Vi fixade balkongen i solen och firade med jordgubbar och saft

För fint väder idag för arbete.
Men inga lämpliga båtar gick till ön så jag blev kvar i stan. Nackdelen med ö, med bristande bilinnehav också förresten.
Men Lille M och jag hade en plan. Vi ville fixa balkongen.
Det blev bra.
Först sopade och städade vi. Vi hämtade våra rödvita mattor från källaren (loppisfynd) och tyg vi brukar sätta runt balkongen (jättedyrt specialbetällt)  för att inte alla ska se rakt in på oss.
Lite privatliv vill vi ha på vår balkong.
Jag tycker det är konstigt med glasrutor på balkongen. Vem vill sitta som i en liten genomskinlig låda?


Vi flyttade ut alla våra kryddväxter (hoppas de överlever) och satte blommor i krukor och lådor.
Sedan åt vi jordgubbar och drack saft på nyfixad balkong. Lille M invigde sitt nya röda minitält. Lagom för mindre personer.
Man kan ha det bra i stan också minsann.
Och balkongen förtjänar lite omvårdnad.
Där står två gamla pallar som jag blivit uppmanad av närstående att slänga, men det är ju farfar Axel som gjort den ena, och morbror Fredrik gjorde den andra. Båda är döda sedan evigheters evighet tillbaka, men pallarna lever.
Tror allt att lille M och jag ska måla dem en annan dag.
Nu ska jag skaffa en liten låda för kuddar och plädar. Sätta ut mer blommor så klart. Sedan blir det riktigt fint! Eller vad tycker ni?

Vi vet att solen kommer och sommaren väntar runt hörnet, vi är beredda

Kurar i kylan och väntar på vår. Huttrar i vårkappan och glömde vantar så händerna är iskalla när jag kommer in. Fryser på natten och tar extrafilt.
Låg häromnatten och stirrade ut på månen som var så full. Det var vackert.
Idag skulle vi städa gården och ha vårfest i min förening men jag frös och huttrade. Hämtade lille M för att vi skulle kunna vara med lite i alla fall men då började det hagla och av loppisen och den varma korven blev intet. Från Nice berättar vännen E att hon går omkring i solen i sandaler.

Men vi ger inte upp, lille M och jag. Idag har vi planerat kryddväxter som vi ska ha med oss sedan till sommarön som hägrar i en fjärran sol. Dit längtar vi.

Titta vad fint det blev med våra kryddor och skyltarna som lille M gjorde.
Aldrig aldrig aldrig ger vi upp, lille M och jag. Vi vet att solen kommer och att sommaren väntar runt hörnet.

tar.

Barnbarnsvecka i sandalväder med liten pirat i solen

Har jag varit riktigt lat, tycker ni? Jo minsann jag har levt en vecka i nästan total internetskugga. Faktiskt inte skönt utan irriterande som ett kliande myggbett att inte kunna komma in i mail, mess, blogg med mera. Behövs nog en längre avvänjning. Som kanske vore nyttig men inte lockar mig.

Men här ska inte klagas! Jag har varit på en fantastisk barnbarnsvecka med en kompis och varsitt barnbarn på Teneriffa.
Sol!!! Jag saknar det så i Sverige.
Sandalväder. Vattengympa för oss när de små var på Bamseklubb och intensivt umgänge för mig dygnet runt med världens bäste lille pirat som jag fick låna med mig en vecka, rekommenderas varmt.
Jag trodde jag skulle läsa och skriva på kvällarna. Det gjorde jag inte. Vi somnade samtidigt med de kapitelböcker vi tagit med, alldeles slut av sol och lek och mat hela dagarna. En avkopplande vecka  med en liten ljuvlig älskad människa som upptäcker världen, kan inte vara bättre.

Inte blev jag en kvinna som lugnt betraktar sitt liv i backspegeln

Det är märkligt. Mitt humör är berg-och-dalbana. Ena dagen hoppfull. Nästa dag  svartsynt. Måste jag bli så gammal som jag nu är för att inse hur jag skiftar i min syn på allt, mig själv, mina möjligheter. Borde jag inte vara en lugn och stillsam kvinna nu som hittat sig själv och med upphöjt lugn  betraktar sitt liv i backspegeln?

Nä, jag kan tala om att jag är precis likadan som jag alltid varit. Lika ömsom  glad och ledsen, med samma dalar, och höjder, med samma tro på mig själv som nästa dag förbyts i något helt annat. Men med en för det mesta hoppfull syn på allt roligt som ska hända.

Kanske alla är så. Kanske är det något bra.
Tänker det när lille M kommer med en kasse fullastad med saker och föreslår att vi ska uppträda tillsammans på hans föräldrars bröllop i dräkter vi ska sy av en en svart guldbroderad kaftan jag har, vi ska ha sköldar framför oss, sminka oss, ha fantastiska rosa glittervantar och tillsammans ska vi sjunga låten "Pappa". Håll med om att ni skulle vilja uppleva detta?

Jag sörjer över att jag inte kan sjunga en ton rätt, annars skulle jag inte tveka.  Och jag tänker  att det är väl bra då att jag är upp och ner och barnslig, att jag är sån att en femåring bjuder in mig i sina fantastiska upptåg.
Eller?

Han slådde, gådde och fådde ... barns alldeles underbara språklogik

Skolans svarta tavla intill anslagstavla med gamla bilder. M i tvåårsåldern med mig t ex

Jag vet inte om ni följer Språkpoliserna på Facebook? Ibland överpetiga kommentarer, ibland väldigt roliga diskussioner om språkliga frågor. Jag hade en liten tråd häromveckan.
M, som nu är fem, pratar väldigt bra och har ett överdådigt ordförråd.
Plötsligt börjar han säga: gådde, fådde, slådde i stället för gick, fick, slog. Jag blir så fascinerad av att hans språkhjärna hittar de logiska böjningarna. Klart slå slådde, gå gådde, få fådde och så vidare är så mycket mer logiska former. Så lustigt att han plockar upp och använder det. Någon i tråden skrev att det är typiskt för just den åldern att plocka upp logiken i språket och använda den. Visst är det alldeles underbart och fascinerande?
Om jag rättar honom?
Nä det behövs verkligen inte. En vacker dag har han hittat de "rätta" formerna igen. Vi pratar mycket om ord när vi läser till exempel. Och vi är båda lärare i en påhittad skola med många skolbarn som vi undervisar. Han har skolbarnen i sitt huvud, säger han. Vi har en tavla där vi skriver upp deras läxor och vi läser högt för dem tillsammans. Det står till och med på min ytterdörr. Evas och M:s skola.

När det gäller barn är min princip att leka med språket, läsa mycket, skriva mycket, ha kul med orden och bokstäverna i stället för att komma med petiga påpekanden. Bättre att han leker sig fram till det som är korrekt så småningom. De gör han. Just nu är det femåringslogiken som gäller. Snart är det något annat och jag njuter hur han leker sig fram.

Det började som en dröm om en bok, nu är det verklighet

Finaste snittarna någonsin!

Casper och Kevin, författare, illustratörer och festfixare

Nu har vi haft release på boken Högt tempo som Bredsands bästa femma med hjälp av mig och Annica skrivit.
Releasen ägde rum på badstranden Fläsian (min barndoms strand). Självklart hade dessa underbara barn tillsammans med sina lika fantastiska lärare  gjort en häftig release. Aldrig någonsin har jag sett så fina snittar - kolla bilden! Och aldrig hört sådana fina tal. Barnen höll talen så klart, fina, kloka och genomtänkta. Föräldrar var där och andra som stöttat projektet. Monika Westin från Kulturskolan i Sundsvall, en härlig eldsjäl, skålade i äppeldryck med barn och föräldrar och Sara från Förlag 404 som hjälpt till med tryck mm.

Nu finns boken. Det som började hos barnen som en dröm är nu verklighet. De berättade i sina tal hur de lärt sig hur mycket arbete som ligger bakom en text, en färdig bok. Hur man måste tänka igenom allt och förbereda sig. Jag lovar att varje barn i klassen känner igen egna stycken och formuleringar i boken även om Annica och jag bakat ihop den till en helhet. Och det har verkligen arbetet med detta projekt.
Tillsammans.
Killar, tjejer, barn med olika bakgrund - de har haft ett gemensamt mål och strävat mot det med all sin energi och uppfinningsrikedom, ledda av Johan, sin klassföreståndare och Annica och mig.  Nu slutar de femman. Nästa år är de Bredsands bästa sexa. Jag tror att de här barnen kommer att fortsätta läsa och skriva och att de ser på böcker och skapande med nya ögon.

Boken säljs på

Vängåvans Bok & Papper AB

En riktig bokhandel - i Stenstan sedan 1840

Storgatan 22, Box 893, 851 24 Sundsvall

Tfn 060 150475, 070 6734760,
och kan också beställas från lärare Johan på denna maildress: johan.karlsson@skola.sundsvall.se

Milton var så klart med på releasen

Idag är det snälldagen

Idag vaknar jag och tänker på hur viktigt ordet snäll blivit för mig. När jag var ung var snäll ingen egenskap jag satte på förstaplats i val av män. Farlig var snarare ordet. Tuff, egensinnig.
Men man lär sig genom livet och nu är snällhet en egenskap hos vänner och eventuellt också män som jag verkligen uppskattar.
Snällhet är inte menlöshet.
Det är inte snällt att utplåna sig själv och bli dörrmatta, det är inte så jag tänker.
Men just den hjärtats generositet som finns, värmen som sprider sig. Någon som inte är missunnsam.
Jag skäms när jag låter elakheter trilla ur min mun, så lätt det är att döma, att avfärda någon ironiskt. Att lite slappt hänga med i skitprat.
Varje gång jag gör det biter jag mig i tungan och tänker: Sluta! Sluta döma, sluta hänga på elaka kommentarer. Du krymper av det.

Idag är snälldagen, tänker jag när jag vaknar efter en lång natts god sömn.
Idag och alla dagar.

Och idag har jag mitt Skrivrum med mina kloka underbara skrivkompisar. och jag får en sovkompis i natt. Gissa vem? Just det: Milton. "Får jag sova övär ås dig från milton" stod det i ett mess från honom.

Måndag och idag har livet snurrat fort

Idag har livet snurrat fort. Först var det lugnt. Vi var på Fjärilshuset i Haga, jag Emil, Milton och lilla Edith.
Galet dyrt, tycker jag, med 150 kronor för vuxen och 70 för en femåring. Vilka familjer har råd med det? Dessutom vill man fika och det är inte heller precis billigt.
Det är fint att gå runt på museet i regnskogar och bland fjärilar, fast idag var det ganska få. Vithajar och fiskar fanns det också.
Vid utgången snubblar man rakt in i en stor leksaksshop, det är som godis vid kassan i mataffären. Vill ha! Tveksamt många vapenleksaker tyckte jag, till slut blev det piratpennor.

Emil och Milton drog iväg på hans livs första fotbollsträning (Hammarby) och Edith stannade hos mig.
Tänk att ett antal plastbunkar med lock kan vara så kul för en ettåring. Jag indoktrinerar henne med fransk musik när hon är här, precis som jag en gång gjorde med Milton. Det verkar hon gilla. Hon blir lugn och glad av den, precis som jag blir. (Jag har en lista med mina franska favoriter på Spotify).

Medan allt detta hände bestämdes det på dotter  E1:s arbetsplats att hon skulle dra iväg snabbt - idag - till Sicilien för att bevaka flyktingkatastrofen.
Ett svårt och tungt uppdrag.
Men E1 har sedan många år följt med i vad som händer i flyktingfrågan, dessutom pratar hon flytande italienska. Det är klart att hon är så rätt person att göra detta.
Men mina tankar är med henne.

Det är en så overkligt grym situation att skildra och möta.

Välkommen, fira påsk med oss, så här gör vi

Assistentens far syns på tavlan under pilen som Romeo tillsammans med Julia, Frida Hallgren, bild Stina Eidem

Assistentens påskpresent, hela världen i sin hand

Med min assistent Milton förbereder jag nu familjens påskmiddag. Oj vilken ordning säger jag bara. Vi har pilar som pekar in vilken väg gästerna ska gå. På pilarna står det välkommen. Sen finns anvisningar om var gästerna ska sitta och dessutom har vi gömt paket till alla deltagare. Assistenten själv vet inte att han ska få leta efter det ägg påskharen gömt här till honom.

Nu ska vi göra placeringskort till alla. Vid varje tallrik ska ligga ett chokladägg i fint papper, han är bekymrad eftersom hans pappa inte vill att han ska ta godis idag.
Det blir svårt. Men vi har döpt om äggen till dessertägg för att vara på den säkra sidan.

Två påskkäringar som vill vara anonyma

Vad tycker du om Paddington- filmen? Bra. Men väldigt läskig

– Milton, vad tycker du om Paddington-filmen?
– Bra.  Men väldigt läskig
– Vad är läskigt?
– Den onda kvinnan, viskar Milton och vill inte ens minnas henne.
– Varför är hon läskig?
– Hon försöker ta Paddington och sätta honom i en bur
– Vad var bra i filmen?
– Att han blev räddad. Och att han fick en snäll familj
– Nu har du sett filmen en gång, vill du se den en gång till?
– När jag har blivit 8 år.
– Tycker du femåringar ska se filmen?
– Naej vi såg den ju när jag blev fem och då var den för läskig

Vi såg Paddington på Miltons femårsdag och oj vad vi hade längtat. Vi går ofta på bio. Men han blev faktiskt skräckslagen och ville nog egentligen gå så fort den onda kvinnan (=Nicole Kidman) kom in i handlingen. Då förstod han  inte att hon ville döda och stoppa upp Paddington, (och det vet han inte nu heller) han trodde bara att hon ville sätta honom i en bur. Jag valde ändå att stanna kvar på filmen med Milton i knät. Vi höll för ögonen när onda kvinnan kom.
Milton uppfattade, genom att vi stannade, att hon fick ett straff och inte lyckades med sin onda plan och framför allt att den lille flyktingen undan vulkanens fasor, den föräldralöse Paddington fick ett gott hem i London.
Säkert en underbar film för barn som är från sju år, det är åldersgränsen egentligen. Jag såg flera små barn på föreställningen som likt Milton hoppade upp i knät på medföljande vuxen.

Mitt liv en alldeles vanlig söndag i januari

Interiör från mitt liv i bloggen och sanna texter om detsamma från mitt kylskåp

Söndag. Stilla dag. Jag tränade på förmiddagen på mitt gym med vännen K. Så härligt att komma igång igen efter allt krångel med axeln. Efteråt kaffe på Johan Nyström - otroligt gott kaffe och en chokladbit av bästa märke som belöning. Ska man lyxa så ska det verkligen vara lyx, som K säger.

Här hemma frostar jag av frysen och gör pannkakssmet i väntan på bästa minivännen M som ska sova hos mig. Innehållet i frysen står i påsar på balkongen. Känner mig husmoderlig. Det gör jag inte så ofta.
"Eva", sa Milton till mig igår. "Jag tänker på att varje gång tomten kommit så har farfar varit ute."
Mer sa han inte. Men tänker, det gör han.

Snart ska jag berätta mer för er om filmen och böckerna om Paddington. Vi såg filmen nyligen. Milton blev skräckslagen. Han anser att åldersgränsen bör vara 10 år. Mer om det senare. Nu kommer han snart den lille.

Vad ska jag säga när han inser att tomten inte finns, att jag lurade honom?

Jul och helger är över och jag längtar efter struktur, tomma anteckningsböcker att fylla, tid för mitt manus.
Idag var sista rycket. Vi hade julgransplundring. Så kul! Först var allting väldigt noga, alla kulor ska ner i speciella lådor, juldukarna i en särskild kasse, allt stuvas på en hylla i källaren. Den lille var  entusiastisk inför ordningen.
Jag hade antytt att det kunde vara så att det växte godis i julgranar och att det också var plundringen , att man hittade saker ...
I Muminkulorna som är delbara fanns det fullt med godis. Hans ögon var vitt uppspärrade, det var otroligt, tyckte han.
Under granen hade jag ställt en rad pyttesmå planteringskrukor med kinderägg i. Det såg ut som små svampar som växte upp ur julgransmattan. Den lilles lycka när han såg det.
– Man skulle kunna tro att en människa gjort det! sa han. Men kastade inte minsta misstänksamma blick mot människan.
– Javisst! sa jag. Vilka fina svampar.

Men nu har jag det på mitt samvete. Vi luras ju. Det är samma med tomten. Han tror bergfast. Visst är det säkert att han bor på Nordpolen, sa han och ögon tindrade när tomten kom.
Annars är han inte alls en liten en man lurar. Han är korrekt och vill veta. Nu undrar jag vad han ska säga när han inser att vi rakt av lurade honom om än i bästa välmening? Det brukar ju ordna sig ... jag har lurat tre barn tidigare, men lite orolig är jag över reaktionen.

Stjärngosse kan man vara om man själv väljer det

Lucia idag. Vaknade med min lille glade stjärngosse.
Mindes som alltid denna dag den hemske magistern i trean som tvingade mig att vara stjärngosse.
Jag hade klippt håret ganska kort (efter denna händelse skedde en sådan klippning never more) och påbud utgick från magistern att Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar.
Jag grät, jag led, jag tjatade om att slippa. Ingen brydde sig om vad ett barn tyckte på den tiden. Jag tvingades in i ledet av stjärngossar.
Magisterns ord var lag.
Härligt nu när alla barn får vara precis det de vill!

Protest mot den snuttifierade tidsandan som inte vill ta sig tid, bara skynda

Stilla lördagsmorgon med kaffe och morgontidning i sängen. Jag läste en otroligt spännande brevväxling mellan Eva Beckman och Richard Ford i DN. Mycket att begrunda om skrivande! Många tankar jag vill spinna vidare på.
Först fick jag impulsen att lägga tidningen åt sida, intressant, jag läser sen ... Jag är rädd för att jag gripits av tidsandan, den snuttifierade, den snabba, den som inte tar sig tid. Om jag har något så är det väl tid! Så jag läste och njöt.

Nu ska jag iväg och hämta min bästa kompis i hela världen.
– Du får inte dricka kaffe med mina föräldrar när du kommer, sa han. Vi går direkt.
Vi ska till Hemliga Kaféet. Bokslukaren med barnböcker vid Mariatorget. Äta goda kakor och läsa böcker. Sedan vet jag inte riktigt. Vi låter dagen flyta. Jag hittade en leksaksspis i grovsoprummet. Kanske lagar vi något gott på den?

Vilken bra start på en mysig helg. Hoppas ni haft det lika fint vid uppvaknandet denna gråmulna men härliga lördag.
Vad gör du?

När min lilla ängel fick spöka

En liten röst i min telefon: Vill du hämta mig idag och får jag sova över?
Min älskling. Mina favoritdagar.

Idag var vi på Livrustkammaren, erkännas bör att jag aldrig varit där tidigare. Men vi läser ofta böckerna om spöket Laban, den lille och jag. Nu såg jag att de hade en Laban-utställning. Så vi drog dit.
Det var iskallt ute idag så vi gick först till Chokladkoppen i gamla stan. Gamla stan är för mig på något sätt varm choklad med vispgrädde och kanelbulle. Var jag nu fått det ifrån.

Utställningen började så bra, man, det vill säga mitt lilla spöke, fick låna en spökdräkt och klä ut sig till Laban med kedja och allt. Det är märkligt hur väl de håller, Laban-böckerna. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken om när Labans pappa fick olika färgsjukor och Laban och Bus måste spöka i hans ställe.

Idag är det Det Totala Lättsinnets Dag

Idag är det totala lättsinnets dag. Först ska jag fika med exmannen. Därefter lunch med vännen A. Vi är båda så trötta på att laga mat att vi bunkrar våra goda lunch på Picard och värmer i mikron. Häpnadsväckande nog blir det jättegott. Vi hade planerat ett glas vin till, men jag knaprar så mycket Alvedon för att jag har så ont i armen (ja tyvärr, det släpper inte) att jag måste avstå från vin.

Kanske lika bra för sedan ska jag hämta Milton på hans dagis, det har han bestämt. Han har också bestämt att han ska sova här.
Vi har en ny bok av Johanna Westman: Vi gör efterrätt
Den ska vi läsa från pärm till pärm för att sedan bestämma vilken efterrätt vi ska laga till eller vad vi ska baka.
Hon skriver trevligt och har bra recept, i somras ägnade vi mycket tid åt hennes spel Kakjakten. Testa det! Drömmarna är drömgoda.

Nu ska vi ut på äventyr, bara så att ni vet

Nyvakna

Hemma igen! Jag saknar Milton när jag åker iväg så igår kom han över och stannade kvar.
Vi planerade för mysfrukost i sängen på nya frukostbrickan.
– Åh är det tio timmar kvar till frukost, suckade han innan han försökte somna.
Sen blev det äntligen morgon.
Mysfrukost.
Äggskal i sängen. Nybakade chokladcroissanter. Smulor.
Vad gör det.
Nu ska vi ut på äventyr, bara så ni vet. Sen planerar vi att baka Pollykakor.

Smultrondagar och kvällsskräck

Bara glädje när Milton och jag plockar årets första smultronstrå

Det är väl vädret som gör mig lite dyster. Att man alltid ska vänta sig strålande sol bara för att almanackan säger sommar. Jag hade också så magiska dagar ensam med Milton på ön att när han åkte på semester med föräldrarna blev det tomt.

Jag är inte van vid att det är tomt i det lilla röda huset. Jag kände lite sorg och mycket ensamhet men försökte tänka på sonens kloka ord om att acceptera det jag känner utan att döma mig själv.
Så jag fixade den godaste lilla silltallrik, tog en öl och en snaps och såg en fotbollsmatch. Detta är nog en unik händelse i mitt liv men jag hade litet kul i min ensamhet. Det kändes bra.

Väldigt bra - ända tills en mus  pilade över golvet. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är så fruktansvärt äckligt. Dom är ju söta, mamma, säger döttrarna. Det är som om jag skulle säga till dem att kackerlackor (deras fasa) är mysiga små djur.

Jag satt stel som i en serieteckning några sekunder, skrek inte. Men sedan reste jag mig. Stängde bestämt dörren men hela min goda stämning försvann. Jag kröp ihop i min säng och läste en fantastiskt bra bok, mer om den sedan.
Jag somnade. Vaknade till grått tungt väder. Sorgmodig stämning.

Bestämde mig för att det inte är ett tvång att stanna utan att det ska vara en glädje.
Tog morgonbåten till stan, till den musfria lägenheten. Det var varmt och välkomnande. Jag träffade fina vännen Ev. och vi pratade och pratade. Det kändes så bra.
Jag är glad att jag åkte in. Och  att jag har två fina ställen att vara på.