Skilj dig från slentrian och bli fri

 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.

Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat. 

Smärtsamt och vackert om att åldras ihop

Jag läser en så fantastiskt bra och vackert formgiven liten bok från fina förlag Bucket Listbooks. Den första i en ny serie klassiker, Simone och Co, främst berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare. Det är första gången  Misstag i Moskva publiceras,  i svensk översättning av förläggaren själv Helen Enqvist.

Denna kortroman  skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i en tidskrift. Ett äldre gift par besöker Moskva och makens dotter från ett tidigare äktenskap. De upplever en kris i sin relation. Det är den yttre handlingen, i djupet av deras själar och hjärtan pågår ett annat drama.

Simone de Beauvoir reste flera gånger med Jean-Paul Sartre  till Sovjetunionen  inbjudna av sovjetiska författarförbundet. 

Det äldre paret har levt länge ihop. Men slitningar finns och gräl som ligger i träda i väntan på att blossa upp. Ändå är de så nära varandra och så beroende av varandra. Det är  en fint skriven, berörande roman om kärleken på äldre dar, om att växa samman och att åldras tillsammans utan att riktigt vara medvetna om att tiden gått. Att upptäcka brister i kropparna som åldras och inse att det finns så mycket man inte längre kommer att eller förväntas göra. Att sluta sig inför varandra och åter tro att allt är slut, att hitta sprickorna i den värld de båda stänger in sig i och nå varandra igen.

Smärtsamt vackert och klokt skrivet. Boken lever kvar i mig, deras samtal. Och påminner om min sorg över att inte uppleva en kärlek som orkade hela denna väg.
.

Den rofyllda tystnaden tillsammans med en person man är nära

Boken Eat, pray, love eller med den fåniga svenska titeln Lyckan kärleken och meningen med livet) av är inte en av mina favoriter, väldigt pratig är den! Filmen  med en överdrivet själfull Julia Roberts orkade jag bara en kvart av.
Men författaren Elisabeth Gilbert var med i Skavlan igår och hon var en person som var väldigt trevlig och som jag gärna skulle tillbringa en kväll med och prata relationer.
Hennes bok och resa kom ju till efter ett uppbrott från ett äktenskap. Under resan träffade hon en ny man som hon levt länge med.
Honom skulle hon inte bryta upp ifrån och inte han från henne heller. "Jag skulle aldrig orka börja om och prata om mig själv igen, berätta allt",  sa hon ungefär att han brukade säga. "Nu när vi kommit till det stadiet att vi kan tiga tillsammans."
Jag citerar väldigt fritt ur minnet men det var så jag uppfattade det - och det är så bra.

Egentligen saknar jag inte så mycket samtalen med de två män jag levt ihop med som den behagliga tystnaden tillsammans med en människa som vet allting om mig. Man har pratat, genomlevt stridigheter, bråkat och berättat och tillsammans uppnått en slags harmoni där orden inte längre är det viktigaste utan den lugna tystnaden som uppstår mellan två människor som levt länge och tätt.

Det är det jag saknar mest. Jag kan ju vara ensam och tyst, som jag ofta är. Jag har haft nya alltför pratiga relationer. Men just tystnaden tillsammans med en nära person som man inte behöver göra sig till för, inte låtsas, som man växt ihop med (eller som man gärna vill tro att man växt ihop med i mitt fall) ... det saknar jag.

Den rofyllda tystnaden mellan två människor som slitit ihop genom livet, den saknar jag och får aldrig mer uppleva. Det är lite sorgligt.

Ett alldeles eget rum att sova i

Det är en viss relationsturbulens i min omgivning så jag tänker mycket på hur man lever, kärlekens villkor. En av mina favoriter, den kloka Margareta Strömstedt, gift med Bo S sedan evigheters evighet, pratade så fint om kärlek och att leva tilsammans i ett program häromdagen. Det var mycket tal om respekt, vikten av att vara vänner genom livet. Och det är klart det är så, idealet för mig är att man är bästa vänner och samtidigt känner attraktion och tillit. Ingen lätt nöt att knäcka.
Ett tips från Margareta: Vi har alltid haft skilda sovrum.
Låter klokt. Denne heliga ko med att man ständigt ska vara tillsammans. Det är underbart att sova ensam mitt i sängen, kunna läsa när man vill, tända lampan hur man vill, röra sig, gå upp och vandra, dricka te i sängen. Utan att störa.
Jag tänker att om livet någonsin gör att jag flyttar ihop med någon jag älskar igen så ska mitt villkor absolut vara: Ett eget rum. Inte bara ett eget rum att arbeta i, ett eget rum att sova i.

När ett förhållande är över - You´ve changed, sjunger Billie Holliday

Under lång tid har jag haft en vän jag träffat ofta, nu kände jag att det inte fungerar längre. Det som var romantik och förälskelse blev rutiner och gnat och vi slutade se varandra med bultningar i hjärtat och en känsla av att vi två befann oss i en alldeles särskild zon. Plötsligt, utan att jag vet hur, så befann vi oss i den vanliga världen och då fungerade det inte, samspelet. Det vi bar med oss i livet var för olika. Så... några år har vi gått sida vid sida, nu går vi inte så längre. Han har sitt liv, jag mitt och de liven utspelar på skilda planeter. Klart det är något jag bearbetar, något som tar min energi och får mig att undra över val jag gör. Ibland är det inte ens val, livet leder en bara dit, obevekligt.

Jag lyssnar på Billie Hollidays You´ve changed, så är det: You are not the angel I once knew, it´s all over now...Glimten i ögonen försvann. Det var vi som inte längre skapade den glimten, som inte höll oss kvar i den zon vi skapat - jag ville röra mig i verkligheten. Där fanns han inte - så jag valde att gå ensam.

Champagnen kan jag avstå, vardagskärleken den saknar jag

Jag funderar mycket på hur jag vill leva och kommer aldrig riktigt fram till en sanning. Ibland stormtrivs jag med mitt självvalda (nåja)  liv, ibland är det fasligt ensamt. Men jag tror verkligen att jag kommit fram till att vad jag saknar inte är det himlastormande fyrverkeriet, passionen och champagnen - det finns ju alltid om det är det man vill. Nej det är vardagsrelationen. Det där man tar för så självklart när man har det. Eller i mitt fall när jag trodde att jag hade det.
Jag insåg det idag när jag pratade med fina vänner. De log mot varandra och berättade hur de tävlade tillsammans mot de tävlande i På spåret. Det var ett ögonblick av samförstånd dem emellan och jag kan tänka mig dem ivrigt svarande hemma i soffan. Då, just då, högg det till i mig. Det är just den där vardagliga slitstarka kärleken, alla dessa ögonblick av ömsesidighet, av vardagliga kärlekshandlingar med någon man är nära, som jag saknar. Det lilla leeendet över tidningskanten vid köksbordet. Så är det ofrånkomligen. Champagnen kan vara, vardagskärleken, den saknar jag.

Hur jag gjorde en helomvändning och började se att exets nya kvinna är sympatisk

Man vill ju vara vis och förstående, ingen bitter otrevlig bitch. . Men trots den insikten så var jag under flera år väldigt otrevlig mot en person. Det var mot exets nya kvinna. Jag försökte förvandla henne till en människa-som-inte-finns. Det var ju ganska svårt. Jag var inte särskilt trevlig /understatement/.
För några år sedan upptäckte jag att det tog väldigt mycket kraft av mig att vara otrevlig. Jag började känna att den energi jag har borde användas positivt, inte negativt. Så jag gjorde en helomvändning. Det var ju knappast den kvinnans fel att krisen mellan exet och mig uppstod. Jag bestämde mig för att till att börja med acceptera hennes existens. Det gjorde livet så mycket lättare, inte bara för mig utan även för min familj, upptäckte jag. Att gå omkring med negativa svarta känslor dränerar en människa på god kreativ energi. Och svarta känslor smittar och drar ner både en själv och omgivningen.

Nu har jag gått från att inte bara acceptera att hon finns utan även gilla henne - synd vore det väl annars. Exet och jag valde ju varandra en gång, varför skulle jag underkänna hans smak denna gång?

Jag kände för att berätta det här och samtidigt säga hur skönt det är att begrava sina svarta känslor . All min ilska försvann ner i djupet och jag blev så mycket lättare till sinnes av att inte behöva bära omkring på aggressioner helt i onödan. I stället för att använda min energi till att trycka undan och tycka illa om försöker jag nu att i stället sträcka ut handen och tycka om.

EVAngelium om otrohet enligt mig och kloka Annika Borg

Jag har en favoritpräst, det är Annika Borg. Hon är vardagsklok. Jag hittade ett citat av henne när mitt liv krisade. Mannen i mitt liv svek mig, på alla sätt, Gång på gång. Jag var förkrossad och mitt självförtroende var i botten. Det var svårt för mig att se hur allt blivit så fel och i mitt svaga tillstånd började jag lägga skulden på mig själv.
Då läste jag det här citatet av Annika Borg och det fick mig faktiskt att räta på ryggen. Jag har det uppskrivet och brukar ge det till vänner i samma situation. Hallå Elin Nordegren:  Ta inte på dig skulden för Tiger Woods alla snedsprång.

Såhär säger Annika: "Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt problemet hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

Och om han inte klarar av att stå upp och möta den vreden då är det bäst att kasta ut honom eller ta sitt bagage och gå. För då blir det aldrig bättre. Det gjorde jag och idag är jag stolt och rak i ryggen igen.