Heja brorsorna vad kul att vi har varandra

Peter, Eva och John, en skrattande trio. Foto: Erling Swedenmark

Vilken tur att man har sina syskon att skratta ihop med! Några som minns hur det var. Några att gråta och skratta med över minnen från barn-och ungdom. Några man känner igen sina egna tics och egenheter i och inser - det här är verkligen typiskt Swedenmarkfamiljen.
Sedan har ju jag och brorsorna och alla våra barn så mycket att prata om eftersom många av oss valt likartad inriktning i livet vad gäller jobb och politik.
Det enda vi är helt oense om, jag och några andra, är vad snö är. Underbart! finns det de som anser. En förbannelse, tycker jag.
Men även det kan vi skratta åt.
Heja brorsorna!

Varför festar vi inte mer när det är så kul?

Kära nån vad det är roligt att fylla år! Och att festa!
Ett tag tänkte jag: Varför fira. Det var lite ångest i luften kan jag erkänna.

Men med kärleksfulla händer lotsade barnen mig genom ångesten.
Så i går morse drack vi choklad med vispgrädde i min säng, hela gänget, barnen, deras kärestor, barnbarnen. Alldeles underbart! Så har jag firat födelsedag så länge jag kommer ihåg.

Sedan lagade vi mat hela dagen. Familjen och jag.
Klockan tre insåg jag att jag fortfarande gick i pyjamas och en massa gäster skulle komma klockan sex. Panik igen.

Men se ... klockan sex strömmade gästerna in, ett fyrtiotal, maten var lagad och framdukad. Jag hade inte hunnit dammsuga och tur var väl det, tänker jag nu när jag ser ut över min lägenhet som ser lika lycklig trött ut som jag.

Jag hann ta på mina fina klänning från Pirjo. Vi åt och pratade och mindes och det var alldeles underbart.

Det var ju fest där barnen var välkomna, det är dom alltid hos mig. Så Milton hade beställt ballonger och fiskdamm. Det blev det.Och min älskade bror P som nästan aldrig är i Stockholm dök upp som överraskning, då blev jag så glad att jag började gråta.

Jag var lite känslosam igår. Började gråta igen när Milton och jag skulle hålla tal.
 "Nu avpausar vi" sa Milton då. "Och äter."

Så det gjorde vi.
Varför festar vi inte mer när det är så kul!

Och nu - nu ska vi fira

Och nu har klockan slagit tolv. Mitt födelsedagsdygn har börjat. Det känns bra. Det känns vemodigt. Tiden går för fort. Men klaga kan man inte. Jag är ju ändå med och livet gör mig lycklig. Önskar bara jag kunde ta ödets hand och säga, inte så fort. Vi saktar in stegen, vi njuter. Det är så mycket jag vill. Vill göra. Vill hinna.
Men bort alla tankar av dysterhet.
Nu ska vi fira!

De svårartat anorektiska kvinnorna och machomännen i House of Cards

Nu har jag maratonsett första och andra säsongen av House of Cards. Det är en jag-måste-se hur-det-går-serie. Så man ser. Men den är ganska otydlig, intrigtrådarna är hängande här och där och inte särskilt väl hopknutna.
Det är konstiga hopp i handlingen. Ändå ser man.
Många gör det, jag också. Fast det är så otroligt mycket bludder och machosnack och jag grubblar inte ens på hur sant eller ej det kan vara.

Det som retar mig  är att kvinnorna i serien alla verkar lida av svårartad anorexi. Jag skulle tro att deras otroligt tighta klänningar har storlek 34 ungefär. Det finns inte en valk, inte ett uns fett på kvinnorna i denna serie i kroppsåtsmitande fodral gärna filmade lite sådär smalt i silhuett.
De är inte bara  smala, det är ohyggligt magra, allt kroppsfett verkar ha försvunnit.
Har de ens de nedre revbenen kvar eller är allt bortopererat och fettsuget? Är det kriteriet för att en kvinna ska få en roll i House of Cards?
Undrar jag ilsket ....

Jag är på Route 44 - på väg mot framtiden med kryddpauser

Skrev ett mess till en vän i natt och skulle avsluta med nattkram - det blev stavningsändrat till naturkraft.
Lite som en naturkraft är jag just nu. Eller en virvelstorm.
Det blir kalas på lördag med anledning av födelsedag. Inget märkvärdigt. Jag firar alltid min 44-årsdag, varje år vid den här tiden. Ibland tänker jag att jag inte skulle fira. Men vaddå, alternativet  att inte finnas till är ju inte så kul.
Så jag firar att jag finns till. Mer om det en annan dag.
Men jag tänker att sjuttsingen vad jag hann med förr i tiden.
Det gör jag inte nu.
Om ni tycker jag är lite blogglat och har varit dålig på att svara på roliga andra blogginlägg - det är så att jag förbereder fest i mitt  hem för många personer, jag har huvudet fullt med chokladmousse, räknar mina glas, undrar över romdrinkar och lammspett. Och fiskdamm som Milton bestämt att det ska vara.
Ja barnen ska vara med så klart ... som på sextio- och sjuttiotalet.
Nu måste jag fundera lite på var jag gör av ytterkläder för över 30 personer.
Men jag återkommer
Glädje vare med er.
Jag är på Route 44 på väg mot framtiden och planerar trevliga matpauser, kryddstarka.

Ordning på hyllor och i skåp när Milton och jag märker med små lappar

Eva! Nu gör vi lappar!

Milton var hos mig några dagar. Vi hade många lekar inplanerade men en sak tog över allt i den lille mannens värld: Min nyköpta märkapparat Dymo.
Den var kul. Tycke han. Tyckte jag. Vi skrev lappar för brinnande livet och märkte allt.

 Han stavade och skrev, printade ut och klippte av. Han är upprörd över att ord inte stavas som det låter. Alla dessa ord som låter som om de slutar på "är" men stavas "er" irriterar honom och han tror inte på mig ibland.
Böckär ska det ju skrivas ... det hörs ju. Inte böcker. 

Tipset om märkning fick vi från den roliga bloggen Förvaringsdrottningen som ger oss som har svårt att lägga tillbaka saker på dess rätta plats goda tips om hur vår vardag ska bli mer ordentlig och framför allt lätthanterlig.
Ett av tipsen var en märkapparat. Jag köpte en som var onödigt dyr men hela familjen kan ju låna den, tänker jag.

Och vi märkte och märkte. Frysen, badrumshyllorna, ytterdörren, Miltons leksakslådor ...
Det var roligare än att leka sjukhus med gosedjuren eller riddarslott med diverse hästar och dockor.
Det var det första han sa när han vaknade:
Eva! Nu gör vi lappar.
Så kul kan man ha tillsammans, det har vi.

Den rofyllda tystnaden tillsammans med en person man är nära

Boken Eat, pray, love eller med den fåniga svenska titeln Lyckan kärleken och meningen med livet) av är inte en av mina favoriter, väldigt pratig är den! Filmen  med en överdrivet själfull Julia Roberts orkade jag bara en kvart av.
Men författaren Elisabeth Gilbert var med i Skavlan igår och hon var en person som var väldigt trevlig och som jag gärna skulle tillbringa en kväll med och prata relationer.
Hennes bok och resa kom ju till efter ett uppbrott från ett äktenskap. Under resan träffade hon en ny man som hon levt länge med.
Honom skulle hon inte bryta upp ifrån och inte han från henne heller. "Jag skulle aldrig orka börja om och prata om mig själv igen, berätta allt",  sa hon ungefär att han brukade säga. "Nu när vi kommit till det stadiet att vi kan tiga tillsammans."
Jag citerar väldigt fritt ur minnet men det var så jag uppfattade det - och det är så bra.

Egentligen saknar jag inte så mycket samtalen med de två män jag levt ihop med som den behagliga tystnaden tillsammans med en människa som vet allting om mig. Man har pratat, genomlevt stridigheter, bråkat och berättat och tillsammans uppnått en slags harmoni där orden inte längre är det viktigaste utan den lugna tystnaden som uppstår mellan två människor som levt länge och tätt.

Det är det jag saknar mest. Jag kan ju vara ensam och tyst, som jag ofta är. Jag har haft nya alltför pratiga relationer. Men just tystnaden tillsammans med en nära person som man inte behöver göra sig till för, inte låtsas, som man växt ihop med (eller som man gärna vill tro att man växt ihop med i mitt fall) ... det saknar jag.

Den rofyllda tystnaden mellan två människor som slitit ihop genom livet, den saknar jag och får aldrig mer uppleva. Det är lite sorgligt.

En målning jag vill stiga rätt in i – Karl Nordström på Waldemarsudde

Skogsgläntan,  en målning jag stannade länge framför och ville stiga rätt in i. Den blev utskälld av en samtida kritiker:som liknade den vid en brinnande ljusgrön fyrverkeripjäs och frågade: "Vem har någonsin sett naturen på detta sätt?"

Denna vecka har varit härligt turbulent. Återkommer med rapporter i flera inlägg.
Här den första:

En färgupplevelse som jag njuter av! Jag besökte Waldemarsuddes utställning Konstnärernas konstnär om Karl Nordström - en konstnär jag i min konstnärliga obildning visste ganska lite om.
Men vilken njutbar utställning fylld av färg en grå vinterdag. Det kändes som en vitaminboost att se den och att höra kunniga föredrag om denne konstnär.
"Kan man ej måla med sitt hjärtas rödaste blod, ja då är det ej lönt", formulerade han sin konstnärsgärning som förde honom från Tjörn, till Frankrike med påverkan av impressonisterna och tillbaka till Sverige igen, Tjörn och Stockholm.
På utställningen finns också samtida konstnärers porträtt av honom och fina målningar av "hans älskade lilla stubbe", hustrun och den framstående trägravören Tekla Lindeström-Nordström som också presenteras i den fina folkbildande katalogen, väldigt läsvärd och ambitiös
En alltigenom intressant och upplevelsefylld utställning som man har chansen att se från och med idag fram till den 25 maj.

Konsten att välja rätt namn till sina barn

Min farmor Jenny, så fin.

Visst är det intressant med namntrenderna. Det är viktigt med namn. Jag minns när vi döpte min son till Emil. Min gamla faster skakade förskräckt på huvudet och sa: "Emil Ekberg, det låter ju som en gammal gubbe!"

Det var en gammal gubbe han döptes efter, min mormor och morfar hette Emil och Elin så det blev mina två första barns namn, det var bestämt. Sedan letade vi efter ett fint E-namn till barn nummer tre och hittade Ellen. Jag tycker jättemycket om det även om det ibland skapat förvirring.
"Varför kallar Eva sina barn Elen och Elen?" frågade lille Victor.
Elin och Ellen heter Eva också, så förtjust är jag i mitt namn. Väntar bara på att ett barnbarn ska få heta det.

Eira

Mitt nya underbara barnbarn heter Eira, det är fint tycker jag.
Jag föreslog Elsa, efter just den fastern som tyckte Emil lät som ett gubbnamn. Elsa var min favoritfaster, så kraftfull och häftig. Hon skulle ha skakat på huvudet om jag sagt att ett litet barn skulle heta Elsa. Men idag är det ett av de populäraste flicknamnen - det hade man inte trott för några decennier sedan.
Jenny är också ett fint namn, så hette min farmor. Här är hon på bild. vacker eller hur? Min farfars namn Axel ligger också på topplistan.

Här är de tio vanligaste flicknamnen 2013.
De med fetstil tycker jag om.
Alice, Maja, Elsa, Ella, Julia, Ebba, Alicia, Olivia, Alva och Wilma.

Lucas, William, Oscar, Oliver, Hugo, Charlie, Liam, Alexander, Axel och Elias är killarnas tio-i-topp.
Vilka namn gillar du?

.

Med vår makthandbok för kvinnor ville vi Krossa glastaket, aktuell idag också

Med Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor  ville Maria Herngren, Annica Wennström och jag starta en debatt omkring kvinnliga politikers situation idag. (Det var innan Emma Vall). Det var i mitten av nittiotalet och situationen var bedrövlig. Vi fick Nordiska rådets stipendium och också stipendium från Radio Q för att åka runt i Norden och prata med kvinnliga politiker och forskare om varför kvinnor inte får plats i politiken.

Vi träffade Berit Ås i Norge och talade härskartekniker och vi drack te med Vigdis Finnbogadottír på Island. Pratade med Gudrun och Mona och många fler.

 

Varannan damernas hade lanserats i (s) men hur var det egentligen ställt med jämställdheten i en maktstruktur som  behärskas av män?

Det är en rolig debattbok som jag gillar.

Det pinsamma är att den är lika aktuell idag. Igår kom siffror på hur socialdemokraterna misslyckats med varvade listor, Varannan damernas. Återigen fick vi höra att kvinnor inte vill vara med. Same old story ... De skulle ha använt vår bok mer i studiecirklar, tänker jag.

Men nu är boken slut. Vi har fått en liten restupplaga sedan finns den inte mer. Kanske är det någon av er som är intresserad  och vill läsa vår mycket debattglada bok? Maila mig eller inboxa mig på Facebook, så får ni boken om ni bara betalar portot.

Tvinnar trådar till intriger i mitt huvud medan mina händer flitigt stickar

Stickar och tänker

Det är märkligt med skapande. Jag tvinnar trådar till intriger i mitt huvud men de vill inte komma ut i skrift än. Så jag gör andra saker.
Idag möblerade jag om i mitt arbetsrum. Jag möblerar ständigt om. Mina vänner vet aldrig var möblerna ska stå nästa gång.
Det är svettigt att kånka runt möbler. Så sen kopplar jag av med att sticka. Jag hade glömt hur meditativt, lugnande och kreativt det är att sticka. Jag har laddat upp med garn och stickar maniskt pulsvärmare eller torgvantar kan man också kalla dem.
Jag tänker på min mamma.Hon stickade säkert flera tusen par sockor. Jag har kvar några än fast hon varit död länge, varma och fina är de, Gullis sockor.
Hon tyckte inte man kunde bara sitta så hon stickade alltid när hon satt sig ner, framför teven till exempel. Antar att jag är likadan.
Jag skäms lite om jag inte gör något.
Att se på teve är för mig att inte göra något. Så jag stickar.
Blir lugn och tvinnar trådar i mitt huvud, färgrika som nystanet.

Idag strosade jag nöjd omkring i London

Jag reser i fantasin, kanske det räcker.
Idag var jag i London.
Fina Breakfast Book Club hade en bokbrunch  på Mornington hotel, bilden har jag lånat från bloggen.
Där pratade vi storstadsskildringar utifrån en lysande och vacker volym: London av Virginia Woolf. En bok jag inte kände till men absolut förälskar mig i. Så elegant beskrivet, med sådan precision och närvaro.Trots att det är 30-talets Oxford Street hon beskriver känner jag igen mitt nittiotals stökiga gata.
Allra mest älskar jag hennes kapitel om att flanera under några eftermiddagstimmar: Rymma från sitt liv, fantisera sig in i andras:

 "När vi går hemifrån en vacker kväll mellan fyra och sex lägger vi av oss det jag våra vänner känner igen oss på och inlemmas i den väldiga republikanska armén av anonyma vagabonder som det är så roligt att vara tillsammans med efter ensamheten i ens eget rum"

Vissa böcker älskar jag att hålla i min hand, vackert formgivna som denna bok och intelligent skrivna.

Brunchbild lånad från Breakfast Book Club

Och vilken ljuvlig idé det är att träffas ett gäng bokälskare för att över en god brunch tala om det vi brinner för. Böcker.

"Är jag här eller är jag där? Eller är mitt sanna jag varken det här eller det där utan något så varierat och vagabonderande att det bara är när vi ger fria tyglar åt dess önskningar och låter det röra sig alldeles obehindrat som vi faktiskt är oss själva?" (Ur Att strosa omkring på gatorna)

Hej ETC - klart jag prenumererar på en pigg oberoende vänstertidning

Nu har jag bestämt mig. Klart jag ska prenumerera på ETC. År efter år har jag kastat pengar i gapet på Bonniers. Ändå tvekade jag om jag hade råd med ETC. Sanningen är att jag inte har råd att inte prenumerera på en pigg oberoende vänstertidning.
Nyheterna från ETC har duggat tätt på nätet de senaste dagarna. Glatt delar jag en bra krönika av Maria-Pia Boëthius på Facebook. Jag upprörs över hamburgerkedjan Max som försöker skrämma sina anställda att inte rösta vänster - nyheter i ETC. 

Det är klart jag också ska betala för en tidning som sprider bra viktiga intressanta nyheter och debatt långt från de unkna ledarsidorna i DN och Svenskan.
Svenskan hade jag ett tag för att jag gillade kulturbilagan, men bilagan försvann, det blev allt mindre plats för seriös kritik och Svenskan tappade mig som prenumerant.
I ETC finns pigga debattörer, nyheter, intressanta kulturartiklar. Här har ni mig som prenumerant.

Nixa din mobil för fridens skull

Nu kan du även spärra din mobil! 

Ring 077 228 00 00 …

om du vill spärra din telefon för obeställda telefonsamtal i marknadsförings-, försäljnings- eller insamlingssyfte. Att spärra din telefon kostar ingenting mer än samtalskostnaden.

Visst vill du slippa bli störd av telefonsamtal till din mobil? Det har varit förbjudet med försäljning til mobiler, nu är det inte så. Men du kan nixa din telefon.
All denna telefonförsäljning gjorde att jag inte stod ut med den vanliga telefonen.
De enda som ringde var till slut försäljare vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter.
Nu har jag mest bara mobilen. Jag vill vara ifred! Så om du känner likadant. Nixa!
Lätt att göra, men det är ibland svårt att komma sig för, jag vet. Nu har du numret här så ring!

Jag brukar vänligt upplysa försäljare om att jag ALDRIG gör affärer via mobil. Det gäller även bra tidskrifter som har den irriterande ovanan att ringa upp. Senast Filter.