Mer om mig och skrivandet
▼
lördag 28 februari 2009
Jag ska läsa Good Enough och ge mig själv en kram
Dagen började bra med yoga och blå himmel och en kort stund hade jag balans /på yogan alltså, jag är urdålig på att stå på ett ben med armarna i luften/. Men nu är inte bara balansen usel utan hela jag svajar. Dessutom snöar det. Men jag tror det är den perfekta dagen att läsa reaboken Good Enough av Elizabeth Gummesson. Just en sådan här dag när jag inte räcker till, inte för andras krav alltså utan för mina egna. Jag tror hon har kloka saker att säga och jag lovar att lyssna. Good Enough - det är en bra titel.
Min dotter brukar ge sig själv en kram om hon är ensam och behöver tröst, lägga armarna om sin kropp och gosa ner kinden mot sin axel. Jag ska läsa Good Enough och ge mig själv en kram.
När kropp, tanke och själ förenas, yoga
Det är lördagsmorgon. Klockan är sju och ute är det redan ljust. Våren är på väg och inget kan göra mig lyckligare. Vintern gör ont i mig, det bara är så.
Min nya lördagsrutin är yoga. En timmes yoga mellan tio och elva. Jag kan komma dit och tro att jag är helt ostressad. Men när jag lägger mig ner på golvet och ska börja andas känner jag att hela min kropp är stel och spänd som en fiolsträng och tankarna fladdrar oroligt omkring. Jag behöver yogan så mycket.
Yoga är sanskrit och hindi och betyder förening av kropp, tanke och själ, det handlar om att lära känna sig själv och nå balans.
Min nya lördagsrutin är yoga. En timmes yoga mellan tio och elva. Jag kan komma dit och tro att jag är helt ostressad. Men när jag lägger mig ner på golvet och ska börja andas känner jag att hela min kropp är stel och spänd som en fiolsträng och tankarna fladdrar oroligt omkring. Jag behöver yogan så mycket.
Yoga är sanskrit och hindi och betyder förening av kropp, tanke och själ, det handlar om att lära känna sig själv och nå balans.
fredag 27 februari 2009
Varför går det ibland inte att kommentera bloggar?
Min vän Kerstin är rasande över blogspot, hon försöker kommentera bloggar men det går bara inte. Läs!
Jag hade samma upplevelse. Jag kan inte göra kommentarer på flera av de bloggar jag vill kommentera, andra går bra, jag förstår inte varför det blir så - kanske någon kan förklara? Kerstins blogg till exempel, eller Saras, Livat på landet, eller La montagne... Jag trodde det var något med deras inställningar, men så testade jag att kommentera från min lilla bärbara mac i stället för min äldre stationära. Och då går det bra.
Jag fattar inte skillnaden. Jag önskar det fanns en bra manual - helst på svenska - som förklarade varför det blir så här. Hoppfull fråga: Det kanske finns?
Jag hade samma upplevelse. Jag kan inte göra kommentarer på flera av de bloggar jag vill kommentera, andra går bra, jag förstår inte varför det blir så - kanske någon kan förklara? Kerstins blogg till exempel, eller Saras, Livat på landet, eller La montagne... Jag trodde det var något med deras inställningar, men så testade jag att kommentera från min lilla bärbara mac i stället för min äldre stationära. Och då går det bra.
Jag fattar inte skillnaden. Jag önskar det fanns en bra manual - helst på svenska - som förklarade varför det blir så här. Hoppfull fråga: Det kanske finns?
Ett minne
På tal om sorgedikter stiger ett minne upp - diktaren Paul Eluards hustru Nush /bilden/ dog hastigt och oväntat och han skrev i förtvivlan sorgedikter om det. Jag minns, men så avlägset, dikten Notre vie, Vårt liv, men hittar den inte på svenska. Hennes död bröt jämvikten i livet efter sjutton lyckliga år tillsammans.
Hjärtslitande förmedlad smärta
Jag är en person som gillar happy endings. Det kanske är lite otippat att jag försjunker i en bok om döden, en sorg och meditationsbok. Fick den i present av min kloke bror som vet hur jag vandrar i mitt minnes labyrinter på jakt efter möten med mina kära döda. Vill varmt rekommendera boken han gav mig, "Någonting svart" av Jacques Roubaud. Författarens hustru dog och han skriver sig ur sorgen. Roubaud är poet och matematiker och hans bok är meditationer över henne, den döda hustrun, hjärtslitande förmedlad smärta i meditationer som alla är tankedikter i vardera nio avsnitt.
Drabbad av postmanusdepression och panik
Jag har haft en gryende känsla av panik några dagar. En alltmer växande känsla av otillräcklighet. Det räcker att se sig omkring i min lägenhet där högar av osorterade böcker och kläder växer upp. Jag kände inte igen mig själv. Hur dum kan man vara.
I morse vaknade jag och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Jag förstår inte denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Trots att jag borde veta och känna igen symtomen.
I morse var det lättare att andas igen, jag vet inte vad det var men en spärr hade släppt. Jag vek ihop väldigt många tröjor och sorterade in. Jag går ett varv runt datorn, det finns ett manus som längtar efter mig. Inte än, säger jag strängt. Men kanske snart. Jag hoppas himlen blir blå idag och att all snö smälter undan, det blir lättare att andas då.
I morse vaknade jag och insåg att det var min gamla vanliga postmanusdepression som drabbat mig. Efter 25 böcker borde jag veta, men jag lär mig aldrig. Tre manus är i sistakorrektur och kommer ut i vår. Jag håller på att avsluta, finputsa, samtidigt är det oåterkalleligen manus som är lämnade. Då får jag panik. Jag orkar inte riktigt med. Tanken på att börja med något nytt blir nästan förlamande, jag kan inte, tänker jag. Jag försöker. Det blir uselt. Jag förstår inte denna kramp jag har som gör ont ända in i själen. Trots att jag borde veta och känna igen symtomen.
I morse var det lättare att andas igen, jag vet inte vad det var men en spärr hade släppt. Jag vek ihop väldigt många tröjor och sorterade in. Jag går ett varv runt datorn, det finns ett manus som längtar efter mig. Inte än, säger jag strängt. Men kanske snart. Jag hoppas himlen blir blå idag och att all snö smälter undan, det blir lättare att andas då.
Bloggandet vidgar min värld
Mycket prat på juntan igår om allt från Mona till mönster mellan maskorna och maten.
Mycket om bloggande. Hur ska jag ha tid? säger många. Vem ska läsa? säger andra. Jag förstår inte. Hur har man tid att tänka? Jag tänker, jag läser, jag skriver - det är inte så att bloggandet fyller min dag men det är utmanande avkoppling att formulera tankarna på tangenterna, i stället för att de bara försvinner som pratbubblor ut i tomma rymden har de nu mottagare, Det finns en Eva, en Kerstin, en Anjo, en Petra och andra som tar mot mina tankar, spinner vidare och samtal uppstår. Jag får tips på böcker, musik från intressanta människor. Men jag försöker inte övertala någon om att börja blogga, när de själva eventuellt börjar så kommer de kanske att att förstå. Eller inte.
Bloggandet vidgar min värld. Det räcker för mig.
Mycket om bloggande. Hur ska jag ha tid? säger många. Vem ska läsa? säger andra. Jag förstår inte. Hur har man tid att tänka? Jag tänker, jag läser, jag skriver - det är inte så att bloggandet fyller min dag men det är utmanande avkoppling att formulera tankarna på tangenterna, i stället för att de bara försvinner som pratbubblor ut i tomma rymden har de nu mottagare, Det finns en Eva, en Kerstin, en Anjo, en Petra och andra som tar mot mina tankar, spinner vidare och samtal uppstår. Jag får tips på böcker, musik från intressanta människor. Men jag försöker inte övertala någon om att börja blogga, när de själva eventuellt börjar så kommer de kanske att att förstå. Eller inte.
Bloggandet vidgar min värld. Det räcker för mig.
torsdag 26 februari 2009
Vilken bok vill du kliva in i
Hur många vill inte byta bort sina tråkiga liv mot något av de fantastiska äventyr de läser om? Idag ska jag se filmatiseringen av en av mina favoritböcker, Bläckhjärta av Cornelia Funke. Den handlar precis om det. Ett fantasyäventyr om att läsa in sig i en favoritbok och uppleva den verkligheten. Kanske blir det mer omtumlande för huvudpersonen än hon kunnat ana.
Vilken favoribok vill jag kliva in i? Jo, bara en dag vill jag vara på Tara i amerikanska södern och uppleva stämningen där. Möta Scarlett och se hur livet var. Kanske. Eller... ?
Vilken favoribok vill jag kliva in i? Jo, bara en dag vill jag vara på Tara i amerikanska södern och uppleva stämningen där. Möta Scarlett och se hur livet var. Kanske. Eller... ?
onsdag 25 februari 2009
Min dotter ute i världen
När jag kommer hem står soppåsen jag glömde på exakt samma plats i hallen.
Lampan jag glömde släcka i köket är fortfarande tänd och ingen har köpt mjölk till kaffet.
Det ligger inga stövlar kastade över hallgolvet och ingen glad röst ropar: "Ska jag sätta på te? Jag har massor att berätta."
Det är inte så kul att bo ensam. Varför vimlar inte Stockholm av trevliga kollektivhus där man både har sin lägenhet och gemensamma utrymmen där trevliga människor kan träffas. Jag skulle älska ett sådant boende.
Dottern, min mambo, är i Sydafrika, långt borta, lång tid. Hon arbetar för Röda Korset i Johannesburg och orosfjärilar fladdrar runt i min mage.
Just nu är hon med vänner i Kapstaden.
När vi var där tillsammans var hon så liten, nu är hon vuxen. Hon prövar vingarna och gör viktiga saker. Hon har drömmar och ambitioner och jag är stolt över hennes viktiga arbete. Men orolig.
Jag tittar på bilden av henne som jag hittade på facebook - min dotter i världen.
Lampan jag glömde släcka i köket är fortfarande tänd och ingen har köpt mjölk till kaffet.
Det ligger inga stövlar kastade över hallgolvet och ingen glad röst ropar: "Ska jag sätta på te? Jag har massor att berätta."
Det är inte så kul att bo ensam. Varför vimlar inte Stockholm av trevliga kollektivhus där man både har sin lägenhet och gemensamma utrymmen där trevliga människor kan träffas. Jag skulle älska ett sådant boende.
Dottern, min mambo, är i Sydafrika, långt borta, lång tid. Hon arbetar för Röda Korset i Johannesburg och orosfjärilar fladdrar runt i min mage.
Just nu är hon med vänner i Kapstaden.
När vi var där tillsammans var hon så liten, nu är hon vuxen. Hon prövar vingarna och gör viktiga saker. Hon har drömmar och ambitioner och jag är stolt över hennes viktiga arbete. Men orolig.
Jag tittar på bilden av henne som jag hittade på facebook - min dotter i världen.
Vi firar lillbrorsan
På tal om Vietnam /mitt tidigare inlägg/ så ska vi fira lillbrorsans födelsedag på min vietnamesiska favoritrestaurang ikväll. Nem nem på Åsögatan. När jag pluggade i Stockholm och kom hem till Sundsvall på besök stod lillbrorsan i fönstret och tittade efter mig. Den lille killen väntade på chokladpraliner och nya böcker. Och på mig förstås. På sig hade han ett par byxor som stacks. Men jag hade köpt dem till honom i Frankrike och han ville göra mig glad genom att bära dem. Sån är han, lillbrorsan. Det ska bli kul att gratta honom!
Betrakta, lyssna, berätta, säger mina apor till mig
Tre små apor från Hoi An i Vietnam står på mitt skrivbord. En håller för munnen, en håller för öronen och en håller för ögonen. Jag vill inte se, inte höra, inget säga.
Men de kanske menar motsatsen? Så känner jag . Deras budskap till mig är: Var inte feg, håll inte inne med vad du tycker utan ha dina ögon vidöppna mot världen. Betrakta, lyssna, berätta, säger aporna till mig på sitt tvärtomspråk och jag tar till mig deras budskap.
Män som hatar kvinnor är en riktigt tråkig film
Det var med både farhågor och förväntan jag såg filmen "Män som hatar kvinnor" ikväll. Tyvärr var det oron som besannades. Det var en ospännande film måste jag tyvärr säga. Nå, jag är ingen filmrecensent, men boken var en intensiv bladvändare och jag hade väntat mig en film med bett i replikerna och spänning. Därav inte. Det är en rad tablåer som redovisar - alltför snabbt - nyckelscener i boken. Men filmen saknar all originalitet. Trögt vevar den sig fram och jag förstår att Mikael Nyqvist stora delar av filmen lunkar omkring och ser bekymrad ut, skulle jag också vara med sådana tunggumpade repliker.
Dramatiken, finessen, spänningen... var tog allt det vägen? Nej jag är riktigt besviken.
Jag hade hellre sett första boken som en teveserie i sex spännande avsnitt där berättandet, som i boken, får ta sin tid. Det blir inte många stjärnor av mig för den omtalade filmen.
tisdag 24 februari 2009
Mina fynd på årets bokrea
Nu har jag varit på bokrea. Jag valde att gå till NKs bokhandel som hade 40 % på alla sina böcker. Det här är vad jag köpte:
Namnbrunnen, Inger Edelfeldt. Den har jag länge velat läsa, sagofreak som jag är.
Isodieten. Ja jag vet, men jag ger aldrig upp.
De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör. Vet jag inget om men jag gillar titeln
Good enough, Elizabeth Gummesson. Passar bra för en överkravsmänniska som jag, bara titeln gör att jag tänker på om jag inte hunnit nog idag nu, ändå.
Sticka småvarmt, Johanna Wallin. Min syjunta i morgon och här fanns precis vad jag vill ha, massor av mössor och pulsvärmare
Och sist mitt fynd!
The journal of Joyce Carl Oates 1973-1982. Oj! Jag började läsa redan i kaféet bredvid bokhandeln (medan jag åt min semla för övrigt) och den verkar bara helt enkelt underbar och klok. Jag återkommer till den. Ja, vad tycks?
Stora njutaredagen med bokrea och semlor
Jag ville iväg vid midnatt. Men trött efter yogan, mörkt ute, snömodd och utan sällskap, nej - jag läste ut Revolutionary Road i stället för att gå på bokrean. Den romanen är så inträngande skickligt skriven, en så omskakande skildring av våra livslögner. Filmen har jag inte sett än, men läs boken!
Nu klockan tio blir det i alla fall dags. 40 % på bokpriset på några bokhandlar, dit beger jag mig.
Vilken högtidsdag, bokrea och samtidigt stora semledagen. Visst köper jag böcker på nätet, men inget går upp emot bokhandeln. Jag vill titta på böckerna, läsa lite, bläddra. Betrakta omslaget och få känslan av boken i handen. Så får det bli - en njutningsförmiddag. Dock med skygglappar. Efter bok- och semleorgien ska jag nämligen prata ekonomi och lån med banken - på tal om livslögner.
måndag 23 februari 2009
Långhåriga pappersdockor i djupt urringat
Jag älskade att rita kläder till mina pappersdockor när jag var liten. Modellerna till dockorna kom i Allers, de fick vara mallar för de dockor jag uppfann och ritade fantastiska kläder till. Varför tänker jag på det? Jo så klart: Oscarsgalan. Jag ser alla de vackra långhåriga pappersdockorna bli levande. Och i år har de alla precis sådana klänningar som jag ritade och som ingen i Sundsvall någonsin bar. Axelbandslösa, snäva och djupt urringade med svepande kjolar. Åh vad vi skulle bli vackra i sådana klänningar, jag och pappersdockorna..
Ebba och Linda i gyttjebrottning
Någonting jag lärt mig i livet är att det är meningslöst att jämföra vem det är mest synd om. Det kan vara ett befriande tjejsnack ibland att jämföra livets elände och hur man drabbas av det. Jag har haft mina perioder av gnäll- och eländessnack men det är återvändsgränder. Man når inget mål utan sjunker bara djupare ner i dyn. Detta tänker jag på när jag läser om helgens mediabråk . Linda Skugge hoppar på Ebba von Sydow och Katerina Janouch skuttar in i debatten. Linda Skugge vill väl som vanligt ha uppmärksamhetoch jag tycker Ebba gav ett bra svar. Men uppriktigt - vad bryr jag mig om deras eländesjämförelser? De har sina liv. Jamen det verkar ju inte vara så tokiga liv eller? Sluta gnälla. Det här blir ändå till slut bara gyttjebrottning. Tycker jag.
Brutal, betagande, berörande indisk film
Min vän Sandhya i Chennai skrev till mig för ett tag sedan: "Du måste se Slumdog millionaire - Jag är så stolt!"
Förra veckan såg jag den och Sandhya har rätt. Vilken film! I morse fick den storslam i Oscarsutdelningen. Jag blev helt tagen av denna historia om en liten kille i Bombays slum. Hur livet lärt honom svaren som ger en seger i teveprogrammet Vill du bli miljonär. Vad vet en en liten föräldralös pojke som kämpat för sin överlevnad sedan han var så liten? Han har inte gått i skola men livet har lärt honom svaren. Det är en film som är samtidigt betagande berörande och brutal. Den väjer inte för den fruktansvärda misär som barn lever i i Indien, men samtidigt visar den också något annat om mod, kärlek och vilja att leva.
Äsch, jag behöver inte säga något mer än: Se den!
TV4-recensenten gillar inte det Bollywoodaktiga slutet. Jag däremot, jag älskar det! Gå in på You tube och klicka fram Slumdog millionaire - där kan ni se musiken som bara måste göra alla glada. Åh, jag längtar till Indien!
söndag 22 februari 2009
Den aktningsvärda 18-årsåldern var uppnådd
Citat ur min dagbok på artonårsdagen. Jo, det var ett tag sedan, men jag känner igen mig. Hör här:
"Jag känner mig inte annorlunda nu trots att jag uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år. Men nog önskar jag att det bara var 17 jag fyllt. Inget roligt att bli äldre."
"Jag känner mig inte annorlunda nu trots att jag uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år. Men nog önskar jag att det bara var 17 jag fyllt. Inget roligt att bli äldre."
Det är min dag idag
Det är min dag idag. Så idag ska jag låta en gryta med kött och vin puttra på spisen, jag ska träffa kära vänner här hemma, vi ska dricka vin och jag ska inte en sekund tänka på att jag blir äldre. Ska bara tänka att det är min dag och njuta av det.
Det första jag såg när jag öppnade datorn i morse var en grattishälsning med en sommarbild från Korsika som Maria tog av oss en gång, vi står ovanför Calvi i solen. Jag tycker så mycket om den här bilden. För mig är den styrka, glädje, gemenskap, vänskap. Många positiva tankar som Maria skickar till mig med den bilden.
lördag 21 februari 2009
Möten I Levande Livet, MILL
Det är ju bara att inse och acceptera att man är på efterkälken. När jag lärt mig använda IRL, In Real Life så är termen ute och det heter AFK, Away From Keyboard.
Jag frågar Ellen varför det står lol i alla hennes meddelanden från kompisar på facebook. "Meh", svara hon förvånat. " Vi menar laughing out loud!
Eller så ännu nyare som jag läste i tidningen apropå Pirat-rätttegången.: ROFL, Rolling On Floor Laughing.
Alldeles oavsett alla förkortningar och alldeles oavsett hur kul det är med Internet, inget går upp mot Möten I Levande Livet. MILL, på mitt vis.
Jag frågar Ellen varför det står lol i alla hennes meddelanden från kompisar på facebook. "Meh", svara hon förvånat. " Vi menar laughing out loud!
Eller så ännu nyare som jag läste i tidningen apropå Pirat-rätttegången.: ROFL, Rolling On Floor Laughing.
Alldeles oavsett alla förkortningar och alldeles oavsett hur kul det är med Internet, inget går upp mot Möten I Levande Livet. MILL, på mitt vis.
De sitter i sin himmel och lyssnar på la Bohème
Annica skriver så fint om mitt inlägg med bilden av min familj runt teakbordet: "Detta är en helt underbar bild Eva! Bordet, stolarna, stringhyllan, mönstret på mattan, två glada föräldrar och två välartade barn - en flicka och en pojke."
Jag blir vemodig är jag ser bilden och tänker på livet som är annorlunda, på föräldrarna som inte längre finns. De levde tillitsfullt tillsammans hela sitt liv. De älskade verkligen varandra och litade på varandra. Jag minns min pappas röst när han tittade på mamma och sa: "Titta vilken fin mamma du har, så vacker hon är och vilken hållning!" Han var så stolt över henne och hon över honom. Det var så enkelt på något sätt och den självklara kärleken präglar min syn på hur ett förhållande ska vara. Tillitsfullt, kärleksfullt. Under den lugna vardagliga ytan fanns också passion, jag är säker på det.
Jag minns en kväll i Sallyhill. Peter och jag hade lagt oss. Pappa hade köpt La Boheme på skiva till vår nya radiogrammofon. De satt där inne i vardagsrummet som också var deras sovrum och spelade och sjöng. Fullständigt harmoniska. Jag mindes att jag skämdes lite, jag tyckte de var lite konstiga som satt där och lyssnade på musiken och sjöng, kanske kände jag mig lite utanför just då, det fanns en strålglans runt dem. "Var lite tysta!" sa jag, den kommentaren har jag ångrat många gånger. Men jag tror de förstod. De sitter nog nånstans där i sin himmel, håller varandra i handen och lyssnar på la Bohème. Så vill jag se det.
Jag blir vemodig är jag ser bilden och tänker på livet som är annorlunda, på föräldrarna som inte längre finns. De levde tillitsfullt tillsammans hela sitt liv. De älskade verkligen varandra och litade på varandra. Jag minns min pappas röst när han tittade på mamma och sa: "Titta vilken fin mamma du har, så vacker hon är och vilken hållning!" Han var så stolt över henne och hon över honom. Det var så enkelt på något sätt och den självklara kärleken präglar min syn på hur ett förhållande ska vara. Tillitsfullt, kärleksfullt. Under den lugna vardagliga ytan fanns också passion, jag är säker på det.
Jag minns en kväll i Sallyhill. Peter och jag hade lagt oss. Pappa hade köpt La Boheme på skiva till vår nya radiogrammofon. De satt där inne i vardagsrummet som också var deras sovrum och spelade och sjöng. Fullständigt harmoniska. Jag mindes att jag skämdes lite, jag tyckte de var lite konstiga som satt där och lyssnade på musiken och sjöng, kanske kände jag mig lite utanför just då, det fanns en strålglans runt dem. "Var lite tysta!" sa jag, den kommentaren har jag ångrat många gånger. Men jag tror de förstod. De sitter nog nånstans där i sin himmel, håller varandra i handen och lyssnar på la Bohème. Så vill jag se det.
fredag 20 februari 2009
James Dean, Brigitte Bardot, Gina Lollobrigida - vilken nostalgitripp en fredagskväll
Oj, vilken nostalgitripp det blev ikväll. Min vän Ylva tittade in på bloggen för att se vad jag har för mig. Jo, jag storstädar. Det gick till så att jag bar upp tre fotolådor ur källaren och tömde ut dem på dotterns numera övergivna säng. Sedan har jag sorterat hela dagen, det är kul och rörande och lite sentimentalt. Längst ner i en låda jag inte packat upp sedan jag skilde mig hittade jag barndomens urklippsalbum. Där satt jag och klippte ut mina idoler ur tidningarna och tejpade ordentligt in i ett album. Det kanske säger en del om hur jag präglats.
Audrey har jag redan avhandlat idag. Men sedan finns det några andra. Jag älskade Gina Lollobrigida som var så olik den taniga lilla flicka jag var då. Sannerligen en kontrast till Audrey eller hur? Dessutom förstås Brigitte Bardot. Här är mina favoritbilder. Och en man också. Det får bli James Dean. Visst är det en underbar bild?
Vilka idoler hade ni som läser det här - om ni klistrat in dem i ett album någon gång? Vilka bilder skulle dagens barn klistra in (det tror jag inte de gör, men om?)
Ja några frågor från mig i pysslarhörnan en fredagskväll.
Vad vi älskade Audrey Hepburn
Åh Audrey Hepburn, vi älskade henne! Mest min granne Birgitta, hon avgudade den smala eleganta rådjursögda Audrey och samlade bilder av henne. Birgitta var en glad knubbig tjej, så långt ifrån Audreyidealet man kunde komma. Men hon älskade henne.
Just nu har det intressanta programmet Stil i P1 ett långt inslag om Audrey - lyssna! "Vem ville titta på Audrey Hepburn - ett plattbröstad pojkflicka - så långt ifrån rådande stilideal som det gick att komma. Faktiskt ganska många och hennes sätt och utseende med oplockade ögonbryn, obefintlig klackhöjd och enkla klädstil blev snart det rådande idealet", berättar Stil - visst, oj vad jag minns!!! Se filmer med henne. Den här bilden är från Prinsessa på vift.
Emma Valls deckare för vuxna
Har Emma Vall skrivit deckare för vuxna? frågar Kerstin mig. Det är en fråga jag fått från flera. Så jag svarar här som ett blogginlägg! Visst har Emma Vall /pseudonym för Maria Herngren, Annica Wennström och mig) skrivit deckare för vuxna, det var det vi började med.
Vår hjältinna Amanda Rönn, journalist i Sundsvall är huvudperson i fem böcker. De heter: Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån och Slutpunkten. De finns säkert att beställa på bibliotek och kanske förlaget Alfabeta har kvar några ex av en del av böckerna. Kattjakt kom också i En Bok För Alla.
Vi har bönat och bett att förlaget ska ha alla böcker tillgängliga i ny pocketupplaga, men hittills har inget hänt. Kommer det inga fler böcker om Amanda? frågar läsare ganska ofta. Inte än, svarar vi. Men man vet aldrig.
torsdag 19 februari 2009
Och här har vi femtiotalet och det danska teakbordet!
Och här har vi femtiotalet med teakbordet och stolarna!
Börge Mogensen har gjort möbeln. Jag gick förbi en antikaffär på Östermalm härom veckan och drogs in när jag såg "min" möbel. De hade ett liknande bord och åtta stolar och det var hissnande dyrt, mina föräldrar hade svimmat om de hört att ett teakbord plus åtta stolar kostade 80 000. Vid det bordet gjorde vi allt. Åt när det var främmande, sydde kläder (mamma), skrev artiklar och kåserier, (pappa), läste läxor, ritade pappersdockor, fikade på kvällen i bruna finska keramiktekoppar köpta på en utställning på Sundsvalls museum - ja det bordet var medelpunkten i vår lilla tvåa på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall där vi bodde till 1960.
Börge Mogensen har gjort möbeln. Jag gick förbi en antikaffär på Östermalm härom veckan och drogs in när jag såg "min" möbel. De hade ett liknande bord och åtta stolar och det var hissnande dyrt, mina föräldrar hade svimmat om de hört att ett teakbord plus åtta stolar kostade 80 000. Vid det bordet gjorde vi allt. Åt när det var främmande, sydde kläder (mamma), skrev artiklar och kåserier, (pappa), läste läxor, ritade pappersdockor, fikade på kvällen i bruna finska keramiktekoppar köpta på en utställning på Sundsvalls museum - ja det bordet var medelpunkten i vår lilla tvåa på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall där vi bodde till 1960.
Jag har skrivit en härlig bok om femtiotalet
Jag är faktiskt stolt över boken "Folkbildningens femtiotal" och tror den skulle intressera så många fler.
Kära gamla femtiotal! I mitt kök står ett danskt teakmatbord som föräldrarna köpte på femtiotalet. Jag älskar det. Femtiotalet återvänder jag alltid till. Jag har faktiskt skrivit ett hel härlig bok om femtiotalet. Den heter Folkbildningens femtiotal. Jag skulle skriva en historik åt ABF. I stället för en traditionell historik kom jag på att vi skulle skriva en bok för varje decennium och placera in folkbildningen i tidsandan. Mycket roligare än att rabbla tråkiga historiska fakta som inte intresserar många - jag vet jag har läst en del tidiga urtråkiga historieböcker som bara handlar om männen i folkbildningens topp. Jag ville göra en levande bok där konst, kultur och design genomsyrar boken, presentera den galna härliga folkbildningen på gräsrotsnivå. Sätta in folkbildningen i det perspektivet. Berätta om cirklar - javisst - men hela tiden med samtiden med i bilder, texter, dikter, teckningar, affischer. Det var spännande, jag djupdök efter bilder i gamla dammiga arkiv. Längst ner i LO-huset fanns ett gammalt arkivskåp med fynd! Lottie Hallqvist gjorde layout och hon var lika entusiastisk som jag.
Nu ligger det väl ett antal ex och längtar efter läsare på Bilda förlag som inte precis marknadsfört böckerna. Ni som skriver om böcker och intresserar er för femtiotalet kan absolut kolla här: ABFs informationsavdelning (helene.oljons@abf.se). Jag tror ni kommer att gilla mycket av bilderna och texterna! Jag älskar omslagsbilden. En flicka som tuffar mot framtiden på sin cykel med påhängd motor. Sextiotalet - här kommer jag.
Från ett trevligt möte till ett annat
Mötesdag, det är inte lika vanligt nu som förr när almanackan var fulltecknad. Två trevliga möten idag. Först ska Annica och jag frukostträffa vår redaktör på trevliga Bakverket på Bondegatan för att prata om Lingon och Lust som snart ska komma ut. Finslipning gäller just nu, baksidestext med mera.
Efter det mötet omvandlar vi oss till Emma Vall och lunchpratar nya Sixten och Sunna-boken med Maria på Sacré Coeur vid Nytorget.
Man kan nästan inte ha det bättre - självvalda möten om böcker med sina bästa vänner.
Efter det mötet omvandlar vi oss till Emma Vall och lunchpratar nya Sixten och Sunna-boken med Maria på Sacré Coeur vid Nytorget.
Man kan nästan inte ha det bättre - självvalda möten om böcker med sina bästa vänner.
Var är min gulsvartrandiga fladdermus?
Som jag trodde, kan inte sova när jag läst Yeates Revolutionary Road. Ska jag verkligen se filmen? Men jag älskar femtiotalsfilmer ju - som Far from heaven med samma klaustrofobiska interiörer av hemmafrulivet. Nyinspelningen med en lysande Julianne Moore hade jag inte velat missa.
Jag hamnar i femtiotalet hela tiden. Just nu drömmer jag nostalgiskt om min fina gul-svart-randiga fladdermusfåtölj med kudde som man satte fast på ena vingen. Jag fick den när jag inte ätit godis på hundra dagar och den var SÅ SNYGG. Mamma sparade den åt mig sen, när jag flyttade. Men någonstans i mina flyttar försvann den. Jag har nu sett nyproducerade fladdermusfåtöljer i svart skinn. Men det är min jag vill ha! Med kudde,
onsdag 18 februari 2009
Favoritprogrammet börjar igen!!!
PS Just nu är jag en väldigt glad singel som ska titta på favoritprogrammet Grey´s Anatomy som äntligen börjar. Jag kryper ihop i min soffa och ser programmet, sen ska jag läsa om parlivets fasor i kultboken Revolutionary Road - men det skakade om mig så igår kväll att jag knappt kunde sova. Gammal ångest som vaknade till liv måhända, inte från singellivet dock! Nog om detta nu börjar programmet!!! Snacka om singel - kontra parliv i det programmet förresten!
Kärlek förutsätter inte att man delar portnyckel
Många diskussioner idag, IRL på mail och blogg om det konstiga yttrandet från Tomas Böhm I Amelia Adamos program att det lika lite finns lyckliga singlar som lyckliga horor om man skrapar på ytan. Korkat! tycker dom flesta.
Framför allt är frågeställningen fel. Lycka är inte kopplat till singel/gift. Inte kärlek heller. Jag var som gift både lycklig och olycklig under de 25 åren, som singel samma sak. Ibland är det lycka i mitt liv, ibland inte. Tillstånden är inte konstanta.
Dessutom verkar det på denna diskussion som om det inte skulle finnas kärlek för att man väljer att leva ensam! Jag har verkligen som singel upplevt varm kärlek. Det är ju inte så att kärlek förutsätter att man delar portnyckel. Det kanske till och med är så att kärleken kan bli intensivare om man hela tiden väljer varandra och inte alltid dimper ner efter jobbet i samma soffa! Det går inte att generalisera på det där dumma Böhm-sättet. Han får ta sig en funderare till, psykoanalytikern. En sambo är inte livets lycka, inte olycka heller för den delen!
Framför allt är frågeställningen fel. Lycka är inte kopplat till singel/gift. Inte kärlek heller. Jag var som gift både lycklig och olycklig under de 25 åren, som singel samma sak. Ibland är det lycka i mitt liv, ibland inte. Tillstånden är inte konstanta.
Dessutom verkar det på denna diskussion som om det inte skulle finnas kärlek för att man väljer att leva ensam! Jag har verkligen som singel upplevt varm kärlek. Det är ju inte så att kärlek förutsätter att man delar portnyckel. Det kanske till och med är så att kärleken kan bli intensivare om man hela tiden väljer varandra och inte alltid dimper ner efter jobbet i samma soffa! Det går inte att generalisera på det där dumma Böhm-sättet. Han får ta sig en funderare till, psykoanalytikern. En sambo är inte livets lycka, inte olycka heller för den delen!
Ingen gång är man mer ensam än i ett dött förhållande
Jag trodde att psykoanalytikern Tomas Böhm var en klok man. Men i Amelia Adamos program på TV8 säger han att det finns inga singlar som är lyckliga, lika lite som det finns horor som är lyckliga - vilket inskränkt uttalande. Inte kan man kategorisera så.
Lycka kan finnas i singellivet, att själv få bestämma över sitt liv.
Lycka kan också finnas i närhet till en annan människa, men vem säger att den närheten finns för att man har människan snarkandes i sitt sovrum, boende tätt inpå sig och officiellt inte är singel?
Ingen gång är man mer ensam än i ett dött förhållande, mer olycklig.
Jag ser så många olyckliga människor som hänger ihop av gammal vana eller av skräck för att vara ensamma. Jag beklagar dem. Självvald ensamhet är inte olycka, lika lite som ett förhållande är lycka.
Att dra en parallell singel=olycka - det är väl ändå bra korkat!
Lycka kan finnas i singellivet, att själv få bestämma över sitt liv.
Lycka kan också finnas i närhet till en annan människa, men vem säger att den närheten finns för att man har människan snarkandes i sitt sovrum, boende tätt inpå sig och officiellt inte är singel?
Ingen gång är man mer ensam än i ett dött förhållande, mer olycklig.
Jag ser så många olyckliga människor som hänger ihop av gammal vana eller av skräck för att vara ensamma. Jag beklagar dem. Självvald ensamhet är inte olycka, lika lite som ett förhållande är lycka.
Att dra en parallell singel=olycka - det är väl ändå bra korkat!
Jag ska sluta straffa mig själv helt enkelt
Jag vaknar klockan två och tänker snabbt: "Oj det är straffet för att jag la mig tidigt." En sådan dum tanke.
Varför ens tänka i termer av straff? I många år hade jag migrän. Varje gång jag fick det så tänkte jag: "Ja, titta nu, migränen är straffet för att jag festade igår, för att jag drack vin.... " eller vad det nu kunde vara ett straff för. Ända tills en dag jag hörde mig själv säga så och började fundera på vem som straffade mig och varför? När insikten kom att tanken på straff var något som fanns i mig, grumliga värderingar om hur man borde leva och vad man SKA göra - då blev det så mycket lättare att bekämpa denna hemska huvudvärk. Den insikten plus några års träning i taichi har gjort att jag praktiskt taget aldrig har migrän nuförtiden. Och så hör jag mig själv tänka att denna nya sömnbrist - den är straffet för... jag ska sluta straffa mig själv! Nu ska jag i stället belöna mig med mintte med honung, läsa ett kapitel i någon bra bok och somna om - helt ostraffad.
Varför ens tänka i termer av straff? I många år hade jag migrän. Varje gång jag fick det så tänkte jag: "Ja, titta nu, migränen är straffet för att jag festade igår, för att jag drack vin.... " eller vad det nu kunde vara ett straff för. Ända tills en dag jag hörde mig själv säga så och började fundera på vem som straffade mig och varför? När insikten kom att tanken på straff var något som fanns i mig, grumliga värderingar om hur man borde leva och vad man SKA göra - då blev det så mycket lättare att bekämpa denna hemska huvudvärk. Den insikten plus några års träning i taichi har gjort att jag praktiskt taget aldrig har migrän nuförtiden. Och så hör jag mig själv tänka att denna nya sömnbrist - den är straffet för... jag ska sluta straffa mig själv! Nu ska jag i stället belöna mig med mintte med honung, läsa ett kapitel i någon bra bok och somna om - helt ostraffad.
tisdag 17 februari 2009
Jag är i otakt med tiden
Jag är tillfälligt i otakt med tiden. I min balkonglåda står tre djupfrysta ljungblommmor, prunkande rosa, men infrusna. På balkongen ligger julgranen. Jag skulle ha burit iväg den, men det blev inte av. Julbelysningen glittrar på kvällarna runt balkonräcket. Julstjärnan är för övrigt också kvar, den ger så varmt ljus. Ute på gården står min fina cykel. Jag skulle ha burit ner den i cykelrummet. Men när jag äntligen kom mig för hade låset frusit och ingen olja i världen tycks hjälpa mig att lirka upp låset. Men rätt som det är kommer tiden ikapp mig. Låset lossnar, jag cyklar, blommorna tinar upp och skjuter nya skott. Men granen???
Litet utrymme för kultur för små människor
Jag önskar att litteratur för barn och ungdom kunde behandlas mer utförligt och med större respekt i media.
Varje måndag morgon öppnar jag ivrigt den ena av mina två morgontidningar, Svenska dagbladet. Det är den dagen de behandlar litteratur för barn och ungdom. En sida, ibland två. Det är inte mycket de hinner med. Ambitiösa skribenter - men minimalt utrymme. Det är få barn- och ungdomsböcker som ens blir recenserade, ofta klumpas en bunt böcker ihop, årets ungdomsböcker ungefär, gärna som köptips inför julen. På tisdagar är det barnsidor i Dagens nyheter där man skriver om kultur för barn och unga. Det blir inte mycket. Man känner sig snopen. Det här är litteratur som når otroligt många barn och ungdomar runt om i vårt land, viktig litteratur, ofta ambitiös och välskriven. Men den får inte utrymme i tidningarna. Jag vet hur de som ansvarar för sidorna får kämpa för sina spalter.
Jag vill inte sätta olika konstformer mot varandra. Men jag blir ofta förvånad över hur otroligt stort utrymme teaterrecensioner ges i tidningarna, föreställningar i Stockholm i synnerhet recenseras, analyseras, ges förhandsreportage. Jag tycker att obalansen är märklig.
För övrigt är det likadant på teaterområdet . Föreställningar för små människor=litet utrymme.
Det borde vara tvärtom.
Varje måndag morgon öppnar jag ivrigt den ena av mina två morgontidningar, Svenska dagbladet. Det är den dagen de behandlar litteratur för barn och ungdom. En sida, ibland två. Det är inte mycket de hinner med. Ambitiösa skribenter - men minimalt utrymme. Det är få barn- och ungdomsböcker som ens blir recenserade, ofta klumpas en bunt böcker ihop, årets ungdomsböcker ungefär, gärna som köptips inför julen. På tisdagar är det barnsidor i Dagens nyheter där man skriver om kultur för barn och unga. Det blir inte mycket. Man känner sig snopen. Det här är litteratur som når otroligt många barn och ungdomar runt om i vårt land, viktig litteratur, ofta ambitiös och välskriven. Men den får inte utrymme i tidningarna. Jag vet hur de som ansvarar för sidorna får kämpa för sina spalter.
Jag vill inte sätta olika konstformer mot varandra. Men jag blir ofta förvånad över hur otroligt stort utrymme teaterrecensioner ges i tidningarna, föreställningar i Stockholm i synnerhet recenseras, analyseras, ges förhandsreportage. Jag tycker att obalansen är märklig.
För övrigt är det likadant på teaterområdet . Föreställningar för små människor=litet utrymme.
Det borde vara tvärtom.
måndag 16 februari 2009
Hur är det med fleecekoftan som skrivuniform?
Vad har ni på er när ni skriver?
Lyssnar på en repris av På minuten. "Vilka myskläder har ni på er?" frågar programledaren, den trevlige Ingvar Storm. "Fleecekofta!" svarar Kajsa Ingemarsson. "En författare måste ha en fleecekofta att krypa in i när man sitter hela dagen och skriver."
Det skulle vara kul att se vad ni har på er allihopa, vilken skriv-outfit drar ni på er?
Själv älskar jag mitt randiga Marimekkonattlinne. Jag har stickade oumbärliga tibetanska sockor på fötterna. Och ja! På landet har jag alltid en gammal, stor, varm, underbar blå fleecekofta. Den bor på landet i mitt skrivrum där. Den väntar på mig nu. Snart - hoppas jag - är det sommar, varmt, men ändå måste man ha fleecekoftan på sig kyliga morgnar, regniga dagar, kalla nätter i skrivrummet. Åh den väntar på mig. Visst Kajsa, en författare måste ha en fleecekofta!
Lyssnar på en repris av På minuten. "Vilka myskläder har ni på er?" frågar programledaren, den trevlige Ingvar Storm. "Fleecekofta!" svarar Kajsa Ingemarsson. "En författare måste ha en fleecekofta att krypa in i när man sitter hela dagen och skriver."
Det skulle vara kul att se vad ni har på er allihopa, vilken skriv-outfit drar ni på er?
Själv älskar jag mitt randiga Marimekkonattlinne. Jag har stickade oumbärliga tibetanska sockor på fötterna. Och ja! På landet har jag alltid en gammal, stor, varm, underbar blå fleecekofta. Den bor på landet i mitt skrivrum där. Den väntar på mig nu. Snart - hoppas jag - är det sommar, varmt, men ändå måste man ha fleecekoftan på sig kyliga morgnar, regniga dagar, kalla nätter i skrivrummet. Åh den väntar på mig. Visst Kajsa, en författare måste ha en fleecekofta!
Jag var inte utbränd, jag var uttråkad, bored out
Jag kände direkt igen mig när jag läste uttrycket bore-out i tidningen Shortcut. Det myntades först av Philippe Rothlin och Peter Werder i boken Diagnose Boreout.
Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor på morgonen, men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out...
Shortcut har en enkät som visar om du riskerar att drabbas av bore-out? Testa dig själv!
Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor på morgonen, men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out...
Shortcut har en enkät som visar om du riskerar att drabbas av bore-out? Testa dig själv!
Drömmar och mod att förverkliga dem
Ena dagen är man en fågelmamma som är fullt upptagen med att flyga omkring och skaffa föda åt sina ungar. Sen går tiden, så mycket snabbare än man tror! Plötsligt har ungarna lämnat boet och där det en gång var trångt och stressigt blir det tyst och för lugnt. Det är svårt att hitta det perfekta läget. Just nu är det tyst i mitt fågelbo. Dottern packade sin väska, en sista kram i dörren och nu är hon på väg till Sydafrika. Hon följer sittt hjärta, hittar viktiga saker att arbeta med. Jag är glad för hennes skull, och även om det är tomt just nu är jag glad för min skull också, att min dotter har drömmar och visioner och mod att förverkliga dem.
söndag 15 februari 2009
Ålderdomen är utveckling inte avveckling
Jag hittade något att fundera på: Jag läser i den utmärkta tankegivande boken Konsten att leva innerligt om en svensk professor i sociologi. Lars Tornstam grubblade på om ålderdomen är en avveckling av människan eller en utveckling? Han frågade gamla människor om hur de hade det och ingenting stämde med fördomarna. Livet var meningsfullt och de kände sig inte ensamma. Inte hade de tråkigt heller.
Han menar att många gamla försonats med sig själva, med livet och med hela kosmos. Livet blir mer begripligt och mer förunderligt ju äldre man blir, visar denna forskning. Man går från klarhet till klarhet och blir visare.
Men vid cirka 65 händer något märkligt: Kvinnor och ensamstående män fortsätter att bli alltmer förundrade - visa - medan gifta män efter pensioneringen tappar perspektivet och stelnar till.
Jag ser mig omkring och tänker att detta tål att fundera vidare på!
När mina ungar är flygfärdiga och jag blir ensam i boet
Ibland känner jag mig som en fågelmamma. Jag har ständigt dragit runt mina ungar på flygfärder runt om i världen. Och de har verkligen testat vingarna. Men nu när de är vuxna så vill jag så gärna hålla dem kvar under vingarna i ett fåfängt försök att skydda dem från världens ondska. Så med ena vingen puttar jag ut dem, med andra håller jag dem kvar. Kan inte alltid vara lätt att vara unge i det här boet.
Minsta ungen har flugit själv förut, långt bort. Nu är det dags igen. Långt bort igen. Till Johannesburg, en lång period. Långt långt bort. Jag sitter i boet med min oro och är samtidigt så stolt över hur hon flyger.
lördag 14 februari 2009
Jag ska låta min vision prägla verkligheten
Jag vill dela med mig av en så härlig intervju idag i Svenska Dagbladet, det är prästen och författaren Ted Harris som blivit intervjuad. Han är aktuell bland annat med boken Konsten att leva innerligt tillsammans med journalisten Ann Lagerström, den ska jag bums beställa. Jag vill veta mer om hur man lever innerligt, hur vi hittar den spontana, glada tillit som kommer från hjärtat och som Ted Harris pratar om.
Här ett citat ur artikeln som jag tar till mitt hjärta och delar med mig av innan jag hunnit läsa boken. Han pratar om sin vision av ett Stockholm med ständigt närvarande tolerans, medkänsla, tillit och respekt.
"Visionen stämmer inte alltid med verkligheten, men jag låter hellre verkligheten präglas av min vision än tvärtom."
Härligt! Jag ska också låta verkligheten präglas av min vision.
Pröva att kärleksbomba det fungerar
En vän till mig arbetade på en filminspelning som C-fotograf, långt ner i rangordningen. Stämningen var usel på inspelningen. Alla skällde på varandra, uppifrån och ner, ilskna gläfs, tjuvnyp. Hon bestämde sig tillsammans med en arbetskamrat för att något måste hända. "Vi kärleksbombar hela arbetsplatsen!" sa de till varandra. Nästa morgon, i svinottan när de började, berömde de mackorna de fick. Sedan fortsatte de med positiva, knappt märkbara kommentarer, en liten komplimang, en uppmuntrande kram. Inget märkvärdigt. Men bombningen fungerade. Nästa morgon fick de ett glatt leende av tjejen med mackorna som hade varit pestsur innan. Efter några dagar var de ilskna teknikerna lite gladare. Till slut fick de kärlek tillbaka, det blev en av de bästa inspelningar de varit på. I stället för att själva bli likadana gjorde de motstånd, kärleksmotstånd. Kärleksbombning fungerar.
Min lilla mamma pratade med alla, vid busshållplatsen, i affärer. Jag kunde som ung tycka det var lite jobbigt. Nu har jag själv bestämt mig för så enkla saker som att alltid möta blicken hos t ex dem jag handlar av. Prata. Le. Det är ett nederlag om jag inte får ett spontant leende tillbaka. Men vi är så ovana, det gnisslar om leendena ibland för de har glömts bort, inte fått den olja av vänlighet de behöver. Jag har till och med börjat prata med folk vid busshållplatsen. De ser skräckslagna ut ibland, men ofta får jag svar.
Heja mamma! Du är mitt föredöme.
Och därför skickar jag en kaskad av leenden, och kärleksbomber till er alla idag, att kasta vidare. Och kom ihåg: Ett leende, en blick in i ögonen, ett vänligt ord. Det är det som är alla hjärtans dag för mig, inte bara en enda dag, alla dagar.
fredag 13 februari 2009
Rosor till alla fina underbara älskade människor
Vilken tur att jag inte är ung , jag känner mig själv, då skulle jag ha värsta ångesten över att bli bortglömd på Alla hjärtans Dag. Vilken tur att man inte firade det när jag var i den känsliga åldern. Det är bra att många skolor tagit bort terrorn med rosor som gick mest till de mest populära. Jag vet barn som skickade blommor till sig själva för att de var livrädda att bli utan.
Som den gamla ramsan jag skrev om förut en gång, barndomsfestskräcken, med refrängen "ha hana .... för ingen ville ha naaaa...."
Här kommer en bukett rosor till alla snälla fina underbara älskade människor inför Alla hjärtans Dag, alla som vill får känna sig firade av mig!
Rösta på årets finaste pocketomslag
Det är snart sista dagen att rösta på årets pocketomslag? PocketShop har utlyst en tävling där man valt ut tio fina omslag. Nu är det hög tid att rösta.
Rösta här!
Du kan vinna biljetter till Pocketgalan 9 mars. Där delas omslagspriset och priser till bästsäljande författare ut.
Jag är svag för omslaget till Åsa Linderborgs bok, kanske för att jag älskar boken så mycket. Jag gillar också Lotta Kühlhorns omslag till Flickorna från Riyadh men den boken har jag inte läst. Dock är Lotta en av mina favoriter när det gäller omslag. Hon har gjort omslagen till Annica Wennströms och mina fina böcker i Bärserien - men vi är så otroligt besvikna, Annica och jag, på att Semic/Månpocket ännu inte gett ut Hallon och hat i pocket trots att många frågar efter den! Tycker ni som jag så hör av er till Månpocket och tjata!!!
Rösta här!
Du kan vinna biljetter till Pocketgalan 9 mars. Där delas omslagspriset och priser till bästsäljande författare ut.
Jag är svag för omslaget till Åsa Linderborgs bok, kanske för att jag älskar boken så mycket. Jag gillar också Lotta Kühlhorns omslag till Flickorna från Riyadh men den boken har jag inte läst. Dock är Lotta en av mina favoriter när det gäller omslag. Hon har gjort omslagen till Annica Wennströms och mina fina böcker i Bärserien - men vi är så otroligt besvikna, Annica och jag, på att Semic/Månpocket ännu inte gett ut Hallon och hat i pocket trots att många frågar efter den! Tycker ni som jag så hör av er till Månpocket och tjata!!!
Trendfånge 2. Varifrån kommer detta begär efter randiga tröjor?
Jag sitter vid min dator just nu och skriver i ett randigt nattlinne från Marimekko. En trivial upplysning kanske någon tycker? Ja, min dotter sover i en likaledes randig pyjamas, rosa svart. Jag har alltid gillat randiga tröjor. I och för sig. Men i höstas plockade jag fram dem ur garderobens mörker. Inte nog med det. På författarbesök i Östersund fick jag ett häftigt behov efter en turkos och svartrandig tröja. Se bilden. Älskar den! Sen har behovet accelererat. En blåsvartrandig från Marimekko, en turkosvitrandig från Kerstin Boulogner med en underbar mjukfluffig insida.
Jaha! Jag är offer för en trend igen. Men hur lyckas dom - och vem? I morgonsoffan såg jag Aftonbladets kulturredaktör Karin Magnusson i en blåvit-randig tröja. Ebba von Sydow exploderade i randiga tröjbilder på sin blogg häromdagen. Samma dag hade musikjournalisten på någon tidning jag läste ja just det - randigt.
Nu vill jag fråga er: Har ni också gripits av begär efter randiga tröjor och varifrån kommer i så fall detta plötsliga begär att vara sjöman alternativt fånge? Trendfånge? God morgon världen!
torsdag 12 februari 2009
Jag - ett trendoffer
Alla vill vi tro att vi är tämligen originella och gör våra egna val oberoende av trender! Gång efter gång inser jag att andra krafter påverkar. Några exempel. Ta bara en sån enkel sak som en teburk. Jag köpte min Kusmi-burk i Göteborg på en liten teaffär. Blev helt förälskad i den. Sen upptäcker jag Kusmiburkar i Elles inredningstidning. I Ebba von Sydows blogg. Överallt. Alla har vi samtidigt blivit förälskade i Kusmi. Varför?
Exempel 2 - jag skryter med att jag inte skryter med min simultankapacitet längre, jag har blivit visare, tror jag. Då berättar Ylva Wallin för mig att hon just varit på en konferens där man berättat att simultankapacitet är ute, fokusering inne. Ny trend.
Exempel 3: Jag berättar glatt om härligt otrendiga Friskis och Svettis. Vem har inte köpt nyss Friskiskort dit då i stället för till glassiga gym - om inte Ebba?
Exempel 4: Jag längtar ihjäl mig efter att åka på resa till ayurvedisk kurort med yoga och nyttig Pitta-mat. Slår upp M-magasin och hittar Amelia Adamo som just gjort en sån resa... ja bara några exempel på hur i alla fall jag är ett trendoffer.
Men det är ju skönt, vi får acceptera att vi är vanliga enkla personer som påverkas av saker i vår omgivning - och att vi alla är ganska lika varandra i våra drömmar om vad vi vill - och nu är jag säker på att någon trendspanare talar om för mig, att precis det - insikten om din vanlighet - är just det mest aktuella på trendbarometern!
Kram från er egen Trend-Spanare/Eva!
Ny chans se Madonna
Ni har chansen! Madonna gör en extrakonsert i Göteborg. Biljetterna släpps den 17 februari. Gör inte som jag - jag satt i kö till Ticnet som tusentals andra men kom aldrig fram trots att det då fanns biljetter. Kolla andra inköpsställen i stället.
Den 8 augusti – alltså dagen innan den ordinarie konserten – ställer sig Madonna på Ullevis scen i Göteborg för bonusgiget.
Biljetterna till extrakonserten i Göteborg släpps tisdagen den 17 februari klockan 09.00.
Nu har vi biljetter till Madonna!
Vet ni vad vi ska göra den 9 augusti, Eva, Elin och Ellen?
Vi ska gå på Madonnas konsert i Göteborg. Sorgen från häromdagen då biljetterna tog slut innan vi ens kom fram förbyttes till glädje idag. Icke uthämtade biljetter såldes, Elin köade vid Globen och nu har vi de tre biljetterna.
"Mamma, orkar du ståplats?" sa Elin.
För nitton år sen, på konserten vid Eriksbergsvarvet, var det jag som stöttade mina då små flickor.
"Ni får väl stötta mig nu!" svarade jag.
Ensam är inte stark, tillsammans är stark
Om det är någon regel jag följer så är det Ensam är inte stark. Vad vore jag utan min familj som alltid finns där, utan mina kära vänner? Den som myntade uttrycket Ensam är stark var nog en otroligt liten rädd och ensam människa.
Tillsammans är stark!
Tillsammans är stark!
onsdag 11 februari 2009
Vi slöt en pakt som håller än!
Det var på Bok&Biblioteksmässan i början av 90-talet. Maria var hemma och var barnledig, Annica och jag var där för att skriva artiklar till den tidning där vi arbetade. En sen kväll, efter några glas vin, erkände vi för varandra vad vi verkligen ville: Skriva böcker. "Vi är på fel sida här", sa vi till varandra. "Vad vi vill är att skriva böcker, inte göra intervjuer med andra författare."
Det fanns en sådan längtan i oss efter att skriva, en sådan oerhörd lust att berätta... att vi då och där slöt en pakt. Vi ska bli författare, det vi innerst inne alltid velat vara.
Vi kom hem till Maria och sa: "Vi ska skriva böcker, tillsammans, är du med?" Hon skakade på huvudet, tog oss inte riktigt på allvar, men som den positiva person hon är svarade hon: "Visst! När börjar vi?"
På den vägen är det, nu 2009.
Det fanns en sådan längtan i oss efter att skriva, en sådan oerhörd lust att berätta... att vi då och där slöt en pakt. Vi ska bli författare, det vi innerst inne alltid velat vara.
Vi kom hem till Maria och sa: "Vi ska skriva böcker, tillsammans, är du med?" Hon skakade på huvudet, tog oss inte riktigt på allvar, men som den positiva person hon är svarade hon: "Visst! När börjar vi?"
På den vägen är det, nu 2009.
Kill your darlings! säger Emma Vall till varandra
Vi fortsätter skriva tillsammans, Emma Vall. Just nu håller vi på med den tredje barndeckaren i vår serie om Sixten och Sunna. Spår i snö och Upp i rök hette de två första. Upp i rök var det som blev en av tre nominerade till årets bästa barndeckare. Vi vet inte vad trean ska heta ännu. Men vi skriver. Vi turas om att vara redaktörer - det vill säga hålla i manuset. I helgen slet jag med de kapitel vi skrivit, stuvade om, strök, la till. Igår tog Annica med sträng penna över manuset, hon stryker ännu mer och bollade om några stycken. Det blev bättre. Ibland hugger det till när ett favoritstycke åker, det känner vi alla tre. Ni vet, kill your darlings! Det är svårt när formuleringar man gillar och kämpat med bara försvinner ibland. Men vi tror att vi är på rätt spår nu - viktigt i en deckare kan man säga! Idag har Maria manuset - vad ska hon stryka månntro???
Tävling om bästa författarbloggen
Tidningen Vi:s lästidning Vi LÄSER har jag skrivit om och berömt förut. Nu har de utlyst en tävling där läsarna får rösta fram den bästa författarbloggen. Det var bland annat Vi:s reportage i höstas om bloggande författare som fick mig att våga ta steget och börja blogga. Sedan fick jag en vänlig knuff från Författarcentrum också och när jag nu väl börjat så kan jag inte sluta.
Jag är glad över att vara nominerad - du kan rösta på mig, om du vill!! Klicka Här så ser du alla bloggar man kan rösta på.
Jag är glad över att vara nominerad - du kan rösta på mig, om du vill!! Klicka Här så ser du alla bloggar man kan rösta på.
Lite god mat mycket kärleksfullt prat
Jag tassar upp tidigt. För tidigt. Men morgontidningarna har kommit och jag vill ha ingefärste. I köket står resterna av min marockanska gryta som puttrade hela eftermiddagen medan jag skrev - mina barn var här igår, alla tre. Vi åt och pratade. Vilken lycka det är att samlas i all enkelhet sådär en kväll. Lite god mat, mycket kärleksfullt prat. En sån kväll ligger bitarna i mitt livspussel rätt.
tisdag 10 februari 2009
Vietnam rör mitt hjärta
Min bror Peter visar en vacker vinterbild från södra Norrland på sin blogg, mina hemtrakter. men det är inte dit jag längtar. Jag längtar så till Vietnam. Jag vill sitta på ett litet kafé i Hoi An. beställa in en te gjord på färsk ingefära och bara betrakta gatulivet och känna mig hemma. Så hemma, så långt borta. Jag kan inte förklara det. Vad är det i Vietnam som så rör mitt hjärta, som så får mig att längta dit, hela tiden?
Nu tröstar jag mig med en kopp ingefärste hemma i soffan, färsk riven ingefära, hett vatten, litet honung, det smakar Vietnam. Och Ane Bruns vemodiga röst svävar över rummet.
De onödiga uppföljarna
Sara svarade på mitt tidigare inlägg idag om den onödiga uppföljaren till Jon Kabat Zinns kloka bok Vart du än går är du där. Mats-Erik Nilssons Äkta vara, tycker Sara.
Jag vill härmed kasta ut frågan:
Vilka onödiga uppföljare kommer ni att tänka på?
Jag vill bidra först med Världens Mest Onödiga Uppföljare som jag verkligen avskyr: Det är fortsättningen på Borta med Vinden, skriven långt efter författarens död. Verkligen helt utan känsla, tonträff och insikt!!!
Jag vill härmed kasta ut frågan:
Vilka onödiga uppföljare kommer ni att tänka på?
Jag vill bidra först med Världens Mest Onödiga Uppföljare som jag verkligen avskyr: Det är fortsättningen på Borta med Vinden, skriven långt efter författarens död. Verkligen helt utan känsla, tonträff och insikt!!!
Syster Duktigs simultankapacitet försvann i den totala stjärnsmäll jag drabbades av
Jag var väldigt stolt över min enorma simultankapacitet. Jag jobbade heltid med tre barn, skrev böcker, höll masken om mitt allt trasigare förhållande, tog på mig nya uppdrag, reparerade huset, och sommarhuset, ordnade fester - och hela tiden var jag stolt över hur mycket jag hann. Men på insidan krackelerade jag. Livet blev allt tyngre, men det ville jag inte visa så jag log och fixade. Nu är det inte så. Jag tog bara slut. Det här var några år sedan. Men jag insåg en massa saker. Slutade ett jobb jag tröttnat på och där jag inte kunde ge mer, skilde mig, flyttade med yngsta dottern till en sprillans nya lägenhet man inte behövde reparera.
Jag bestämde mig för att försöka meditera mera, yoga, och framför allt inte vara så förbannat duktig. Titt som tätt återfaller jag i gammalt beteende och min inre Syster Duktig ställer krav. Men för det mesta är det ganska okej. Och jag skryter aldrig över min simultankapacitet. Den försvann på något sätt i hela den där katastrofala stjärnsmällen som drabbade mig.
Jag bestämde mig för att försöka meditera mera, yoga, och framför allt inte vara så förbannat duktig. Titt som tätt återfaller jag i gammalt beteende och min inre Syster Duktig ställer krav. Men för det mesta är det ganska okej. Och jag skryter aldrig över min simultankapacitet. Den försvann på något sätt i hela den där katastrofala stjärnsmällen som drabbade mig.
När förlagen vill mjölka pengar ur läsarna
Jon Kabat-Zinn skriver om medveten närvaro, klokt och engagerat. Jag har läst hans bok Vart du än gå är du där och lärt mig mycket av den. Såg fram emot Hitta hem till dig själv, 108 lektioner i Mindfulness.
Nu vill jag avråda er som liksom jag tänkte köpa den. Gör det inte! De kortfattade formuleringarna är bara ett hastigt uppkok på essensen i den andra boken om Mindfulness. "Det är en perfekt presentbok, vackert formgiven och genomgående illustrerad" - påstår förlaget. Men nej. En fin formgivning med torftigt innehåll är inte en bra presentbok, det är en ganska usel presentbok. Ett sätt för förlaget och författaren att tjäna snabba pengar på ett angeläget tema. Så man slänger ihop lite visdom i korta meningar och paketerar i en liten dyr presentbok. Innehållet är ungefär : Blaha blaha. Ytlig och ointressant, tycker jag. Jag gillar inte när bra idéer ska krängas på detta sätt. Natur och kultur borde veta bättre än att ge ut denna snabbmat i mindfulness.
måndag 9 februari 2009
Nu är jag grymt avundsjuk på Elin som har en Madonnabiljett!
Satt i telefon hela förmiddagen för att boka Madonnabiljetter på Ticnet. Det gick inte. Igår hade döttrarna och jag gett upp tanken på att gå, men i morse fick jag lust igen. Elin också. Hon arbetar på Aftonbladet så hon kilade bara in på Globen och köpte en biljett. Det fanns kvar. Det fick vi inte veta förrän ikväll. Snyft!! Är det någon därute som vill sälja två Madonnabiljetter så har ni två aspiranter här!
Den lyckliga Elin-med-biljetten älskade på sin tid Joey Tempest i Europe. Här kommer en bild av henne efter en av hennes livs första konserter. Historien bakom bilden ska jag berätta en annan gång.
Magin finns i den mörka biosalongen
Jag har älskat att gå på bio sedan söndagsmatinéerna i Sundsvall. Ljuset släcktes: vi visslade som galningar i biljetterna, käkade Dixikola och magin kunde börja. Jag minns min första film: Linlugg och Sotlugg. Jag och pappa gick. Min bästa vän fick inte gå med, bio var förbjudet, hennes föräldrar var pingstvänner.
Jag älskar att dras med i stora fantastiska filmäventyr. Vad gör det att kritikerna sågade Australia som jag såg igår. Jag njöt! Precis som jag gjorde av Indochine med min favoritskådis Catherine Deneuve, den spolades också av kritikerna. Inte av mig. Jag bara var där, i Halong bay, i femtiotalets Saigon. Precis som jag nu var i landet jag aldrig besökt: Australien.
På biografen förr irriterade jag mig ibland på folk som prasslade och viskade. Men hemma är det värre, alltid någon /inte minst jag!/ som ska pausa för att svara i telefon, kolla mail. Det är bra med dvd och hemmabio, visst. Men magin finns i den mörka biosalongen, när man sjunker ner i röda sammetsfåtöljer framför den stora duken.
Varför vela!!!!!! Nu missade jag Madonna...
Sent ska syndaren vakna. Jag bestämde mig plötsligt klockan nio för att jag ville se Madonna. Då öppnade kassan. Men då hade tydligen alla andra också bestämt sig för samma sak. Nu har jag varit placerad i kö i två timmar - det kommer inte att gå. Man ska följa sin impuls, jag ville gå. Varför velade jag!!!! Nu missar jag Madonnakonserten jag så gärna hade velat uppleva.
söndag 8 februari 2009
En glad nyhet - kärlekspirret försvinner inte när du blir äldre
En glad nyhet till alla som oroar sig för att kärlekspirr försvinner med stigande ålder - det gör det inte. Visst är det sjukt att man måste påpeka det! Det blev veckans snackis när den tyska filmen Sjunde himlen nyligen hade premiär, den visade nämligen att även personer över 70 år har sex med varandra och njuter av det. Att en sådan självklarhet kan bli en sådan snackis visar vilken förljugen bild vi matas med - under vilket ålderstyranni vi lever. För övrigt: Äldre män har väl hela tiden sex på filmduken, med betydligt yngre damer då... det nya nu är att även en äldre kvinna som har sex visas i bild. Vi har lång väg att vandra och jag beundrar M-magasin för deras osvikliga kamp för en bättre syn på människans olika åldrar.
Oj! Nu gick jag igång. Egentligen var det inte det jag skulle skriva. Jag ville helt enkelt bara berätta att jag varit på bio och njutit av filmen Australia /mycket passion, se den stora bilden!/med en kär vän. Vi lutade oss tillbaka i biostolarna, njöt av filmen. Och det var lika pirrigt att hålla hand och pussas lite i smyg med honom som det var när jag var 15... 45 eller vad som helst. Det är inte åldern det hänger på. Det är förmågan att hålla öppet för sina känslor. Att tillåta sig att överväldigas av förälskelse, oavsett ålder. Pirret finns, det är bara så. Och mitt hjärta tar skutt även idag när jag ser in i ögonen på någon jag tycker om och vi ler mot varandra. Jag är tidlös då, förälskelse är det. Njutning också.
Vad handen som höll min var varm i biografens mörker, kärlek, pirr, förälskelse har ingen ålder.
Jag fattar ingenting av RSS-flödet!
När jag vill något försöker jag klara av det. Jag är ingen teknisk person men jag har arbetat länge med macar. Det tog emot att använda layoutprogram i början men jag lärde mig ändå QuarkXpress. Jag hade en scanner i två år innan jag vågade närma mig den. Det var inte svårt när jag väl försökte. Nu kämpar jag med bloggtekniken. Trodde att det bara var att skriva. Men man ska länka, lägga in loggor till andra sidor och mycket annat. Jag biter ihop och lär mig. Nu har jag fastnat totalt på Atom och RSS-flöde. Fattar inte hur jag ska göra. Inte vad det är bra för heller? Suck! Jag läser info på engelska. Det är svårt. Vill att någon ska viska vänligt i mitt öra hur jag ska göra. Som det var med dataexperten Lukas på mitt senaste jobb. Vad det än var för fel på macen så la sin hand på den, lyssnade och simsalabim fungerade allt. Lukas! Jag behöver din hjälp.
Tidning med traditioner
Bloggen En annan sida är alltid fylld av roliga boktankar och tips. Nu påminner den om tidningen Vi som är en gammal klassiker som överlevt. Den hade vi alltid i mitt föräldrahem. Vi var en av de första tidningarna som köpte artiklar på frilansbasis av mig. På den tiden skrev vi ihop, jag och fina journalisten Ulla Lundström. Vi debuterade på kultursidan i SvD med en flummig härlig artikel. Men det var i Vi vi medarbetade regelbundet och det fanns där en så öppen mottagande atttityd. Vi gjorde intervjuer med Bill Öhrström, Jimi Hendrix, Berndette Devlin. Kul var det och det är extrakul att känna att Vi nu igen är en så vital tidning som satsat på en egen Boktidning till och med. Vi LÄSER med Ann Lagerström som redaktör. Den har bara kommit ut med ett nummer hittills , nästa kommer i mars. Bra köptips! Jag är med i en facebookgrupp som tipsar om när Vi kommer och om innehållet. Jenny Morelli och Ann Lagerström bloggar
Härligt med en tidning som lever upp till sina fina traditioner och hänger med i utvecklingen. Kolla lite i förra numret.
Beställ det nya numret av ViLÄSER !