Jag känner att jag är omgiven av kärlek

Vi har haft en underbar nyårsaftonsmiddag, nu har flickorna och Tosh gått iväg och det är tyst i huset. Inte riktigt tyst, jag spelar Dido på min nya ljudanlägning som sonen gav mig i julklapp.
Summering ska man göra på nyårsafton.
Jag rannsakar mig själv. Dotter E tittade olyckligt på mig och sa: "Men jag vill inte att du ska vara ensam, mamma."
Men jag känner mig inte ensam.
Vi har haft en fantastisk middag med skratt och närhet. Igår var vi alla i familjen här och det var en fin kväll.

Summering: Jag är lycklig. Får man säga det?

Det här året - det har varit fint. Jag fick Milton i mitt liv. Vi tillbringade en sommar på ön, jag och barmen och sonhustrun och Milton. Vi kom väldigt nära varandra och det kändes nu i jul.
Dessutom har jag landat i mitt nu. Jag vet vad jag vill i mitt liv.
Under året har jag besökt mina två favoritländer, Frankrike och Vietnam.
Jag har en vän jag tycker mycket om. Just ikväll kan vi inte ses men vi finns i varandras tankar och jag känner att jag gjort upp med gamla relationer och går vidare i mitt nu.
Det finns ju alltid saker att fundera över. Men jag känner just nu att jag bottnar i mitt liv. Så här är det. Så här blev det - som en följd av val jag gjort av fri vilja och även smärtsamma val som jag tvingats till.

Men jag känner att jag är omgiven av kärlek. Då kan man också vara ensam. Jag känner mig inte ensam.

Hoppas att ni alla har det bra, att ni också bottnar i era liv just nu, försonade med era val, med era liv.

Gott nytt år!

Kloka råd om att släppa taget och känna frid

Ibland träffar enkla ord och råd så rätt. Nu på morgonen läste jag Sanna Ehdins funderingar inför det nya året. De passar mig bra, jag som kommit hem från en resa som inte i alla delar var enkel även om den var underbar. De passar mig bra ftersom jag vämjdes över köpgalenskapen även efter jul i reatider. Julklapparna för mig i min familj var kärlek och omsorg, men de köpstrider som utkämpas i reatider är inte vackra.
Här nedan är några av råden just jag tar till mig.
Läs mer genom att klicka  här

• Ta bort habegäret. Minska konsumtionen rejält och sluta köpa nytt ett tag framöver – inse att ägande bara är en illusion. Prylar är stressande och efter ett tag äger de dig… Vi lånar bara ändå – och inget går att ta med efter döden… Du kan inte heller "äga" eller kontrollera någon annan, barn eller äkta hälft… Så släpp taget och känn friden.
• Sluta jämföra dig med andra. De gör sin resa och du gör din resa… Gör det som gör dig glad istället för att bry dig om vad andra tycker om det du gör!
• Rensa och släpp taget om saker ofta. Res bara i livet med det och dem som du verkligen vill ha!

Jag har det riktigt mysigt med mina tankar, mina minnen och mina kvitton här i Barnängens tystnad

Döttrarna på Kåken /krog i Stockholm så det är inte så illa som det låter/. Det är tyst i min lilla söderavkrok. Plogbilen hörs utanför men från mina grannar aldrig ett ljud, jag måste ha världens tystaste mest diskreta grannar. Det är så tyst att jag hör mina tankar. Jag tänkte skriva men jag prokrastinerar litet. Man funderar bra när man sorterar kvitton, det gör jag nu. Sorterar och funderar. På livet hur det är. På mina barn. På vänner som finns eller fanns i mitt liv. Jag för små stillsamma samtal med mig själv och långt bak i huvudet är det en liten skrivtråd som tvinnas. Jag har tvinnat i flera dagar nu. Snart är det dags att få ner tanken i skrift. Inte riktigt än. Vet ni vad, jag har det riktigt mysigt med mina tankar, mina minnen och mina kvitton i tystnaden här i Barnängen.

Tyst så tyst i stugan

Plötsligt blev det alldeles tyst i mitt hem. Elin är på fest, Ellen och Tosh på cirkus. Så fort jag vänjer mig vid liv och rörelse i hemmet, antagligen för att det under så lång tid var min vanliga vardag. Den här stillsamma tystnaden är ett lite onaturligt tillstånd, trots att det ofta är så jag har det.

Må de riktiga bokhandlarna få fortsätta leva

När Akademibokhandeln i Skrapan öppnade var det en riktigt kul bokhandel med massor av titlar att botanisera ibland. Igår var jag inne i den bokhandeln och slogs igen av hur räknenissarna i ledningen för den bokhandelskedjan så komplett lyckats göra en bra bokhandel till en prylbutik. Där det tidigare stod massor av böcker, många fick plats, det var bredd på titlarna, står nu en enslig rad av samma senaste bästsäljare uppradade med framsidan ut. Den nya regeln att böckerna ska exponeras med hela framsidan ut i stället för ryggen som tidigare gör att så oändligt mycket färre böcker får plats, det var de vanliga bästsäljande böckerna, inget mer.

Tur, säger jag, att Hedengrens bokhandel finns, och Söderbokhandeln. 

Må de fortsätta leva!

En biodag med Harry Potter och Inception

Biodag igår, först senaste Harry Potter-filmen med brorson Erling och traditionellt besök på Shanti med indisk mat efteråt. Harry P-filmerna är kul att se men de griper ju aldrig tag i mig. Det är alltför stereotypt för det och tekniken tar över känslorna. Men de fungerar som en sorts underhållning, ungefär som jag väntade mig och det är dessutom kul med en så positiv och trevlig biokompis!

Hemma väntade resten av familjegänget med Inception på DVD. En så omtalad och hajpad film så jag satte mig tillrätta i kuddarna med stora förväntningar. Men blev besviken. Jag kanske hade hoppats på något i stil med  Eternal sunshine of the spotless mind som jag älskade att se, men Inception var för mig bara en ickeberörande konstruktion där i synnerhet många män som vanligt körde bil för fort, hade pistoler, sköt, klättrade i berg, även om ett raster av funderingar om drömmar låg över filmen.
Men för mig var Inception en ganska pretentiös och väldigt överskattad film, ska bli kul att höra om jag får mothugg där?

Varför skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl när livet har så mycket att ge?

Det är olika hur man ser på sitt liv, tänker jag. Känner mig sorgsen efter en diskussion med en vän som var så uppgiven.
Så här: Jag läste en intervju med Amelia som tyckte att det är klart man ska fortsätta leva, intensivt, även 50 och 60+. Man arbetar, engagerar sig och fördjupar erfarenheter och livsinsikter. Lever helt enkelt. Så känner jag också som brinner för arbete, kärlek, resor. Jag vill så mycket.
Och hamnar i en diskussion med andra jämnåriga som berövade mig nattsömnen. Ålderdom var bara ovärdighet.
"Vid 75 vill jag ha ett vitt piller och göra slut på allt" deklarerade personen jag pratade med.
Jag kan inte förstå och blir djupt bekymrad. Det var inte sjukdom hon talade om, kanske livsleda? Som om livet inte skulle kunna ge något mer efter 75? Så fullständigt galet, tycker jag och minns en underbar intervju med Brita af Geijerstam, hon var väl 99 då och berättade hur hon brukade sitta på balkongen med sin 20 år yngre kärlek och dricka vitt vin och prata.
Så vill jag ha det, tänkte jag. Livet fortsätter med drömmar, kärlek, vitt vin. Inte tar drömmarna slut för att man blir äldre. Får man bara vara någorlunda frisk och framför allt klar i huvudet.... vilka vackra år man kan ha då med sin samlade vishet och livserfarenhet. Varför i hela världen skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl? Jag förstår det inte ... när det finns så mycket att leva för.

Man blir ofta besviken när man ser en favoritbok filmad, tänkte jag när jag såg Drottningoffret

Annandag jul var biodag i min barndom. I år är det idag som blir biodagen. Erling och jag ska se Harry Potter, ska bli kul! Jag hade missuppfattat allt och trodde detta var den sista filmen, det är det ju inte. Ska bli kul att se den i alla fall.
Igår såg jag med stor förväntan första avsnittet av Drottningoffret, filmatiseringen av Hanne Vibeke Holsts utmärkta bok. Jag har sällan läst en så inträngande skildring inifrån en persons huvud av vad som händer när man drabbas av Alzheimer. Förväntningarna var stora när vi bänkade oss igår. Men det första avsnittet var en besvikelse för mig. Nu förstod jag ju vad som hände eftersom jag läst boken, mina medtittare hade däremot svårt att hänga med.
Och ja, jag vet, man blir ofta besviken när man ser en favoritbok filmad! Kanske blir serien bättre i kommande avsnitt?

Julpromenad är väl inget måste?

Som barn tvingades jag ut i snön.
Snälla! bönade och bad jag, jag kan väl få sitta inne och läsa?
Barn behöver frisk luft, fick jag till svar och ut i snön tvingades jag, till skidor, skridskor, promenader.
Nu bestämmer jag själv.
Jag sneglar ut och ser att det ser ganska vackert ut. Men jag behöver inte gå ut. Igår tog jag en kort promenad till min bror - helt emot min tradition att man på juldagen absolut inte klär på sig, tillbringar hela dagen i morgonrock, pyjamas och varma sockor läsande julklappsböckerna, mumsande knäck.
Men eftersom jag gick ut igår så får jag vara hemma idag.
Nu ska jag läsa. Krypa ihop under pläden,

Mormors senap, pappas tomte, farmors julpynt - julnödvändiga saker

"Vad måste vi ha på julbordet?" frågar jag.
"Mormors senap!" svarar mina barn och jag med. Det är inte jul utan min mammas senapsrecept.
Det är inte heller jul utan pappas lilla tomte som han köpte till min farmor någon gång 1918.
Det är inte jul utan att jag smyger upp den hiskeliga lilla vadderade julgransdekorationen i form av en skinka i granen. Den skinkan skrämde slag på mig som femåring, den är jätteful och underbar.
Sådana små konstiga saker är liksom nödvändiga när hela havet stormar och familjemönster förändras, vi håller oss fast i små udda saker som representerar just vår jul.
Vad är nödvändigt för dig? Nu tänker jag just på de små udda sakerna, inte det stora viktiga som familenärheten och allt sådant utan just de udda sakerna som ÄR jul?

I vår åker jag till Rom

Kan ni tänka er: I vår åker jag till Rom. Denna huvudstad som jag alltid längtat till men aldrig besökt. På något sätt låg alltid Paris i vägen när jag skulle till Rom och sedan började jag resa allt längre bort. Men nu bestämde döttrarna att just dit ska vi åka när våren kommer, vi tre. Vilken underbar julklapp! Vi ska bo på Hotel Trastevere, så centralt, och uppleva Roma tillsammans. Vilken dröm som går i uppfyllelse!

När våren kommer lilla bord ska du få ny mosaik

Balkongen är vit och översnöad. Balkonglådan ser ut som en toppig vit installation. Vi kommer inte ut på balkongen så vi kan inte skotta. Dörrvredet gick sönder och ingen hade tid att komma och laga i december. Glipan ut mot det kalla har vi tejpat igen och täckt med mormors lapptäcken, det ser lite konstigt ut. Vi är en opraktisk familj.
Men på balkongen står mitt vackra mosaikbord undanställt, nu utan mosaik som jag mödosamt plockat bort återstoderna av sedan bordet skändligen glömdes på balkongen i fjol.
I julklapp av vännen K fick jag nu en liten provsats mosaik, fogmassa och vad som kan behövas för reparation. Först ska jag träna i vinter på liten platta för att sedan skickligt (?) kunna sätta dit bitarna när våren och värmen kommer.
För våren kommer väl, och värmen?

Bokjul med barn och barnbarn

Det sovs överallt här i tomtemors hus. Vilken lycka med denna jul. Döttrarna bor ju redan här, lite tillfälligt som en härlig gåva. Sonfamiljen med barnbarnet ville gärna sova kvar efter julaftonsfirandet. Och det var en så mysig morgon i morse med skinka och julgröt efter en underbar kärleksfull julafton att de stannar kvar en natt till. Huset fullt. Härligt! Vi gick ut en stund idag bara för att gå till brorsan fem minuter ifrån mig på sen jullunch. Jag återskapar småstadskänslan, det gör jag. Med närhet, med släktfester på jul. Och det är Miltons första jul.

Pysselkvällen dan före dan

Från ett hörn av julpysselbordet skickar jag varma hälsningar, önskan om en riktigt God jul med många hårda paket.
Vi slår in klappar - vi älskar att ge julklappar i min familj. Vi gör fina paket, vi rimmar, vi lackar.

När vi inte orkar längre ska vi se på Nightmare  before Christmas. det är också tradition.

Julkramar till er alla!

En thrillerförfattare som tröttnat?

Det känns verkligen när en thrillerförfattare tröttnat på genren. Tänkte jag när jag läste Dennis Lehanes En mörk välsignelse. Han är en välskrivande empatisk författare ofta med klassperspektiv. Jag vill minnas att jag tyckte Rött regn var ruskigt bra. Även denna roman med deckarparet Angela Gennaro och Patrick Kenzie har väl sina poänger. Framför allt i skildringen av hur Patrick fjärmar sig från privatdetektivlivet. Men intrigen är iskallt oengagerad och tråkig. Jag bläddrar och läser, totalt oengagerad jag också. Tillfällig svacka i Lehanes thrillerförfattarskap? Eller så har han helt enkelt tröttnat på genren, då blir jag som läsare också just precis ganska trött.

Igår var jag riktigt vresig

Det är kallt så jag skakar. Jag klär mig ordentligt. Kommer väl från södra Norrland och vet allt om varma kängor, långkalsonger och halsdukar och vikten av varm mössa och vantar. Men kylan utmattar mig. Jag orkar inte göra något. Jag bara huttrar. Inomhus också. Lägenheten är kall. Vi har tejpat för balkongdörrsglipan. Jag finns under en tjock varm yllepläd och igår var jag riktigt vresig, Sundsvallstjurig. Men idag är årets kortaste mörkaste dag. Nu vänder det väl? Sandalerna från Vietnam står i hallen och tittar längtansfullt på mig när jag överger dem och stoppar fötterna i pälsfodrade dubbkängor.

Därför är juletid en fin tid för mig

Jag tänker på hur min mamma städade och slet före jul. Alla skåp måste torkas ur, silver putsas och porslinet diskas. Dessutom var det många sorters kakor, knäck, julmat som skulle förberedas.  Det fanns ändå en sådan stämning av förväntan i mitt hem inför jul, hon gjorde det hon borde, antar jag hon tänkte och jag minns aldrig att hon var stressad. I stället lyckades hon skapa en stämning av frid och förväntan i vårt hem.
Pappa var däremot stressad, som annonschef på tidningen Dagbladet gällde det för honom att försöka få in så många annonser som möjligt i denna lönsamma månad på den lilla fattiga a-presstidningen. Då fick man lära sig att lyssna noga till nyanserna i hans röst för att veta vilket humör han var på när vi träffades. Det kunde räcka att jag ringde till hans jobb - bara på tonfallet när han sa "Swedenmark" så hörde jag hur stressad/eller ej han var.
Jag bär i alla fall med mig minnet av lyckliga jular. Därför är juletid en fin tid för mig.

Dagens glada lilla nyhet

Ibland när jag vaknar sjukt tidigt på morgonen, inte orkar skriva, inte kan somna om, så surfar jag runt. Häromveckan hittade jag några tävlingar som jag deltog i. Och ser man på! Idag kom ett årskort till Junibacken som jag vann den morgonen. Det gjorde mig glad. Jag ser för mig långa vagnpromenader till Junibacken med Milton i vår. På torra snöfria asfaltsgator....
Men det var väl dagens lilla glada nyhet!

Jag står mitt inne i mina kläder för att inte frysa i svinkylan

En kort stund idag var jag faktiskt försonad med vintern. Det var som hemma i Sundsvall i mitt minne: Vit knarrande snö, ingen halk-is, blå himmel, sol. Jag promenerade och det knarrade under kängorna.
Sedan blev det mörkt, bussen kom inte och jag frös ända in i märgen. Knarrsnön blev till blankis igen.
Men när vi stod vid busshållplatsen i iskylan och inga bussar kom spred sig en galen vänskaplig stämning där, alla pratade och skojade. Det gjorde väntan uthärdlig.
Jag stod mitt inne i mina kläder för att inte frysa. Det gjorde vi i Sundsvall. Det gäller att slappna av i sina kläder, då fryser man mindre. Står du också mitt inne i dina kläder? Mina barn tyckte alltid det var ett konstigt uttryck! Men jag vet precis hur man gör och man fryser mindre! Allt handlar väl som vanligt om att slappna av.

"Sex and the city 2" är den sämsta film jag någonsin sett

Småslöa sjönk vi ihop framför  teven igår. Vi hade filmen Sex and the city 2 hemma. Den första Sex and the cityfilmen var usel - sorgligt för vi tyckte en gång att det var kul att se serien i teve. Men om den första filmen var usel - så var den ändå en höjdare jämfört med tvåan. Den saknar allt. Usel intrig, usel dialog, uselt spelad, totalt humorbefriad, fula kläder och antagligen sponsrad av något resebyråföretag.
Jag tänker att en manusförfattare fått betalt för denna manussörja och finner det ofattbart.

Men nej, pappa, du kan inte önska dig snälla barn!

"Men pappa, vad önskar du dig, du måste göra en önskelista!" tjatade Peter och jag.
Han svarade ständigt samma sak och drev oss till vansinne: "Snälla barn!"
Det har jag också kört med, men de senaste åren har min önskan förändrats. Snäla barn har jag. Därför står det nu på min önskelista:

En vacker grön jul!

Jag är lika tjatig som min pappa!

Vad har Helvetesköket för grobianer till vakter?

 Ibland tänker jag att jag lever ett alltför stillsamt liv i mitt hem, ibland inser jag dock hur bra jag har det som trivs just med det. Det är mycket jag slipper.
En historia ur verkligheten:
Igår var  en ung vän till mig på julfest på jobbet, sedan fortsatte festandet runt Stureplan. Sent på natten upptäckte vännen att hennes mobil blivit stulen - och det är katastrof. Hon letade desperat efter sina kläder på Helvetesköket, som krogen så talande heter på ett ungefär, för att gå hem. Några synnerligen berusade gäster blev irriterade på hennes letande efter ytterkläderna och en kvinna gav henne en smäll över munnen. Tårarna som redan rann efter förlust av mobilen flödade nu över och hon bad om hjälp av vakten. Det fick hon inte. I stället lyfte vakten ut henne från krogen - utan kappa och halsduk i svinkalla natten. Hon åkte hem i taxi i tunn klänning utan mobil, otröstligt gråtande.

Vad är det för grobianer till vakter på Hells Kitchen?

Varför får en sådan krog utskänkningstillstånd och nattöppettillstånd?

Dra in det!

Jag slokar i kyla, det gör jag

I nattens drömmar vandrar jag runt i ett varmt Hoi An. Ljummet regn. Ibland sol. Sandaler på fötterna. Färska frukter och blommande träd. Jag sitter på Hai Café, uppkrupen i en soffa och skriver i min anteckningsbok, dricker te på färsk ingefära. Vaknar och tänker att jag är hemma. Jag vaknar i vargtimmen och är inte tidsomställd fast jag varit hemma en vecka. Det är inte det att jag längtar bort, tillbaka. Jag är nöjd med att vara hemma. Jag älskar att E och E bor hos mig. Jag hade en fantastisk eftermiddag idag med någon jag tycker om och jag längtar efter julen med min familj, Miltons första jul. Men: Måste det vara så förbaskat kallt? Jag slokar i den här kylan. Hur mycket jag än försöker anpassa mig, så avskyr jag att det är vitt och halt och kallt.
Jag vill inte gnälla, men jag slokar i kyla, det gör jag!

Vad ska vi läsa, Milton och jag?

Än så länge är vi på en stillsam nivå, Milton och jag, när det gäller barnböcker. Men vänta bara! Jag laddar för läsning.
Han älskar redan Ann Forslinds böcker. Nu har jag köpt en Laban-servis till honom, i julklapp blir det alltså Labanböcker. Han läser lite otraditionellt än, börjar i slutet och älskar mer att bläddra än att lyssna. Men det kommer. Äntligen har jag en liten en att läsa sagoböcker ihop med. Det var ju ett tag sen sist. Då läste jag Lasseböckerna för Emil av Anna Karin Eurelius som nu är min vän. Vi läste Totte, Alfons, Laban, Lilla Anna, Tummen, Vilda bebin, Max. Nu ska jag läsa om de gamla favoriterna, men gärna också hitta nytt som Milton, 10 månader, kan älska nu och framåt. Tips???

Hår - utom på huvudet - betraktas som onaturligt, rentav äckligt, är inte det underligt?

Man får inblickar i livet vådligheter när man läser bloggar. Idag berättar Annika roligt om benvaxning. Det är något jag aldrig gjort men det låter ganska hemskt.
Jag funderar mycket på hår. Högsta status är att ha mycket och tjockt hår på huvudet. Fördomar frodas kring kvinnor 50+ med långt hår men det är så dumt så det  orkar jag inte ens tänka på. Män som tappar håret ser det som en olycka och rakar flinten för att det inte ska märkas att de egentligen är tunnhårigt flintskalliga.
Men under armarna är hår idag skandal och ska bort, även på män. Män som kvinnor rakar /vaxar armar också nuförtiden, kvinnor vaxar benen. Jag nöjer mig med dessa hårbevuxna ställen nu och går inte in på intimare delar som också lär vaxas/rakas i allt större omfattning.

Hår - utom på huvudet - verkar alltmer betraktas som något onaturligt och rentav äckligt, är inte det underligt?

Första gången jag tänkte på det var för en evighet sen i Paris när en amerikansk kille meddelade mig hur äckligt det var med europeiska flickor som inte rakade sig under armarna. Själv var han hårig så det förslog. Jag var förundrad!

När vi var i Vietnam första gången förresten, trodde M. att det var insekter som bet henne på benen när vi besökte ett dagis, men nej, det var de små barnen som var fascinerade över hennes håriga ben och ryckte i hårstråna.

Tycker ni också det är pinsamt att halka omkull?

Ena veckan går man omkring i sol i sandaler i Hoi An och nästa vecka i Stockholm i mössa, halsduk och storstövlar i snöööö! Idag halkade jag på en illasinnad isfläck. Jag tyckte jag hade mina präktiga stövlar med typ traktorsulor, det hjälpte inte, plötsligt låg jag där på rygg och sparkade med benen. Fort upp igen. Och jag undrar varför det är så PINSAMT att ramla? Jag skäms förfärligt och jag får skämmas ofta för jag bara halkar omkring, jag är inte överens med snön och den gillar inte mig. Lömska isfläckar hamnar alltid under mina stövlar och VIPS så ligger jag där.
Skäms ni också när ni trillar omkull? Aldrig att jag skulle erkänna att det gjorde ont. Så fånig kan man vara. Det skäms jag också för.

Säg "ouistiti" i stället för omelett och ditt leende blir riktigt fotovänligt!

Jag står framför spegeln och ler.
I senaste numret av Kattis läser jag hur man får till ett leende framför kameran. Omelett säger vi i Sverige. Fransmännen säger "ouistiti" och det ger det mest lyckade leendet. Patatas säger man i Spanien och Famiglia i Italien får jag veta. Testa!
Det var kul att läsa senaste numret av Kattis. Jag är ju partisk förstås. Elin arbetar där som bokredaktör och har skrivit flera av de intressanta reportagen. Men jag gillar tonen i Kattis. Tyvärr får de inte till förstasidorna, de är ytligare och mer konventionella än det ofta tankeväckande innehållet i tidningen. Det är lite synd. Men det är mycket läsning att begrunda. Elin gör jättefina boksidor - skulle bara önska mig mycket mer litteratur i tidningen!
I senaste nummer finns en kul undersökning om hur singellivet är en välsignelse för 50+kvinnor och inte alls dåligt och ensamt som det annars beskrivs. Just det! Jag har sällan haft det som bra som i mitt  50+ singelliv.
Ofta i kvinnotidningar känner jag att budskapet är att jag ska vara missnöjd med mig själv, jag bläddrar och känner att jag inte duger. Så är det inte med Kattis och det gillar jag!

Vill bli röd om kinderna av juliver och kyla och känna att staden glittrar

När jag kom hem hade döttrarna julpyntat. De finaste tomtarna. Glitter kring läslampan.  Vi har en diskussion om julgardiner, jag har röda så fina med guldglitter men yngsta E gillar dem inte, mellan- E och jag tycker om dem. Än ligger de ouppsatta.
Nu har vi också en tomtediskussion i familjen - vem ska vara tomte? Alla är ense om att Milton måste ha en tomte - men ingen har anmält sig frivillig än. Senaste gången vi hade tomte var det yngsta E.
Nästa år - då kan jag göra en paketkalender till Milton - det fick mina barn och älskade det - men någon gång på vägen med tre barn kroknade jag - 3x24 paket blev övermäktigt. Sen blev det chokladkalendrar.
Nu ska jag bekänna att jag inte varit utomhus sedan jag kom hem i söndags. Varit hemma och njutit och Milton har varit hos mig på dagarna. Idag måste jag gå ut. Trots snö. Trots kyla. Tar på nya vinterkappan från Vietnam och ger mig ut. Vill bli röd om kinderna och känna att staden glittrar. Julförväntan, jag älskar det.

En utmärkelse som gör mig glad

Tack Jenny på Fantastiskt kaos som gett mig den här  fina utmärkelsen med motiveringen att "Eva skriver, funderar och reser. Det skulle jag också vilja göra när jag blir "större"."
Jag läser alltid Jennys blogg och minns hur småbarnsåren var. Kaotiska och underbara.

Jag ska skicka utmärkelsen vidare till tre personer och berätta tre saker om mig. Här är något om mig:
1. Jag har länge känt mig livrädd för en massa saker även om omgivningen inte trott det. Nu när jag erkänner mina rädslor så blir jag paradoxalt nog av med en del av dem. Är inte det uppiggande? Var dig själv, erkänn dina svagheter och vips känns det bättre. Jag var inte ens flygrädd på senaste resan.
2. Mina föräldrar må vara döda sen länge men jag samtalar intensivt med dem hela tiden. De påminner mig om mina rötter, sågverken längs Norrlandskusten.
3. Min stora kärlek i livet är mina barn och nu mitt barnbarn, en evig och underbar  kärlek som inget kan konkurrera med.

Jag skickar utmärkelsen vidare till:
Carina på Pocolococreativo, en blogg jag älskar att läsa, klok, vacker, galet humoristisk med alldeles ljuvliga bilder.
Sofie Bager-Charleson som skriver så kloka inlägg, jag önskar bara att hon skrev oftare.
Monika Häägg som skriver härliga ungdomsböcker och är så flitig att läsa även andras ungdomsböcker och kärleksfullt tipsa om dem i sin fina blogg.

Bergets döttrar, en berörande roman med lysande språk och levande människor

Jag läste mycket under min resa. En del bra, annat mindre bra. Hungerspelen höll mig vaken hela natten under flygresan. En dag, så hajpad, tyckte jag var en halvtråkig roman med ett illa genomfört slut. Jag väntade mig att skratta åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret men jag blev ganska besviken, kanske är det en bok att lyssna till i stället för att läsa.
Men en bok jag inte blev besviken på utan helt fångad och fascinerad av var Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, med rätta prisad och lovprisad. Hon skriver om en familj under några generationer i Sandviken från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet. Om mäns och kvinnors olika villkor. En krönika om en familj och lika mycket en krönika om livet i Sandviken i en arbetarklassfamilj. Boken är så skickligt komponerad och så omsorgsfull i varje detalj, det lyser om språket och människorna är levande, verkliga och jag tar dem till mig.
Det är en roman jag så varmt vill rekommendera. Inträngande människoskildringar, spännande skildringar av ett samhällets utveckling och av vad livet gör med våra drömmar. Så sant och så sorgligt om hur svårt det kan vara att kommunicera våra drömmar och känslor även till dem vi älskar.
Bergets döttrar är en berörande roman om kampen för ett bättre liv. Om att stanna kvar och att bryta upp. Det är en kollektivroman där allas öden griper in i varandra skriven på en skimrande vacker prosa. Ja det finns så mycket positivt att säga om denna roman - men, jag säger bara: Köp den till dig själv i julklapp eller ge den till någon du tycker om!

Alla blir besatta av att sy upp kläder i Hoi An

Alla blir lika besatta i Hoi An, även de som innan bedyrar att de aldrig shoppar eller köper kläder. Men det går inte att motstå de förföriska erbjudandena om att sy upp kläder, alla jag sett faller dit och tycker det är så kul. Man blir lite lättsinnig i värmen och jag har sytt upp flera festklänningar jag sedan aldrig använt. Den här gången tog jag med mig min favoritkappa som är för tunn att ha nu, men jag sydde upp den i varm ull i stället. Den blev fin och fick vara tungt handbagage på vägen hem men var bra att ha när vi landade i Stockholm. Sidenlinnen, klänningar, långbyxor - allt kan de skickliga skräddarna sy upp och de ändrar tills det sitter perfekt om man har turen att hitta till någon som är riktigt duktig. Som Thi till exempel som har ett otroligt öga för hur plaggen ska se ut efter att bara ha sett en bild.

Jag övar mig i den viktiga förmågan att känna lycka över att vara just där jag är

Ibland när jag far runt i världen med mina väskor, flyger länge, bär tungt bagage, klättrar uppför långa flygplanstrappor och "strapatsar" mig en aning och blir trött en aning, så hör jag i huvudet mammas röst: "Gamla människan, sluta flänga omkring, ta det lite lugnt i stället!"
Rätt som det är kanske livet talar om för mig att jag ska ta det lite lugnt som hon tyckte i sitt liv som var så olikt mitt. Jag känner en lättnad varje gång jag landat och allt gått bra. Ibland svindlade det när jag gick omkring ensam i Hoi An och jag tänkte: Men om något händer....? 
Men jag vet att det är gamla ensamhetsrädslor och osäkerhet som försöker ta plats i mig och kan för det mesta hantera det och känna lycka över att vara där jag just är. Ändå är jag så lättad-glad varje gång jag landat  hel och välbehållen, då tänker jag: Inte ska jag väl utsätta mig för det här en gång till...?

Sen tar det en dag eller två och jag, gamla människan, börjar planera nästa resa. Förlåt mamma, jag vet vad du skulle ha tyckt, men egentligen tror jag du tänkte att det var lite spännande också, att din dotter "flängde" omkring i världen.

Hemma från julpyntat Vietnam till min egen julefrid

Sista glaset kallt vietnamesiskt iskaffe på Room, sista glimtarna av ett Hoi An som julpyntas, det är absurt att se alla renar, snödekorationer med mera i trettio graders värme och en i övrigt helt annan kultur. Men nu är jag hemma igen efter Vietnamäventyret. Hemma till pyntat hem, till Lucia. Till väntande döttrar, till fina sonfamiljen med lille Milton. Skönt att vara hemma, det bästa är alltid att komma hem lyckligt även efter ett underbart äventyr som detta. Vietnam finns där i en vrå av mitt hjärta. Men nu börjar julen i Sverige, det  är nog det bästa jag vet!

Le - och du får ett vänligt skratt tillbaka

Jag funderar på vad som lockar mig så tillbaka till Vietnam? Jag tror alla leenden är en orsak. Man tänker kanske inte att befolkningen i ett land så drabbat av krig och fattigdom ska ha så nära till den leende generositet jag möter här, men så är det. Och jag tror att mycket av turismens avigsidor är det allvarligaste hotet mot just detta, när allting ska mötas i pengar och värderas. Men nu är det så ännu att jag får leenden tillbaka. Skämtsamma vänliga kommentarer. Många skratt.

I Hanoi denna gång var det lite annorlunda, en större trötthet på något sätt? Men här i Hoi An - trots mängden av turister - finns fortfarande denna närhet till skratt och kontakt i vardagen. Som männen på bilden vid frukosten i morse, de såg att vi iakttog hur de flyttade en båt och började skratta glatt och vinka. I morse fick städerskan som jag pratat lite med, skojat med och lett emot, för sig att bädda min säng så här fint.  Plötsligt hade jag ett hjärta på sängen av blomblad.

Vad begrundar hon, kvinnan som upplevt två krig

1954 besegrade vietnameserna fransmännen vid Dien Bien Phu.Det dröjde inte länge förrän USA startade ett nytt krig. 1975 blev det fred i det "amerikanska" kriget som man säger här.
Se kvinnan på bilden. Jag har ingen aning om hur gammal hon är, men säkert har hon upplevt två främmande invasionsmakters anfall på hennes fattiga land.

Idag är det turisterna som anfaller henne med sina kameror. Hon sitter bara där, stilla och orörlig, begrundande. Jag ser henne varje gång jag kommer till Hoi An.

Den är lite drömsk, min favoritstad i Vietnam...

Det är något med stämningen i Hoi An som stämmer med mina inre landskap. En slags drömsk melankoli kanske?

Hemlängtan drev mig till den svenskägda restaurangen idag

Nu har jag hemlängtan. Kanske för att hela Hoi An är julpyntat med tomtar, slädar, snöstjärnor. Så idag åt jag lunch på den svenskägda restaurangen Ca Va. En tallrik med småplock som goda potatisar, bröd, oliver, fårost, salami. Gott var det.
Ägaren är svensk och han har bott i Hoi An i tolv år, har en vietnamesisk fru och två barn som pratar svenska, engelska och vietnamesiska. Märkligt hur livet kan bli. Han träffar någon - och vips har han en familj och två restauranger i Vietnam!

Okej Milton, nu kommer jag hem!

Det förstår ni ju att jag snart måste åka hem när Milton skickar mig ett sånt här kort! Och när Elin och Ellen väntar på mig hemma. Och när vi ska fira jul allesammans, Milton och hans föräldrar, vi och flera andra vänner, julen ska förberedas. Jag längtar efter det - men njuter också av de här sista dagarna för denna gång i Hoi An.

Den gläfsande vovven Bildt

Jag skrattade gott mitt i natten i Vietnam när jag läste i Aftonbladet att Bildt beskrivs som  "a medium size dog with big dog attitude."
 Ordet pompös kommer  ofta för mig när jag tänker på Bildt. Han har alltid varit likadan ända sedan tiden som studentpolitiker när jag minns honom som en person väldigt nära USA i Vietnamfrågan och väldigt  gläfsande lillgammal. Som en mycket ung farbror i sin stil.

Vietnams ledning gillar inte facebook

Så snabbt man vänjer sig vid den enkla lätta kontakten med vänner via facebook. I synnerhet när man är på resa. Så ohyggligt irriterande det därför är att vietnamesiska myndigheter är så trångsynta att de släcker ner facebook i Vietnam!
Samtidigt vill de satsa på turism, kunde ingen klok människa få förbudsivrarna att förstå att öppenheten är en förutsättning för en bra turistpolitik? Och att man inte kan stoppa samtal mellan människor mer än kortsiktigt. Och att åsiktsförtryck är synnerligen kortsiktigt.

Hemma på Ha An efter heldag på lyxhotell

Det var sol i Hoi An i morse så jag min kompis E och hennes elvaårige son drog till stranden. Det vill säga till ett schweiziskt lyxhotell med 150 meter lång pool, vilken elvaåring kan motstå det? Kanske ska man betala för att använda poolen när man inte bor där men vi gled bara in på det tjusiga hotellet som är många gånger för dyrt för vår kassa och la oss på några stolar vid den omtalade poolen. Golden Sands heter hotellet men den vackra sanden fanns under poolen som låg jämsides med havet. Framför den fanns ingen härlig strand som längre bort där man slappar under parasoller på sköna stolar i sanden. Icke här. Fredrik tyckte så klart det var kul, jag fick bara en obehaglig känsla av rikreservat, utlänningslyx. Kanske kommer några rika vietnameser hit, men de flesta från det land där vi är som vistas på området är personal. Jag tänker inte ta in på det hotellet.

Jag var så glad att komma tillbaka hem till vårt suveränt hemtrevliga och omtänksamma hotell Ha An. Där hade de just dukat ett överflödande rikt bord till gudar och förfäder för att få tur lycka och framgång. När rökelsen tänts och brunnit ut så bar personalen ut de överfyllda faten på gatan och strödde ut riset och karamellerna på trottoaren framför hotellet - kanske lite överflödigt tyckte jag.

Vi beskådade skådespelet från hängmattorna, E och jag som synes!

Middag med Thi och hennes vänner

 Köket, Thi till höger nedanför

Igår kväll tog vår vän Thi med oss ut på en vietnamesisk restaurang tillsammans med sin son och några av hennes kusiner. Se bilderna - det var så gott! Vi fick olika grillade korvar, köttbitar och vårrullar att rulla in i tunnaste rispapper, doppa i starka såser och äta. Den vietnamesiska pannkakan banh xeoh fanns också med förstås och den skulle också rullas ihop och ätas efter doppning i chilesås. Vi drack vietnamesiskt öl, ba ba ba - 333 till.
Fredrik 11 fick en kompis - och jag har inte sett Fredrik äta så mycket någon gång i Vietnam.

Vi vördar våra förfäder på olika sätt, för mig är det viktigt att minnas

Ikväll i Hoi An var det en kväll att vörda sina förfäder. Överallt utanför de små butikerna längs gatan där vi bor ställde butiksinnehavarna ut små bord lastade med frukt och ris. Annars finns små tempelplatser inne i butikerna. De tände rökelse och stod en stund med rökelsen som om de begrundade släktens närvaro. Jag tycker det är så fint med den nära kontakten med familjen. Själv brukar jag i alla kyrkor eller heliga byggnader jag går in i tända ljus eller rökelse för mina älskade döda föräldrar som må vara borta sedan länge men lever så intensivt i mitt minne och sinne. Jag tycker mycket om detta sätt att minneshålla tidigare generationer. Jag brukar fnissa lite åt vad min ickereligiöse fader skulle tycka om att bli ihågkommen i allt från grekisk ortodoxa, katolska kyrkor eller buddistiska tempel. Men jag tror inte han tar illa upp utan gillar att jag liksom håller honom vid liv i mitt minne.

Det kanske blir roddbåt i stället för cyclo i Hoi An?

Ikväll regnar det så mycket i Hoi An att floden stiger över sina bräddar. Tänk om det blir som förra året när vi var här? Då fick Ellen åka roddbåt från receptionen och evakueras och hela nedre delen av huvudgatan var översvämmad. Roddbåt i stället för cyclo? På bilden syns nedre delen av huvudgatan, Le Loi,  den har helt gått ihop med floden och vattnet stiger

Import av snögubbar och vita fluffiga brudklänningar

Jag är glad att de inte julskyltar i Hoi An. I Hanoi var det absurt många stora snögubbar på några fik längs sjön och en massa tomtar. Det såg märkligt ut. Ännu märkligare var det vid hotell Metropol när vi kom dit en dag. Det var nämligen minst trettio brudpar i parken utanför. Och brudarna var klädda i hela den västerländska drömmen om vita fluffiga klänningar, det var som om parken var fylld av vackra hårt sminkade dockor med tyll och satin och pärlor. Brudgummarna försvann i vimlet eller såg ut som statister. Det var dom också, insåg jag, när jag såg alla fotografer med kameror med jätteobjektiv. Det var nog helt enkelt ett modereportage för brudklänningar á la väst. De vietnamesiska klänningarna är så vackra ... varför dessa gräddbakelseklänningar? Same same i hela världen.

Själv ska jag nog be Thi sy mig en An sai med sidenbyxor till. Ni vet den långa smala klänningen med slitsar i sidan i vackert tyg som är den traditionella dräkten i Vietnam. Gamla kvinnor har dem i sammet med en liten jacka till. Jag anammar modet här så blir det lite utbyte!

Jag provar min nya vinterkappa i den fuktiga värmen

Mitt i värmen i Hoi An, tung fuktig värme - vill jag meddela att jag nyss provat min nya långa svarta vackra ullvinterkappa - den blir så fin och så perfekt när jag kommer hem. Thi, hon syr upp saker man vill ha efter bara en bild och ... jag, jag älskar nya kläder! Lika bra att erkänna sina synder.

När rädslan tar över och krymper mina yttre och inre landskap

De gånger jag inte tycker om mig själv är verkligen när jag låter den rädsla jag - och alla antar jag? - har inom mig ta över. Då blir landskapen hotfulla, verkligheten inte inbjudande, människorna ovänliga. Rädslan krymper både de inre och yttre landskapen för mig. Ibland känner jag inte ens igen rädslans fula tryne, jag blir bara kantig och missmodig. Låter mig påverkas av yttre faktorer, drar en allt trängre cirkel omkring mig som inte får överträdas. Inne i den cirkeln får jag ingen luft och utan luft blir blir allt fult och dystert.
Vet inte varifrån den kommer, rädslan. Men det är skönt när det där greppet släpper igen, när jag kan andas lugnt och frimodigt se mig omkring och möta öppna blickar och leenden där rädslan lät mig se dolda avsikter och misstänksamhet.
Tillitsfull känner jag mig när rädslan släpper. Tillitsfull vill jag vara. Möt min blick, ni ser att jag är glad idag eller hur?

Vad kan man mer begära än vänliga röster och en hemlig skrivhörna i Hoi An

Vilket oroligt behov vi människor har av tillhörighet. Titta bara på mig - ni anar inte vad roligt det är att landa i Hoi An, ta in på "sitt" hotell och vandra runt i kvarteret - överallt ropar människor på mig och  Oftast säger de Hi mum, eller Hi Ellens mum!

Min kära yngsta har bott här i omgångar i flera månader och känner många, jag hälsade på henne och är inskriven i kvartersminnet som Ellens mamma. Ganska härligt eller hur? Det här känns som en av "våra" platser på jorden, så långt borta. Så nära. Så fint.
Hela sängen i mitt hotellrum var täckt av rosa blomblad och det låg små kakor inslagna i cellofan och väntade.
Jag känner mig hemma. På riktigt. Utanför rummet har jag en egen liten altan dold för världen med den allra finaste blommande lilla skrivhörna. Jag begär inte mer just nu!

Idag öppnades en glipa till Hanoi för mig igen

Klockan är ett på natten och jag är förfärligt pigg. Egentligen väntar jag på att väckarklockan ska ringa kvart över tre för att vi ska hinna morgonflyget till Hoi An. jag trodde jag var trött efter en härlig middag - men mina ögon är klarvakna och tankarna skuttar omkring.
Idag öppnades en glipa till Hanoi igen. Kristoffer som bor här tog med oss upp på ett väl dolt smultronställe, ett kafé på ett tak. Hanoi bredde ut sig framför mig. Vi pratade om möjligheter att komma förbi den trista byråkratin som nästan knäckte mig, om behovet av att prata litteratur här, skapande och jag kände en glimt av en möjlighet igen. Kanske vill staden öppna sig för mig? Jag inser svårigheterna men kanske finns också en möjlighet? Vi åt lunch på en restaurang med ett myller av människor, minimala goda köttfärsbiffar och små vårrullar och jag trivdes igen. Har jag gått runt i gamla cirklar, oförmögen att komma ur mina egna spår? Gör man så ibland, bara trampar runt? Nu såg jag små sidospår, kanske det är där jag ska slå in? Eller inte. Men Hanoi hänförde mig igen. Tack K. för det!
Utanför hör jag ropande röster, ljudet av  motorcyklar, det är svart. Jag sover inte men känner mig ändå mer förhoppningsfull än igår.

Sömnlös i Hanoi, vad beror det på?

Jag är sömnlös i Hanoi. Och jag funderar på varför det inte känns riktigt så underbart som det brukar att vara här? Kanske jag är fylld av tankar på människor hemma jag längtar efter. Kanske har staden blivit hårdare. Mer kommersiell, mindre inbjudande? Sant är att människorna är så mycket tröttare i sina kontakter med oss turister än 1989. Men vem vet, jag kanske också är tröttare och mindre nyfiken? Jag tror inte längre på det projekt jag kom hit för att eventuellt planera. Det är för hierarkiskt, för toppstyrt för att jag ska vilja ge mig in i det. Författare till författare - som i Indien i vårt projekt Childrens books together - det går liksom inte. "Kan vi skriva ett regeringsavtal om samarbete" - undrar förlagen. Det är inte på den nivån vi vill arbeta, kan arbeta. Men jag inser att ett samarbete här, det måste bli på den nivån.
I morgon åker jag vidare till Hoi An, min älsklingsstad i Vietnam, måtte jag inte bli besviken där också och känna mig som om mitt största värde ligger i mina dollar, så har jag aldrig känt förut i Vietnam.
Kanske har mitt Vietnam varit en illusion, en dröm, kanske har verkligheten kommit ikapp mig som den gör i alla förälskelser?

En dag, en bok jag lätt glömmer

"En bok man aldrig glömmer", står det på baksidestexten till En dag, den PR-omtalade boken av David Nicholls. Men jag känner inte alls så. En dag är en bok jag har lätt för att glömma. Det är en skildring av vänskapen/kärleken mellan Em och Dexter  i 20 år. På samma dag varje år får man glimtar av huvudpersonernas liv, deras kärlekar, besvikelser, lycka och tillkortakommanden. Nu ska boken filmas så ni får säkert höra ännu mer i många texter om den.
Jag tycker det är en ganska lättviktig förströelseroman där man aldrig får lära känna personerna på djupet. Den är ganska pratig och tjatig och jag är totalt oberörd av deras öden för de är inte människor som jag lär känna, trots alla detaljer, utan mer bara snabbt tecknade skisser med lite inkastade tidstypiska generationsdetaljer.

Visst får man vara såhär lat också?

Vi orkade inte promenera runt sjön idag, så Fredrik och jag tog en cyclo. Transportmedlet som de första gångerna jag kom hit användes av alla, även de inhemska, men nu är bara en turistpryl.
Sedan beställde vi varsin kokosnöt.  Så lat kan man också få vara, eller?

Morgonpromenad runt Hoan Kiem Lake

Min favoritgrej i Hanoi är nog att gå upp tidigt på morgonen och ta en promenad runt Hoan Kiem Lake som ligger nära vårt hotell. Det är en favoritsysselsättning för många i Hanoi. Runt hela sjön tränas det, allt från salsa, olika varianter av taichi eller qi gong eller alldeles egna övningar eller helt vanliga joggare. Det är underbart att se och vilsamt. Är man uppe riktigt tidigt har trafiken runt sjön inte hunnit bli så plågsam och det är vackert och milt på något sätt.

Restauranger som är skola för gatubarn

Det finns flera olika restauranger i Hanoi som ger gatubarn en chans att lära sig ett yrke. Vi var på en av dem ikväll och åt en fantastisk måltid. Den lagas och serveras av ungdomar som kommer från svåra förhållanden och som nu får chansen att lära sig ett yrke. Jag tror Koto ("Know One Teach One") är den mest kända av dem, den var stängd ikväll och vi hittade till Hoa Sua i stället, en restaurang med samma målsättning. Sedan vandrade vi hem genom de upplysta gatorna och jag mindes 1989, första gången jag var här. Då fanns inte gatubelysning, i stället var det ett vänligt mörker med små koleldar som brann på trottoarerna där människorna satt på kvällen. Vi kände oss trygga i mörkret. Då fanns knappt några bilar, spårvagnen gick fortfarande och de flesta åkte cykel, man tog en cyclo för att komma någonstans. Idag är cyclos mest för turister och Hanoi är tyvärr ett inferno av bilar och tutor. Man kan inte flanera på trottoarerna längre eftersom de är parkering för det enorma antal vespor och mopeder som finns i staden. Trafiken är ett gissel för alla i Hanoi.

Ändå finns det de som tar en tupplur mitt i larmet! Som tygförsäljaren på bilden.

Jag är mest nyfiken på mina inre landskap

Jag har just ätit min frukost. Biffnudelsoppa och färskpressad apelsin. Det är sol över Hanoi idag och jag känner mig som om jag landat. Det tar någon dags omställning från vinter och Sverige till ett Hanoi som är kallt för vietnameserna men som svensk sommar för mig.
Vi har varit på min favoritrestaurang sedan första gngen jag var här 1989, Cha Ca le Vong och ätit deras enda rätt, fisk och en massa grönsaker, se bilden th!
Annars funderar jag mycket på att jag just nu är mer av en upptäcksresande i mina inre landskap. Just därför passar Hanoi så bra. Jag trivs, jag har varit här förut men jag drivs inte av krav på att uppleva nytt utan vill mer bara vara. Jag längtar efter en slags stillhet och koncentration för att jag ska kunna få mina inre landskap att bli levande för mig. För att de ska tala till mig, öppna sig för mig.

I luften mellan Stockholm och Hanoi läste jag Hungerspelen, oavbrutet

En anledning till att jag var trött första dagen i Hanoi var att jag inte sov en blund under flygresan, inte såg jag en enda film heller. Jag bara läste som besatt hela flygnatten Hungerspelen, Suzanne Collins omtalade roman. 

Hungerspelen är en av de största mediala händelserna i ett land med tolv distrikt. Från varje distrikt tvingas två ungdomar mellan tolv och arton genom lottning att delta. Sedan skickas de till huvudstaden  stajlas, tränas och visas upp i teve.  Varje år konstrueras en ny spelplats där ungdomarna släpps ut och som det direktsänds ifrån. Bara den som överlever får åka hem. Det lät för läskigt tyckte jag först. Men  Katniss , huvudpersonen, besegrade mig.  Hon är fjorton år, älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungerspelen har hon inget skydd. När Prims namn dras i lottningen  ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen.
Suzanne Collins  framtidsroman ger mig många tankar. I teve idag handlar det i snart sagt varje program om utslagning och stajling. Vi har vant oss vid att deltagare röstas bort, förnedras och hånas. Det vi först reagerade mot i Robinson är idag vardagsteve. Utslagning som underhållning.
Hungerspelen presenteras som ungdomsbok. Men vaddå ungdom, denna stämpel. För mig var den här boken fascinerande, spännande, underhållande och den gav mycket att tänka på i vårt samhälle idag.

Sandalerna på. Bara ben. Snön saknar jag inte

Jag har landat i Hanoi efter en lång flygresa. Lite trött, lite jetlaggad men glad! Vi bor på hotell Win, ett superenkelt och trevligt hotell nära Hoan Kiem-sjön, i Hanois gamla stad, precis där jag vill bo. Ni ser bild från min balkong. Men omkring mig rivs nu de gamla fina husen, flera av de gamla vanliga affärerna har gett plats åt mycket flashigare boutiquer. I morgon ska jag gå en promenad runt sjön efter att ha ätit en tallrik nudelsoppa, Phò, till frukost.
Sandalerna är på, benen är bara, jag saknar inte snön.

Hur hanterar ni resestressen?

Det är lustigt att man aldrig vänjer sig.... Jag borde ju ha all rutin när det gäller att packa och dra iväg. I stället blir jag dan innan avfärd alldeles passiviserad, jag drar runt och lyfter i kläder som jag kanske vill ha med. Jag gör en minimal packningslista som jag sedan inte följer. Konstiga aldrig annars använda plagg åker ner i väskan och upp igen.
Vi har väl alla olika sätt att hantera stress och jag antar att det här är mitt, jag är inte riktigt kontaktbar, jag är lite vimsig och väldigt osorterad. Sover inte på nätterna utan rymmer in i böckernas värld .
Ibland tänker jag: Flyget från Arlanda till Doha i Quatar till Bangkok och sedan landar jag i Hanoi... lång resa. Den tanken jagar jag bort och koncentrerar mig på något annat.
Men när jag åker till Vietnam känner jag också en slags lycka. Oftast annars så brukar jag dagen innan djupt ångra att jag hittade på något så dumt som att resa iväg. Men det gör jag inte just nu i alla fall.

Herre Gud har hon läst min dagbok?

Sent igår kväll började jag läsa Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte. Jag skulle läsa några sidor innan jag somnade så jag låg i en ganska obekväm ställning i sängen. Tre timmar senare insåg jag att jag läste och läste utan att ens ändra den obekväma ställningen. Det är en bok om en svår skilsmässa, vägen igenom den och ut i ett nytt liv. Den är skriven som i en enda lång flämtande snyftning till att börja med och ibland tänkte jag: Herre Gud har hon läst min dagbok!
Det är en bok jag inte kunde släppa just för att den så intensivt inträngande skildrar de känslor en skilsmässa kan väcka. Och reaktionen på orden: Jag älskar dig inte. Hur självföraktet tar en människa i besittning, hur man tar på sig en skuld man inte har och förminskar sig själv.
Men det finns en väg ut! Det visar boken också. (Precis som min dagbok)

Ett kärleksfyllt körsbär från mig

Jag blir så glad för en utmärkelse från bloggen Den besatta en Cherry on top Award! Hon har valt fem bloggar, däribland min, "som alla skriver intressanta recensioner och funderingar som inspirerar och förlänger mina önskelistor.".

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit - det gör jag i morgon. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt, jag läser så många kloka och inspirerande bloggar, många fler än fem. Men jag har valt fem bloggar med ett stort mått av intresse för böcker naturligtvis, men också av existentiella funderingar. Bloggar som generöst delar med sig av livserfarenheter och samhällsengagemang och utstrålar vänskap och ömsinthet - och  humor. För mig är det en lycka med dessa bloggvänner! Så här kommer ett välförtjänt körsbär:

Kära blogg

Granne med potatisodlaren

Jennys blaj-blaj på största allvar  

Jane Morén

Evas blogg, vardagstankar från Jämtland

Prisa poesin med egen August

Kul att Yvonne Hirdman fick priset för sin bok. Jag lyssnade till henne på Söderbokhandeln när hon läste ur sin bok och berättade om den och tyckte det var briljant och folkbildande samtidigt.
Nästa år måste det bli ett eget Augustrpris för poesi tycker jag!
Läs Elins intervju med Yvonne Hirdman här!

Fina kort förgyller min vägg och min vardag

Evas kort gör mig så glad. Ett står på skrivbordet bredvid mitt sagoslott. De andra finns på väggen vid min tavla från Vietnam. Jag måste köpa en kamera, inser jag, mobilen räcker inte. Men ni kanske förstår ändå vad fint det är och tittar in på Evas blogg och hemsida?