tisdag 2 februari 2010

Man behöver inte ha ett eget rum, men kanske en egen vrå att krypa in i

Jag tror att om man växte upp i en tvåa på Sallyhillsvägen och är van att dela rum med sin brorsa så är man också van vid att ha folk omkring sig. Vi hade lägenhetens ena rum, mina föräldrar sov i vardagsrummet i den röda dyschan som sedan fick flytta med oss ut till landet när vi köpte sommarstuga och flyttade till en fyra. Vilken lyx det var. Min lägenhet nu är större än den jag växte upp i när vi var fem personer. Men jag bor ensam. Ja, när inte Ellen är hemma förstås, min mambo. Ikväll när hon just åkt känns tystnaden så påtaglig. Jag lyssnar efter ljud, hör bara susande och tvåans buss. Längtar efter en röst som ropar: Ska vi ta lite te nu? Men jag får nog prata högt med mig själv om det ska bli något kvällsfika.

På kvällarna låg Peter och jag i varsin säng och fantiserade och hittade på historier. Vi brukade låtsas att vi hade ett eget fort i Vilda Västern. Man behöver inte alltid ha ett eget rum. Men en egen vrå att sitta i och fantisera kanske. Mina barn sov länge i vår säng, de hade egna rum men var sällan där. Elin slog bo med bästa kompisarna i vår stora soffa i vardagsrummet med sina böcker, dockor, tekoppar - allt. Minnen minnen. Jag är inte skapt för att leva ensam utan familj tätt intill mig.

6 kommentarer:

Anneli Stålberg sa...

Jag förstår känslan så väl. Kan inte ens tänka mig hur tomt det kommer att bli efter mina fyra barn. Hur otroligt det än känns för mig nu, så är det ju oundvikligt. Det är ju trots allt vår uppgift att ge dem god självkänsla och vingar att flyga iväg på.
/Anneli

Anonym sa...

Jag håller ständigt på med operation övertalning att min Alex ska låta sin tjej bo med oss. Det är av flera anledningar, främst att hon skulle få det bättre här, hon bor hos sin mormor och skulle vara tryggare här, ha det mer praktiskt med internet eftersom hon pluggar och så, men man flyttar ju inte bara in hos sin kille i ett katolskt land, även om man inte är aktiv katolik - det där igen med omvärlden och vem som sätter värderingar! - MEN dit jag vill komma - det är mycket egoistiska skäl också - MÄNNISKOR OMKRING MIG!!!

Maria Björkman sa...

Jag är ensambarn, därför låter din beskrivning av samvaro så härlig. Jag kan längta efter det, utan att egentligen veta hur det är.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Anneli - ja oundvikligt, gå därför in för att njuta av att ha dem omkring dig så mycket du bara kan, hux flux är de på vift ut i världen!

Carina - förstår dig så väl. Min ständiga strävan är att barnen åtminstone ska bo nära mig!

Maria - mina barn sa alltid: "Varför är vi bara tre barn i den här familjen?" Och jag har bara härliga minnen av vårt trångbodda liv när jag var barn.
Du, jag försöker kommentera på din sida men det fungerar inte, sidan "hoppar" bara bort?

Maria Björkman sa...

Eva - jag har haft något generalknas efter gårdagens inlägg, men i och med att jag gjorde ett nytt inlägg i dag tycks det funka igen!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Nu har jag inte testat ikväll, syjunteutsvävningar, men det gick inte att läsa/kommentera ny inlägget heller om farliga maneten!