Håll ut, håll hoppet levande, det kommer dagar för cykelturer i solen

Det gäller att inte ge upp. Idag är cykeln visserligen översnöad. Dessutom är nyckeln borttappad. Men det kommer en dag då den glada cykeln står där väntande på en härlig tur längs kanalen. Blått vatten, blommor och grönt gräs efter vägen. Gatorna är snöfria. Nyckeln upphittad. Man får hålla hoppet levande.

Är det så tyst på Konsum för att det är så kallt just nu och mycket snö, ni kanske blir dämpade?

Det är verkligen roligt att få syn på livet i vårt land med andras blickar på det man själv tycker är så naturligt. Som gymmet jag skrev om i inlägget innan. Det var först när vännen M med sina italienska ögon såg på det som jag riktigt förstod varför jag ibland känner en viss olust där.  Vi går runt varandra som om de andra inte finns. Det är lite typiskt, tycker jag. I Sverige går många in i små affärer utan att låtsas om att det står en person därinne. Som om det var en robot, inte en människa, som stod vid disken. Klart man måste titta och hälsa eller le eller vad som helst som visar att man  ser. Det är så viktigt att vi ser varandra!
Den italienske vännen M är också förundrad över tystnaden både på gatorna och i våra mataffärer. Han gick runt på den stora Konsumbutiken och det var helt tyst, fast det var mycket folk där.
"Väldigt lugnt här!" sa han. Men hans förklaring var att vi nog var så dämpade i mataffären för att det just då var så kallt ute och så mycket snö. Vi får se vad han tycker när han kommer tillbaka i sommar!
För övrigt är han chockad över att fina restaurangen Le Rouge tar ut chockpriset 375 kronor för en flaska vin han köper för sex euro i sin vanliga mataffär hemma i Italien.

Alla är inneslutna i sin bubbla och det är så tyst så tyst på gymmet

När jag började gymma på Nautilus för några år sedan dånade musiken ut över lokalen. På mitt gym nu är det tyst. Hur tyst har jag inte tänkt på förrän en italiensk vän som testade gymmet sa: "Oj vad det är tyst, fullt med folk men man hör inte ett ljud. I Italien skulle folk prata, ropa, höras och det skulle vara hög musik."
Jag såg mig omkring idag när vi var och tränade. Muiken var på, men lågt, och vid varje maskin stod en människa med iPod eller högtalare inpluggade i öronen, alla inneslutna i sin egen lilla bubbla. Jag också. Vi hälsar knappt på varandra på gymmet fast det är så litet. Alla är diskreta, hänsynfulla, tittar knappt på varandra, ingen möter någon annans blick, och alla är väldigt tysta. Är det något typiskt för vårt lilla land?

En klok tanke

Min bror har varit på seminariet Är invandrarlitteraturen den nya arbetarlitteraturen och gjort en elegant sammanfattning i LO-tidningen. Läs här. Det är en tanke som dykt upp här och var genom åren och här fick den förhoppningsvis dödsstöten, menar John: "Det stod klart att det handlar om olika verklighetsnivåer, och att begreppen ”invandrarlitteratur” och ”arbetarlitteratur” skymmer varann när de ställs bredvid varann."
Det är så  bra skrivet om de falska motsättningarna som skapats att jag hänvisar till artikeln.
Men jag måste få ge er slutklämmen på artikeln där John citerar Andrzej Tichy som läste en dikt byggd på Peter Weiss Motståndets estetik:
”De som förmedlade bilden av världen till oss stod alltid på deras sida som bestämde världens regler.”

Hallå alla schyssta män: NI måste höja era röster för att höras

Jag läser om polischefen i Uppsala och fylls av vämjelse över dessa sexnätverk med högt uppsatta män som förnedrar unga kvinnor. Jag läser om en falsk taxichauför som kör unga kvinnor till en lägenhet och våldtar dem och jag fylls av vrede och avsky. Vad är det för samhälle vi lever i? Vi pratar om jämställdhet och allas lika värde men i grumliga vatten finns ett så fruktansvärt kvinnohat.
Jag förstår ibland varför jag slutade skriva deckare. Hur perverst vidriga saker man än kan hitta på så finns det alltid något i verkligheten som överträffar fantasin i vidrighet. Hade någon trott på intrigen med den snälle jämställdhetsförespråkande polischefen som i hemlighet tillsammans med likasinnade män, likaså stöttepelare i samhället antagligen med fruar och barn, våldtar unga flickor, barn? Jag grips av vrede men också av en fruktansvärd vanmakt. Hur ska vi komma vidare?
Jag tror att det är otroligt viktigt att alla ni schyssta män (de flesta) som blir lika upprörda som jag uttrycker er vrede, jag tror det behövs en mansrörelse som tar avstånd i ord och handling från dessa vidriga mäns onda handlingar. Hallå män: Ni måste höja era röster för att höras

Solen skiner in över mitt dammiga hem men jag känner skratt inom mig

Idag skiner solen över den vita snön. Mitt balkongbord och stolarna och blommorna jag aldrig hann ta in har vita höga luftiga snömössor. Jag vaknar och känner mig lycklig. Solen skiner in över mina dammiga möbler och alla garnrester på mattan, det gör ingenting. Jag känner ett skratt inom mig. Idag kommer Ellen hem några dagar. Det är en av anledningarna till att jag är glad. Hon kommer med sena kvällsplanet från Paris för att krama sin nya brorson under några dagar (och för att ha långa pratmysfrukostar med mig).
Dessutom måste hon hämta kläder som passar för det nya uppdraget som praktikant på Unesco i Paris i vår. Hon praktiserade på Röda korset i Sydafrika för ett år sedan, då kom hon till jobbet i den korta kjol hon haft i Kapstaden och det kändes inte bra.
Jag tror jag är glad också för att Karin och jag hade så kul igår. Vi tummade på att sluta vara så tråkiga och i stället ta för oss mer av allt roligt som händer i Stockholm.
Tummade på förresten - det var länge sedan jag använde det uttrycket, undrar om någon säger så idag?

Vet ni, jag festar för litet! Nu har jag minglat och skålat för Mumin 65 år

Vet ni jag festar för litet!  Jag kanske är en stillsam person, men nu har jag varit ensam hemma för mycket med teven. De är inte bra! Min värld krymper då. Jag blir rädd. Så idag gick jag på mingel med bästa Karin och firade att Mumin fyller 65 år - otroligt men sant - Muminmannen Mark Levengood invigningstalade om hur mycket han älskar Tove Jansson, vilket jag också gör. Sedan minglade vi, tittade på originalskisser till Muminserierna, såg en massa andra Muminprylar och hade kul. Jag känner att det finns en festare i mig som fått vila för mycket.

För det är ju en ond cirkel, när man börjar vara hemma för mycket blir det hotfullt att gå ut, man stannar hemma, man har tråkigt, man blir tråkig. Det kanske inte gäller alla? Men det gäller mig.

Undra på att jag älskar att samarbeta

Vi var ganska trötta, Annica och jag när vi träffades idag. Lite håglösa. På String var det iskallt, kylig luft läckte in genom de stora fönstren och favoritfåtöljen var osittbart trasig. Vi trevade oss fram i vår författarvärld.  Det tar sin tid att börja spåna. Först blir jag så oändligt trött. Mitt huvud känns tömt på idéer, som om det var inlindat i fetvadd. Jag måste till och med gäspa. Annica ser lika trött ut. Men så kommer en tändande gnista. Jag vet inte hur eller varifrån. Men plötsligt ser vi gemensamma bilder igen. Våra människor finns där ju, de börjar leva i vår fantasi, vad gör de egentligen idag? Vi börjar spåna. Nu har jag inte den minsta lust att gäspa och jag känner inte att det är kallt. Orden studsar mellan oss. Jamen så här kan man tänka! Vi fnissar. Jag känner mig fylld av lust och energi när jag går därifrån. Undra på att jag älskar att samarbeta!

Det tar tid att hämta sig efter jul - men idag sätter vi igång med bärkokboken

Vi har plockat bland recepten i bärböckerna ett tag, Annica och jag. Idag sätter vi igång "på riktigt". Vi ska träffas på Café String, ett av de Emma Vall-fik där vi ofta planerar. Snart har hela januari gått och mitt arbete har spretat. Är det inte alltid så i januari försöker jag trösta mig själv? Det tar tid att hämta sig efter jul. Man har massor av planer, är fruktansvärt pank och vips har hela månaden gått utan att man förverkligat de där planerna man hade eller bockat av allt som står på göra-listan.
Idag ska vi i alla fall fundera kring hur vi ska presentera de olika recepten. Vad vi ska skriva för kringtexter. Hur boken ska se ut.
Caféarbetet är en av de riktigt trevliga sakerna i vårt gemensamma skrivande. Café String nuförtiden är som en liten arbetslokal för många fria skribenter. Det är fullsatt i de nötta sofforna och de halvtrasiga fåtöljerna och på var och varannan plats sitter en person med en mac, djupt försjunken i sitt skrivande och sina tankar.

Den diplomatiska konsten att undvika att ge ett rakt svar på en fråga

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar heter en bok av Diana Janse som jag tycker verkar intressant. Ung svensk diplomat, kvinna, tillbringar två år i Afghanistan och skriver en bok som är en blandning av dagbok och reseberättelse. Hon får en ny syn på livet i vår rika del av världen och är, vad jag förstått av recensioner,  kritisk mot UD.
Jag såg en intervju med henne i TV i morse. Men lika öppen som hon verkar vara i boken lika svårintervjuad var hon i teve. En diplomat som inte ville ge raka svar utan undvek frågorna och svarade just - diplomatiskt. Jag tyckte nästan synd om intervjuaren för författaren var så korrekt diplomatisk, svarade utan att svara och undvek allt som kunde vara kontroversiellt.

Är det sant att du inte har någon behå?

Vet inte om det är kostymmännen i Mad Men, men jag kommer att tänka på en av mina första seriösa arbetsplatser. Jag var den enda kvinnan som inte var kontorist. Ibland fick jag spydigt höra: "Du är den enda tjejen som inte tar några pass i växeln."
Ja varför skulle jag - för att jag var tjej eller? Stämningen på den arbetsplatsen var så märklig. Jag kände mig ganska udda och ensam men hade ingen riktigt bra analys av läget. Det kunde hända att mina manliga arbetskamrater livligt diskuterade min rumpa. När vi var på konferens och de blev lite fulla frågade de om det var sant att jag inte hade någon behå.

Jag tänker på det när jag ser Mad Men och upplever hur hon kämpar, kontoristen som fick äran att bli copy writer, men så på killarnas villkor. Ändå kämpar hon så hårt. /På bilden: Don Draper (Jon Hamm) and Peggy Olson (Elisabeth Moss)/.
Så tufft var det inte för mig. Men jag fick en stark känsla för hur det var att vara annorlunda och att hela tiden bli sexualiserad och inte riktigt tagen på allvar. Det var ändå inte så länge sen.

Problemet är att det känns som om jag läst allting förut

40 minus av Pernilla Glaser har varit min kvällslektyr några kvällar. Jag dricker varm choklad och vill läsa något lätt. Men vad ska jag säga om boken? Den är så habilt och lättsamt skriven att den glider ur mina händer som en våt tvål. Jag känner igen situationer och människor - typ lyckad urban storstadsmänniska i trettioårsåldern med existentiella problem.  Några kvällars underhållning, jo visst. Välskrivna scener ur ett förhållande som krisar och gått i stå sedan det mesta av energin gått åt att försöka bli med barn. Jo, bra skildrat. Ångest på hotell när man åkt iväg för att ha en romantisk kväll och hitta tillbaka till varandra men inte lyckas. Vem känner inte igen sig i det.
Problemet är att jag läst det förut, känns det som. För mig leder den här boken ingenstans. En rad välskrivna scener med ett slut som för mig blir: Jasså? Det lätta blev nog för lätt.

Nu väljer jag tre kreativa bloggar till som jag följer med glädje

Kreativ blogger är en utmärkelse som man kan ge till varandra just nu i bloggvärlden. Jag fick den av Lyran, blev stolt och gav den vidare. Nu har flera härliga bloggare gett mig den igen och då hittar jag på en egen regel. Man skulle ju välja sju. Jag hade svårt, inte att välja för det finns så många bra, men att välja bort. Nu bestämmer jag helt självsvåldigt att eftersom jag fått flera utmärkelser får jag i alla fall välja tre bloggare till som jag älskar att följa och läsa.

Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man tacka och länka tillbaka till utdelaren. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu.
Visst är det härligt att bestämma själv! Jag väljer utan inbördes ordning men med mycket kärlek:

Jenny Lindgren: För hennes roliga skarpa iakttagelser av den stora världen från det lilla huset på Värmdö

Marias blogg: Som så väl skildrar mitt-i-livets alla val i både stress och glädje

Livsglädje och själaro: Som med en ständig tilltro till kärlek och livsglädje så generöst bjuder in och uppmuntrar

Marias blogg
Livsglädje och själaro
Jenny Lindgren

Men varför är männen i Mad Men så oinspirerande och oattraktiva?

Jag tittar på Mad Men, ja jag är alldeles uppslukad. Men jag funderar på varför alla män är så fula och oattraktiva i den serien? Utom Don då. Honom gillar jag. Men annars: vilken sorglig samling tråkmånsar i fula frisyrer och glasögon. Vad tycker ni? Jag är litet fascinerad över att manliga modeskapare nu vill använda Mad Men-modet och klä våra män i den stilen. Nja, tycker jag! Väldigt få män kan bära upp de kostymerna. Mad Men-männen har ingen chans hos mig. Jag minns de tråkiga sextiotalskläderna killarna hade. Det förförde mig inte.

Kvinnorna funderar jag också över. Vad man jobbat fantastiskt med kläderna. Jag föreställer mig att de måste ha hittat ett lager med behå-ar från femtiotalet för att åstadkomma bröstens märkliga uppåtpekande riktning. Och har ni tänkt på att kvinnorna genomgående får vara trivsamt kurviga i serien?  Som min favorit, den absolut ursnygga rödhåriga  Joan Holloway. Hon får mig att tänka på vackert kurviga kvinnor som Sophia Loren och Gina Lollobrigida, antianorektiska!

Jag tror jag drabbats av kärlekschock

Mitt hjärta bultar så intensivt för Milton att jag inte kan tänka på något annat. Hans föräldrar är oroliga för att han äter för dåligt. Nu får de amningshjälp. Jag är säker på att Milton bara är chockad över att ha anlänt till den stora kalla märkliga världen.  Häromkvällen låg han i sin pappas händer, insvept i den röda filt som hans pappa hade en gång. De två tittade på varandra. Milton såg ut att fundera: "Jaha är det så du ser ut, jag känner ju igen din röst."
Han var ett så litet knyte i sin pappas händer. Alldeles ny, ändå med ett uttryck av evighet i sitt ansikte. Små små barn ser ibland mycket gamla och visa ut. Jag inser att jag drabbats av kärlekschock. Han finns i mina tankar hela tiden och mina armar längtar efter att hålla honom. Milton finns i mitt hjärta. Där finns tror jag en alldeles särskild plats för små barnbarn, en alldeles mjuk röd liten plats som sparats speciellt för dem.

Jag trivs när vi är många runt köksbordet

I helgen fick jag ett riktigt inspirationsryck och började laga mat. Det var roligt att göra pajer, sockerkakor, wallenbergare och jag hade LUST. Nu förstår jag ju också vad det beror på. Jag hade några att laga till. Sonen behövde mat i kylskåpet när de kom hem med nyfödd bebis. Då är det kul. Men att laga till sig själv är så urbota tråkigt. Just nu ligger en kycklingfilé i stekpannan. Lagom håglöst klipper jag i lite grönsaker och bacon och häller på en skvätt vin, äta bör man, men kul är det bara när det är många runt bordet.
När Ellen är hemma är det kul, när Elin och jag lagar mat ihop är det toppen. På landet när vi är många... underbart Så är det. När jag är ensam kunde jag lika gärna peta i mig ett middagspiller. Nu har jag i alla fall fullt med matidéer i huvudet för jag känner på mig att min mat behövs!
Dessutom ska ju Annica och jag göra en Bärkokbok!

Jag får en utmärkelse och ger den vidare

Jag har fått en utmärkelse från Lyran, en av mina favoritbloggar om litteratur för: "personliga inlägg i en hemtrevlig bloggmiljö", Tack  Lyran. Jag blev jätteglad.

Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man tacka och länka tillbaka till utdelaren. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu.

Sju  fakta om mig själv.

1. Jag präglades för livet av att tillbringa mycket barndomstid på tidningsredaktioner, man kan bara bli skrivare då

2. Min häftigaste intervju gjorde jag med Eldridge Cleaver i Alger

3. Jag har en söt dikt som Jimi Hendrix skrev just till mig

4. Jag drömmer om att lära mig italienska för det verkar vara det perfekta språket att gräla på

5. Jag har svindel och är livrädd för nedåtgående rulltrappor

6. Jag har jobbat som jordgubbsplockare, skjortärmspressare, tevevärdinna, tolk, chefredaktör,

7. Jag skriver bara poesi när jag är riktigt deppad

Sju bloggare som jag ger priset vidare till.

Nu har jag valt bort min familjs roliga bloggar, men varje dag läser jag Swedenmarkarna Peter, John och Elin. Jag läser många bokbloggar som En annan sida, Lyran, Bokmania, La bibliofille och de är underbara och fyllda av tips. Men nu vill jag ge utmärkelsen vidare till ett nät av kloka bloggare som ger mig styrka i vardagen. Kloka kunniga kärleksfulla bloggare. Bara sju. Det blir:

1. Kära blogg Annikas kloka roliga funderingar om liv, kärlek och kultur

2. Författarcoachens blogg.  Med oändlig energi inspirerar Johanna alla som har drömmen att skriva och ger tips och råd hur generöst som helst!

3. PocoLoco Creativo click click! Carina tar mig med till Dominikanska republiken med sina fina bilder

4. Jane Morén Ständigt engagerad, i ord, bild, foto och poesi skildrar hon liv och samhälle

5. Sofie Bager Charleson En inspirerad insiktsfull blogg om skrivandet av den första boken

6. Granne med potatisodlaren Eva långt uppe i norr, min frankofila vän med kloka funderingar och sagolika bilder

7. Evas blogg, Vardagsfunderingar från Jämtland  Inspirerande tankar som inte väjer för det svåra i livet och ändå är så uppmuntrande och kreativt sökande.

Vem är jag idag?

Tänk att man kan vara så många personer i en och samma kropp, och så är det med oss alla. Man är mamma, nonna, ex, faster, syster, författare, journalist, bloggare, vän, älskarinna i obestämd ordning. Vi visar olika sidor och tar fram olika delar av oss själva i alla de olika rollerna. Ingen känner alla bitarna av mitt jag, knappt ens jag själv. Men visst är det härligt att bejaka mångfalden i sitt liv? Att inte vara endimensionellt en enda person utan att leka sig fram i alla sina olika roller. Jag vaknar på morgonen och ser mig i spegeln och undrar: Vem är jag idag? Det är därför det är omöjligt för mig att dagen innan lägga fram de kläder jag ska ha. Hur ska jag veta vad jag vill i morgon - jag kanske vaknar på ett helt annat humör?
Just nu är jag förväntansfull. Lite full i skratt och ganska hemlig.

Holmes med utstrålning

Erling, 11, är min bästa biokompis. Idag såg vi Sherlock Holmes på eftermiddagen. Handlingen är inte fullständigt begriplig för mig. Erling och jag försökte utan framgång fundera ut vad som egentligen hände. Ändå var det spännande och miljön var fantasieggande. Han var nöjd. Och jag tittar gärna länge, mycket länge till och med, på Robert Downey Jr.  Han fick för övrigt häromdagen en Golden Globe för sin roll.

Var glad åt din väska Mona, själv älskar jag min Hidesignväska

Den debatt som handlar om Monas röda handväska är årets hittills mest korkade. Men den kommer att följas av flera påhopp. Ingen har någonsin frågat Fredrik eller Anders eller Göran vad deras klockor, kostymer eller mobiler kostar - pojkars saker får ju bara kosta eller hur? Var glad åt din väska, Mona. Bär den med stolthet och strunta i idiotdebattörerna som hittat ett ovanligt lågt sätt att komma åt en kvinnlig politiker.

Det här är min väska Gianna. Jag har använt den varje dag sedan tre-fyra år tillbaka. Den köpte jag på affären Hidesign i Calcutta. Den presenterar sitt märke såhär: "Hidesign is an internationally successful brand in the “affordable luxury” category." Det var min vän Zac O´Yeah som tog mig dit när vi var ute och shoppade. Dit och till Anokhi som är en annan favoritbutik i Indien. Men läderväskan då - jo, den har varit med på alla utrikes resor, jag har den alltid och överallt och jag älskar den. Jag har varit orolig för att den ska gå sönder men den är lika fin idag som när jag köpte den. Jättebra kvalitet! lovade Zac. Det var sant. Man kan fortfarande köpa samma modell. Tyvärr verkar det inte som man kan handla den på nätet från Sverige. Får väl be Zac om  min väska går sönder, men med lite återinfettning blir den lika fin som förut. Den var dyr för indiska mått, kanske kostade den omkring 400 kronor?

Tänk att jag blev som min pappa ändå

Tänk vad jag drömde om att vara morgonpigg, som ung. Jag vaknade av min pappas knattrande på skrivmaskinen, ofta satt han och skrev eller så läste han tidningarna vid köksbordet med arga eller entusiastiska utrop över händelserna i världen. Själv var jag som en zombie och orkade knappt med hans energi vid den första morgonkaffekoppen. Kaffekokning var det enda han gjorde vid spisen för övrigt... forna tiders män!
Vad mycket man skulle hinna, tänkte jag sömnigt då, om man var som pappa.
Nu är jag som pappa. Vaknar tidigt och kan inte somna om. Men hinner jag så mycket? Näää, energin liksom spretar åt olika håll.
Men däremot slår jag mig ner vid den första morgonkaffekoppen, njuter och prasslar med mina tidningar. Som pappa.

Nu är det jag som springer efter dem och försöker hålla deras takt

Jag tittar på min son, tittar upp på honom rättare sagt. Han är 1.95 lång. En gång i tiden var du ett litet hjälplöst pyre som din lille Milton är nu, tänker jag. Jag måste gräva i fotolådan. Han var ett sött barn.  Eller vad säger ni?  Emil, Miltons pappa, någon månad gammal. Och så jag då.
Jag gick alltid så fort när barnen var små. Jag brukar tänka på det. Jag var ofta stressad och jag har liksom ett minne av att de halvsprang efter mig och det känns lite hemskt. Men idag - då är det jag som halvspringer efter dem. I synnerhet Emil och Ellen tar långa snabba steg, Elin kortare steg men snabba och så jag då, som försöker hänga med. Så här blir det, brukar jag tänka. Nu är det jag som springer efter dem och försöker hålla deras takt.
 Glad lördag! Jag ska nu strax träffa Milton i hemmiljö för första gången.

PS - Overallen Emil har på bilden, den ska Milton få nu! 

En gång älskade vi varandra så mycket, nu har vårt första kärleksbarn gett oss en sonson

När Emil föddes hade jag gått över tiden länge. Han föddes med akutsnitt. På den tiden fick pappan inte vara med, Men direkt efter förlossningen fick Kent Emil i sina armar medan jag sov vidare. Nu fick M-L förlösas med akutsnitt. Men Emil fick vara med. Sedan, när M-L skulle skötas om efter operationen lade barnmorskan lille bebisen i hans armar och han bar omkring honom. Lika lycklig som Kent var när Emil föddes. Allting upprepar sig och det är underbart att uppleva ibland. Lika mycket som Emil var vårt första kärleksbarn är denne lille ett kärleksbarn. Älskad och efterlängtad.

En gång var det vi som var unga och fick ett barn i våra armar. Nu är vi så lyckliga över vår sons son. Vet ni, när jag såg den här bilden grät jag av rörelse.
På vår bröllopstårta hade den ungerske bagaren missuppfattat stavningen: "lange leve ben unga parat", skrev han. Länge leve det unga paret. Nu ser jag bilden, inte är vi ett par, inte är vi unga. Men en gång älskade vi varandra och vi fick världens tre finaste barn tillsammans. Nu föds vårt första barnbarn.

Härmed döper jag mig till Nonna Eva

Farmor för mig är en liten  ömtålig dam med sidenblus och en medaljong i guld i en kedja runt halsen. Min farmor Jenny hade hjärtfel och låg ofta i sin lilla kammare på Katarinavägen, högt uppbäddad på kuddar. Hon var vänlig men kanske lite sträng och kanske lite disträ. Jag kände mig väldigt nära henne, ändå fanns ett avstånd. Farmor för mig är ett begrepp med avstånd i, kanske också för att mina barn aldrig hade kontakt med någon farmor. Sina morföräldrar älskade de och hade en nära kärleksfull relation med. Men de hette inte mormor och morfar. Emil döpte snabbt om dem till Mimmi och Feffe, och så fick de heta, så heter de när vi talar om dem än idag, mina älskade föräldrar.

Så jag funderade. Farmor? Hur lycklig jag än är över att vara det, så känner jag mig inte riktigt som  farmor. Min väninna Gunvor med barn och barnbarn i Italien skrev till mig: Grattis Nonna! Det är lösningen. En nonna på italienska är både en mormor och en farmor, det kan jag kallas av både min sons och mina döttrars barn. Så min nya benämning är helt enkelt Nonna Eva. Visst är det fint?
Dessutom passar det bra eftersom jag har en ambition att lära mig italienska i år!

På bilden jag och Peter tillsammans med farmor Jenny och farfar Axel.

Bokhögarna växer på mitt golv! Är du en bokhamster? frågar Elin

Elin tar upp ett problem jag tror vi alla delar på sin bokblogg: Hon är en bokhamster som har för många böcker hemma. Ja, vad gör man av alla böcker som inte får plats? Mina flitiga bloggvänner köper hela tiden nya böcker, jag såg Lyrans lilla fyndhög igår på bloggen och på Bokhora finns bild på hur bokhögarna växer i fönstret. På mitt golv finns flera meterhöga staplar. Jag bor i en modern lägenhet med stora fönster och jag älskar tavlor så hur gör man med bokhyllor? Hallen är redan full av hyllor.
På sommaren tar jag med böcker till min ö. Där har vi ett bryggbibliotek. Man skänker böcker dit helt enkelt och alla får ta. Nu försöker jag genomföra det i min bostadsrättsförening i stan men oj vad det är svårt att få besked om en så enkel sak. "Jamen var ska hyllan stå?" sa de först. "Vi har ingen hylla!" sa de sen. Men jag tänker inte ge mig. Jag hatar synen av en massa bortslängda böcker i skräprummet, hur kan man kasta böcker??? Mitt tredje råd är att fylla en korg med böcker man inte vill ha och ställa vid utgången så de gäster man har får ta med sig.
Jag säger som Elin, hur gör ni?

Det viktigaste i världen just nu

Ni förstår ju att det finns viktigare saker att tänka på just nu än... ja än det mesta! Snart kommer de stolta föräldrarna att lägga upp bilder på vackre sonen på facebook så jag vill inte tjuvstarta - men ni får en liten glimt av mini-nuffen, stolte fadern och nonna Eva!

Jag virkar mormorsrutor framför Mad Men i stället för att göra bokföring, så demoraliserad är jag

Vet ni att det finns en grupp på facebook som heter Mormorsrutan? Jag är med i den. jag har lånat bilden därifrån. Den drogs igång av bland andra Johanna Wistrand förstås, hon som nu bantar bort tio kilo och bloggar om det och dessutom är den flitigaste av skrivarcoacher. Däremellan stickar hon pulsvärmare och mormorsrutor. Jag hade en gullig mamma, Gulli hette hon för övrigt, som var besatt av mormorsrutor. Hon hade alltid en filt på gång. Det var nästan som en överlevnad, alla barn, alla barnbarn, skulle ha en egen filt. Vill ni veta exakt hur man virkar. Kolla här

När jag är stressad då virkar jag. Det är så lugnande. På mitt köksbord ligger hela min bokföring för 2009, jag äter på bordet i vardagsrummet. Jag borde ta itu med bokföringen, men nej, jag virkar mormorsrutor framför Mad Men i stället - så demoraliserad är jag. Jag försöker dessutom låta bli att skämmas för att jag är så lat. Försöker tänka att det är detta jag behöver och att jag virkar in många tankar i mina rutor. Vilket för övrigt är sant. När jag springer på löpbandet eller virkar, då tänker jag bra. Det är som om jag måste frikoppla kroppen, den gör något, då kommer hjärnan igång. Vad gör ni för att frikoppla kroppen från hjärnan och låta den sväva fritt ibland alla tankebubblor? Eller - gör ni så?

Jag trivs så bra med blogg och facebook för att det inte är så vansinnigt ÅLDERSFIXERAT som allt annat i vårt samhälle

Idag basunerar Aftonbladet ut att jag är en swoftie - det betyder singelkvinnor över femtio - det ska vara en lycklig och privligierad grupp som lever loppan. Blir man trött???? Förut var jag en mappie. Allt kopplas till ålder.

Jag är faktiskt  urtrött på att bli inplacerad i olika grupper och sedan definierad efter det. Jag tror  att en av anledningarna till att jag trivs så bra med blogg och facebook är att det inte är så vansinnigt ÅLDERSFIXERAT som allting annat i vårt samhälle. Jag vill umgås med folk jag trivs med, inte med bara dem som är i min ålder, jag vill dejta män jag gillar, totalt oberoende av ålder. Jag vill inte stängas in i ett 50+ ghetto, hu så hemskt med alla i samma ålder. Det är berikande med olika erfarenheter i livet. Hela mitt inre går uppror mot tanken på att jag skulle ha massor gemensamt med folk för att de råkar vara födda samma decennium.
Kan jag inte slippa bli inmotad i olika fållor på grund av ålder? Det blir aldrig trovärdigt med sådana beteckningar. Ena dagen ska man vara en närmast vårdbehövande åldring i kraft av ålder, en tant, nästa dag är man i just samma åldersgrupp en vansinnigt spännande panter på jakt efter unga män.
Kan jag inte få vara den jag är, bara Eva, en fritt svävande planet som inte sitter fast i ett enda solsystem? Inte bli inplacerad i fack på grund av något så ointressant som ålder.

Vill du skriva, så skriv. Tid har man inte, den tar man sig - om man har något att säga

Jag skrev just ett inlägg om Buchi Emecheta, Nigerias Moa Martinson. På Buchi och på Moa brukar jag tänka när jag varit lat och inte skrivit på ett tag, när jag försöker tala om för mig själv att jag inte har tid. De hade båda fem barn, de var fattiga, ensamma, de hade inget stöd, ändå skrev de för brinnande livet. De skrev för att de måste. De skrev för att de hade historier att berätta som bara måste bli skrivna. Trots fattigdom och motstånd. De skrev. Buchi lever, hon skriver än.
Jag tänker på dem och säger strängt till mig själv: "Eva du har inga ursäkter. Vill du skriva så skriv."
Tid har man inte. Tid tar man sig när man har något att säga.

Hennes man brände upp hennes första manus - men hon fortsatte skriva

Min bild av Buchi

Bloggvännen Victor skriver om att bränna sitt bokmanus och jag studsar till - men det var inte så dramatiskt. Se här. Men det fick mig att tänka på den nigerianska författaren Buchi Emecheta som jag gjorde en intervju med i London för länge sedan, 1986 var det. Afrikas Moa Martinsom har hon kallats, jag måste scanna in den fina bilden jag tog av henne. Det blir senare idag. Hon berättade i alla fall för mig hur hon mitt i sin kamp för överlevnad i London ändå skrev, på det papper hon hade, för brinnande livet och gjorde sin första roman. Det tålde inte hennes man. Han tog romanen och slängde den i elden. Hennes första verk brann upp. Men hon orkade gå vidare. När jag träffade henne levde hon med sina fem barn och var en etablerad författtare.

1974 utkom hennes första bok "In the ditch". Där liksom i sin nästa bok "Andra klassens medborgare" skildrar hon sitt eget liv i London och kampen att ta sig ur fattigdom och förtryck. Hon skriver ständigt om konflikten mellan den traditionella kvinnorollen och det moderna kvinnolivet, i London och i Nigeria.
Så kan tankarna flyga när man läser en bloggrubrik.

Var läser ni era skrämmande deckare? På landet i enslig stuga eller hemma i stan?

Jag ser i Elins bokblogg, här, att Johan Theorin,  kommer med en ny bok i vår, Blodläge. Den ska jag förbeställa. Jag tycker han är så bra, en av de få deckarförfattare jag läser för närvarande utan att tråkas ut.  Han har en slags värme i sitt sätt att skriva trots att det handlar om nog så våldsamma saker. Henning Mankells Kinesen gjorde mig däremot helt uttråkad, alltför blodig var den också, försökte med Jon Nesbøs Snömannen men den var tjatig, honom brukar jag ändå uppskatta. /OBS oerhört subjektivt tyckt av en som för tillfället är trött på att läsa kriminalromaner men funderar intensivt på en egen intrig, hm!/
Kul med tips. Elin läser mest deckare på sommaren. Jag vill läsa på vintern instängd i en trygg lägenhet flera våningar över marken.
Var läser ni era deckare? undrar jag.

Med svart humor om livet i fransk förort

Faiza Guène är en av mina favoritförfattare de senaste åren. Nu ser jag fram emot att läsa den senaste boken, Sista beställningen på Balto. En rafflande historia som utspelar sig i förorten Joigny-les-deux-bouts vilket i mina öron låter som en rolig ordlek. Joindre les deux bouts betyder ungefär att få det hela att gå ihop. Ska bli kul att se om det är översatt på något sätt. Lotta Riad översätter, kan inte vara lätt. Fast jag tror jag ska läsa boken på franska just för att det är så många roliga poänger som är svåra att översätta. Min dotter Elin och jag älskar att tillsammans fördjupa oss i sådana finurligheter i språket, hon är mer uppdaterad på det moderna slangspråket medan jag väl har lärt mig en annan mer litterär franska i mina studier för så länge sen.
Läs Faiza Guène i alla fall, översatt eller på franska, med svart humor skildrar hon det på många sätt hopplösa och fattiga livet för invandrare framför allt i Paris förorter.

Ett barnbarn är en gåva

Ni vet hur det är, ett barnbarn är en gåva, men inget man tjatar om. Nu när mitt första barnbarn anlänt till världen är jag väldigt lycklig. För mig är det så att ingenting i världen betyder så mycket som mina barn. De dagar när de föddes är de viktigaste i mitt liv och de lyckligaste. Idag tänker jag såklart mycket på hur det var när Emil föddes. Också en kall januaridag. Också ett oplanerat snitt. Men till skillnad från ML var jag sövd så Kent var den förste av oss som fick lyfta upp sin lille svarthårige son i sin famn. Nu fick ML och Emil tillsammans titta på sonen, men sedan fick Emil ta honom i sin famn, medan operationen avslutades.  Njuta av det mirakel ett barn är. Man kan ju aldrig föreställa sig innan hur omvälvande det är när man för första gången tar sitt lilla barn i famnen. Livet blir aldrig mer likadant, man lämnar sitt hem som två personer för att åka till BB, man kommer hem som en familj med en ny liten människa att älska och vårda. Det här barnet är ett kärleksbarn. Jag vet att han kommer att få all kärlek från sina föräldrar som längtat så efter att han skulle födas.
Snart har han ett namn. Snart får jag träffa honom!

Åh lilla barn, välkommen till världen, du är efterlängtad

En liten son fick Emil och Marie-Louise. En liten vacker underbar pojke som kom till världen ikväll, berättar Emil för mig. Nyss fick jag veta det. Tre och ett halvt kilo älskad och efterlängtad pojke sover vid sin mammas bröst. Nu vilar den lilla familjen ut efter en lång förlossning.
Och jag är så lycklig.

Sponsrar tobaksindustrin Mad Men eller är det jag som är paranoid?

Vi ser Mad Men. Det är en fantastisk serie som är otroligt genomarbetad i minsta detalj. Den måste kosta mycket att göra. Det är en sak jag undrar över: I snart sagt varenda scen så röker skådespelarna. Jag tänkte att det måste vara grymt att vara före detta rökare och se all denna rök. Lockande liksom.

När jag tänkt det och vi talat om det så började vi undra om cigaretterna är en medveten produktplacering? Är det en genial PR-kupp betald av tobaksindustrin för att förmå alla före detta rökare som tittar på den utmärkta serien att överväldigas av lust att röka, ta sig ett litet bloss?

Är det någon som vet? Är Mad Men sponsrad av tobaksindustrin? Eller är det jag som är paranoid

Varför är politiken så tråkig?

Varför är politiken så tråkig nu för tiden? Det frågade Ronny Ambjörnssom i en intressant artikel i DN igår. Så här börjar han sin artikel:

"Det finns en särskild ton som politikerna anslår när de talar till varand­ra, ett insinuant, menande tonfall som skall föreställa polemik men som mest använder polemiken för att dölja att man inte har så mycket att invända i sak. Alla strävar mot mitten men eftersom så många redan befinner sig där får man i stället höja rösten för att märkas. Så blir politiken till röstläge och stil snarare än något som borde angå oss alla."

Jag blir bekymrad över bristen på passion i politiken. Inte ens nu när regeringen raserar vår välfärd hettar det till i den politiska debatten, inte ens nu lyckas oppositionen kännas trovärdig. Den lockar mig inte att engagera mig. Jag som ändå hela mitt liv varit en politiskt intresserad person är  misstrogen mot vad de säger.
Det gör mig förvirrad och också sorgsen.

Långa nätters väntan

Långa nätters väntan är det just nu. Igår natt var min son och hans flickvän på Danderyd för att föda sitt barn. Ont gjorde det som sjutton men inget barn trots nio dagar över tiden . De hade tänkt föda på SÖS men där var fullt. Så på eftermiddagen fick de åka hem. I natt har det varit jättejobbigt, när de inte stod ut längre åkte de in, Nu var det fullt både på Danderyd och SÖS, så just nu är de på KS, utmattade men förväntansfulla. Håll tummarna med mig för att lilla Pyret snart ankommer till vår värld, så efterlängtad. Just nu gör Pyret som sin far som jag gick en månad över tiden med.
Ny bild! Inget barn än men glada blivande föräldrar. 

Idag har jag korrläst hela långa dagen

Idag har jag läst korr hela dagen. Vi lämnar slutkorr på vår barndeckare /med vår menar jag förstås Emma Vall/ denna vecka. Dolt i färg heter boken om Sixten och Sunna som avslöjar konstbedragare som försöker kopiera Lars Lerins tavlor. Det är den tredje boken om Sixten och Sunna, jag gillar de barnen! Blir det någon fler? Ja, det ska vi bland annat prata om i morgon. Tidig lunch på Sturehof. Det blir kul! Men boken ska snart komma ut och vi har inte sett omslaget än - DET är pirrigt. På bilden omslaget till den första boken om Sixten och Sunna.

I väntans tider

Nio dagar över tiden. Vilken väntan. Nu är sonen och hans flickvän på Danderyd, häftiga värkar men ingen baby än - vad jag väntar. Mina tankar är hos dem, hela tiden. Jag kan känna i hela min varelse hur de väntar. Och känner. Och ingenting kan man göra, annat än vänta.

Om att möta nya vänner och våga skippa småpratet till förmån för det livsviktiga

Visst är det lätt att fastna i samma umgängesmönster? Man har sina goda trogna vänner men kanske stannar man i sin vänkrets, kanske hittar man inte nya vänner. Kanske blir man räddare för att utmana sig själv i kontakt med nya människor, man är trygg i sina välkända cirklar?

I fredags hade Lotta, en mycket gammal vän till mig bestämt sig för att fira sin födelsedag med att bjuda in åtta av sina äldsta vänner. Kriteriet var att man skulle ha känt Lotta i minst 20 år - och dessutom valde Lotta gästerna så att de flesta av oss inte kände varandra sedan tidigare trots att vi alla kände Lotta, vi var från olika delar av hennes liv. Så där satt vi vid ett kvadratiskt bord och undrade hur det skulle bli. Det blev fantastiskt. Vi skippade så snabbt artighetspratande och kom in på livets väsentliga frågor om kärlek, liv, död, vänskap. Plötsligt var klockan över midnatt och ingen ville bryta upp.
Det är något alldeles speciellt när sådana ogarderade samtal uppstår, jag kände det som om alla så öppet gav skärvor av sina liv på ett ärligt sätt utan att släta över eller försköna. Vi var helt enkelt nio kvinnor som alla upplevt mycket av både sorg och kärlek i livet som nådde varandra. Det var en fin kväll och jag önskar att vi oftare skulle våga släppa garden och umgås på ett mer okonventionellt sätt.
/Jag lånade bilden från Leijas blogg)

Vill inte DN ha en seriös debatt om Åsa Beckmans avslöjande artikel?

Vill inte DN ha en seriös debatt om Åsa Beckmans artikel? Det undrar jag efter att ha läst de vansinniga kommentarerna. Har DN ingen moderator som tar bort inlägg som bara förvirrar - jag tror inte att så många av DNs läsare är så okunniga att de blandar ihop Stieg Larsson med Stig Larsson, jag tror det är en massa små gubbgrabbar som inte klarar av diskussionen och i stället saboterar det som kunde vara en debatt med sina ointelligenta kommentarer. Kom igen DN! Rensa. Det är ju pinsamt att tråden förstörs av alla små "skämtare" därute som saknar argument och därför måste skriva idiotinlägg! För mig verkar många av inläggen vara skrivna av samma person. Som sagt: Rensa!

En kall dag i Stockholm, nu värmer jag mig med Mad Men

Idag har Stockholm det vedervärdigaste vädret. Egentligen är det bara någon grad kallt men det isar in i själen. Och gatorna har inte längre hållfast snö utan bara en lös sandmassa och knagglig is. Elin och jag muntrade upp oss med att titta på lägenheter. Sedan sjönk vi ihop i hennes soffa och äntligen (!) fick jag se första avsnittet av Mad Men. Hon har köpt boxen. Jag älskar det konsekventa femtiot-sextiotalsstuket i smink, kläder sätt att vara. Nu längtar jag bara efter att sjunka ner och fortsätta se.
Vi hann med en tur till min bror också, åt soppa och pratade Vietnam. Han ska fira sin födelsedag där  med familjen och vi går igenom alla mina favoritplatser. Längtar dit. Men kan inte åka. Det är ändå kul att vara med i planeringen.
Nu: Mad Men.

En kvälls total stillsamhet efter en kväll med samtal om våra innersta tankar och drömmar

Igår somnade jag på soffan under en pläd medan Robinson gick på teven. En konstig ensam lördagskväll. "Kom över och se Mad men!" sa Elin men jag orkade inte röra mig. Det enda jag gjort på dagen var att besöka IKEA och handla en massa otroligt praktiska tyglådor att sortera babykläder i. Jag kom hem, packade upp, sorterade, åt ointressanta rester till middag. Satte mig insvept i min pläd i soffan och somnade. Se det kallar jag en riktigt tråkig lördagskväll. Varför är man ibland så oerhört tråkig och initiativlös?

Det kan hänga ihop med att jag satt till nästan klockan två kvällen innan på 49-årskalas hos Lotta, hon hade samlat ihop åtta kvinnor som känt henne mer än 25 år, men varav de flesta av oss inte kände varandra. Det blev en så fantastisk kväll. Jag vet inte vad det är med oss kvinnor, men direkt hamnar vi i så djupa existentiella samtal ibland sådana kvällar. Vi vågar blotta våra svagheter för varandra, prata om våra innersta tankar och drömmar på ett ogarderat sätt. Det var en sådan kväll.
Kanske mitt sinne behövde en kvälls total stillsamhet efter det?

Min svarta basker, lika fräck och fin som förut, den hittade jag bland de gamla babykläderna

Jag brukar säga att det inte är något jag saknar från Enskede. Utom min svarta basker från agnès b. i Paris. Baskern försvann när vi fyllde en jättestor container med saker vi inte kunde/ville ha kvar, trodde jag.
Igår när jag packade upp en låda barnkläder från Enskede som jag inte rört sedan flytten hittade jag min basker. Den låg där och var lika fräck och fin som förut.
Så nu är det ingenting jag saknar från det gamla hemmet.
Utom tilliten förstås, men kanske har jag ersatt den med en större tro på min egen förmåga att klara mig?
Och jo - kärleken också förstås, min stora tro på att det äktenskap jag hade då var en kärlek för  livet, att vi skulle bli gamla tillsammans i just det huset. Den känslan ligger inte kvar ouppackad i en låda. Den försvann i en kall vind, det visste jag när jag stod framför vårt gamla tömda hus och väntade på flyttbilen.
Men min basker från Paris, den hittade jag!

Läs Åsa Beckmans artikel i DN om "Manliga genier med rätt att svina"

Läs Åsa Beckmans artikel i dagens DN - här om hur den manliga genikulten används för att ursäkta oacceptabelt manligt beteende. Hon berättar en skrämmande vidrig historia om hur hon blev förnedrad av Stig Larsson efter att ha skrivit en negativ recension av hans bok.

"Du, sa han och pekade på mig, det är ditt fel att jag inte fått en enda positiv recension i Stockholmspressen de senaste fem åren. Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata."

Ingen av alla de närvarande kulturskribenterna protesterade eller kom till Åsas försvar. Det var några år sedan. Hur skulle det vara idag i kulturvärlden där sextrakasserier som på Operan försvaras med mannens "latinska temperament" - finns det alltid ursäkter för manliga geniförklarade kulturutövare?

Ett förträngt minne av hur jag ramlade ur skidliften

När jag läser vad Jane skriver om snö, se här, så inser jag att jag förträngt en snöupplevelse. Jag har ju berättat att jag som liten svor på att aldrig tvinga mig att åka skidor när jag blev vuxen, och att jag hållit mitt löfte till mitt inre barn. När jag läser vad Jane skriver om skidliften stiger ett förträngt minne fram. Jag var som ung tillsammans med en gymnastiklärare som också var en femkampande slalomvirtuos. Jag undrar vad vi hade gemensamt? Men jag minns att han spelade gitarr och sjöng Bob Dylan, det var fint. Han hävdade också att det lika mycket var Vietnams fel som USAs att kriget pågick. Det var mindre fint. Han ville ta med mig till norska fjällen med sin skolklass. Dumma jag säger ja. Jag kunde ju längdskidåkning, men hade aldrig åkt slalom.
Första gången jag skulle åka lift föll jag ur på halva vägen, precis som Jane. Hur jag tog mig ner för den gigantiska backen vill jag inte ens minnas, inte hur jag åkte skidor heller, en hel vecka! Han åkte slalom baklänges och gjorde konster. Hela denna vecka har jag förpassat till minnets innersta gömma och nu, ditt fel Jane :), har minnet poppat upp.
Men efter den händelsen åkte jag inte skidor!
Inte träffade jag femkamparen mer heller.

Ständigt denne Greider - min favoritnallebjörn

Jag satt i läsfåtöljen och skummade DN, Göran Greider hade skrivit ett roligt inlägg om fejden mellan Arena som kallas finvänster och Daniel Suhonen på Tvärdrag. Läs här. Göran gillar att det fightas och debatteras. Samtidigt som jag läser ser jag Göran i TV4 då han frejdigt förklarar att moderaternas klassbygge rämnar och man ser hur råttorna springer ut och in. Ständigt denne Greider! Jag gillar honom skarpt.
Han har alltid intressanta synpunkter på allting, man behöver inte hålla med om allt men jag älskar frenesin i alla hans uttalanden. Det goda humöret.

Jag känner Göran sedan min tid som redaktör för Fönstret, han skrev då och då och vi hade en del samarbete med hans tidskrift Thélème.  Det var alltid kul. Göran är en av den personer jag vet som alltid pratar otroligt väl om sin fru och alltid ger henne cred för ideer - det är ovanligt.  Från den stund han berättade att de skulle få barn strålade hans ansikte alltid när han pratade om sin dotter.
Dessutom: Göran är nog den ende person under min redaktörstid som föreslagit att han ska få mindre betalt! När jag föreslog ett arvode för honom så prutade han alltid nedåt: "Nämen", muttrade han, "inte så mycket! Det har ni inte råd med!"

Så jag är Göran-fan, gillar den där radikale mannen i rutig flanellskjorta.

Finns det något ni skäms för att ni läser?

Bokhora skriver om skämskuddeläsning här. Det var ett roligt uttryck. Jag började fundera om det är något jag skäms över att jag läser? Och jag tror inte det, men förr, oj vad jag skämdes. Inte erkände jag att Borta med vinden var mitt livs läsupplevelse till exempel. Jag tror jag blev knäckt första terminen på gymnasiet. Min intellektuelle svensklärare, den blide kloke docent Sanner tabbade sig. Han frågade om våra läsupplevelser och jag räckte glatt upp handen och sa att jag älskade Hattmakarens borg av AJ Cronin. Hans min av förakt och nedlåtande var obeskrivlig och jag glömmer den aldrig. Det var fel svar. Jag hade en lång uppförsbacke innan jag tvättat bort Hattmakarens borg-stämpeln.
Cronin var en mycket läst skotsk författare på femtio-sextiotalet. Min pappa älskade den boken och vi delade den upplevelsen. Allt det trampade min lärare på. Den blev till en stor skämskuddeläsning. Jag har sedan dess aldrig läst en rad av Cronin och inte läst om boken som gjorde så starkt intryck på mig.
Men sedan dess har jag arbetat mig fram till att inte skämmas för någonting jag läser. Jag står för mina val. Nu vill jag veta:
Har ni skämskudde-läsupplevelser?

Jag firar mitt tusende inlägg: Mitt bloggande öppnar nya dörrar i mitt medvetande

Oj! Nu skriver jag mitt tusende inlägg på min blogg. Det känns fantastiskt. Bloggen verkar rent terapeutiskt på mig. Ett närstående ex försökte få mig att gå i terapi för ett antal år sedan. Jag gick några gånger men det kändes meningslöst - det blev jag kritiserad för, mitt ointresse antogs bero på allt från rädsla till bristande djup.  Idag läser jag apropå det en så intressant artikel på Idagsidan i Svenska dagbladet. Det är en intervju med psykiatern Sten Espmark. Han avslutar intervjun med att säga så här: "Om man mår bra och trivs med tillvaron varför ska man då gå i terapi eller analys? ... Det finns många sätt att undersöka sitt undermedvetna. Brorsan skriver böcker. Skönlitteraturen kan också vara en väg till fördjupad självkännedom."
Visst är det bra! Mitt skrivande är min terapi. Mitt bloggskrivande öppnar nya dörrar i mitt medvetande, gör mig modigare när det gäller att tackla mig själv. Samma sak med mitt skönlitterära skrivande, det är verkligen en undersökning av det undermedvetna.
Tack för alla underbara kloka kommentarer på mina blogginlägg! Lova att fortsätta skriva till mig.

Jag vill ha en läsfåtölj i blå sammet

Ja man ska ju göra en lista och fokusera på vad man vill ha... kanske gäller det inte materiella saker utan mera livsval. Men just ikväll har jag gripits av ett sånt begär efter en ny fantastisk läsfåtölj. Så jag gör en lista för mig själv. Fokuserar som bara den och i mina tankar står den där, mittemot soffan, en stor blå läsfåtölj i midnattsblå sammet med fotpall till. Plats att krypa upp i och läsa. Litet bord med plats för kaffekopp intill. Läslampa. Om jag nu får fortsätta, önskandet är gratis, så skulle de två meterhöga bokstaplarna på golvet ersättas med en Cell bokhylla, det vackraste jag vet. Snyggt, eller hur... om ni kan se min vision?
Cell vet jag hur den ser ut, bokhyllan som svävar på väggen, Peter Cohens skapelse. Men fåtöljen ser jag bara i min fantasi.

Debatt om Arena - jag minns när den startade

Det är mycket diskussioner om tidskriften Arena nu. Dan Josefssons och Daniel Suhonens vidräkning  på Aftonbladets kultursidor har rubriken  ”Arena – helt utan rörelse”. Läs här. Arena prenumererar jag ibland på, läser annars något lösnummer. Det är ofta intressanta artiklar, jag behöver inte vara överens men de ger mig något att tänka på.
När Arena startade var jag däremot rasande. Visst, jag ville som redaktör för Fönstret, arbetarrörelsens kulturtidskrift, gärna ha flera vänstertidskrifter. Men det var i ett skede då vi på Fönstret kämpade intensivt för att få pengar att göra en bättre tidning men hade en oförstående ledning. Då fick vi veta att vår högste chef, i hemlighet, lovat en massa pengar till den nya tidningen. Vi hade inte ens blivit informerade. På ett förbundsstyrelsesammanträde fick vi veta det  som övrig fråga, det fanns inte ens i dagordningen, och jag blev ledsen, arg, chockad. Det var ett sådant svek av den chef jag litat på.
Men det hade ju inte med entusiasterna som ville starta Arena att göra. Det blev en våldsam och infekterad debatt i ABF om Arenapengarna och vi fick stöd för mera pengar till Fönstret från många håll. Men allt det är historia nu. Jag kom bara att tänka på det när jag ser debatten i Aftonbladet och på bloggen om Arena.

I väntan på det barn som ska födas

Jag minns hur det var, när vi väntade Emil. Hur hela ens uppmärksamhet var inriktad på det lilla liv som skulle komma. Två dagar innan han föddes var jag på anställningsintervju på kvinnotidningen Morgonbris.
Jag har ingen aning om vad jag sa. Men jag minns att de frågade hur det skulle gå med jobbet och barnet - en fråga som inte är så PK idag. Det gick bra för övrigt. Barnets pappa var en av de första som kunde använda sig av föräldraförsäkringen och vara hemma i två månader med Emil. Själv började jag vansinnigt nog att arbeta när han var bara fem månader. Jag ammade fortfarande så Kent och Emil kom förbi Kvinnoförbundet ibland och åt. Det måste ha varit orimligt stressigt många gånger, men jag minns bara lycka. Och det var så självklart för mig att jag skulle klara alla roller, jag var ju den nya kvinnan som skulle kombinera arbete, familj, barn, ... ja ni vet! När Kent började turnera igen efter sommaren, då fanns bara ett alternativ, barnflicka som vi delade med en annan familj. Dagis var inte att tänka på, det fanns inga platser.
Nu har jag börjat plocka fram kläder jag sparat från den tiden. Titta! I väntan på det barnbarn som ska födas.

Jag springer på löpbandet och tänker på Gårdagens Gudomliga Röra

När jag sprang på löpbandet i morse /oj vad skrytigt det lät, på låg hastighet och sakta för att vara ärlig!/ så insåg jag hur tankarna befrias av rörelse. Jag springer och det kommer nya idéer fladdrande, jag får lust helt enkelt.
Men ibland, måste erkännas, flyger tankarna iväg till - mat. Inte den tråkiga vardagsmaten som jag skrev om igår. Mer till vilka recept Annica och jag ska ha med i vår Bärkokbok som vi just nu arbetar med. Idag tänkte jag på gårdagens oförglömliga efterrätt. Jag har skrivit om den mer utförligt på Bärbloggen, Annicas och min blogg kring Bärböckerna. Men i korthet är det en röra av avrunnen yoghurt, blandad med vispad grädde smaksatt med vanilj,. Servera kyld med lönnsirap, färska hallon, en sås av mixade bär, igår tog jag jordgubbar, det blev en Gudomlig röra. Röran kallas i min familj för Nyttig röra - eftersom en viktfixerad vän en gång åt massor när jag oskyldigt sagt att det här är en nyttig röra - en massa yoghurt och så.... Att detta "och så" var grädde sa jag inte. Så nu kallas det Nyttig röra.

Att laga vardagsmat ensam: Blääää så trist!

När jag träffade min första man kunde jag inte alls laga mat, men jag låtsades som om jag kunde och han genomskådade mig aldrig. I min nästa relation - den långa med tre barn - lagade jag så otroligt mycket mat. När jag ser gamla bilder eller videofilmer från den tiden står jag alltid vid spisen. Exmannen använde det till och med i ett gräl: "Du och dina pajer!" sa han så nedlåtande att jag inte gjorde en paj på fem år.
Men jag blev less på matlagning. Nu kan jag gilla att laga mat till en fest tillsammans med mina barn, eller det är kul när Annica och jag experimenterar fram något nytt till bärböckerna. Annars har jag nästan slutat laga mat. Att laga till sig själv är ju det tråkigaste som finns.
När jag kollar runt bland mina kompisar inser jag: Jag är inte ensam. Det är många som tycker att de lagat så otroligt mycket mat i sitt liv att nu kan det vara nog. Jag undrar vem som lagar efter alla fina kokböcker och använder dessa utomordentligt tjusiga kök? Inte jag. Annat än i undantagsfall.
Ett viktigt krav på ny älskling i mitt liv var att han skulle laga mat riktigt bra, det kan han.
Idag kommer en god vän på middag, då är det lite kul att laga. Men att laga vardagsmat ensam: Bläää!

Paradise hotel - ett program med mycket sex men så totalt oerotiskt

När jag skulle se nyheterna hamnade jag i stället i  Paradise hotel. Det gjorde mig så beklämd. Unga människor som såg ut som skyltdockor som fått liv, överdrivet målade, vältränade, inoljade, vistas på ett hotell där målet tydligen är att vara listig och bli kvar så länge som möjligt. Sveket är inbyggt, man ska lära sig att inte lita på någon. De delar glatt kroppar och sovrum med varandra och det hela är så tomt så tomt. Glädjelöst sex, diskussioner som är så ytliga att det ekar i teven. Jag har sällan sett ett så oerotiskt program - och ändå ska det föreställa handla om sex och låtsas vara öppet och frigjort. Men det är sex som en mekanisk handling, sex som spel. Erotik som handelsvara i kampen att få stanna kvar. Så trist.

Detta nät av röster från alla mina bloggvänner - jag vill inte sova, jag vill fortsättta läsa er och skriva

Jag gillar att sitta vid min dator på kvällen, det är alldeles tyst, ibland tror jag inte jag har några grannar, de är fullständigt ljudlösa. Bara tvåans buss brummar till på gatan. Jag sitter i mitt arbetsrum. Idag fick jag faktiskt erbjudande om att hyra ett arbetsrum på Skeppsholmen. Men nu har jag boat in mig här hemma och trivs i mitt rum. Efter elva tycker jag att jag får läsa och skriva och blogga eller göra vad jag vill. Jag känner mig fri. Jag drack svart kaffe klockan nio så jag är pigg och surfar runt på olika bloggar och läser massor med intressanta tankar - en del bokbloggare är så imponerande energiska och pålästa som Bokmania,  En annan sida, Lyrans Noblesser - jag beundrar så deras entusiasm och får massor av lästips.
Mina andra kära bloggvänner - utan att nämna någon men jag älskar er alla för era kloka funderingar, era skojsamma texter, ibland era djupt allvarliga existentiella funderingar. Vilket privilegium att kunna sitta här i sitt rum och dela så många tankar med andra som sitter någonstans, jag vet ibland inte ens var, men vi samtalar verkligen med varandra. En röst börjar, en annan lägger till, fyller i, fördjupar... Undra på att jag inte vill sova.

Här är en läsblogg jag tycker ni ska följa

Får jag tipsa om en bokblogg som kommer att vara läsvärd? Den börjar idag och hur vet jag att den är värd att läsa? Jo det är min dotter Elin som bloggar om böcker. Och hon är en klok läsande person med många tankar om böcker. Hon är också bokredaktör på Kattis & Co. Ni kommer till bloggen här

Kaos och ordning samtidigt, det är ju jag i ett nötskal

Min kompis K skrattade åt mig när jag suckade över att det var kaos hemma eftersom jag samtidigt städar alla garderober. Jag fick en vänligt retsam kommentar: "Du verkar gilla att ha det lite kaosartat, så fort  du ordnat till det på ett ställe så skapar du kaos igen på ett nytt sätt på en annan plats!"
Det var en sant uppmuntrande kommentar. Hon känner mig bättre än jag känner mig själv ibland. Det är ju precis det jag gör fast jag inte tänkt på det. Någon slags oro driver mig att omedelbart börja pilla och riva på något annat ställe när ett hörn är fixat, på så sätt är det konstant både kaos och ordning. precis så som jag är som person.
Någon som känner igen sig? Eller mig?

Som om tryggheten ökar med antalet sjalar när det nog är precis tvärtom - HJÄLP MIG!

Men varför börjar man städa sin garderob klockan tio på kvällen! Det som var ett prydligt hem - ganska - är nu ett inferno, det ligger klädhögar överallt och det börjar kännas galet. Ingen behöver ha så här mycket. Varför har jag det? Det måste vara någon märklig otrygghet. När jag växte upp hade vi i vår lägenhet för fem personer fyra ganska små garderober. Det räckte. Just nu tycker jag att det är groteskt hur mycket jag samlat på mig. Jag ska inte berätta hur många halsdukar, blusar, tröjor... jag har, jag vill inte ens räkna, jag skäms. I morgon börjar jag sortera. Jag måste rensa - och det är fruktansvärt plågsamt. Helst vill jag bara behålla allting. Som om min trygghet ökar med antalet sjalar - när det nog är precis tvärtom.

Snälla - har ni några goda råd?

Och viktigast av allt är så klart: Kärlek

"Jag hoppas att mitt barn ska vilja umgås med mig när han blir vuxen!" utbrast en ganska nybliven mor på festen igår. Ibland tänker jag att föräldrar idag ... de tänker så mycket och är så oroliga. Det verkar finnas så oändligt många regler för en stackars förälder att hålla sig till och jag kan inte minnas att det var så. Jag tog till mig en enda regel och det vete sjutton om jag inte hade missuppfattat den också. Men det var Doktor Spock som skrev  ungefär: Kom ihåg att du är expert på ditt eget barn. De orden gick in i mig och jag gjorde dem till   min sanning. Just det, tänkte jag som inte visste mycket om barn. Jag och barnets far, det är vi som ska utforma ditt liv. Klart vi frågade om råd, vi var till exempel ganska ofta på barnakuten även vid lätta sjukdomar. Men vi kände oss ändå trygga. Vi var ju experterna på just denna lilla fantastiska människa.
Ja någon förstår ju att jag funderar intensivt på detta, just nu, när mitt första barnbarn kommer när som helst. Intensivt efterlängtad. Jag tror det lilla Pyrets föräldrar kommer att ge sitt barn det som är viktigast av allt: Sin kärlek.

Små pusselbitar i mitt sätt att utrota migränen ur mitt liv

På den tiden när jag hade migrän slog den ofta till när jag skulle slappna av, när jag äntligen hade tid. Min migrän var så psykiskt betingad. Jag upptäckte till exempel att jag alltid sa efter ett anfall: "Jaha migrän, det är straffet" - straffet för att jag festat, stressat...
En dag insåg jag att det var sant. Jag straffade mig själv med migrän. Det var min första insikt om vad som som framkallade migrän just hos mig. Den andra insikten var nog att jag undermedvetet visste att min kropp och själ var uttröttade, men jag skulle inte tillåta mig att vila, i stället blev jag sjuk... då måste jag ju avbryta, bara lägga mig ner.
Det var två små pusselbitar på min väg mot att utrota migränen ur mitt liv, eller i alla fall nästan utrota. Först måste jag ju ta reda på varför jag fick migrän, sen lära mig att till exempel slappna av. Och det fungerade!

Mina glada vinterflickor

Ibland är jag rädd att exemplets makt varit så stark att jag överfört min avsky för vintern på mina barn. Jag funderar: Fick de nånsin gå ut på vintern? Fick de uppleva vinterlycka i snö? Jo här är ett bildbevis, två glada flickor på spark. Elin kör, det är hon som fyller år idag. Ellen sitter på sparken.

Idag är en dag för firande av kärleksbarnet Elin

Idag firar jag min dotter Elin hela dagen. Vi startade igår kväll med en gigantisk Boeuf Bourguignon som ska räcka till storfirande idag. Snart ska jag vandra över till henne och födelsdagsfira.

Man kanske kan fundera på hennes pappas och min planering. Ett barn den 7 januari, det andra den 9. Festerna var intensiva när de var små, ofta hade vi maskerad. De måste förstås ha varsin fest. Så först jul, sen nyår och så två fester på det - då var vi verkligen festfamiljen Ekberg Swedenmark.
Och det är klart att det inte låg planerande bakom födelsen i den bemärkelsen att vi bestämde tidpunkt. Vi träffade varandra och blev så vansinnigt kära. Innan vi knappt kände varandra bestämde vi att vi ville ha barn ihop - då bodde vi på varsin ort och levde i varsitt förhållande, det var en del svårigheter att övervinna innan vi flyttade ihop. Men sedan kom det första barnet snabbt. Varför vänta? tänkte vi och slutade md p-piller direkt när vi flyttade ihop.
Alla våra tre barn är kärleksbarn, gemensamma beslut i stor kärlek och stor längtan.  Så även om kärleken mellan oss två krånglade till sig efter många år kan vi lugnt se på våra tre barn och säga hur otroligt önskade och älskade de är. Därom har vi aldrig haft minsta konflikt, deras far och jag.
Nu måste jag slå in några paket till!

Hur jag gjorde en helomvändning och började se att exets nya kvinna är sympatisk

Man vill ju vara vis och förstående, ingen bitter otrevlig bitch. . Men trots den insikten så var jag under flera år väldigt otrevlig mot en person. Det var mot exets nya kvinna. Jag försökte förvandla henne till en människa-som-inte-finns. Det var ju ganska svårt. Jag var inte särskilt trevlig /understatement/.
För några år sedan upptäckte jag att det tog väldigt mycket kraft av mig att vara otrevlig. Jag började känna att den energi jag har borde användas positivt, inte negativt. Så jag gjorde en helomvändning. Det var ju knappast den kvinnans fel att krisen mellan exet och mig uppstod. Jag bestämde mig för att till att börja med acceptera hennes existens. Det gjorde livet så mycket lättare, inte bara för mig utan även för min familj, upptäckte jag. Att gå omkring med negativa svarta känslor dränerar en människa på god kreativ energi. Och svarta känslor smittar och drar ner både en själv och omgivningen.

Nu har jag gått från att inte bara acceptera att hon finns utan även gilla henne - synd vore det väl annars. Exet och jag valde ju varandra en gång, varför skulle jag underkänna hans smak denna gång?

Jag kände för att berätta det här och samtidigt säga hur skönt det är att begrava sina svarta känslor . All min ilska försvann ner i djupet och jag blev så mycket lättare till sinnes av att inte behöva bära omkring på aggressioner helt i onödan. I stället för att använda min energi till att trycka undan och tycka illa om försöker jag nu att i stället sträcka ut handen och tycka om.

Min bror: Poesins förste älskare

Idag måste ni läsa recensionen av min bror Johns bok Kritikmaskinen och andra texter i Dagens Nyheter. Stefan Jonsson har skrivit en klokt hyllande recension betitlad Poesins förste älskare  om denna bok som jag berättat om tidigare. Det är en bok man inte kan vara utan om man älskar litteratur och språk. John fördjupar tankarna kring läsande och skrivande och han är en sådan person som genom sitt eget tänkande gör att man själv känner sig lite klokare när man lyssnar till eller läser honom.  Kritikmaskinen! Läs den. Finns att beställa här på nätet.

När man nu mår så bra av att träna - varför gör man det inte?

Min träning i höstas kom igång så fint, sen åkte jag till Vietnam, kom hem och däckades av influensan. Efter det hittade jag alla möjliga undanflykter till varför jag inte skulle träna, sen kom julen. Inte tränade jag då. men så till slut pressade jag mig iväg, livligt påhejad av döttrarna. Och det är en uppenbarelse. Jag tycker om mig själv igen. Det är faktiskt så. Det blir en kamp mot självföraktet som inträder när man likt en amöba sitter bort sin tid. Ju mer jag är hemma och inte rör mig desto gråare tycks mig verkligheten. Men efter några pass på gymmet känner jag mig pigg, starkare, gladare. Tar världen i famn igen. Och det bästa av allt: Det ger mig en så stor lust att arbeta, att skriva, tänka, börja på nya projekt. Hela denna effekt av några pass på gymmet, springa lite, lyfta lite vikter, arbeta i maskinerna - jag kunde ju bli deprimerad över hur svag och otränad jag är. Men nej, i stället tycker jag om mig så himla mycket för att jag satt igång igen, för att jag har lust igen. Det är nästan så att jag står ut med snön. Det är nästan magi.

Te och champagne på födelsedagen

Jag tror sonen och jag har inlett en ny tradition idag. För att fira hans födelsedag inviterade jag honom till Afternoon tea på Cadierbaren på Grand. Eftermiddagste med champagne stod på menyn. Miljön i Cadierbaren är så lugn och vacker. Vi satt vid ett fönsterbord och såg snön som dalade ner över vattnet och över skärgårdsbåtarna som på sommaren tar oss till landet. I menyn ingår ett dignande fat med scones, minimackor, delikata bakverk. Allt är lyxigt och det finns en stämning som inbjuder till samtal. Vi hade några fina timmar där när vi drack te och champagne och pratade om livet. Känns bra. Känns som början på en tradition.

Är det fler än jag som återskapar sitt barndoms hem när barnen flyttat iväg?

Jag håller på att göra i ordning min lägenhet. När Ellen nu bor ömsom i Vietnam, Sydafrika eller Paris och mera gästspelar i vårt hem beslutade jag mig för att äntligen inreda ett av mina tre rum till arbetsrum och jag har tagit Ellens rum till sovrum. Idag hade jag flyttat runt lite möbler och började bli nöjd med resultatet. Jag kände då på något märkligt sätt igen mig i rummet och då insåg jag att jag återskapat stämningen i mitt föräldrahem. Jag har det gamla järnbordet och  Strindbergslampan mina föräldrar ärvde från mina farföräldrar. Farmor Jennys handbroderade gardiner, faster Elsas skrivbord. Stringhyllan som vi hade hemma hos mina föräldrar. Och i den står bland annat mina Sundsvalls- och mina sågverksböcker jag ärvde från pappa. Stämningen är vilsam, så som den var i mitt hem. Jag tycker om mitt rum.
Idag pratade jag med en av mina kloka vänner, hon håller på att återskapa stämningen i sitt barndoms kök i sitt hus. Så är det nog, sa hon. Vid någon punkt i livet kanske man vill återvända till sin ursprungliga miljö - om den var viktig trygg och kärleksfull förstås.
Ja, jag vet inte - men det är roligt att fundera på. Jag vet att Eva på Frösön satte upp en gammal gardin från sin mamma idag!
När jag tänker efter har jag i stort sett inga möbler kvar från min tid med L. i Aspudden eller från livet i Enskede. Jag har i stället köpt en del nya saker och sedan kompletterat med gamla älskade saker som mitt köksbord i teak från mina föräldrar.
Nu vill jag veta om ni gör likadant? Om det är något många sätter igång med när barnen flyttat och man funderar på hur hemmet ska se ut.

Jag går i väntans tider

Jag for upp med ett ryck 5.38 för jag tyckte att telefonen ringde. Det var ingen där. Jag går i väntans tider. Min son väntar sitt första barn med sin ML vilken dag som helst. Det är oändligt pirrigt. Sonen fyller själv år i morgon. jag minns hur otåligt jag väntade just denna morgon, ett dygn innan. Jag hade gått en månad över beräknad tid och var tjock, trött, svullen - ville den lille krabaten inte komma ut i den kalla världen? Sen kom han den 7 med kejsarsnitt och var fullständigt underbart vacker.

Nu hör jag hur de viskar i mitt huvud igen

Det är så märkligt och så omöjligt att styra, men äntligen börjar jag höra röster igen. Var inte orolig, det är inte övernaturligt. Det är mina egna flickor, kvinnor, som viskar historier till mig inne i mitt huvud och ber mig berätta. De har varit så tysta ett tag och jag kan inte övertala dem att sätta igång. Det är bara när de vill själva...  Nu hör jag svaga viskningar. jag kanske äntligen har kraft nog att lyssna på dem?

Om du som jag älskar femtiotalet kommer här ett tips

Här kommer mitt lilla egotrippade tips om femtiotalet med massor av info om kultur, livsstil, kläder, studier, politik, ja om livet på femtiotalet helt enkelt. 

Egentligen skulle jag skriva en historiebok om ABF åt ABF. Det lät tråkigt. Inte kan man skriva om folkbildning utan att sätta in den i ett tidsperspektiv. De tidigare ABF-historieböckerna var mest en lång uppräkning av vilka gubbar som haft förtroendeuppdrag. Så med liv och lust gjorde jag Folkbildningens femtiotal. ABF finns med som den röda tråden men i övrigt innehåller boken massor av bildmaterial och text om femtiotalet. Vi blev nominerade till Publishingpriset för den.

Jag tyckte min idé med decennieböcker där folkbildningen var en röd tråd var så bra. Min tanke var att de skulle komma ut en om året fram till ABF hundraårsjubileum 2012. Lottie Hallqvist, en av Sveriges bästa lay-outare, och jag funderade länge över formen. Massor av bilder, typiska bilder av femtiotalsdesign  /tyger, Stig Lindberg, Stringhylla..../   har vi med. Jag blev nöjd med den boken, sen försvann jag från ABF. In i min egen författarvärld.
Jag vet att sextiotalsboken kommit, den gjorde Karin Englund och den blev fin. Men hur gick det med sjuttiotalsboken, åttiotalsboken, nittiotalsboken... jag vet inte. Fortsätter de att förverkliga min gamla idé? Hör aldrig ett ljud från min gamla arbetsplats om det. Kanske släppte de grundidén och gjorde något mer ABF-igt?
Men femtiotalsboken är jag nöjd med.

Fram för mera sprit!

Det är fascinerande med denna handtvätt. Plötsligt när personalen börjat tvätta händerna är det inga avdelningar som måste stänga i år pga kräksjuka, rapporterar radion. Men hur äckliga har ni varit på våra sjukhus, undrar jag?

Själv har jag spritat mina händer sedan jag var i Indien. Det började med att Ellen var med i en dokumentär inspelad i Indien, ingen i teamet fick magsjuka som annars alla brukar få och det var tack vare handspriten, trodde hon. Så när jag var på författaresa i södra Indien, vi var tio författare som kuskade runt i buss, så körde vi hårt med sprit. Och ingen blev sjuk. Vi hade som en ceremoni före varje måltid att sprita våra händer, jag spritade alltid när massor av människor tagit mig i hand - typ två hela skolklasser som glatt ville hälsa. Sen har jag fortsatt. Jag har nästan aldrig  /peppar peppar/ drabbats av magsjuka i Indien eller Vietnam och jag har numera alltid varit flitig med spriten - på händerna. Och en gammeldansk på kvällen för invärtes bruk vid utrikes resor.
Det visar sig nu att dagisavdelnngar rapporterar ovanligt lite infektioner i år – de har börjat tvätta händerna. Är det inte märkligt! Man vet ju hur viktigt det är med hygien och handtvätt ändå har det uppenbarligen slarvats så med det.
En av de artiklar i mitt liv jag aldrig glömmer är en jag läste som barn i Det Bästa av alla tidningar om doktor Semmelweis /på bilden/ som upptäckte att den fruktansvärda barnsängsfebern kvinnorna drabbades av försvann om läkarna tvättade händerna innan de undersökte kvinnorna /i synnerhet sedan de just obducerat/. Han hånades - men han fick rätt. Jag var bara ett barn när jag läste detta men glömmer det aldrig.

På tal om vargar: Lyssna på denna sång!

På tal om vargar! Ni har väl hört Fria Pros fantastiska låt Dom skjuter vargar från Vysotskijföreställningen? En helt underbar föreställning för övrigt som färgade mina kinder röda och fick hjärtat att bulta på sextiotalsvis!

Jag förverkligade en dröm men längtar redan bort, om den osköna konsten att aldrig vara nöjd

Sådana här morgnar längtar jag efter ett fast arbete. Mina vänner suckar över att de ska stiga upp och gå iväg, stönar över fyllda skrivbord som väntar. Jag tycker det låter härligt. Jag längtar tillbaka till den tiden med rush omkring mig, med en egen hörna, med telefoner som ringer. Känslan av att vara behövd av någon annan än sig själv.
Jag stiger upp och går in i mitt arbetsrum. Det är verkligen fint. Det är ett sådant arbetsrum jag drömde om förr i tiden. jag har min egen tid, jag bestämmer själv. Men just nu är energin låg, jag behöver en arbetsgivare. Jag behöver uppdrag.
Nu stirrar jag tomt in i skärmen. Där finns mappar med påbörjade manus, jag borde...
Men jag längtar till min redaktion, till det röriga rummet med tre skrivbord, till Annicas, Marias och mitt skapande arbete tillsammans. Om bara inte omgivningen varit så förstelnad och oinspirerande omkring oss hade vi varit kvar mycket längre. Men när politruker tar över folkbildningen går luften ur det fina med idén.
Så jag förverkligade min dröm om tid för eget skrivande.
Nu sitter jag här och längtar bort. Att man aldrig är nöjd.