Varför väljer LO konflikträdde Kålle som aldrig syns i debatten

Varför i fridens namn skulle Kålle,  den man som lett ABF in i den stora tystnaden, som varit så stum i all debatt - och som var så frånvarande i de konflikter på förbundet som ännu smärtar mig att tänka på - varför skulle han bli den ordförande LO skulle satsa på? 
Jag kan bara inte förstå det.

När någon framställs i media som snäll och jovialisk finns kanske en baksida, till exempel rädsla för konflikter och oförmåga att ta tag i svåra situationer.
Det tänker jag på när jag med stigande häpnad sett att man lanserar Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle som LO-ordförande. Dels ogillar jag att två metallare ska leda arbetarrörelsen, det räcker med Stefan Löfven från Metall. Dels har jag arbetat på ABFs förbundsexpedition som chefredaktör för Fönstret  med Kålle som ordförande i flera år och det var inte muntert.
Det var svåra personalkonflikter och var fanns ordföranden? På Metall, utan kontakt, onåbar, i stället för att vara den samlande kraften på förbundet där han var ordförande. Människor blev ganska brutalt sparkade, Kålle syntes inte till, han skickade fram springpojkarna. Jag slutade efter många år på ABF, Kålle kom inte ens och sa tack och hej.

Det är allvarligt nog, men i detta sammanhang är det kanske viktigare att ABF under hans ledning blivit en tyst och passiv organisation. Inte på lokalnivå, där finns brinnande folkbildare/eldsjälar. Men när hörde ni senast ett ord från ABF-ordföranden i kulturdebatten? Tycker han något i  tidens brännande kulturpolitiska frågor? Är ABF under hans ledning en spjutspets i debatten? 

Är det någon som vet vad Kålle tycker i en enda kulturpolitisk fråga? Nej på förbundsnivån är det  tyst och fegt och märkligt konturlöst. ABF har inte funnits i debatten sedan Bengt Göransson var ordförande, det var länge sedan. ABF lokalt, ja där händer det något.
Centralt är det som en stor våt hand ligger över debatten. Så blir det med en konflikträdd ordförande, tror jag.

Uppenbarligen pågår debatt om detta, det kan man läsa i LO:s Arbetet. Vad som händer får vi se om en vecka.

Jag längtar efter politiker som sätter vi och vårt framför mig och mitt.

Läs Bengt Göranssons kloka tankar: "Och då finner jag – mitt i sorgen – att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden. De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här och nu. "


 Bengt Göransson är min favoritpolitiker. Intellektuell spänst, nyfikenhet, hederlighet och genuint kulturintresse präglar denne folkbildare. Varför finns det inte fler sådana politiker i s?
Jag hade förmånen att arbeta på Fönstret under den tid han var ordförande för ABF -  en kulturintresserad engagerad ABF-ordförande som såg folkbildningens vikt som mer betydelsefull än sin egen karriär. Efter Bengt Göranssons avgång som ABF-ordförande följde en sorglig räcka av av SAP och LO tillsatta politruker som inte alls står för den djupa bildning och samhällssyn som Bengt Göransson företräder. Han var den sanne folkbildaren på posten, en som inte satte sin egen karriär före folkbildningen som det sedan alltför ofta blivit. Med sorg i hjärtat såg och ser jag hur de som skulle föra folkbildningen framåt,  förbundssekreterare och ordförande, mer sneglar åt poster som ministrar, LO-ordförande eller s-partisekreterare.
Det har också lett till att ABF idag på förbundsnivå är en fullständigt osynlig och betydelselös organisation. (Däremot vill jag betona att det finns fantastiska avdelningar som är spjutspetsar för kultur och debatt som Stockholm, Göteborg och många andra.)
Så det är så sant det Bengt säger i den artikel ni bara måste läsa och vars slutord jag citerar här ovanför. 
Läs hans analys här.
Jag längtar efter politiker som  sätter  vi och vårt framför mig och mitt.

Vi kan, vi vill, vi törs: Gamla kvinnosånger i ny tappning

Gunnar Edander är en man fylld av musik och entusiasm, han har gjort musik vi alla då och då sjunger sedan länge.
Sånger om kvinnor blev belönad med en Grammis 1972. Den finns med på CD-n ÅÅÅ tjejer (MNWCD 250) som innehåller sånger från fyra LP-skivor (Sånger om kvinnor, Kärleksföreställningen, Jösses flickor och Fabriksflickorna.
Idag på min mail kommer ett roligt tips från honom. MNW fyller 40 år och det firar de med att återutge 10 klassiska LP som CD och 5 även som som LP(!) Bl. a. Sånger om kvinnor i original! från 1971. Som bonus får man några spår från Jösses flickor: Befrielsen är nära, När jag går i graven, Vi står på varsin barrikad, Jag vill inte suddas ut, När vi kommer ut det här, Den tomma livmodern och Tusen systrar. Det är kul, den släpps idag!

MNW släpper samtidigt en ny CD, Retur från Waxholm, med unga artister som sjunger klassiska progglåtar. Den vill jag ha! Bland annat sjunger Annika "Säkert" Norlin: Jag vill inte suddas ut, en av mina favoritsånger!

På min gamla arbetsplats blev det allt tystare, till slut kunde man bara viska

Inte förrän jag slutade insåg jag riktigt hur tungt det varit att alltid vara så på, att alltid tycka så mycket och ha synpunkter på allting som det var på min förra arbetsplats. Jag slutade och började andas igen. Mina åsikter var mina. Tycker gör jag hela tiden, som ni märkt. Men jag bestämmer själv.
Min bror, han har skrivit ledare i hela sitt vuxna liv, fantastiska kloka ledare om diverse politiska spörsmål. Trots att han skrev för ganska små tidningar i norra Sverige var han en av de mest citerade ledarskribenterna. Men hur orkar du? frågade jag ofta. Hur orkar du ha synpunkter varje dag, på allting?

Min situation var inte så dramatiskt tuff, men nog måste jag ha en massa åsikter hela tiden, dessutom släpade jag omkring en hel organisation på ryggen. I början var det lätt att vara språkrör för folkbildningen. På den entusiastiska kampfyllda tiden. Men andra vindar började blåsa och politruker tog över bestämmandet. Folkbildarna tystnade, folk avskedades, det blev svårt att andas, det var inte så roligt längre. Debatten just på den arbetsplatsen tystnade, vi viskade i stället för att ropa och jag slutade och flera med mig. Det har inte blivit bättre sedan dess, snarare värre har jag förstått.

Ett litet PS bara - organisationen jag talar om är fylld av besjälade folkbildare i hela landet - men jag undrar varför man har en förbundsexpedition. Skicka ut pengarna till de vitala lokala avdelningarna i stället! Där behövs de! Sedär - nu tyckte jag igen!