The Affair håller oss uppe på nätterna, vilken sträcktittarserie

E2 och jag älskar att se teveserier ihop. Finns inget mer avkopplande än att  krypa ihop i soffan och se 3-4 avsnitt i följd. Sjunka in i en annan värld, ta fika mellan avsnitten. Jo, det rubbar sovvanor men vad sjutton, det är härligt också! E1 och E2 förstår inte hur jag står ut med att titta på Homeland och Downton Abbey med en veckas mellanrum. De väntar tills alla avsnitten finns och maratontittar. Jag njuter rätt mycket också av att vänta en vecka och veta att NU blir det ett nytt avsnitt.
Hur gör ni?

Just nu tittar E2 och jag på The Affair och vi är helt fast. Har ni sett denna serie om en fyrabarnspappa med författardrömmar (Dominic West)  som förälskar sig i en kvinna (Ruth Wilson), och ....
Jag ska inte berätta mer. Men jag älskar den smarta dialogen, att personerna är både onda och goda och gör förvirrande saker. Precis som jag och mina vänner är. I kärlek finns inte mycket logik och förnuft. Men det är så kul hur alla personer växlar i serien, hur ingen är schablonmässig (ja nästan ingen) utan visar olika ansikten i olika situationer.

Se den, vi är inne på andra säsongen och kan bara inte sluta titta.

En detalj som irriterar mig är de hemska opererade läpparna på de kvinnliga huvudpersonerna, anknäbb, finns det något fulare? Varför gör de på detta viset?

På ett djupare plan mår jag inte helt bra av att se hur nära jag på många sätt ligger den övergivna hustrun i karaktärsbeskrivningen, suveränt spelad av Maura Tierney. Det kommer lite för nära ibland.

Men bra är det, oväntat, och med märkliga vändningar.
Det här är dessutom en serie som inte i första hand exploaterar den kvinnliga kroppen i de något för ofta förekommande samlagsskildringarna (nä jag är inte pryd men det kan bli tjatigt att se Dominic klä av sig en gång till). Aldrig har jag sett kameran med sån förtjusning framför allt visa mannens kropp.
En dag på jobbet måste ha varit lite märklig för huvudkaraktären Dominic West, ständigt avklädd och rullande runt i sänghalmen filmad naken  i alla möjliga vinklar.

Ja det finns mycket att säga, jag är inte bara okritisk men jag älskar att se den.
Någon annan som tittar?

Ni ser väl den danska serien Arvingarna?

Måndagkväll och jag väntar ivrigt på den danska serien Arvingarna. Visas i SVT1.

Vad är det med danskarna, suckar vi igen, varför är deras serier så spännande, trovärdiga och bra? Här finns kärlek, svek, familjehemligheter. Allt otroligt välspelat. Snyggt, mångbottnat.
Arvingarna handlar om fyra syskon som försöker få ordning på sina liv efter att deras mamma dött. Maya Ilsøe har skapat serien och Pernilla August är seriens huvudregissör.

Svaret på frågan om de danska seriernas framgångar (allt från Matador och framåt) lär vara att de har otroligt genomarbetade manus. De lägger tid och resurser på riktigt bra grundmanus som ju skapar  den där dubbelbottnade trovärdigheten.
Just det där att man inte vet hur det ska gå.
Jag biter på naglarna och säger: Nej Signe skriv inte på!
Man är som tittare med, hela tiden.

Ser ni den serien? Gör det om ni missat den!

De svårartat anorektiska kvinnorna och machomännen i House of Cards

Nu har jag maratonsett första och andra säsongen av House of Cards. Det är en jag-måste-se hur-det-går-serie. Så man ser. Men den är ganska otydlig, intrigtrådarna är hängande här och där och inte särskilt väl hopknutna.
Det är konstiga hopp i handlingen. Ändå ser man.
Många gör det, jag också. Fast det är så otroligt mycket bludder och machosnack och jag grubblar inte ens på hur sant eller ej det kan vara.

Det som retar mig  är att kvinnorna i serien alla verkar lida av svårartad anorexi. Jag skulle tro att deras otroligt tighta klänningar har storlek 34 ungefär. Det finns inte en valk, inte ett uns fett på kvinnorna i denna serie i kroppsåtsmitande fodral gärna filmade lite sådär smalt i silhuett.
De är inte bara  smala, det är ohyggligt magra, allt kroppsfett verkar ha försvunnit.
Har de ens de nedre revbenen kvar eller är allt bortopererat och fettsuget? Är det kriteriet för att en kvinna ska få en roll i House of Cards?
Undrar jag ilsket ....

Lunginflammation stod inte på önskelistan

Just lunginflammation var väl inte det jag just nu önskade mest. Men det fick jag. Klagade till min doktor, nu får det ändå räcka ...
Vissa år är skitår, svarade hon och skrev ut penicillin och en hostmedcin som gör att jag känner det som om mitt huvud sitter i en madrasserad cell.

Men jag blir omhändertagen.

Igår såg Ellen och jag de sista otroligt spännande avsnitten av Breaking Bad. Jag har många olika synpunkter på denna serie, men den är verkligen skickligt dramaturgiskt uppbyggd och faktiskt alltmer spännande ju mer man ser. Och det är alltid lite sorgligt när man ser det allra sista avsnittet.

Idag kommer några andra ompysslare. Men segt är det, det måste jag säga.

Breaking bad en riktig feel bad-serie

Jag ser en feel bad-serie just nu. Breaking bad. Om en fysiklärare som får lungcancer och börjar tillverka droger för att ha råd med behandlingen. En bra illustration  till amerikansk sjukvårdspolitik, för vad gör man om man inte är försäkrad?
Ja inte för man bästa vården, den får man bara med pengar.

Serien är omtalad och uppenbarligen uppskattad. Vi har sett två säsonger nu. Den kanske är bitvis spännande, men den får mig mer att må dåligt. Jag rörs inte av den genuint osympatiske oempatiske huvudpersonen.
Jag kan förvisso se hur man byggt manus efter  dramaturgiska grundprinciper, det är lite kul att titta på hur olika scener planterar de olika personernas karaktärer.
Men jag kan inte säga att jag berörs särskilt, inte upprörs eller roas heller. Jo jag upprörs över hur rasistiskt alla sydamerikaner skildras, bara som grymma, galna och oförsonliga knarklangare. Men annars känner jag hittills att det är en ganska spekulativ serie gjord utan hjärta.
Ska jag fortsätta titta? Eller ge upp.

Orange is the new black - en helt beroendeframkallande smart välskriven serie

På dagarna solar vi, arbetar i trädgården, hugger träd, rensar i slyn. Hårt härligt arbete för att ge oss luft och ljus.
Men på kvällarna har vi de senaste dagarna rymt till ett kvinnofängelse i USA. Sett den nya serien Orange is the new black en amerikansk TV-serie, vars tretton första avsnitt släpptes den 11 juli 2013 i USA på Netflix. Den bästa serie jag sett på hur länge som helst. Fascinerande personer, spännande intrig och en osvikligt smart dialog.
Den är helt beroendeframkallande. Tack och lov ska en andra säsong spelas in.
Orange is the New Black är skapad av Jenji Kohan som också gjorde Weeds och bygger på en självbiografi av Piper Kerman som släpptes 2010 (Kerman avtjänade  femton månader mellan 2004 och 2005)
Du har väl inte missat den? Om du gjort det - lyckans du som har den kvar att avnjuta, se, uppröras över, gripas av.
Netflix släppte alla avsnitt på en gång så man kan frossa, och det gör vi. Binge watching!

Huvudlöst vackert - kläder från Downton Abbey

Det kanske inte är så bra att skriva om en utställning i Stockholm dagen efter det att den stängts? Men inte förrän i lördags såg jag utställningen med kläder från serien Downton Abbey på Hallywylska museet. Jag är inte ensam om att följa serien, kön var lång när dörrarna öppnades den nästa sista dagen.
Jag bara suckar framför kläderna, de är så vackra och välgjorda i alla detaljer. Lustigt nog tänkte jag inte på att några av dockorna saknade huvuden förrän jag tog fram bilderna här hemma, jag såg i fantasin personerna i serien när jag såg deras kläder. Eller jag kanske såg mig själv i fantasin?
Huvudlöst vackert! Var finns de fester där jag får bära något så fint?  Den röda till ex.

Den 8 mars 2013 öppnar utställningen "Under ytan… om det onämnbara vid sekelskiftet 1900". Den tar upp aspekter kring de mer intima sfärerna; underkläder som formar kroppen, synen på skönhet och hälsa, moral och sexualitet. Då ska jag skriva om utställningen direkt när den börjar!

Sherlock Holmes 2 - gääässp!

Nu har vi sett senaste säsongen av Mad Men (sådär kan man väl sammanfatta intrycket). Vi ville se något bra men valde Sherlock Holmes 2, A game of shadows. Den första var okej, tyckte jag.
Men nummer två... så tråkig. Gääässp! Kan någon tycka den är spännande?

Jag tänker att en manusförfattare fått obegripligt mycket pengar för att skriva detta kryptiska axelryckningsmanus. Det ska vara lite sådär charmigt ironiskt antar jag. Men det är bara obegripligt och uselt.
Jag orkade inte ens med slutet för uppriktigt - jag brydde mig inte det minsta om hur det gick!

Johanna blev den första kvinnliga påven

Varför vaknar jag fem på morgonen? Kanske är jag så utvilad, eller kanske är jag uppstressad efter att ha sett upplösningen av Homeland, den spännande teveserien?

Eller är det för att jag läste slutet på en bra bok innan jag somnade sent?

Det är en bok jag missat, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross som är en fantastisk, kanske lite sann, historia om en flicka som brann av lust att lära i ett samhälle där flickor sågs som mindre intelligenta. Hon lärde sig ändå, latin, grekiska, läkekonst, och i trots mot samhället klädde hon ut sig till sin bror när han föll offer för de vilda vikingarna. Sedan tog hon sig ända till Rom med sin klokskap och blev folkets påve. En svindlande historia, den perfekta nöjesläsningen - jag kunde inte släppa den.
Många tankar ger den också när vi vet hur kvinnor än idag drabbas och till och med blir skjutna våldtagna och misshandlade för att de kräver rätt för flickor att lära sig läsa och skriva.

Efter Jan och Olof är det dags för Alva Myrdal

Kan inte teamet bakom Palmefilmerna göra en Alvafilm nu? De skulle vara oerhört intressant!
Nu är det dags för kvinnorna.
Jag har sett serien om Olof Palme - fantastisk. Började igår se serien om Jan Stenbeck. Genomarbetade serier med stora resurser. Men de viktiga kvinnorna då? Finns väl inga, hör jag smygmachomännen muttra. Jo, det finns många.
Ett förslag som jag skulle älska att se en sådan gedigen dokumentär om: Alva Myrdal. Denna respektingivande, mångfacetterade, kloka och vackra kvinna med en långt politiskt liv som minister, ambassadör, som en kvinna så ensam på den positionen bland maktens män.
Jag har faktiskt träffat henne och intervjuat henne. Dels en egen intervju, dels som ett led i en research jag gjorde för dansk teve. Journalisten som med researchen i bakhuvudet skulle intervjua Alva var förresten så nervös för mötet med henne att hon lovade sig själv en riktigt dyr blus hon önskade sig om hon bara vågade ta hissen upp till Alvas våning i Gamla stan och genomföra intervjun. Så respektingivande tyckte hon att Alva var. Det var hon - men vänlig också.

Homeland - Nagelbitarserie

Vi ser Homeland, Ellen och jag. Första säsongen. Jag har aldrig sett en så nagelbitande serie. Visste ingenting om den när vi började se. Nu är jag så fast. I varje avsnitt tänker jag: Men hur ska de toppa detta? De lyckas. Jag har inga naglar kvar.
Inget är förutsägbart. Det händer inte massor av våldsamma saker men det finns en intensiv spänning i varje scen, varje avsnitt.
Och skådespelarna är utmärkta.
Om ni inte redan sett... SE!
Och Ellen: Kom hem, jag bara måste få se nästa avsnitt! Trodde ingenting kunde vara bättre än Mad Men eller Downton Abbey. Men Homeland är det.
Jag vill gärna veta: Vad tycker du?

Mad Men dränkt i whiskyreklam

Jag har verkligen väntat på att Mad Men skulle börja igen. I kväll såg vi två avsnitt, men det var faktiskt ganska outhärdligt. Inte serien - men hur den i Kanal Nio dränks i reklam, mest av allt whiskyreklam. Jag vet inte hur många avbrott det var för reklam, men det var outhärdligt många.
Vi hade en diskussion innan om man skulle vänta och se serien på DVD utan reklam. Nu har jag bestämt mig. Jag vill inte se avsnitten upphackade till pyttipanna smaksatta med dålig whisky. Dessutom avskyr jag spritreklam i teve. Ja, jag avskyr reklamavbrott över huvudtaget.
Så tack, men nej tack nian, den groggen säger jag nej till.