En skrivplats och fransk musik i hörlurarna

Jag skriver bäst och helst med fransk musik i mina hörlurar

Jag har blivit med kontor och jag älskar det. Jag hyr ett skrivbord hos mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende.
Där står skrivbordet och väntar på mig. Jag ger mig av på morgonen, macen i ryggsäcken (en Sandqvist :)) kopplar upp mig, jag kör min franska Spotifylista i öronen i mina hörlurar och så skriver jag.
Alldeles underbart är det. Bara skriva och skriva.
När vissa låtar kommer blundar jag och njuter. Le vent me portera till exempel av den franska gruppen Noir désir. Älskar den. Eller Nathalie ... ni vet (eller gör ni inte det?) med  med Gilbert Bécaud. Eller Faudel, eller ...Zaz Je veux ... ja lyssna själva på min franska lista.


Ja så är det några dagar i veckan. Inte dumt alls. Andra dagar sitter jag kanske hemma som jag gjort i flera år, pyjamasbyxor, håret uppsnurrat. Det går bra det med men det blir mycket avbrott för att lägga i en tvätt, eller dammsuga, ja sånt som man gör när man vill rymma från arbetet.

En skrivplats, det är härligt. Att göra sig i ordning på morgonen och dra iväg!

Det stora livet och det lilla nära

Hur är det efter Bokmässan ...
Boksmälla, sa någon vitsare. Så känns det nog. Några dagar så intensivt sysslande med böcker. Vi byggde monter, vi sålde böcker, pratade, hade seminarium och man träffar en så otrolig mängd härliga människor.
Mina vänner är så ofta entusiastiska, så besjälade av sitt skrivande. De är allt annat än blasé. De sliter med sina texter, kämpar för att få böckerna antagna.
Efter mässan är man så trött, det snurrar i huvudet av prat, tankar, upplevelser och nya drömmar om skrivande.

När jag kom hem hade jag en Elsa-dag, hennes barnlediga pappa har några arbetsdagar inprickade, då kommer Elsa 1 år till mig. Och det är underbart närvarande dagar.
Vi är djupt engagerade i att hålla koll på bussar som kommer och går utanför fönstret.
Vi läser böcker. Favorit just nu är den lilla fina Isas bok som jag köpte av Smultron förlag tillsammans med en liten Isa-docka.

Ja livet, det skiftar, från det stora livet till det lilla. Det nära.

Det var Jens Lapidus som inspirerade mig att skriva Ängelböckerna

Jag ser en väldigt intressant film på TV2 om David Lagercrantz och hans Milleniumbok. Jag vet inte om den gått tidigare men den är spännande att se. Gripande också när han berättar hur hans far aldrig tog det han gjorde på allvar, eller rättare sagt: sa till David att han aldrig gjort något med allvar.
Vilken hemsk sak att säga till en son.
Jag köpte först inte hans bok, tyckte hela projektet var tveksamt.
Men sen köpte jag boken. Och jag tycker den är både spännande och välskriven och kommer inte att tveka att köpa nästa. Vad tycker ni?

Nu finns både Förfärande Ängel och Förföljd Ängel på Storytel och de går väldigt bra. Men det finns människor som skriver i Storytels ofta väldigt elaka anonyma recensioner att boken är en kopia av Stieg Larsson, det tycker jag är galet. Och helt fel.
Visserligen har vi skrivit om en kvinna som tar hämnden i egna händer när samhället sviker, en feministisk hjältinna som saknas i kriminallitteraturen. Kanske har hon en visst släktskap med Lisbeth Salander. Men är inte inspirerad av henne.
Det var faktiskt inte Stieg Larsson som inspirerade oss utan det var Jens Lapidus första bok. Som är väldigt bra. Jag gillar honom.
Men det gjorde mig galen att inga kvinnor drev handlingen, att det bara var män, att kvinnor bara var systrar och flickvänner.
Så därför sa jag till Johan Eneroth: Vi skriver en annorlunda bok, en bok där en kvinna driver handlingen.

Snart är det Bokmässan - och vi är där

Birgitta Backlund och jag har ett seminarium tillsammans på Bokmässan

Hoppas vi ses i Göteborg! Välkommen till vårt seminarium där fina författaren Birgitta Backlund och jag frågas ut av Charlotta von Zweigbergk om "Generationen som aldrig ger upp".

Birgitta och jag är förlagskamrater på Ordberoende förlag - detta lilla pigga uppstickarförlag som nått sådana framgångar med sina böcker som berör. Starka engagerande romaner om viktiga ämnen.
Vi kommer att vara på Bokmässan och det finns gott om tid till signeringar och samtal. Det är väldigt roligt att vara med på Bokmässan när man har en ny bok. Jag ser fram emot att träffa så många vänner som möjligt!

Vad tycker ni om det jag säger i denna intervju?

http://www.kulturkollo.se/2016/09/10/i-min-varld-ar-tantbegreppet-sa-skrotat-eva-swedenmark

Intressanta bloggen Kulturkollo har gjort en rolig intervju med mig om tantbegrepp, böcker med mera. Det skulle vara så kul om ni, mina bloggvänner, läste den och sa vad ni tycker? Det börjar så här:

I min värld är tantbegreppet så skrotat – Eva Swedenmark

Det har kommit ett stort gäng med romaner det senaste året som handlar om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i och förändrar sitt liv. Jag har läst om systrarna i Lena Ackebos Världens vackraste man, änkan i Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, syskonen i Elin Olofssons Gånglåt och systrarna i Linda Olssons En syster i mitt hus och så har jag förstås läst Eva Swedenmarks underhållande roman Om ni inte börjar leva gör jag slut. 

Den handlar om fyra kvinnor runt det sextio som av olika anledningar fastnat i livet. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, de saknar sina utflugna barn eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång. Ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med att beta av sin lista. Det blir både äventyrligt, dråpligt och allvar på samma gång. En fin kombo, men det får inte kallas tant-lit!
När jag skrev om den på min privata blogg så kallade jag den tant-lit och det gillades inte särdeles av författaren så låt oss höra vad Eva själv säger:
– Tant, hurdan är man egentligen när man är tant?

JA vad svarar jag på det - tror ni???

Idag är det Elsa och jag

Idag hänger jag med den här lilla tjejen. Elsa, häpnadsväckande nog snart ett år. Kan inte fatta att det snart gått ett år sedan den fantastiska dagen då hon föddes. Samma dag som hennes morbror firade sitt vackra bröllop. Vilken dag!
Men tiden går och nu är hon denna lilla flicka som älskar att läsa böcker och har ett alldeles eget underbart språk.
Vilken förmån att få umgås med sina barnbarn.

Orkar inte packa upp väskorna en gång till. Eller: Därför lever jag ensam

Jag lyssnade på ett så bra inlägg om minnet i OBS av Katarina Wikars. Lyssna!!

Så här sa hon bland annat:
 "vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom."

Hon formulerar precis det jag tänker på, ofta. Det är precis därför jag lever ensam och nog kommer att fortsätta med det. Jag orkar liksom inte en gång till "packa upp väskorna"