala Foto: Ellen Swedenmark

E1 droppar in de mest fantastiska bilder från Seychellerna. Hur ska vi matcha det idag, undrade E2 och jag.
Det fick bli en tripp till Uganda. Den gröna staden Kampala. E2 var där i våras och gillade det mycket. Hon älskade kycklingsoppan som ofta serverades också och följde med ut i köket och såg hur de gjorde. Så idag blev det vin från Australien och kycklingsoppa från Uganda. Därefter kanelkaffe och choklad med kanel från Madagaskar.

E1 hade varit ute och fiskat i  tre meter höga vågor, sedan tillreddes fisken hon och F drog upp. Efter det badade de i den lilla poolen som hörde till huset där de bodde, vid stranden till det turkosa havet.
Lite svårt att matcha det. Men jag tycker vi lyckades bra!!

Dessutom hade vi båda tränat idag. Vi gör allt för att motverka gråheten och berättar ofta hur mycket mer sol och ljus det blir varje dag. I hemlighet planerar vi resor till solen båda två. E2 pratar om Senegal. Jag drömmer om öar i solen.

Vad drömmer du om?