Dagens triumf: träning. Dagens last: kokos

Vackra palmer i Monrovia

Och idag .... ta da da da!!!!! har jag tränat. För första gången på pinsamt länge. Jag hittade ett gym intill min skrivlokal och har gått omvägar förbi det, men idag slog jag till. Och det var fruktansvärt. Jag som ganska lätt brukar gå runt där fick släpa mig sista varvet. Influensan har verkligen satt ner mina krafter och det var pinsamt och sorgligt jobbigt. Men nu känns det bra!

Det är ju inte så att jag gått upp i vikt, snarare ner sedan jag insåg att jag är mjölkallergiker och slutade pimpla i mig mängder av caffé latte. Men det är svårt att ställa om alla sina små vanor, låta bli den där onödiga mackan, tänka bra mat i stället för att bara slänga i mig något. Tänka mera grönsaker. Ja! Alla vet, ändå är det så svårt.

Jag dricker kokosvatten, och när jag blev sugen på något att knapra på igår blev det kokosflingor. Vilket påminde mig om hur bror Peter och jag när vi bodde i Sollefteå brukade använda veckopengen, 25 öre vill jag minnas att det var, till att köpa en påse kokos och knapra i oss! Ljuva barndom. Andra veckor köpte vi på kredit för samma veckopeng kaksmulor på närbeläget bageri. Man fick en hel påse och ibland låg en bit av en prinsesstårta i den!

#mittnyaliv - att träningen börjat är en triumf. Nu måste jag bara hitta träningsvanor. Svårt för en så inbiten innesittare och snö-och vinterhatare som jag den här tiden på året!

En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....

Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.

... och mindre sånt här

Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

Men vad roligt att kunna träna igen

Idag skulle det ske. Efter ett och ett halvt år med faktiskt hemska smärtor i axeln som omöjliggjort träning, efter operation av denna axel, och efter det lika ont (ända tills jag fick ta Ipren förlåt varumärkesreklam) -vaknade jag och tänkte idag är dagen!
Jag gick till mitt gym, tog det lugnt. Det gick bra. Jag jublar trots att jag är så otränad. Vissa extrakilon som smugit sig på ska vi inte tala om. Men det var så skönt att röra sig till musik och försiktigt träna.
Bästa förtida julklappen till mig själv!

Knoppen och kroppen har fått sitt

Trots snön - det kan man ju inte ta på allvar - var detta en så bra dag. Jag knatade iväg till mitt gym och det var fler än jag som gjorde. Kö vid maskinerna. Svettig och varm gick jag sedan till mitt Skrivrum. Där satt vi ett tiotal flitiga skribenter runt ett bord och skrev hela eftermiddagen.
Vi fick en liten rast varje timme av vår entusiastiske Skrivrumsskapare Johanna Wistrand.
Hur stressad och smålat jag än känner mig innan jag kommer till Skrivrum så fungerar det.
Den lugna atmosfären, allas flit, kreativiteten som flödar i rummet, det smittar och ger kraft.
Johanna ger oss en liten rast varje timme,  fixar fika, pysslar om oss, vi småpratar lite på rasten innan vi går tillbaka till alla våra olika projekt.

Jag lånar en fin bild från Johanna på min vän Jane Morén i Skrivrum idag.

Kroppen och knoppen har fått sitt . Jag är nöjd med min dag. Är du?

Trivselrynkor utan fettfyllnad

Stort som smått får man delge sina vänner på bloggen. Men visst kan ni glädja er med mig över snabbt förlorade kilon? Nu har jag gått och tränat på itrim i tre veckor och resultaten är så bra. Jag äter en smaldiet som är helt uthärdlig och tränar och promenerar mycket.
Mina Filippa K-jeans som jag köpte som en uppmuntran att gå ner för tre år sedan går äntligen på mig.
Det bästa är att jag känner mig mer som mig själv i den tunnare kroppen. Som så många andra har jag en inre bild av mig själv hur jag ser ut och den inre bilden har allt sämre stämt med verkligheten. Det har gjort mig olycklig. Det handlar så klart inte om att jag vill se ut som när jag var 20 men jag vill banne mig känna mig snabb, rask, rörlig och komma i mina kläder.
Vännen K och jag har enats om att de rynkor som eventuellt blir mer synliga utan fettfyllnad är absoluta trivselrynkor som visar att vi levt ett bra liv.

Träning ger skrivlust, skrivande kräver rörelse

Jag tyckte väl att humöret var lite lågt igår och att det var jobbigt med yogan, inget flyt alls. I natt fick jag ont i halsen och nu kraxar jag kråklikt när jag pratar. Ofta är det så. Jag kommer igång så bra med träning, sen är det någon elak förkylning som hindrar mig. Så ska man vila och sen komma tillbaka igen. Och igen. Just nu är jag faktiskt så otroligt sugen på att träna så det är ändå okej. Jag fixar denna förkylning.
Plötsligt flyter arbetet på så bra. Jag är installerad vid min lilla kökshörna vid det gamla teakbordet, vatten i karaffen, espressoapparaten inom nära räckhåll. Olika manusbuntar att ägna mig åt. Jag väljer allt efter humör, som den egenchef jag är. Idag har jag pillat och pillat med ett korrektur.
Jag är säker på att allt hänger ihop. Min lust att träna ger mig lust att skriva, allt skrivande kräver rörelse och motion. 
En god cirkel får jag hoppas.

Men Eva det här är inte du - var är din energi

Ibland blir jag så trött på mig själv. När jag sitter på golvet och inte studsar upp så lätt som jag brukade. När jag ser mig i profil i en avslöjande spegel i en hemsk provhytt. När mina kläder krymper i garderoben.
Så kände jag i höstas. Men jag var som förlamad. E la fram olika förslag till gym. Jag var bara trött och ovillig, och förresten betalade jag redan ett gym utan att gå dit.
Till slut en dag för några veckor sedan tänkte jag: Men Eva, det här är inte du!
Du är inte lat och ovillig att träna. Var är din energi.
Jag sökte aktivt efter något som skulle passa mig och hittade itrim. En svensk kedja för viktminskning och motion. (OBS namnet ska inte, som jag gjorde, uttalas som en iPhone utan på svenska... man är i trim helt enkelt...)
Nu har jag gått dit några veckor. Jag är mycket piggare och gladare. Jag går till gympan med lätta steg (och med en stegräknare runt halsen). Jag äter nu i några veckor en lågkaloribudget som känns bra och genomtänkt och redskapen i gymet är så roliga att jag gärna går dit. Dessutom har jag gått på ett extra styrketräningspass och denna vecka blir det Zumba och kanske Core...
Jag är jag igen, en betydligt gladare Eva med mycket mer energi.
Tänk vad lätt man fastnar i dåliga mönster och tänk vad snabbt det går att ta sig ur dem, om man bara vill!
/PS: Nu passar mina jeans igen!/

Snälla kropp, protestera inte så ilsket!

När jag äntligen fick träna efter lunginflammationen tog jag i för mycket på gymmet. Det kändes bra - först - men nu har jag sedan två dagar fruktansvärda smärtor just i området kring lungorna. Hela kvällen igår satt jag med mikrovärmda vetekuddar mot ryggen, värme var bra. Såg repris av Let´s dance bara för att jag ville se fantastiska Anton Hysén vinna. Han är bara för söt.
Jag somnade tidigt på varm kudde och det är lite bättre idag, men inte bra. Så irriterande! Gjorde jag något fel eller vad är det med kroppen? Den ska vara glad över att jag börjar träna igen, inte protestera så här ilsket ont!

Att det ska vara så svårt att göra det man mår så bra av - träna till exempel

Det är väl märkligt att det ska vara så svårt att göra det man mår så bra av. Det tänker jag sedan Ellen nästan släpat mig till gymmet efter en pinsamt lång bortovaro. Jag hittade minst tre anledningar att inte gå men Ellen var obeveklig. Och vad skönt det kändes sen att ställa sig på löpbandet och sakta rassla igång. Det kändes faktiskt, efter en kvart, som om mina idéer och min lust frusit ihop till små iskristaller som nu fick värmetillförsel och lossnade, smälte och omvandlades till idéer igen. Jag kände mig glad och fick lust att göra saker igen. Skriva. Kom hem med huvudet fullt av infall och gladare på länge. Det är ju såhär varje gång jag lägger av med träning. Jag blir lat och håglös av det. Ändå är det så infernaliskt svårt att komma igång.

Svetten rann, jag såg galen ut, men jag sprang,

I min iPod dök Dance Department upp just som jag hoppade upp på löpbandet. : Take no shit - visste inte vad det var men fastnade i musiken medan jag började springa. Wow - vad jag sprang. Musiken bultade i mig, fick mig att orka dubbelt så mycket (vilket inte är mycket tyvärr, inte än). Dance department jagade mig och jag njöt av det. Svetten rannn, jag såg galen ut, men jag sprang.
Insåg medan jag sprang att det var min Lover Boy som spelade in musiken åt mig för två år sedan för att ha just på gymmet, den har inte passat förrän nu. Take no shit... mumlade jag för mig själv men det var inte till någon annan jag sa det, det var till mig själv. Din lata ... mumlade jag och sprang. Jag såg bilder av lilla smala jag för länge sen igår, den tunna kroppen, då sprang jag aldrig och åt vad som helst men gick inte upp ett gram.
Jag ska bli stark, snabb, rörlig igen.Take no shit, go Eva go....

Jag springer på löpbandet och tänker på Gårdagens Gudomliga Röra

När jag sprang på löpbandet i morse /oj vad skrytigt det lät, på låg hastighet och sakta för att vara ärlig!/ så insåg jag hur tankarna befrias av rörelse. Jag springer och det kommer nya idéer fladdrande, jag får lust helt enkelt.
Men ibland, måste erkännas, flyger tankarna iväg till - mat. Inte den tråkiga vardagsmaten som jag skrev om igår. Mer till vilka recept Annica och jag ska ha med i vår Bärkokbok som vi just nu arbetar med. Idag tänkte jag på gårdagens oförglömliga efterrätt. Jag har skrivit om den mer utförligt på Bärbloggen, Annicas och min blogg kring Bärböckerna. Men i korthet är det en röra av avrunnen yoghurt, blandad med vispad grädde smaksatt med vanilj,. Servera kyld med lönnsirap, färska hallon, en sås av mixade bär, igår tog jag jordgubbar, det blev en Gudomlig röra. Röran kallas i min familj för Nyttig röra - eftersom en viktfixerad vän en gång åt massor när jag oskyldigt sagt att det här är en nyttig röra - en massa yoghurt och så.... Att detta "och så" var grädde sa jag inte. Så nu kallas det Nyttig röra.

När man nu mår så bra av att träna - varför gör man det inte?

Min träning i höstas kom igång så fint, sen åkte jag till Vietnam, kom hem och däckades av influensan. Efter det hittade jag alla möjliga undanflykter till varför jag inte skulle träna, sen kom julen. Inte tränade jag då. men så till slut pressade jag mig iväg, livligt påhejad av döttrarna. Och det är en uppenbarelse. Jag tycker om mig själv igen. Det är faktiskt så. Det blir en kamp mot självföraktet som inträder när man likt en amöba sitter bort sin tid. Ju mer jag är hemma och inte rör mig desto gråare tycks mig verkligheten. Men efter några pass på gymmet känner jag mig pigg, starkare, gladare. Tar världen i famn igen. Och det bästa av allt: Det ger mig en så stor lust att arbeta, att skriva, tänka, börja på nya projekt. Hela denna effekt av några pass på gymmet, springa lite, lyfta lite vikter, arbeta i maskinerna - jag kunde ju bli deprimerad över hur svag och otränad jag är. Men nej, i stället tycker jag om mig så himla mycket för att jag satt igång igen, för att jag har lust igen. Det är nästan så att jag står ut med snön. Det är nästan magi.

Slut på det sanslösa slappandet!

Jag var en och en halv timme på gymet och det känns så bra. Bekämpade lättjan, nu har det varit sanslöst slappande ett par dagar, dags för kroppen att få lite utmaningar. Mitt gym ligger i huset intill. Så praktiskt! Så svårt att hitta undanflykter då också. Nu har jag sprungit, rott, kämpat i maskinerna. Under tiden var Elins italienske pojkvän ute i snö och kyla och sprang. Han såg lätt chockad ut när han kom hem efter att ha sprungit i snö och kyla i fyrtio minuter - det var tappert tycker jag för en kille från soliga varma Italien.
Träning är nästan som champagne - jag blir glad och upprymd av det. När jag väl tar mig dit.

Och så sprack fina sammetskläningen i midjan...

... och sömmen sprack i midjan på fina blå sammetsklänningen just innan gästerna kom och just när jag kände mig så fin. Fick bli blå sidenbyxor med resår och blå sidentunika i stället. Men i morgon blir det gymet! Oåterkalleligen. Nu är jag trött på mig själv.

Alla torkar av maskinerna på gymet nu - Influensaeffekt

De storstilade arbetsplanerna idag föll som en misslyckad sufflé, vilket självförakt man grips av. Turligt nog ringde Elin och sa uppfordrande: Nu går vi till gymet eller hur! Klart vi gjorde. Så mycket bättre allting känns. Mitt lilla kvartersgym är ett av Stockholms otrendigaste. Vänligt och knubbigt om ni förstår. Jag har just börjat där igen efter ett uppehåll och jag ser en markant förändring: Alla torkar oavbrutet av maskinerna. Jag lovar, ingen gjorde det förut. Nu har alla handdukar med sig, det sprutas och sprayas och torkas på varenda maskin. Influensan har där en bra effekt. Jag gillar inte att sätta mig i en svettig maskin.
Influensan märks i kontakter mellan människor också. Folk som jag brukar krama tar ett nervöst steg tillbaka eller kramar på ett stelt avståndstagande sätt. Inte tar man i hand heller. Har ni märkt det?