Skilj dig från slentrian och bli fri

 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.

Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat. 

Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag

"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.

Författarvardag, ändra, stryka, skriva om

Jag, kedjad vid min mac. Foto: Paulina.

Jag känner mig som en social eremit för tillfället. Träffar min familj, mitt förlag, men knappt någon annan. Förlåt vänner om jag är så himla osocial.
Men jag har två fokus just nu: måste bli klar med korret på del två i serien om De fyras gäng. Ni vet: Se upp med vad du önskar.
Kanske kan det vara svårt att ana hur mycket pillande det ligger bakom en bok. Hur många gånger jag skriver om kapitlen, skriver om boken, flyttar om stycken, kapitel, stryker, skriver om igen. Förtvivlar.
Sedan går mitt manus till några testläsare som har massor med kloka synpunkter. Jag ändrar. Och sen läser min entusiastiska noggranna textgranskare Marie hela texten och har synpunkter på nästan varenda sida. Det håller jag på med nu. Korrar, funderar, skriver om. Fastklistrad på min arbetsstol, hemma eller på min arbetsplats på förlaget.
Så det är fokus ett.
Och fokus två är #mittnyaliv. Det känns så bra. Idag ha jag varit på mitt gym och tränat. Ätit nyttig lunch.
Nu är det dags för fokus ett igen ...
Men jag börjar längta väldigt efter vänner, middagar, fester, ett socialt liv.

Idag är städning lika med träning

Idag har jag bestämt mig för att städning är träning. Mitt gym stänger klockan ett, så dum tid! Jag vaknade sent eftersom jag hade några vakentimmar mitt i natten. Men ser i ljuset och solen som börjar komma tillbaka: Damm, granbarr, skräp. Många saker som ligger på konstiga ställen. Leksaker i bokhyllan. Böcker på alla stolar.  Papper i högar.

Så #mittnyaliv idag blir städning=träning. Tänja, böja, sträcka, lyfta, torka. Ganska ansträngande. Nu har jag hållit på i två timmar och det är fortfarande så fruktansvärt rörigt, stökigt, dammigt. Men det känns skönt att ta varje liten och stor sak och förflytta den till den plats där den hör hemma.

Varför blir det på detta viset? undrar jag. Men yes, I can do it. Städa!

(Och ja: jag börjar varje dag med #fettkaffe och det känns som om jag mår så bra av det.)

Mitt nya liv och den goda franska maten

Så tidigt i mitt liv började jag älska allt franskt, mat och språk ... ja och mycket annat. Det har suttit kvar genom livet fast det finns så mycket jag blir galen på där,  fransk politik inte minst,.

Men det är märkligt ändå hur kärleken sitter i. Som idag. Jag åt middag med finaste Annica W . På Styrelsen vid Kungsholmstorg, en härlig fransk sylta, en liten bistro som man skulle kunna finna i Paris. Jag gillar det, jag känner mig hemma.

En pastis till att börja med, sedan anka, husets goda enkla röda vin. Och Annica tog musslor.
Allt var gott, bra tillagat, ändå enkelt.Som det ska vara. Fransk husmanskost.

Och #mittnyaliv? Jo, tack. Det går bra. Fettkaffet gör mig pigg och mätt. Jag arbetar intensivt med korret till min nya roman. Medan jag arbetar lyssnar jag förresten i lurarna på fransk musik. tala om frankofil :)
Och jag tror verkligen att god vällagad fransk mat, det hör hemma i mitt nya liv!

Dagens triumf: träning. Dagens last: kokos

Vackra palmer i Monrovia

Och idag .... ta da da da!!!!! har jag tränat. För första gången på pinsamt länge. Jag hittade ett gym intill min skrivlokal och har gått omvägar förbi det, men idag slog jag till. Och det var fruktansvärt. Jag som ganska lätt brukar gå runt där fick släpa mig sista varvet. Influensan har verkligen satt ner mina krafter och det var pinsamt och sorgligt jobbigt. Men nu känns det bra!

Det är ju inte så att jag gått upp i vikt, snarare ner sedan jag insåg att jag är mjölkallergiker och slutade pimpla i mig mängder av caffé latte. Men det är svårt att ställa om alla sina små vanor, låta bli den där onödiga mackan, tänka bra mat i stället för att bara slänga i mig något. Tänka mera grönsaker. Ja! Alla vet, ändå är det så svårt.

Jag dricker kokosvatten, och när jag blev sugen på något att knapra på igår blev det kokosflingor. Vilket påminde mig om hur bror Peter och jag när vi bodde i Sollefteå brukade använda veckopengen, 25 öre vill jag minnas att det var, till att köpa en påse kokos och knapra i oss! Ljuva barndom. Andra veckor köpte vi på kredit för samma veckopeng kaksmulor på närbeläget bageri. Man fick en hel påse och ibland låg en bit av en prinsesstårta i den!

#mittnyaliv - att träningen börjat är en triumf. Nu måste jag bara hitta träningsvanor. Svårt för en så inbiten innesittare och snö-och vinterhatare som jag den här tiden på året!

Visst finns det hopp även i detta mörka panka januari

Det är tungt ibland, eller hur? Mörkt och kallt och tomt i plånboken i januari.
Motivationen att återigen lyfta sig, skapa något känns som en omöjlighet. Jag ser in i mig själv och ser mörker, ingen liten gnista som tänder min lust.
I stället för att skriva ... ja, jag gör ingenting. Överlever, flyter på ytan, gör det jag måste men ingenting mer.
Så är det ibland.
Nu börjar det vända. Jag vill få ordning på tillvaron. Jag planerar och gör överenskommelser med mig själv. Den ena idén efter den andra poppar omkring i mitt huvud även om det är mest som tomtebloss och jag känner att det är saker jag vill undersöka. Jag ser Skam och häpnar och förförs och vilken lust det skapar att se något som får mig att störtdyka ner i gymnasiets svärta.

Just nu är det mycket jag tänker på. Vad blir det. Jag vet inte.
Jag vet att Se upp med vad du önskar fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut , den kommer i mars.
Det är inte lätt, trots att det är så mycket som väntar på att skrivas, i mitt huvud. Så många röster i mitt inre som ropar: Glöm inte mig. Jag vill bli skriven.

PS: Dag tre idag på #mittnyaliv och det gick riktigt bra. Fettkaffe, korrjobb hela dan på förlaget, fruktstund, laxsallad. Och inte den minsta chokladbit slank över mina läppar

Fettkaffe och Marabou helnöt - andra dagen av mitt nya liv

Inte fettkaffe, världens godaste vietnamesiska kaffe

Ska sanningen fram gick det väl sådär idag med det nya livet. Men jag kämpar på. Jag vaknade pigg klockan tre på natten och städade intensivt mitt rum. Sedan drack jag något som heter fettkaffe - det vill säga kaffe med smör och kokosfett som ska vara bra. Det var okej, inte så äckligt som det låter.
Jag somnade om klockan fem och vaknade pigg klockan nio. Ja, jättepigg och glad! Avverkade en hel lista med saker jag skulle göra, skrev ut, läste, skickade iväg saker.
Åt en chiapudding och drack en smoothie med ingefära.

Sen föll jag dit.
En vän kom för att fika och jag kunde inte motstå chokladkakan hen hade med sig, Marabou helnöt. En stor. Vi åt upp den.

Sen tappade jag energin. Jag har läst en förutsägbar deckare, det är inte intressant med galna psykopater! Varför läste jag den överhuvudtaget? Varför läser någon deckare med förutsägbara galna psykopater?
Jag har inte gjort saker jag tänkt.
Jag har ätit en middag bestående av en avokado och två ägg. Nja ...

Men det är ju bara första veckan av mitt nya liv.
Hallå, kom igen, säger jag till mig själv.
Packa träningsväskan, i morgon är det dags.
Tomorrow is another day, igen!