Nej jag lovar, det var ingen spökbuss

Fortsättning följer på gårdagens solskenshistoria: Jag var bara trygg igår i den röda bussen. Och när jag skrev om det på Facebook blev så många glada. Men plötsligt kom två inlägg. Vännen Gunnar skrev: Början på en skräckfilm  och fina syster Kerstin skrev: Du får inte åka buss i kväll tänk om det är en spökbuss 
Märkligt med fantasi eller hur, vad som triggar den. Jag är så ofta skräckslagen och har många tankar jag inte vill ha, som jag försöker bearbeta.
Men just igår var jag trygg, den varma röda bussen ... men jag kan så klart se precis det Gunnar och Kerstin pratar om: Bussen som kör vidare, som inte stannar vid min port ... och så vidare.
Jag är glad att jag kände tillit igår och tänker att  bussen i trafiken signalerar gemenskap, det kollektiva jag älskar.
I en bil hade jag ju aldrig klivit in, inte i en taxi heller.
Åh jag vill känna tillit och trygghet i min stad.

Vågar jag titta på Låt den rätte komma in?

Jag är en person som på vissa sätt är modig, ja oförvägen till och med. Men jag är samtidigt ruskigt lättskrämd och vanvettigt rädd för läskiga saker. Nu står jag i valet och kvalet, ska jag se Låt den rätte komma in ikväll? Kommer jag överhuvudtaget att kunna sova sedan jag sett den? Jag får kika med ena ögat, lite försiktigt, med en kudde i beredskap att sätta framför ansiktet och se om jag klarar det. Döttrarna brukar varna: Titta INTE nu mamma! Men de är på fest ikväll så jag får sitta ensam med min kudde i beredskap. Jag tänker i alla fall börja titta....

När rädslan tar över och krymper mina yttre och inre landskap

De gånger jag inte tycker om mig själv är verkligen när jag låter den rädsla jag - och alla antar jag? - har inom mig ta över. Då blir landskapen hotfulla, verkligheten inte inbjudande, människorna ovänliga. Rädslan krymper både de inre och yttre landskapen för mig. Ibland känner jag inte ens igen rädslans fula tryne, jag blir bara kantig och missmodig. Låter mig påverkas av yttre faktorer, drar en allt trängre cirkel omkring mig som inte får överträdas. Inne i den cirkeln får jag ingen luft och utan luft blir blir allt fult och dystert.
Vet inte varifrån den kommer, rädslan. Men det är skönt när det där greppet släpper igen, när jag kan andas lugnt och frimodigt se mig omkring och möta öppna blickar och leenden där rädslan lät mig se dolda avsikter och misstänksamhet.
Tillitsfull känner jag mig när rädslan släpper. Tillitsfull vill jag vara. Möt min blick, ni ser att jag är glad idag eller hur?

Nu ar jag i Singapore darfor att jag overvann mina radslor

Kara vanner jag forsvinner inte! Just nu star jag pa flygplatsen i Singapore, det ar tidig morgon. Jag har flugit hela natten, pirret gick over nar jag kom till Arlanda. Da tankte jag bara pa att snart ar jag hos Ellen i Vietnam --- ni ser att det gar att blogga, dock utan prickar over bokstaverna! Jag har tillbringat natten med Colette, sett filmatiseringen av henns bok Cheri som fick mig att kanna ett uns av vemod over handelser i mitt eget liv.

Ibland tanker jag pa mina radslor, hur de begransar ens varld, hur nyttigt det ar att bekampa dem... annars hade jag inte varit i Singapore nu for forsta gangen i mitt liv!

Snart åker jag - jag tror på vietnameserna som säger att det aldrig kommer två tyfoner i rad

Jag inser att jag åker på torsdag morgon. Det är nedräkning med andra ord. Jag är inte den som bara förtränger resan och kastar ner några plagg i sista minuten. Jag är flygrädd, därför måste jag vara systematisk, kolla pass, pengar, biljetter hundra gånger. Igår hämtade jag mitt visum på ambassaden och konstaterade att det är den fjärde visumstämpeln till Vietnam bara i detta pass.
Just nu har jag den angenäma funderingen på vad jag ska sy upp för kläder. Jag brukar packa minimalt till Vietnam och sy upp de kläder, tunna, jag vill ha där. Plus ett och annat favoritplagg. Det finns en gammal favortiklänning sedan år tillbaka och ett par perfekta byxor som jag alltid syr upp.
Jag försöker koncentrera mig på att tänka just de härliga tankarna och inte låta stressen ta över.
Mest tänker jag på hur härligt det ska bli att sitta på Ha An och äta frukost med Ellen.
Tyfonen? kanske någon undrar. Den kom och gick. Vietnameserna säger lugnt till Ellen att det aldrig kommer två tyfoner i rad. Jag bestämmer mig för att tro på det.

Hur ska man uttrycka all denna längtan: Följ ditt hjärta

Jag minns en gång när jag kom hem från en tid i Frankrike. Mina föräldrar väntade på mig. De var i sommarstugan på Alnön och ville jag skulle komma dit. Men jag mellanlandade i lägenheten i stan en dag först. Pappa blev så fruktansvärt arg på mig och jag fattade ingenting. Jag var ju i Sundsvall, var det inte bra? Jo, jag var hemma men jag valde att inte komma till dem direkt. Vaddå? tyckte jag?
Idag förstår jag. Denna längtan. Jag hade varit så uppe i allt som hände mig, visst längtade jag efter min familj, samtidigt var livet så fullt av upplevelser. Jag förstod inte deras längtan och oro. Inte förrän jag själv fick barn. Hur man vill ha dem omkring sig, hur man längtar så efter dem, oroar sig. Min pappas ilska var just det, han hade längtat så, oroat sig så. Hur skulle han uttrycka alla dessa känslor?
Jag började resa tidigt. Klart mina barn gör det också. Klart jag är glad att de reser - men jag längtar så fruktansvärt efter dem och oroar mig så. Min värsta jul är när sonen var i Australien, för långt borta, och som jag längtade efter äldsta dottern när hon var i Paris, för länge. Och min yngsta - först Vietnam, sen Paris, och nu Sydafrika i vår. Långt borta. För långt borta. Så nära i mina känslor, i mitt hjärta.
Ska tänka på min pappa och inte blir arg när hon kommer hem, inte ta ut all min oro och längtan på små konstiga saker, inte vara så rädd utan bara säga: Jag har längtat så, jag är glad att du är hemma.
Två sidor finns i mig, den ena vill säga: Res inte! Stanna hemma! Den andra säger: Res, gör som jag, upplev världen.
Vilka motstridiga sidor. De går inte att förena. Det finns bara en sak att säga: Följ ditt hjärta.

Rulltrappefobi lider jag av

Jo nu har flera av mina vänner ringt idag med anledning av bloggen och vi har pratat om rädsla. Usch vad rädda vi är allihopa, det känns som om vi släpar omkring på en gigantisk existentiell rädslobörda. Vilket inte är så konstigt när vi måste dras med insikten att allt en gång tar slut. Men det märkliga är hur de små rädslorna tar över de stora. Man orkar inte riktigt tackla världskriserna utan kanaliserar sin rädsla på annat. Jag vill gärna veta vad ni andra är rädda för? Själv utvecklar jag en idiotisk rulltrappefobi när jag är trött och stressad. Jag står framför en hög trappa som sakta går ner i underjorden och kan inte förmå mig att stiga ut på den. Det svindlar. Jag tränar då på smårulltrappor men till exempel Östermalmstorg och Solna centrum... så högt. Och jag ser folk åka ner med en barnvagn framför sig, hur vågar dom? Uppför är dock inga problem. Varför har jag rulltrappefobi. Är det KBT som gäller? Eller ska jag sluta pjoska mig?

Livrädd 2 - Kata talade ändå!

Det är viktigt med förebilder. Kata Dahlström var länge en av mina. Men det var inte hennes politiska tal i första hand som var en uppmuntran. Nej det var en historia om hur rädd hon var när hon skulle tala offentligt i början av sin bana som agitator. Hon höll ett lysande tal inför publik, sedan klev hon ner ur talarstolen och svimmade av all sin ackumulerade skräck.
Poängen för mig var att hon talade ändå, trots att hon var livrädd.
Det är mod.

Jag är livrädd - ändå gör jag det

Ibland tänker jag på HC Andersen. Jag läste en gång att han var en orolig resenär. Han skrev visst fler reseskildringar än sagor. På sina många resor hade han alltid med sig ett fyra meter långt rep som han skulle använda sig av om det började brinna när han fått rum på övervåningen. Han var livrädd, men han reste ändå.
Jag älskar just detta - att göra saker man är livrädd för. Ändå göra dem. Det är mod för mig som själv är livrädd. Ska jag ge något nyårslöfte är det att utmana rädslan.