Min nya skröna om lust, kärlek, drömmar och äventyr 60+

Jag blir så glad om ni. mina läsare, vill gilla min författarsida på Facebook. Där kommer nyheter om mitt skrivande och om min nya bok regelbundet!
www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Här kan ni också läsa vårens nyheter från det härliga uppstickarförlaget Ordberoende förlag som ger ut min skröna.
 https://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/pressreleases/nu-presenterar-vi-vaarens-och-sommarens-titlar-heta-mappielit-och-feelgood-romaner-1295172 

I romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut - slutar de fyra vännerna göra vad omgivningen förväntar sig. I stället väljer de vänskap och äventyr när de bestämmer sig för att förverkliga sina hemliga drömmar.

”Sex and the city 60+”, sa en förtjust läsare. Min första mappie-lit, en roman som på ett lustfyllt sätt tar tag i den stora frågan om hur kvinnor 60+ idag förväntas leva sina liv. Den utspelar sig i Stockholm, Stockholms skärgård och på Franska Rivieran.

Först skrev jag barnböcker, sen deckare, en faktabok om femtiotalet, feel-good och ungdomsromaner.
Är min bakgrund för brokig?
Nej jag tycker man måste skriva det som lusten säger till en att skriva om.
Just nu en skröna om livet 60+.
Varför ska man ha tråkigt. Varför sluta drömma. Nej i min skröna kastar sig kvinnorna ut på äventyr - en skröna men med allvarlig underton för hur många är det inte som bara stänger av, slutar leva, därför att samhället inte uppmuntrar till drömmar, lust, äventyr och kärlek efter 60+

Rapport från kvinna med svår internetabstinens

Jag blev allvarligt orolig över mig själv idag. Sedan någon dag fungerar inte internet, inte i mobil, padda eller dator i mitt hem. Jag får inga mail. Kan inte kolla någonting på Internet och jag inser hur svårt beroende jag är. Jag blir stressad och otålig, irriterad. Rycker hela tiden upp mobilen för att se om något hänt. Det har det inte. Jag har räkningar att betala, saker att kolla och inget fungerar. Hur beroende är vi inte att våra datorer, mobiler med internetuppkoppling? Skrämmande.
Som om mobilen var en kroppsdel som plötsligt inte fungerar, så känns det.
Behöver nog någon form av avvänjning.
Jag ser mig omkring på caféet där jag sitter. Så många är försjunkna i mobilerna. Få pratar. Vad håller på att hända med oss?
Jag har internetabstinens, svårartad.
Jag är mer illa däran än jag trodde. Flydde hemmet, nu sitter jag på ett ställe med uppkoppling och andas lugnare.

Återuppleva det goda samtalet, återuppliva det

Bilden av mamma och mig hos farfar i Haga har egentligen inget med texten att göra, annat än att jag minns lugnet i barndomens samtal

Jag tänker på hur vi umgicks i min barndom. Mycket prat var det. Historier som berättades. Ett slags lugn och en koncentration på varandra. Sen kom teven och koncentrationen flyttades till en ruta.

Jag tänker på det goda samtalet, lugnet i att vila i ett sådant samtal. Lyssna på varandra.

Så tänker jag för att vi hade en sådan kväll igår. Tre kvinnor träffades. Tre skrivande kvinnor. Tre mammor också för den delen med varsin dotter långt borta i världen.
Vi skulle kunna sitta ensamma hemma och se på teve, inget fel i det heller.
Men just igår kväll så träffades vi med vin och ost och prat. Jessica, Jane och jag. Och det var så fint.

"Läs något du skrivit för oss", bad Jessica Jane.
Och så gjorde vi det. Plockade något vi skrivit och läste högt för varandra.
Janes dikter, de lever i mig ännu idag.
Jessicas absurda betraktelse över en fika på Starbucks likaså. Dessutom läser de båda så bra, inte bara att de skriver med känsla, de läser med känsla också.

Det var en riktigt fin kväll. Lite förr i tiden-känsla samtidigt som det pekar framåt mot ett sätt att umgås jag vill återuppleva, återuppliva.

Varifrån kommer idéerna till dina böcker? Inspirationen? Lusten att skriva?

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys Konstmuseum

Paul Klee, Moderna Museet

Lägg till bildtext

Varifrån får du dina idéer, var hittar du inspiration? Det är frågor jag ofta får som författare. Det är svårt att besvara vad det är som skapar bilder i mitt huvud som sedan blir berättelser. Vad det är som får en film att spela upp i min skalle, eller vad som får en röst att börja prata till mig.

Min Johannaserie är böcker för tonåringar om att leva och utvecklas, om stökiga föräldrar och om kärlek, om att våga.
 Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar heter böckerna som väl knappt finns att få tag i annat än på bibliotek. Kanske de två sista finns på förlaget Alfabeta.

Där var det en röst i mitt huvud, en ivrig påträngande röst i en dröm som berättade hur hon eldat upp sin pappas alla saker i en tunna på gården. Hon var så arg, flickan som talade i min dröm att jag måste undersöka vad som hänt.
Jag skrev boken, den gavs ut, sen kom rösten tillbaka igen en tidig morgon på en veranda på Ingarö: "Tror ni att ni bara kan stuva ner mig i en flyttkartong hur som helst?" Jag lyssnade och skrev. Ja så började det med Johannaböckerna.
Skulle så gärna vilja sätta ihop de två första böckerna, bearbeta dem språkmässigt och göra en pocket. Tror det skulle bli bra, men förlaget vill inte.
Blir jag rik en dag ger jag ut den själv - men den chansen är nog liten.

Förra veckan var jag på två fantastiskt fina konstutställningar. Jag har berättat litet om Sven-Harrys Konstmuseums magnifika utställning Olle Olsson Hagalund.
Den inspirerade mig mycket.
Likaså gjorde Moderna Museets nya utställning om Klee och Aguéli det. Jag var där på öppen vernissage i fredags kväll, iskallt ute, knökfullt inne och så inspirerande att vandra runt och beskåda de vackra verken.
Jag inspireras sällan av andra författares ord, däremot är tavlor något som jag vill stiga in i, de får igång min fantasi.

Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Min mamma dog men hon finns alltid kvar hos mig

Min lilla mamma när hon var omkring 80, lite tröttare men ständigt kraftfull och glad ändå. Hon älskade Birgit Bohlins härliga färgstarka kläder

Den allra första bilden av mig och mina föräldrar, Gulli och Gösta

En god vän har förlorat sin mamma. Som alltid får detta mig att tänka på min mamma som dog för över tio år sedan men ständigt är närvarande i mitt liv.
Hon levde sitt stillsamma liv i Sundsvall. Vi hade nära kontakt och pratade varje dag men mitt liv var så annorlunda. Jag var ständigt på väg, ville göra så mycket. Hon var så förnöjsam. Så positiv. Hon fanns alltid där. "Lillltanten på första våningen" som en granne sa.
Så en dag, fanns hon inte mer. Jag visste det skulle hända, hon var gammal och sjuk men ändå på något sätt evig. Hon hade alltid funnits och skulle alltid finnas för mig.
Men så är det ju inte.
Jag var fruktansvärt ledsen och jag kände skuld för att jag inte varit hos henne mer. Men så småningom viker den första sorgen och jag accepterade. Accepterade att hon inte fanns.
Ändå finns hon så intensivt, märkligt nog. Jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mitt huvud. Hon är verklig.
Som ett kärleksfullt väsen i min tillvaro.
När jag var i Indien och åkte svindlande märkliga färder i underliga fordon var hon med. Det var det mest konstiga. Hon skulle aldrig ha drömt om att åka till Indien och stiga ombord på en ricksha som dödsföraktande kastade sig ut i trafiken i Bangalore. Nu var hon där ändå. Jag kände hennes närvaro så intensivt. Ändå är jag ingen religiös eller troende människa.
Visst är det märkligt.
Och vilken tröst det är.
Mamma, du finns där.

Idag är jag lite ledsen och mycket arg

Långt från ön till Liberia och jag är ledsen

Det känns jättekonstigt idag. Julen är slut och granen plundrad. Något vitt vräker ner och blir regn som blir is.
E2 packar sina väskor för att flytta till Liberia i två år.
Just idag är inte allting så jättekul.
Vill bara säga det.

Jag vaknade mitt i natten och läste DN på nätet, om hur horder av unga killar sextrakasserade tjejer på en musikfestival i somras. Polisen mörkade det hela. Ville liksom inte varna och berätta. Herre gud hur fel kan det bli! Så tidningarna berättade inte heller och massor av gråtande flickor fick inget gehör för vad som hände. Det är vidrigt.

Jag minns obehagliga händelser i ungdomen. Länge sen. Tandläkaren som pressade sig mot mig när jag satt där hjälplös i tandläkarstolen. Jag sa aldrig ett ord till någon men obehagligt var det. 14-15 var jag väl.
Eller massören som jagade mig runt skönhetssalongen och tafsade där jag gjorde prao av något slag i åttan. Det berättade jag för pappa som skällde ut ägaren till salongen och såg till att jag inte gick dit mer. Fina pappa!
Eller på min första arbetsplats som journalist där det för vissa av ombudsmännen var fritt fram att diskutera min rumpa. Väldigt obehagligt men jag låtsades som ingenting.
Idag tror jag, hoppas jag, att jag skulle ha sagt ifrån.
Men hur säger man ifrån till en grupp aggressiva tafsande killar som omringar en en mörk kväll - försöker tala med polisen som inte ens för det vidare ...?

Sen hör jag tjejer i intervjuer på teve bekräfta detta. "Vi har vant oss", säger de.  "Det är så här det är."
Då blir jag riktigt rasande. Så här ska det banne mig inte vara.

The Affair håller oss uppe på nätterna, vilken sträcktittarserie

E2 och jag älskar att se teveserier ihop. Finns inget mer avkopplande än att  krypa ihop i soffan och se 3-4 avsnitt i följd. Sjunka in i en annan värld, ta fika mellan avsnitten. Jo, det rubbar sovvanor men vad sjutton, det är härligt också! E1 och E2 förstår inte hur jag står ut med att titta på Homeland och Downton Abbey med en veckas mellanrum. De väntar tills alla avsnitten finns och maratontittar. Jag njuter rätt mycket också av att vänta en vecka och veta att NU blir det ett nytt avsnitt.
Hur gör ni?

Just nu tittar E2 och jag på The Affair och vi är helt fast. Har ni sett denna serie om en fyrabarnspappa med författardrömmar (Dominic West)  som förälskar sig i en kvinna (Ruth Wilson), och ....
Jag ska inte berätta mer. Men jag älskar den smarta dialogen, att personerna är både onda och goda och gör förvirrande saker. Precis som jag och mina vänner är. I kärlek finns inte mycket logik och förnuft. Men det är så kul hur alla personer växlar i serien, hur ingen är schablonmässig (ja nästan ingen) utan visar olika ansikten i olika situationer.

Se den, vi är inne på andra säsongen och kan bara inte sluta titta.

En detalj som irriterar mig är de hemska opererade läpparna på de kvinnliga huvudpersonerna, anknäbb, finns det något fulare? Varför gör de på detta viset?

På ett djupare plan mår jag inte helt bra av att se hur nära jag på många sätt ligger den övergivna hustrun i karaktärsbeskrivningen, suveränt spelad av Maura Tierney. Det kommer lite för nära ibland.

Men bra är det, oväntat, och med märkliga vändningar.
Det här är dessutom en serie som inte i första hand exploaterar den kvinnliga kroppen i de något för ofta förekommande samlagsskildringarna (nä jag är inte pryd men det kan bli tjatigt att se Dominic klä av sig en gång till). Aldrig har jag sett kameran med sån förtjusning framför allt visa mannens kropp.
En dag på jobbet måste ha varit lite märklig för huvudkaraktären Dominic West, ständigt avklädd och rullande runt i sänghalmen filmad naken  i alla möjliga vinklar.

Ja det finns mycket att säga, jag är inte bara okritisk men jag älskar att se den.
Någon annan som tittar?

Ishavspirater vilken vild och härlig skröna av Frida Nilsson

"Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!"
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: "Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer."

Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att arbeta i en farlig gruva där barnen inte överlever länge. Ingen vågar söka efter barnen. Ingen gör motstånd. Men när han tar Siris lillasyster Miki gör Siri det som ingen annan vågar - beger sig till Vithuvuds ö för att rädda Miki. Så liten är hon att hon kallas Knappen av en skeppskock som blir hennes ende vän.

Jag har precis slukat Frida Nilssons Augustnominerade roman Ishavspirater och jag är omtumlad och lycklig efter den läsupplevelsen. Vilken bok. Vilken berättarglädje och vilken klokskap som finns i boken. Det handlar om modet hos den lilla svaga när någon älskad hotas. Det handlar om att inte ge upp. Det handlar också om vad ondska är, varför blir någon ond? Varför fastnar man i omöjliga drömmar om att göra gott medan man gör ont?  Finns det försoning? Kärlek?

Det här är en bok som överväldigar mig. Språket är så vackert, historien så spännande och det underliggande temat om systerskap, mod, kärlek och tillit är så fint.
Från 9 år står det. Upp till sådär 100 kanske? Lite läskig för mindre barn men sedan en bok jag gärna och av hela mitt hjärta rekommenderar.

Denna vilda härliga skröna om  systerskap, vänskap, rädsla och mod är fint illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Jag skålar med mina bokhjältinnor på Negresco i Nice - i min fantasi

Nu har jag lånat en bild av min vän Margareta som har en så läsvärd blogg: http://maggisvarld.blogspot.se/
Hon firar nyår i Nice och har tagit denna bild.

I min fantasi har jag vistats  en del på Negresco i Nice sista tiden eftersom några av kapitlen i min nya bok "Om ni inte börjar leva gör jag slut"utspelar sig där.
Jo, jag har varit där själv också, suttit i baren och skrivit i de härligt slitna sammetsfåtöljerna på det lyxiga hotellet där mina fyra kvinnliga äventyrslystna kvinnor ...
Ja, vad de gör får ni här bara ett smakprov av. 19 maj kommer boken.
Jag är avundsjuk på mina huvudpersoner som får bo där!!!

"När de sågs i foajén var de väldigt olika kvinnorna i det gäng som sörjt sin förlorade ungdom i Stockholm för några månader sedan.

Det var som om de alla sträckt på sig och återtagit en säkerhet som gjorde att ögonen glittrade.

Pamela hade redan kollat in baren.

”Det är så vackert, men inte flott på något snobbigt sätt ändå, jag känner mig hemma här.”

Det verkade hon göra när hon gled in i baren som om den var ett av hennes allra vanligaste vattenhål.

”Jag vill i alla fall ha en Bloody Mary”, sa Garbo.

”Den drinken matchar dig i den där dramatiska klänningen”, sa Pamela och valde en Cosmopolitan.

”Ingalill, förlåter du oss om vi gör det här till en festkväll i stället för att vi direkt jagar ut på apoteken? I morgon blir det av. Då laddar vi med adresslistan och går runt och letar Marcel.”

Ingalill vågade inte ens säga hur lättad hon var över att jakten fick vänta till dagen därpå.

”En för alla, alla för en!” sa hon och höjde sitt glas med Bellini-drinken.  Anita skålade med en röd bubblande Kir Royal."

När jag gav mig själv nyårslöftet att sluta vara så tapper - och höll det

Jag nyårsafton 2008, gladare och ärligare idag

Jag vill önska alla en härlig nyårsafton och ett Gott Nytt År. Hoppas ni firar som ni själva vill. Allra helst tillsammans med vänner, familj.

För några år sedan, ja ganska många nu, var jag en ledsen liten människa. Jag hade inte kommit över en skilsmässa som var hemsk, jag hade flyttat, mitt tidigare så lugna liv var upp och ner. Den man jag träffat och tyckte om, ja det var komplicerat, han firade med sin familj.
Men jag ville jag inte berätta för någon hur jag kände.
På Nyårsafton brukade vi samla många vänner hemma hos oss. Glatt och rörigt!
Denna nyårsafton hade jag inget att göra, hade inte haft kraft att ringa någon, bjuda någon.
Vi skulle ta en liten middag jag och döttrarna innan de gick på fest, det gjorde vi.
– Men är det säkert att det är okej för dig att vara ensam, frågade de innan de gick, alltid så omtänksamma.
– Visst! sa jag käckt och jag trodde nästan det en stund.
Tills dörren stängts.
Då kom tårarna.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen. Men jag höll allt inom mig, jag ville inte belasta någon med min sorg. Jag ville inte att någon enda i hela världen skulle tycka synd om mig.
Jag som aldrig brukar ta lugnande piller gjorde nu det. Tog två. Rullade in mig i mitt täcke, grät och sov över tolvslaget.
Det var hemskt.
Jag var inte ens ärlig på bloggen.
Så här skrev jag då:
"Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."

Det var inte helt okej. Jag mådde så mycket sämre.

Jag lovade mig själv då att jag skulle sluta vara tapper på det viset. Att jag skulle berätta, i alla fall för mina närmaste, hur jag kände. Sluta försöka dölja sorg jag kände.
Jag tror det var ett nyårslöfte jag hållit.
Och livet vände. Som det gör.
Idag känner jag ... lycka. Det innebär inte att allt är perfekt alltid. Men jag vågar på ett helt annat sätt både möta min sorg och dela den. Och då känner jag också så mycket mer glädje och tacksamhet över mitt liv.

Inget Paradis med chokladen i den asken

Idag lämnar jag de stora existentiella världsfrågorna och filosofin och undrar: Varför har chokladen i Paradis-askarna blivit så äcklig?
Vi brukade unna oss en Aladdinask till jul. Och ja, jag åt allt, även den mörka med körsbär fast jag tog trillingnöten först.
Och så Paradis med de goda ljusa bitarna. Bra. Men i år: Vilka äckliga chokladbitar i Paradisasken med fyllning som smakar kemilektion.
Och sliskig choklad.
Och ingen trillingnöt.
Vart är vi på väg?
Aldrig mer Paradis! Hellre två goda praliner från Chokladfabriken är den kemiska Marabouchokladen i Paradisasken.

Teveserier i pyjamas - sen klär vi på oss, går ut i världen och hem igen

På allmän begäran: Just nu ser vi Americans

En gång om året, i juletid, när vi stressat av. Sedan julen fladdrat förbi, sedan vi njutit av all mat och alla klappar, kastat allt papper och det som blev över. Då äntligen sover vi hur länge vi vill och ofta har vi en teveseriorgie. Tittar till sent på natten. Äter frukost till ett nytt avsnitt, hela tiden i pyjamas.

Till slut är vi trötta på det.
Klär på oss och går ut i världen.
Den förvirrande världen där det är lika mycket folk på gatorna som före jul, alla har stirrig blick och kassar och affärerna skriker ut sina REA Billigt .......
Vi återvänder hem, till pyjamasen, de tända ljusen, knäcker några nötter. Och läser.
JA läser!!!

Hej syster! Är du obror?

Är du obror? Alltså okamratlig? Ett av årets nyord som presenteras idag.
Kamrat är ett könsneutralt ord.
Men att kallas obror?
Jag skulle nog aldrig kalla en kvinna obror?
Skulle studsa om någon kallade mig obror.
Känns inte som ett ord jag vill använda även om det är en lite kul sammansättning.
Men så grabbig!

Jag skriver, alltså är jag

Jag skriver, alltså är jag. Jag inser alltmer att det är så. Om jag inte skriver, formulerar mig, blir jag stressad. Något saknas. Det är inget odödligt jag skriver men lusten att formulera mig, att skriva mig, finns alltid.

Julen i mitt hjärta, en betraktelse om jul, skrivande, barn och drömmän

Tiden går för snabbt, men jag ska inte klaga. Det kanske beror på att jag fyller mina dagar? Jag blev lite orolig när jag insåg att de små vita julstjärnor jag satte upp i gardinstången julen 2014 hängde kvar 2015. Det är rätt fint .... tror de får hänga kvar till 2016 också.

Julen var fin, jag firade med barn, barnbarn, exman. Tomten kom. Fina klappar, många innehöll gåvor till andra än mig själv, jag som har det mesta, som filtar till frusna flyktingbarn, sådana viktiga saker. Det är så lite vi kan göra, ändå har vi så mycket. Men det vi kan göra får vi försöka att också ta itu med.

Jag har förstående barn. De har hört mig klaga över min gamla skrivare, den jag fick av ABF 2005, inte så bra! Nu fick jag en ny fantastisk skrivare i julklapp, så jag kan skriva ut mina manus, säger de. Och fina bilder av barnbarnen.

Det är väl en bra summa av mitt liv just nu: Mina älskade barnbarn och mitt underbara yrke som författare. I vår kommer min nya roman "Om ni inte börjar leva gör jag slut" på Ordberoende förlag.

Om ni inte börjar leva ...  ... jag tycker varje dag ska levas, jag känner tacksamhet för varje dag. Den behöver inte fyllas med de mest fantastiska upplevelser. Men där ska finnas skrivande, där ska finnas kontakt med barn och barnbarn. Det är livet för mig just nu.

Kärleken då, undrar ni? Inte så mycket just nu. Men vem vet vad det nya året ger? Och kliver ingen drömman in i mitt liv får jag väl i stället fantisera om en, skriva om honom i en ny bok?  Uppfinna honom.

Den lille prinsen: Läs den, köp den, älska den, sprid den

Ibland funderar jag på vilka böcker jag älskar och vill sprida till hela världen för att de är vackra, kloka, fyllda av eviga sanningar, samtidigt lättlästa och alldeles underbara.
Ja vad säger ni?
Det blir inte så många men en som definitivt är med på topplistan är min älskade Den lille prinsen, Le petit prince av Antoine de Saint-Exupéry,  (Modernista, översättning Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen)

Först, för länge sedan, hade jag den i en totalt underbar inspelning på en LP. Det var Gérard Philippe som läste på den ljuvligaste franska med sin speciella röst.
Vill höra den igen.
Men nu finns ju också den magiska boken som passar alla från 5-100 i en fin nyöversättning på Modernista förlag.
Har du inte läst, köp den, läs och bli lycklig.

Den är såld i 140 miljoner exemplar och översatt till 260 språk, det är inte bara jag som älskar den!

Den ensamme flygaren störtar i öknen och hör plötsligt mitt i ingenstans en liten röst som ber honom: "Rita ett får åt mig." "Dessine-moi un mouton."
Det är den lille prinsen, han som älskar en ros, men som nu gett sig av från sin planet och hamnat på jorden. Han iakttar människornas märkliga beteende, så träffsäkert, lär sig av en räv vad vänskap är. Och inser att kärleken han har till sin ros gör den alldeles unik.

"Det är bara med hjärtat du verkligen kan se"

Ja hur ska man kunna göra denna filosofiska, vackra kloka bok rättvisa på några rader.
Jag säger bara: Läs den! Köp den! Sprid den! Älska den!

Adventskalender, salig att ge och att få

Doften av köttgrytan med chili och choklad som puttrat så långsamt i min spis i nitton timmar. Familjemiddag med mina nära och kära, barn, barnbarn, bror med familj. Mina bästa människor.
Köttgryta, tända ljus.

Sedan saffransglass och hjortronglass och alldeles vanlig vanilj till lille M.
Vi pratar och skrattar, Julstjärnan är uppe och adventsljusen tända. Våra kinder rosiga av vin, våra ögon glitterglada. Snart jul. Min familj.

Minsta E

Nu är det december, en månad av glädje, givande och tända ljus.
En gång var jag förälskad i en man som med tindrande ögon kom till mig varje år 1 december med 24 paket bundna på ett rött sidenband. En vuxenadventskalender. Det var romantik.

Nu har jag gjort en paketkalender till lille M i stället. 24 små lådor med bild av familjen utanpå, med spännande innehåll. Så rolig att ge. Att se hans ögon tindra. Nästa år är det lillasyster Lilla E:s tur också, men hon får vänta ett år.
Minsta E, hennes första jul. Hon kom som en mycket liten tomte till festen.

Tro inte att vägen är sandad för att du en gång gett ut en bok

Vet ni att jag har en författarsida på Facebook nu? Eva Swedenmarks Författarsida.
Jag blir jätteglad om ni går in och kanske vill gilla den?
Här är adressen: www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Där skriver jag en hel del om just hur jag skriver, varför jag skriver, vad jag skriver om.

Jag skriver om hur svårt det är ibland. Hur man visst kan bli refuserad trots att man fått 33 böcker utgivna. Och om hur ledsen och hopplös man känner sig då. När det som de brukade gilla plötsligt bemöts med en axelryckning.

Tro inte att vägen är sandad för att ni en gång gett ut en bok. Det är en allt hårdare bransch där så mycket mer än din bok läggs i vågskålen på många förlag innan du blir utgiven. Tror du att det är en slump att så många mediakända personer får böcker utgivna? Det är det inte. Marknaden styr där som överallt.

Nu har jag just lämnat ett manus till det fina bokälskande Ordberoende förlag som inte först sneglar på vad marknadsavdelningen ska säga utan först bestämmer om de gillar manuset.

"Om ni inte börjar leva gör jag slut" kommer min bok att heta och den ges ut i vår. Fine Michael Ceken gör omslag just precis nu.

Svart fredag vilken dum import - jag vill konsumera mindre inte mer

Det finns importer och importer - några är riktigt usla.
Idag översållas min mail av meddelanden om Black Friday. Jag förväntas tydligen vilja köpa saker billigt för att det är en svart fredag.
Sluta!!!
Jag vill inte ha importen svart fredag till Sverige. Måste vi importera alla dumheter?
Vi hade en svart fredag för några veckor sedan. En av de svartaste fredagar jag upplevt.
Det är inget bra namn och det är en dum företeelse bara avsedd att få oss att konsumera mera till säljarnas fromma.
Jag vill konsumera mindre.
Jag vill inte ha några svarta fredagar. Jag vill inte ha Halloween heller för den delen för att tala om en annan dum import.

En god gärning inte prylar i jul - ingen robotdammsugare i mitt hem

Världen är galen. Hörde just på nyheterna att Handelns institut ... vad de nu heter, har utsett robotdammsugaren till Årets julklapp.
Vilken värld lever de i?
Inte i min.
Så urbota korkat som världen ser ut nu att utse en så onödig pryl till Årets julklapp. Så pinsamt.
45 procent av de utfrågade i en undersökning nyheterna berättade om ville ha gåvor, välgörenhet ... alltså: Goda gärningar,  inte prylar som Årets julklapp.
Skäms på er Prylhandelinstitutet!

Guillou uppfinner Hamiltons vackra smarta syster Johanne

Nu har jag läst min första e-bok. Tyvärr har jag ingen läsplatta så jag läste på macen, lite krångligt. I synnerhet för mig som gillar att stryka under och kommentera. Men nu var det så jag fick den så det fick gå.
Klart jag blev nyfiken på en bok som både Ann Heberlein och (enligt rykte??) Ebba tycker är feministisk.
Jan Guillou har nu kommit till den femte boken om nittonhundratalet, sett genom familjen Lauritzens ögon, Blå stjärnan. Denna gång är det Lauritz vackra smarta döttrar som driver handlingen.

Nöjsam läsning! Fast jag blir också full i skratt. Här har Guillou skapat en kvinnlig Hamilton, den perfekta kvinnan av överklass, Johanne Lauritzen, vacker, smart, stark, litterturvetare, spion, förförerska, alltid lika korrekt och välklädd och helt suverän i säng som i strid, lugn och överlägsen. Men det här är ju en saga så jag köper det.
Och tycker det är kul.
Johanne, hamnar  i Stockholms illegala värld av spioneri,  rekryterad av en brittisk spion- och sabotageorganisation. Med kaptens grad i den brittiska armén  hamnar hon i strid med SS-styrkor i Norge, tyska gränsvakter, räddar Norges judar på flykt, dödar och förför.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Det här är också en saga som utspelar sig i en överklassmiljö jag inte vet något om. I titthålet är det nästan parodiskt hur de pratar och beter sig. Ett arakaiskt språk och levnadssätt.
En detaljstudie i överklassliv helt enkelt.

Guillou måste ha haft jättekul när han skriver om all mat som inmundigas. Undrar så om han åt sig igenom allt detta på prov nör han läste boken?
Det känns som om maten intresserat honom mer än de erotiska utsvävningarna, den är riktigt lystet beskriven, maten alltså.

Han har också fördjupat sig i en överklasskvinnas funderingar kring kläder på fyrtiotalet. Vad har man på sig på Cecil, Grand? Han beskriver verkligen kreationerna. Om det stämmer vet jag inte, men jag köper det. Allt utom detaljen att sextioåriga kvinnor bantar sig smala när de känner att deras förmåga till förförelse avtar? Gjorde de? Jag tittar på bilder av gamla släktingar på fyrtiotalet, inte sjutton skulle någon komma på den absurda idén att banta ner sig för att bli förföriska i min arbetarklassmiljö? Men det kanske också är en överklassmarkör, lite som man kan se otroligt avmagrade franska överklasskvinnor i den åldern?

Blå stjärnan är i alla fall ett tidsdokument som är nöjsam läsning.
Synd för Hamilton att de levde i skilda tidsepoker, han och Johanne. Men de kanske inte skulle ha varit älskande utan mera syskon om de träffats?

Det var inte den här framtiden vi drömde om den dagen i Paris

Så unga och förhoppningsfulla i Paris en gång

Om vi fått en framtidskamera den där dagen då vi stod utanför tidningen L´Humanité i Paris och någon visat oss 2015 års terror i Paris hade vi aldrig trott att en sådan framtid som de senaste dagarna var vad som skulle inträffa.

Paris. Min stad en gång. Eller kanske alltid staden framför andra i mitt hjärta Dit vi flyttade Leif och jag, och levde ett fantastiskt år tillsammans. Som jag hade längtat dit ända sedan jag var barn. Nu var vi där. För att leva, skriva, älska, uppleva denna magiska  stad. Det är oförglömligt i mitt minne. Och det gör så ont att  tänka på de senaste dygnen.

Mina barn drog också till Paris för att leva, läsa. Som så många andra. Jag tänker på alla de unga som var på rockkonserten och vars liv så brutalt släcktes av dessa vidriga terrorister med förmörkat sinne, utan respekt för liv.

Det går inte att förstå hur man kan ge sig på oskyldiga människor en kväll som denna. Skjuta rakt in i en restaurang på människor man aldrig träffat. Denna oförsonlighet. Detta hat.

Jag tänker på Leif och mig i Paris. Så unga vi var. Jag ser på bilden. Vilka drömmar vi hade. Så hett vi trodde  att vi skulle vara med och skapa ett  mycket bättre samhälle, med jämlikhet och rättvisa. Min ungdoms ideal som jag aldrig vill svika.

När kärlek inte längre finns - bara sorg, svek och lögner

Jag har precis läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer (med genialt omslag av Lotta Kühlhorn).
Det är en roman som bygger på upplevda händelser (råkar vi veta eftersom skvallerpressen noga på löpen noterade skilsmässan mellan Erik och Martina Haag). Men boken ska inte läsas som en självbiografisk partsinlaga.
Det är en inträngande roman om hur det är att bli lämnad, sviken av den man litade mest på i hela världen. Den går djupt in i mig som upplevt något mycket liknande.

Allt i boken börjar med en kandelaber som står fel, bredvid sängen i sovrummet på landet. Varför står den där? Fröet av tvivel är sått i romanen.

Och jag minns en gång i mitt liv när jag kom till vårt sommarhus. Det var  städat. Två koppar var diskade och två tallrikar stod i diskstället. På ett annorlunda prydligt sätt. Locket på dasset var däremot lagt upp och ner. 
Men - han hade ju varit ensam där, sa han. För att glädja mig med att olja verandagolvet. Golvet var inte oljat, och något var så fel så fel. Små detaljer som blir som ömmande sår man inte kan låta bli att röra vid fast man inte vill.

Det är något som inte stämmer är en roman om stor sorg och om svek. Men också om att resa sig upp igen, först mest för barnens skull. Sedan faktiskt för sin egen.
Delar av romanen utspelar sig när huvudpersonen är fjällstugevakt långt bortom alla kommunikationer och lever ensam i en stuga. Det är välskrivet, faktiskt roligt mitt i svärtan och spännande.
Ändå läser jag  partierna om Ráhnukka snabbt för att mer fördjupa mig i berättelsen om hur en relation går sönder. Om hur man pratar förbi varandra. Om förnekelsen  av vad som varit när en häftig förälskelse blommar upp. En roman om hur den som lämnar för sitt eget dåliga samvetens skull krossar självförtroendet hos den han sviker. Hur han ljuger, går in i en bubbla där det gamla livet bara skymtar som något man vill glömma och förneka.
En roman om hur ont det gör och hur förvirrande det är när den gemensamma bilden av förhållandet inte längre finns. När man inser hur den man litade på ljugit så mycket.
Var det aldrig så bra som den ena trodde? Var det alltid så uselt som den andre vill göra det till. Två verkligheter, två sanningar.
Jag har svårt att vara opartisk för jag känner igen så mycket. För några år sedan hade det gjort riktigt ont att läsa den.
Nu läser jag den med inkännande intresse. Och blir ändå peppad, för det är också en roman om att resa sig, gå vidare, skaffa sig ett nytt eget annorlunda liv. Det gör huvudpersonen i boken.
Det gjorde jag.

Jag blir rik på glädje när jag får skriva

Jag vågar, vågar du? utmanar de små flickorna varandra i min barnbok.  Om ingen annan utmanar mig får jag allt utmana mig själv, tänker jag.

Visst är det märkligt? Det är en ständig kamp att skriva. Ändå är det det enda jag vill göra.
Axeln är sönderskriven och opererad och under läkning, men jag fortsätter skriva.
Jag promenerar för att få idéer, nu har jag jätteont i foten, promenaderna får bli kortare men gå måste jag.
Gå. Och skriva.
Om jag inte skriver börjar en massa andra tankar bubbla om i mitt huvud, missnöjda tankar, tankar av otillräcklighet och leda.
Jag är inte uttråkad när jag skriver. Då vaknar jag i stället med nya tankar och drömmar i huvudet och sätter mig vid macen.
Jag hade haft mycket mer pengar om jag stannat längre på det jobb som till slut gjorde mig helt utmattad av leda. Stanna, härda ut? Inte för pengars skull
Jag kunde sluta och jag gjorde det.
Pank, men glad.
Ett mer sparsamt liv, men jag blir rik på glädje när jag få göra det jag vill: Skriva