Solen skiner och lättjan firar triumfer

Hälsan tiger still, säger man. Är det därför det inte blir så många inlägg solig sommartid?
 Blåbären har mognat, jag vill ju baka blåbärspajer. Vattnet blir varmare. Jag vill bada.
Solen skiner över oss i våra små röda hus och vi firar med champagne på verandan.
Vi utmanar grillförmågan med att grilla högrev, oxfilé och flapsteack. Allt blir lika gott.
Vi spelar vinspel och andra spel på kvällarna och dagarna förflyter i glad harmoni.

Dessutom ger solen mig skrivlust. Nu har jag avslutat utkastet till en roman jag gillar, lättsam även den.

Vill du få perspektiv på vårt liv i vår lilla skyddade vrå av världen?

"Juba - detta kaotiska, oorganiserade,smutsiga, vilda, heta, kalla, torra, drypande ställe med det hemskaste, underbaraste, falskaste, ärligaste, mest motbjudande, vackraste folket. Aldrig har jag varit på en så mångfacetterad plats."

Natalie Gerami älskade att resa, ja så mycket att hon själv organiserade lyxresor till extremt ovanliga destinationer för människor som hade råd. Men alltmer smög sig en känsla på henne att det hon egentligen ville var att göra skillnad i en orättvis värld, att göra en insats. Hon sökte sig till Läkare utan gränser och efter hård utbildning skickades hon som logistiker till södra Sudan. Om tiden där har hon skrivit en fängslande bok. Uppdrag Sudan Min tid med Läkare utan gränser.

Hon landade i en miljö som låter fasansfull och kastades in i omöjliga arbeten med att laga pumpar, generatorer, organisera kontor som drevs av maktfullkomliga chefer som ansåg att det var helt fel med kvinnor där. Hon hade som anställda män från Sudan som hon fick kämpa med att vinna respekt ifrån. Till slut kom de fram till att hon var nog varken kvinna eller man - så som hon var är ingen kvinna. Men hon vann respekt och vänskap. Hon berättar om fullständigt omöjliga vaccinationsuppdrag av tiotusentals barn som annars dör i mässling. Hur politiska strider, korruption slår sönder mödosamt hårt planerade uppdrag som verkar ofattbart omöjliga.

Till slut tvingades hon resa hem efter en skada i handen. Det är märkligt hur jag under läsningen följer med på hennes resa och förstår hur hon kan längta tillbaka till detta land som beskrivs som en slags helvetets förgård. Hon tvingas ifrågasätta sina egna värderingar om vad som är viktigt i livet och får nya vänner.
Jag dras in i boken, det känns nästan fysiskt plågsamt i min kropp att läsa den. Men så viktigt och insiktsfullt.
Ett lästips en dag då kanske känner att du har det jobbigt men ändå bra och vill få perspektiv på ditt liv?

Ett ungt sinne med ett helt livs erfarenheter - sluta tjafsa om ålder

Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen, det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.

Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev bara en träff.

Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.

Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.

Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.

Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.

Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.

Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.

Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.

Solen sken, vi åt sill och färskpotatis, det enkla sköna livet

Sommar är verkligen att ha tid. Med sig själv. Med varandra. 

Så ofta jag och andra slänger ur oss ett: Vi måste ses!
Eller: Kom och hälsa på!
Sedan försvinner det i vardagsstressen.
Nu är det sommar och tid att träffas.
Kanske gör solen och utelivet allt så mycket mer okomplicerat? Det behövs inga krångliga trerätters, sill och färskpotatis är det bästa.
Igår fick jag så trevligt besök på sommarön av vännerna Gunnar och Agneta. Vi åt sill, solen sken, de badade modigt i det ännu ganska kalla vattnet.
Jag gillar det här enkla livet.

Sommaren infaller nu, så här har jag det

 Jag betraktar världen under skyddet av min franska solhatt, inköpt i Sauve. Jag gillar att köpa solhattar. Har tre olika från Korsika, men det här är min favorit.

Denna dag startade med kaffe i vilstolen till vänster, min skuggstol på em, solstol på morgonen.

Igår kunde jag sitta till efter åtta på min veranda, se min skrivplats nedan, och bara skriva på en ny idé, det var milt och underbart och ingen enda mygga.

Mina fingrar var blåa av nyplockade bär.
I frysen ligger en rulltårta jag bakade i värmen, till vänner som kommer på sillunch idag med båten från stan.
Lätt som en plätt att ta båten hela vägen ut.

Jag älskar friden och skrivron men jag älskar också att vänner kommer på besök till min ö.
Nu börjar semester på riktigt, båda döttrarna kommer och det finns planer!!

Jag minns min idylliska barndom med soliga dagar på Fläsian

Den här Fläsianbilden har jag lånat från Sundsvalls Museums Digitala museum

Inte förrän igår var det dags för första doppet. Ja, jag har inget att bevisa - badar först när jag känner lust till det. Och vem har lust när himlen är grå och vädret iskallt?
Men igår flödade solen över ön och till och med jag sänkte ner mig i det svala vattnet. 18 grader kanske? Snabbt men skönt första bad.

Jag tänker ibland på min idylliska barndom. Säkerhetstanken var inte lika utvecklad då. Vid tiotiden på morgonen bredde mamma mackor, vi cyklade från Sallyhill till Fläsian, ganska många kilometer. Vi byggde kojor på stranden av solskydden, åt sandiga ostmackor, drack medhavd saft. Hur gamla var vi? Ja från åtta-nio kanske och några år framåt till vi skaffade sommarstuga på Alnö. Ingen människa jag kände hade rest utomlands på solsemester.

Där var vi hela dagen på en strand och vad jag förstår var våra föräldrar helt trygga. Vi hade mycket sällan pengar till glass. Vattnet var iskallt. Vad vi hade kul. Jag minns känslan av att byta baddräkt i det kallfuktigaa omklädesrummet. Känslan av att bada i det kalla vattnet. Av att försvara sitt revir av solskydd mot vuxna.

Jag minns aldrig att jag var rädd eller orolig. När det blev eftermiddag cyklade vi hem.
Hjälm, solskydd, mobil?
Nä. Det var en lugnare tid.

Att minnas den unga kvinna som finns kvar under luggen - fin självbiografi av Karin Thunberg

Jag tycker mycket om Karin Thunbergs intervjuer i Svenska dagbladet. Nu har jag precis läst en bok av henne, En dag ska jag ta mig någon annanstans. En självbiografi om framför allt hennes liv på sextio-sjuttiotalet.
Det är så klart en bok som ger mig själv många minnen även om Karins val i livet var annorlunda än mina. Hon ville också ut, bort, men valde först äktenskapet, ett traditionellt liv, innan hon hittade andra sätt att leva.
Hon skriver om Hylands hörna, bruna manchestersoffor, om sjuttiotalsmat som kassler, om äktenskapet som inte lyckades och barnet som inte kom. Det är långt från barrikader och demonstrationer.
Mest skriver hon ändå om längtan.
Karin åker till Malmö för att hitta sitt sjuttiotalsjag.  Det är en poetiskt skriven, eftertänksam bok. Jag tycker så mycket om att följa med i hennes minnen och funderingar. Jag tycker om tempot i boken som ger mig också tid att se tillbaka och minnas.
"Långsamt klarnar bilden av den unga kvinna som en gång var jag. Hon som finns kvar under luggen som börjar gråna" - det är fint uttryckt och jag känner så väl igen behovet av att vandra tillbaka i livet, betrakta mina val, kanske också försonas med dem.
En bok jag rekommenderar varmt.

Jag färdas fram och njuter av en stund kravlös egentid

Jag älskar de stillsamma pauserna i tillvaron, ögonblicken då man förflyttar sig från en punkt till en annan och bara låter sig föras fram. Som idag, jag har en del att uträtta i stan i morgon och tog båten in.

Två timmar av lugn, jag kan ingenting påverka. Jag kan bestämma om jag vill ha en kopp kaffe, bara sitta och drömma eller läsa. Ibland sliter jag upp datorn eller mobilen men jag försöker låta bli för att i stället försjunka i funderingar, i bara-vara-stämning.

Jag pratade ändå lite med dottern i mobilen på båten:  Medan jag färdades på vatten färdades hon på räls.  Hon hade samma känsla av tid till eftertanke och begrundan.

En bra känsla, en stund egentid som som jag försöker göra kravlös.

Men nu blir det i alla fall semester och sommar

Min semester startar i morgon klockan åtta har jag nu bestämt. Det har varit regn och möss och elände (utom under de ljuvliga dagarna när Milton var på ön). Sen saktade sommaren och nu är jag i stan och ser ut som en knockad boxare (vagel plus ögoninflammation igen). Så är det inte på semester.
Men nu skiner solen, jag har fått penicillin (igen) och det är dags för sommar. Det ljuvligaste är om jag lyckas inrätta en skrivhörna och hitta mina rutiner. jag behöver det alltmer. Annars flyter dagarna iväg på något märkunderligt sätt ... så sa hon min mamma och hon har rätt.
Jag har en bunt böcker. att sommarläsa. Jag längtar till ön. Jag har en historia i mitt huvud och 144 sidor färdigskrivna i en mapp. Nu gäller det att skriva resten i min alldeles nya Mac Book Air.

Evabritts passionerade Sommar

Jag har inte lyssnat så flitigt på Sommar i sommar. Jag märker det på min ö också, det var bryggsamtalet tidigare, dagens sommarpratare. Som skulle utvärderas. Nu lyssnar alla lite närsomhelst, för övrigt blir det inte så många bryggsamtal när det bara regnar och är grått.

Men i kväll i alla fall, jag är i stan, i värmen.
Lyssnar på Evabritt Strandbergs passionerade underbara positiva Sommar..Hon bjuder på sig själv på ett så generöst sätt sätt. Inget gnäll utan stora passioner. Glimtar ur hennes spännande yrkesliv och så bra musik!

Passa på att lyssna innan musiken försvinner, om du inte redan lyssnat.

Evabritt Strandberg. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

If you don´t think I rock we ain´t gonna roll - lyssna på den sången!

http://www.metaspoon.com/older-ladies-donnalou/?sw=ym

If  you dont think I rock we aint gonna roll.... så sant så sant ...

Min vän Sandhya i Chennai  - som verkligen är divine - har skickat mig en underbar sång. Sjung med! Skratta med. Ta den och budskapet till ert hjärta!

Older ladies are divine, det visar denna video!

Donnalou Stevens  sång om Older ladies  får mig att skratta och vilja sjunga med. Hoppas länken fungerar? Jag tycker den är så fylld av humor och insikt.

Skäms Expressen som sprider fördomar - kärleken har ingen ålder

Hade han varit tolv år äldre hade åldern inte nämnts.

Min vän Jenny, som tyvärr inte bloggar nuförtiden, la upp den här så otroligt fåniga löpsedeln på sin Facebooksida.
En löpsedel idag, 2014. Som toppar med att Camilla Läckbergs senaste kärlek är tolv år yngre. Hur fånigt kan det bli? Så många män finner en kärlek som är yngre, men det skriver man inte om. Hade hennes kärlek för övrigt varit tolv år äldre hade siffran inte nämnts.

Vad jag avskyr denna fördummande åldersfixering. Och jag menar verkligen att det mest drabbar kvinnor. Det är hur vanligt som helst att män har yngre, betydligt yngre kärlekar. Men om en kvinna har det ... så hamnar hon på löpet.
Tolv år. Det är så pinsamt - för Expressen - att detta blir en löpsedel.

Min senaste kärlek var tjugo år yngre än jag.  Det var aldrig något problem för oss. Men för en del andra. Det var liksom underförstått att det var/skulle bli ett PROBLEM. När vi gick skilda vägar, helt överens för övrigt, var det inte åldern det berodde på.

Ålder är inte viktigt. Människor som möts, blir förälskade, älskar varandra, tänker inte så fyrkantigt, hoppas jag.
Kärleken har ingen ålder.
Vill jag tro.
Men ett löp som Expressens ... det kastar oss decennier tillbaka i tiden. Det bygger fördomar.
Skäms Expressen!