Insjunken i verkligheten

Lustigt nog har jag ingen lust att se på teve, inte ens på de filmer de andra försöker locka mig med. Teve och film är okej regniga dagar, men än är det så fint att jag hellre tokstirrar på björkarna i backen eller havet än
försjunker i en film.

Jag är liksom så insjunken i verkligheten att den räcker för tillfället.
Ser inte på teve, läser knappt, skriver ingenting. Men är intensivt sysselsatt med att gräva, förflytta jord från en del av tomten till en annan, med att såga ner träd, ja mer sly kanske. Sågar intensivt. När jag gräver eller sågar tänker jag inte på någonting annat. Jag är helt inne i det jag gör och otroligt nöjd med resultatet.
Mer medveten närvaro än detta vet jag inte .... jag är här, jag längtar inte bort.

Vi är i vår egen lilla värld ett tag till

Jag tror aldrig jag varit så lat som i sommar. Vaknar på morgonen av glada små fötter som trummar mot verandagolvet. Sedan hoppar M.upp i min säng och vi gör planer för dagen. Bestämmer var vi ska äta frukost. Verandatrappan? Eller som i förrgår vid bryggan?  I förrgår var det mulet, annars skiner solen varje dag.
Men M bestämde att då skulle vi ta med frukosten ner till bryggan och äta där.
Vilken ljuvlig morgon. Vi tog frukosten i korgen och travade ner till stranden, där satt vi och njöt.

På kvällarna tänder vi ett ljus, myser och läser Alla vi barn i Bullerbyn som min treåring älskar.
Jag tycker om min sommartillvaro i långsamt tempo och tänker att ingenting ör viktigare just nu än att vara med mina nära.
Snart är semestrarna slut. Då vill jag inte tänka att jag ägnade mer uppmärksamhet åt datorn än åt mina kära. De senaste dagarna har vi också helt enkelt lagt undan mobilerna. Vi är i vår egen lilla värld ett tag till
.

Då tänker jag på Sigrid, första boken i min sommarhög

Äntligen har mina sommarböcker kommit. I natt började jag läsa Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson. En välskriven och fängslande roman som höll mig vaken sent i natt.
Jag träffade Elin på en kurs i Offerdal, hennes hemby, i juni och har längtat efter att läsa den sedan dess. Och ni vet, det kan vara farligt med en bok man väntar sig mycket av, men den här boken håller. Så välkomponerad med trådar som slingrar sig in i varandra i en intrikat väv. Man förstår mer och mer och kommer allt närmare bokens varsamt skildrade huvudperson.
Jag har ju inte läst ut den än så klart men hittills är det en fin och minnesvärd bok som ger mig mycket att tänka på och som jag tycker om. Äkta är det ord jag tänker på för att beskriva boken.

I paketet från ad libris kom också Rien de grave av Justine Lévy som skriver romaner om sitt liv på ett sätt som tilltalar mig i sin närvaro och ärlighet. Återkommer till den!

Det jag trodde var målet var bara en etapp

Min pappa hade inte lång semester när jag var barn och inte hade vi råd att åka långt. Så vi reste från Sundsvall till Tänndalen och hyrde ett hus. Varje morgon vandrade vi ut på fjällen på långa promenader med matsäck i ryggsäck.

Vi gick och gick och jag mötte mitt livs första krön. Vi siktade mot en topp som kändes rimlig att nå - bara för att inse att när vi nått den var det inte toppen, krönet, bakom den böljade andra fjäll och bergstoppar, högre, längre bort. Mer att bestiga. Mina korta nioårsben vandrade.

Det var nog mitt livs första insikt om att målet kanske inte nås så enkelt som man trodde och att det som jag trodde var målet bara var en etapp.

Dessa krön i livet som vi passerar på vår väg

Lite panik får jag när det är efter den 15 juli.... nu blir det mörkare, kan jag inte låta bli att tänka och en kväll kommer det att vara som en svart vägg utanför min dörr på ön. Folk börjar prata om att semestrarna går mot sitt slut. Jag jagar bort dysterheten, än är det många veckor kvar att njuta även om vi gått över krönet på något sätt.
Dessa krön, som man ju ständigt förflyttar. När jag var ung var det slutgiltiga krönet femtioårsdagen, sedan trodde jag det skulle bära bara utför. Sen förflyttar man även det krönet.
Och sommaren, den tänker jag bevara än ett bra tag även om vi sakta gått över krönet och sommaren seglar bort.

Just nu är jag inne i det ljuvliga bärpajstadiet. I kväll blir det tunna pajskal fyllda med vaniljkräm och jordgubbar ( igår fyllde jag dem med färska blåbär) och fantastiska grillade korvar från den chilenska butiken i Hötorgshallen.
Tid att njuta!

Myrorna anfaller min dammiga stadslägenhet

Det är fruktansvärt varmt hemma i min stadslägenhet. Men jag måste in till stan för att få en cortisonspruta mot den onda armen.

Ni vet lägenheter på sommaren. Lite dammigt, torra blommor. OCH idag: fullt med myror och inget att bekämpa dem med. De smiter in från balkongen där jag tänkte sitta med min vän och dricka vin.

Jag har lagt en spärr av cayennepeppar och kanel. Och rensat alla skåp och lådor.
Vinet får drickas inomhus. Till fotbollen. Heja de svenska tjejerna!

Från det vilda i Paris till det stillsamma på ön

Jag lyssnar på den franske ambassadören i Sverige, Jean-Pierre Lacroix. Han talar flytande svenska och är mycket sympatisk. Annars har jag knappt lyssnat på Sommar denna sommar ...
Livet är så fullt av händelser på min stillsamma ö. Vi umgås och pratar och fixar och jag glömmer både teve och radio. Det är skönt. Dagen startar som på bilden med Milton på verandatrappan.

Milton har börjat leka med en ny kompis, de har fiskat hela kvällen med sina föräldrar och fått abborrar. Ett sånt härligt sommarliv i all enkelhet. Vi åt grillad abborre vid köksbordet och knäckemackor och pratade och pojkarna lekte utomhus. Så vänligt vilsamt och så befriande nära och enkelt. Så vill jag att mina sommardagar på ön ska vara.

Men nu har jag krupit upp i sängen och lyssnar på ambassadören och drömmer mig tillbaka till mitt Paris, den stad jag levde i ett år som ung och som alltid finns i mitt hjärta - och där livet inte var stillsamt och enkelt  utan mer vilt och händelserikt.
Då var då, nu är nu.

Smultrontiden i våra sommarhjärtan

Inget är som sommar. Inget är som smultron.

Jag gräver där jag står, i jorden och i mitt sinne

Gräv där du står, det var slagordet inom folkbildningen på sjuttiotalet. Sök din egen historia. Det var fint. Tänker på det när jag gräver där jag står, på min ö.

Tvärs över tomten går ett dike, antagligen en gammal dränering för trädgårdsland som inte längre finns. Ellen och jag arbetar med att fylla det, i åratal har vi lagt allt klippt räfsgräs där. Nu är det dags för jord. Så vi gräver upp stora jordbitar i ett hörn av tomten och placerar ut. Som ett pussel, vi är svettiga och jordiga och lyckliga.
Det ska bli en spelplan, fotboll för Milton och bouleplan kanske? Vi gräver i vårt anletes svett och jag känner till min stora glädje att all träning under året faktiskt gett resultat. Jag är starkare än i fjol!

Jag gräver där jag står i mitt skrivande också, i tankar, i minnen, i det som var men inte längre är, i det som format mig. Det ger mig tillfredsställelse. Vad det nu än blir.

Jag en twittrare?

Jag, en twittrare. Hade jag inte trott. Det verkar ointressant, har jag sagt, att snabbformulera något på 140 tecken. Eftersom jag är en aning ombytlig och tämligen så nyfiken så kände jag att jag i alla fall kan kolla.

Och jag upptäckte att det faktiskt är ganska kul att formulera en tanke lite kort. Jag har bara småtwittrat i sisådär en vecka så jag vet inte än om fortsättning följer ...

Jag roar mig mest med att skriva treradingar, mestadels funderingar från ön.
Vad tycker du?

En nostalgisk längtan efter den image av svårmod och lugn en pipa gav

Hallå i det gröna - här kommer en kort rapport från er trendspanare.
Det senaste? Jo det är det Alfons pappa gör: Röker pipa. Helt plötsligt poppar det i samtal upp en slags nostalgisk längtan efter det trivsamma kratsandet i piporna, den kärleksfulla vården av pipan, pysslandet med olika tobaksmärken. Det filosofiska lugn en piprökare sprider.
Åh en pipa ... har flera män i min omgivning sagt på sista tiden.
Jag minns en av mina ungdomskärlekar, BL, hur det pirrade i mig när han böjde sig över sin pipa, lät den lockiga luggen falla ner i ögonen och meddelade mig olika mer eller mindre obegripliga djupsinnigheter som jag tror hängde ihop med piprökandet och imagen (ett ord man inte använde då) av svår kille.
Kombinationen, lockigt hår, pipa och ett visst slags sextiotalsdjupsinne påverkade mig starkt på den tiden.
Idag skulle jag nog bli mer full i skratt. Och jag tror inte pipa är rätta sättet att förföra mig. Men kanske en lockig lugg som faller ner i vackra ögon skulle ha effekt än idag? Men det är ont både om pipor och skönlockiga män i omgivningen just nu så jag låter det vara osagt.
Dessutom minns jag hur  doften av gammal piprök hängde sig kvar på ett mindre romantiskt sätt.

Vår morgon med Sotarpojken

Idag kommer skotaren, sa Milton och väntade ivrigt på den svartklädde sotaren.
En sotare, det är spännande för en liten unge.

Det var spännande för mig också. Vi panikköpte en stege igår men det fanns ingen om jag kunde lägga över taknocken och inga halkskydd hade jag... så jag var orolig.  Det var saker jag borde ha gjort, det är svårt att räcka till ibland.
Men "skotaren" var snäll, tipsade om en insats till öppna spisen och tyckte jag skulle försöka få igång den gamla vackra järnspisen.
Ja, det var vår morgon, Milton och min. Det händer saker på en ö!

PS: Ni har väl läst Sotarpojken av Lisa Tetzner, en av min barn-ungdoms stora läs-gråtupp
levelser. Oförglömlig!

Det var dags idag, årets första paj med blåbär och smultron

Det var dags idag, blåbären började mogna, vi hittade en handfull smultron. Det fick bli en paj. En smultron- och blåbärspaj. Bär plockade på egna tomten.
Jag må vara ganska fattig men detta är en lycka som gör mig rik.
Ett litet barnbarn som plockar blåbär, en härlig svärdotter som gör en makalös paj med bären. Det är absolut lycka.
För att nå bären fick vi röja obändiga hasselsnår, jag avskyr de snabbväxande hasselbuskarna. Hassel och ormbunkar måste bekämpas innan vi nådde bären. Vi var som i en djungel – men önskat resultat uppnåddes
.