Morgonens ilskeattack var när jag såg Anna Wahlgren i morgonteve. Hon skulle tala med barnläkaren
Lars H. Gustafsson (vars blogg jag just upptäckte) som har stora invändningar - som jag instämmer i - mot hennes metoder att tvinga barn till sömn med femminutersmetoden, tryckpressmetoden, eller vad den nu kallas. Han har för övrigt skrivit en ny bok:
Växa inte lyda som jag ser fram emot att läsa. Anna W är, förutom att hennes metoder är tvivelaktiga, en total ångvält i teverutan som inte gav någon annan möjlighet att säga någonting. Väldigt osympatiskt att bara prata själv.
Inget kan få mig att tro att det är bra för barn att ligga och skrika. Aldrig att jag lät mina barn skrika utan att trösta, kolla vad skriket berodde på. Det är ju helt vansinnigt! Min mamma brukade med fasa i rösten berätta för mig om de hårda reglerna för barn när jag var liten, man skulle bara matas vid bestämda tider, inte skämmas bort. Hon accepterade aldrig en sådan metod, inte jag heller. När mina barn skrek så tröstade jag dem. Det är inte att skämma bort, det är kärlek. Man ska våga lita på sin föräldraintuition.
16 kommentarer:
Den boken måste jag kika på när den kommer.
Absolut, det är härligt med hans kloka ifrågasättande av Nannies och av Anna Wahlgren
Missade det Eva, men jag har å andra sidan aldrig varit speciellt förtjust i Anna Wahlgren, som jag tycker har ett alldeles för stort ego. Hon är säkert en kärleksfull mamma på sitt sätt, men enligt min åsikt inte i den bemärkelsen som jag vet att både Du och jag värderar.
Barn växer av kärlek,värme och ömhet, och det kan man aldrig ge för mycket av.
Jag körde Anna Wahlgrens metod i några veckor, sonen fick lära sig somna själv. Men jag fick så dåligt samvete av det att jag sedan i typ sex år låg bredvid hnom medan han somnade. Han är nu 16 år och skitless på sina hönsföräldrar som alltid är hemma och till hands, och vill flytta hemifrån :-)
Jag tror man ska följa sin intuition, men ibland blandar man ihop sina egna behov med barnens. Jag tycker att han borde tycka det var ödsligt att somna själv, men vem vet om han tyckte det...Han skrek inte särskilt mycket.
Jag det också att det har varit befriande för en del föräldrar att köra den här metoden och slippa fyratimmarsläggningar. Jag känner personer där läggningsritualerna tog 4-5 timmar i flera år och långa listor skrevs till barnvakterna hur de skulle gå till väga...)
Fast på vilket annat sätt hade Anna Wahlgren kunnat jobba hemma och försörja sin familj på skrivande med alla barnen om hon inte haft den här disciplinen? Jag känner stor beundran inför detta. Som mamma har jag inspirerats av henne. Jag lärde min son att jag inte är en lekmamma utan jag gjorde alla hushållsgöromål medan han var vaken och fick titta på/vara delaktig, och läste böcker och vilade när han sov. Istället för att leka när han var vaken och städa när han sov. Och därmed bli utsliten och bitter och arg på honom. Det slapp jag, och detta lärde hon mig. Och att barn aldrig behöver vara en last, eller ivägen för att man ska kunna uppfylla sina drömmar. Har ni läst hennes självbiografi? Jag tycker den var underbar!
Dessutom känner jag att jag ilsknar till lite när det klagas på henne i TV: Jag tycker hon är jäkligt kompetent och duktig som klarat sig själv (innan arvet). Men kvinnor får ju uppenbarligen inte uppvisa egon och ta plats i TV-rutan...Särskilt inte om de är i övre medelåldern.
(Nu såg jag inte det programmet som Eva nämnde men har sett henne förut). Så där ja, nu har jag rutit till lite ;-)
Jag har mött Anna Wahlgren flera gånger i mitt jobb. Jag trycker att hon är värd all beundran för att hon har överlevt sitt eget liv. Men hon har inte satt sina barn i centrum om man ska tro vad hon själv säger. De har inte bett om att bli födda så lite undrar jag över hur hon tänker. Och hon tar plats, med all rätt ibland, utan orsak vid andra tillfällen. Hon är verkligen både och som jag alltid tjatar om. Det har gått bra för många av hennes barn och det är väl dem man bör fråga.
Tröstar gör jag i alla fall i tid och otid alla bebisar som skriker. Det går inte att lämna dem otröstade.
Grunden, för mig Johanna, var att lyssna på barnen, precis som jag lyssnar på andra människor. Man lär sig sitt barn, man lyssnar, man känner och handlar utifrån det. Det enda jag lärde mig av doktor Spock var att det är jag som är expert på mitt barn. Ibland gick nattningen snabbt, ibland läste vi länge, men jag lät dem aldrig skrika utan att kolla vad det var, allt handlar om respekt, jag tycker inte det är respektfullt att låta sitt barn ligga och skrika utan att jag ger respons, visar att jag bryr mig om. Uppfostran handlar om det för mig: att reagera på de signaler mitt barn ger, att lyssna. Samspel helt enkelt.
Nä men hallå Johanna, jag är väl inte den som inte tycker att kvinnor ska få ta plats! Men jag tycker inte heller att kvinnor ska ta all plats när det är ett samtal. Lars H Gustafsson fick knappt en syl i vädret, hon var ganska förskräcklig i det samtalet. Hur hon är i övrigt vet jag inte, jag har inte läst hennes självbiografi. men just idag i samtalet ...nä!
Underbar utsikt du har från din soffa, Eva.
Har läst er diskussion och kan inte uttala mig om varken programmet eller boken eftersom jag varken sett eller läst. Men nu har jag lärt mig lite mer. Kul att få vara en "fluga på er vägg" och läsa vad ni har sagt.
Eva Granne, vad kul att du träffat Anna W. Det har jag aldrig gjort. Jag håller med dig: bebisar ska tröstas, man ska lyssna på deras signaler och ge dem respons, hur ska de annars kunna växa till egna individer som är empatiska och lyssnar på andra!
Kim, tack! Jag älskar utsikten från min soffa, har knappt rört mig från den idag.Snö i Stockholm, hoppas ni har det finare.
Jag håller med dig Eva. Anna är för mig ett mycket stort och omänskligt mörker när det gäller barn. Det är en kylighet, en hårdhet som jag tror skapar avstängda barn som inte får någon spegling i sina känslor och behov. Alltså grunda känsloliv utan nyanser, där negativa känslor inte fick något ansikte alls utan bara en bortvändhet, ignorans, nonchalans. Hemskt att låta barnen skrika tills de ger upp som Anna rekommenderar/kommenderar!
Nej, jag hade inte velat skriva massa böcker och missat allt det roliga med att få delta i barnens uppväxt, ha tid med dem, se på dem, vara med dem, även om jag också skrev på den tiden. Att det sedan oftast hänger på kvinnan att ge barnen den där tiden, det måste vi förändra politiskt, ge kvinnor möjlighet att också få förverkliga och utveckla sina karriärer och att samhället förväntar sig männens engagemang i barnen.
Jane! Jag håller med om precis allt du säger. Med två föräldrar som delar ansvaret lika har man dessutom större gemensam kraft och energi och möjlighet att ge barnen all den tid de behöver. Den tid som är så underbar dessutom!
Jag upfattade det inte alls som kyla eller bortvändhet från barnen när jag läste Barnaboken utan tvärtom att hon var väldigt oneurotisk och lugn och trygg. Hon var tydlig med att hon behövde ett "eget rum", nåt som har varit absolut nödvändigt för mig att ha för att fungera som mamma. Ett eget rum kan bestå i att jag kunde prata i telefon med folk i sonens närvaro utan att han pockade på min uppärksamhet hela tiden, eller läsa tidningen eller skriva. Tilläggas kan attjag liksom hon ville vara hemma med mitt barn och inte lämna på dagis. Och för att kunna vara hemma måste man hitta ett förhållningssätt.
Min son har alrig behövt gråta eller skrika, men han lärde sig att jag behövde läsa och göra saker i hans närhet. Först när han var runt fyra fick han börja på dagis några timmar om dagen.
Jesper Juul: "Ditt kompetenta barn" - den boken var också oerhört inspirerande, har ni läst den? Om att möta sitt barn, se dess samarbetsvillighet och kreativa sätt att få föräldrarna att fatta och möta barnet.
Johanna! Man kan verkligen läsa och se det man behöver höra, som stärker ens egen tro - som jag läste Doktor Spock på mitt alldeles egna sätt och fick stöd för att lita på mig själv. Det är ändå grunden. Sedan måste man lösa sitt liv på olika sätt. Mina barns pappa var ofta ute på resa eller turné, jag måste lösa mitt liv. För mig blev det dagis och en period barnflicka, jag var huvudförsörjare och samtidigt ofta ensam - men det fungerade! Jesper Juul, han är spännande. Honom skulle jag ha velat läsa när barnen var små!
Skicka en kommentar