Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös

Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

Fyrtio år för att bygga en trappa - opraktiska jag

När jag var barn hade flickor inte  träslöjd, i alla fall inte i Sundsvall. Ingen i min familj, utom farfar, snickrade. Han gjorde små möbler i snickarverkstan i Haga. Men pappa gjorde inget sådant. Jag växte upp utan att ha rört såg, hammare eller dylikt. Hur kan sedan en så opraktisk människa som jag skaffa sig både hus och sommarhus? Dessutom hus i uselt skick. Ja, jag och exmannen var väl duktiga på att skaffa hjälp.
I sommarhuset, som jag haft sedan 1974, har massor hänt. Nya hus har kommit till, utbyggnader och verandor gjorts, men ingenting där jag snickrat. Så det finns svarta hål kan man säga, ställen där en händig person kanske skulle ha gjort något - man inte jag, inte exmannen och inte barnen.

Ett exempel. Vi har ett förråd i det hus vi kallar Kapellet. Målarförråd nu, tidigare stod ett kylskåp där, det är ganska högt. Men vi har aldrig haft en trappa dit. Olika system av lastpallar har stått där, men nu sedan länge finns ingenting.
– Tänk om man hade en trappa här, sa vi idag, E1 och jag.
– Lätt fixat, sa Fredrik, Elins sambo,  och gav sig med assistent Milton 6 ut på jakt efter virke och snabbt och snyggt fixade de ihop en trappa med tre trappsteg. Nu når jag in i målarförrådet. Vi hann måla den också.

Så bra, så snyggt. Men när tanken slår mig att jag på fyrtio år inte fixat denna trappa, då skäms jag.  Och blir lite förvånad också över hur jag kan låta bli att se sådana praktiska saker! Snickarteamet fixade förresten en tröskel till mitt rum också där irriterade ljus från hallen tidigare silade in.
Här får ni bilder!

Premiär för minsta lilla Elsa på sommarön

Idag var det besök på sommarön för allra första gången för Elsa.
Premiär.
Klart solen sken den dagen.
Hon kom ut i båt iförd världens minsta flytväst. Med sina föräldrar.
Storkusin Milton som tillbringat mycket tid varje sommar på ön berättade och visade Elsa hur man kan leka där.

Visst är det fantastiskt. Vi köpte det lilla röda huset, mina barns far och jag,  när Miltons pappa var lika gammal som Elsa är nu i den fasta förvissningen att vi alltid skulle bo mitt i stan. Därför ville vi ge våra barn somrar på en ö i havet.
Där har jag nu varit, alla somrar sedan sonen var sju månader.  Hans systrar har också varit där, och nu kommer de med sina barn.
Numera äger vi en fjärdedel var, de tre barnen och jag, och samsas så gott vi bara kan på somrarna. Det går bra.
Jag älskar att vara där på vår sommarö med barn, deras kärestor och barnbarn.

De gamla teamtakterna som föräldrar sitter i

Författarlivet är varierande. Igår hade jag en så rolig dag på stan med fotografering med mera.

Idag drar jag runt hemma med håret i en tofs, klädd i gamla jeans och tar hand om barnbarnen. Föräldrarna har dragit på bröllopsresa och barnens farfar och jag tar hand om dem. En rolig och intensiv uppgift som också är väldigt ansvarsfull.

Nåväl, idag var vi på konsert med dem på Teater Reflex - en intensiv trumorkester. Vi skippade dagis och hängde med dem i stället. Det är kul att se att våra gamla teamtakter som föräldrar  sitter i. Det är så enkelt att hjälpas åt nuförtiden när diverse gamla gräl skrotats ner. Vi fixar och donar med barnen och det mesta känns självklart och inte svårt.

Jag tänker att hur det än blev med kärleken så har vi uppfostrat tre fantastiska barn tillsammans och det känns skönt att kunna umgås så naturligt och självklart enkelt med sin gamle man, tillsammans
med barnbarnen.

Älskade mamma, älskade ni som beredde vägen för oss kvinnor idag

Mamma och jag

8 mars kvinnodag. Jag tänker ändå att mycket hänt under mitt liv. Från tiden där min mamma och alla grannfruarna som kallades tant+efternamn oavsett ålder var hemmafruar i sina små lägenheter. Mamma, tant Swede som mina vänner sa,  städade vår tvåa, lagade lunch åt stressad man som kom hem varje dag. Tog hand om allt. Jag tror knappt min pappa kunde koka kaffe. Hon lappade, lagade, strök, tvättade lagade all mat från grunden. Fanns alltid där för oss.
Älskade mamma.
Hon ville så gärna arbeta, få egna pengar. Så hon strålade när hon började på Palms konditori. Hon sålde bullar och bakelser och fick ta med sig kantstötta varor hem. Vilken fest. Hon fick egen lön och köpte små presenter. Mitt första linne med mönster och likadana trosor till.
Men pappa tyckte livet blev jobbigt. Ingen lunch lagad (fast hon förberett maten). Och käre bror tyckte det var som ett plåthus när mamma inte var hemma när han kom hem.

Älskade mamma. Du slutade jobba.
Men ständigt sa du till mig: Eva, studera, skaffa dig ett arbete, en egen lön, ett bra liv.
Hon sa det. Men jag upplevde ändå att jag var pappas flicka. Han som svepte iväg till tidningen på morgonen, han som skrev.
Långt senare förstod jag hur hon kämpade, hur de kämpade alla de där mammorna på femtiotalet som vi knappt hedrade under många år, vi som trodde vi var pappas flickor. Men det var ju mest mamma ändå som pushade mig, men på ett stillsamt sätt. Trodde på mig, uppmuntrade mig.

Kära lilla mamma, kära alla tanterna på Sallyhillsvägen 33, vad ni kämpade. Vad lite ni fick tillbaka. Vad självklart och osynligt det var i världens ögon allt ert slit.
När jag fick barn själv, det kanske var då jag började förstå mammas slit, mammas uppmuntran.

Glödande feminist var hon.
Sista gången hon var med på något jag gjorde var på Stadshuset i Sundsvall när jag Maria och Annica presenterade vår bok Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor. Hon var så stolt. Och så enig med oss.

Älskade mamma. Dig vill jag fira mest av allt idag, i din himmel.

Du skriver inte så mycket om mormor? sa E1 till mig en dag.
Kanske gör det för ont. ÄN. Kanske jag har  ångest för att jag inte riktigt förstod förrän för sent hur mycket hon gjorde för mig, alltid.

Hur hon stod vid min sida, alltid.

Min mamma dog men hon finns alltid kvar hos mig

Min lilla mamma när hon var omkring 80, lite tröttare men ständigt kraftfull och glad ändå. Hon älskade Birgit Bohlins härliga färgstarka kläder

Den allra första bilden av mig och mina föräldrar, Gulli och Gösta

En god vän har förlorat sin mamma. Som alltid får detta mig att tänka på min mamma som dog för över tio år sedan men ständigt är närvarande i mitt liv.
Hon levde sitt stillsamma liv i Sundsvall. Vi hade nära kontakt och pratade varje dag men mitt liv var så annorlunda. Jag var ständigt på väg, ville göra så mycket. Hon var så förnöjsam. Så positiv. Hon fanns alltid där. "Lillltanten på första våningen" som en granne sa.
Så en dag, fanns hon inte mer. Jag visste det skulle hända, hon var gammal och sjuk men ändå på något sätt evig. Hon hade alltid funnits och skulle alltid finnas för mig.
Men så är det ju inte.
Jag var fruktansvärt ledsen och jag kände skuld för att jag inte varit hos henne mer. Men så småningom viker den första sorgen och jag accepterade. Accepterade att hon inte fanns.
Ändå finns hon så intensivt, märkligt nog. Jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mitt huvud. Hon är verklig.
Som ett kärleksfullt väsen i min tillvaro.
När jag var i Indien och åkte svindlande märkliga färder i underliga fordon var hon med. Det var det mest konstiga. Hon skulle aldrig ha drömt om att åka till Indien och stiga ombord på en ricksha som dödsföraktande kastade sig ut i trafiken i Bangalore. Nu var hon där ändå. Jag kände hennes närvaro så intensivt. Ändå är jag ingen religiös eller troende människa.
Visst är det märkligt.
Och vilken tröst det är.
Mamma, du finns där.

Adventskalender, salig att ge och att få

Doften av köttgrytan med chili och choklad som puttrat så långsamt i min spis i nitton timmar. Familjemiddag med mina nära och kära, barn, barnbarn, bror med familj. Mina bästa människor.
Köttgryta, tända ljus.

Sedan saffransglass och hjortronglass och alldeles vanlig vanilj till lille M.
Vi pratar och skrattar, Julstjärnan är uppe och adventsljusen tända. Våra kinder rosiga av vin, våra ögon glitterglada. Snart jul. Min familj.

Minsta E

Nu är det december, en månad av glädje, givande och tända ljus.
En gång var jag förälskad i en man som med tindrande ögon kom till mig varje år 1 december med 24 paket bundna på ett rött sidenband. En vuxenadventskalender. Det var romantik.

Nu har jag gjort en paketkalender till lille M i stället. 24 små lådor med bild av familjen utanpå, med spännande innehåll. Så rolig att ge. Att se hans ögon tindra. Nästa år är det lillasyster Lilla E:s tur också, men hon får vänta ett år.
Minsta E, hennes första jul. Hon kom som en mycket liten tomte till festen.

Bebis, Bröllop, Bokmässa, Bok, B-vitamin! Men här är jag igen

J

Jag är trött och omtumlad efter B-veckan och har laddat med b- och d-vitaminer och . Inte nog med bröllop, baby, bokmässa.
Jag skrev också kontrakt på en bok som kommer i vår någon gång.

Bebisen. Elsa. En ljuvlighet som behagade komma på sin morbrors stora bröllopsdag. Hett efterlängtad. Så underbar.

Bröllopet var fantastiskt, så mycket kärlek.
Ett lyckligt brudpar och en överdådig fest på kvällen. Många glädjetårar.

Boken, hemlig än. Men rolig!

Bokmässan, ja vad ska man säga om de kloka fina barnen från Bredsand som svarade så insiktsfullt på våra frågor.
I vimlet på mässan var de min bästa upplevelse!





Jag lär återkomma till allt detta.
Ville bara skicka en signal om att jag finns här.
En lätt utmatad men väldigt glad Bloggare! Snart samlar jag ihop mig och skriver mer.
Kram till alla!

Och den galna B-veckan börjar .... NU! Baby, Böcker, Bröllop

Min favoritmålning från Vietnam, ska titta på den om allt blir för stressigt

Det snurrar lite i min skalle för nu börjar den galna B-Veckan

På lördag gifter sig sonen E med sin M-L och det blir ett stort härligt bröllop.
På söndag är dags för dotter E1 att föda sitt första barn.
Omvälvande händelser.
Som om inte detta räckte är det på fredag Bok och Biblioteksmässan i Göteborg och Annica Wennström och jag ska där tillsammans med vår kära Bredsandsklass presentera boken Högt Tempo på ett seminarium.

Nu gäller det att tillämpa medveten närvaro och lugnt, (nåja!!) uppleva alla dessa saker just då de äger rum. Inte oroa sig i förväg, verkligen njuta av alla de tre härliga B-sakerna .

Ja, ni förstår?

Vad gör lite regn när man är tillsammans

Ibland är det verkligen när förutsättningarna är riktigt risiga som det blir så väldigt trevligt. Midsommar. Vädermakterna var emot oss. Vi hade förberett så mycket på festplatsen, lekar, lotterier, fika.  Sol hoppades vi på.
Men det regnade, skrattande dansade vi runt i leran i våra gummistövlar. Det fanns ett litet tak att stå under när vi fikade. Där trängdes vi och vi var säkert över hundra! Alla lotter gick åt och Milton vann tre priser i rad. Barnen hoppade säck och sprang med potatis i på en sked och fick belöning i form av godis. När vi skulle städa festplatsen dan därpå hade ungdomsgänget gjort hela jobbet kvällen innan, fanns inte en burk eller ett papper kvar att städa bort kvar.

I vårt hus, kaos också. Vi håller på att bygga om så två av våra rum gick inte att använda. Vi var bara familjen denna gång, kunde liksom inte utsätta någon gäst för kaoset. Så E2 sov på soffan. Några sov på golvet i vardagsrummet. Det var rörigt och verktyg överallt, tomten var uppgrävd för att en ledning ska ner, vi grillade i spöregn med en parasoll över och jag hade inte ens bakat marängtårta i år, det som jag alltid brukar göra.
Ändå var allt så obeskrivligt trevligt och härligt och de små barnen tyckte att inget är bättre än när hela familjen är samlad. Jag håller med!

Lite Norén under ytan även i den mest vardagliga diskussion

Den italienska vanan med "aperitivo" börjar komma till Sverige. Så trevligt. Kocken dukar upp små godsaker efter tillgång och humör på bardisken, man tar sig ett glas vin och botaniserar bland de goda tilltuggen. Nu har den trevliga pizzerian Primo på Söder börjat med det på fredag eftermiddag. Så idag hängde vi där, E1, E2 och jag.

De har hört mig klaga på att jag som hemskrivare aldrig blir meddragen på AW (After Work) så idag drog de med mig. Och mycket riktigt, gott vin och en massa korv, parmesanbitar och goda små snittar stod uppdukade. Vi pratade och skrattade och analyserade samtidigt vår senaste familjemiddag.

Det är nästan som att analysera en Norénpjäs - fast min familj är betydligt mer oneurotisk. Ändå är det ett samtal på ytan och sedan finns det intressanta underströmmar i den mest vardagliga och glada diskussion man kan ha.
Olika nivåer av ångest som kanske också finns, glimtar av gamla oförrätter.
Och väldigt mycket kärlek och omsorg.
Som i en pjäs, som livet är.

Kärleksfull dag, börjar med choklad

Broderad duk från Vietnam och choklad med vispgrädde, så ska det vara

Idag den 12 mars för ett antal år sedan föddes E2, älskad dotter. Så vi startade dagen med firande av henne. Väldigt traditionsenligt vilket betyder presenter, choklad med vispgrädde och uppvaktning på sängen. Idag var det E1 och jag som firade vid tidig timma.
En tradition jag älskar.

Torsdagar är skrivdagar. Vi har ett litet Skrivrum som kan äga rum lite var som helst. Idag på Kafé Flottiga skeden, Greasy Spoon. Intensivskrivande och pratande från elva till tre. Härliga samtal om personer som finns i våra böcker men inte i verkligheten, men personer som ibland är mer levande än de verkliga. Jag fick så mycket inspiration idag, lusten att fördjupa mina personer kom tillbaka och jag skrev och skrev.

I kväll har vi träffats, familjen. Ätit, pratat, skålat för födelsedagsbarnet. En fin dag.

Pirr, förväntningar, hopp - 2015 ett nytt år

En symbolisk bild för min jul 2014. Familj, kärlek. Jag gjorde ett oplanerat juluppehåll med bloggen, hade enkelt inte tid, eller kanske inte energi. Energin var kanaliserad till firandet av jul och nyår, med min familj, mina barn, deras respektive som är mig så nära, barnbarnen.
Jag älskar att uppleva julen genom ett förundrat barns ögon. Allt är ljuv förväntan, lycka. Vi sov här ett hel hög till annandagen.
Det var litet som jag mindes min barndoms jular. Trångt och hjärtligt. Mycket god mat. God dryck - det var väl skillnaden mot  barndomens jular där svagdricka var det starkaste som bjöds. Annars var stämningen densamma: Viljan att ge. Lyckan i att ta emot.

Nu är det 2015. Ett år jag ser fram emot med förhoppningar. Vi är en grupp som startat ett skrivprojekt ihop. Mina torsdagar är vikta för det. Mer om det senare - men det inger pirr och förhoppningar.
Så ska man känna inför ett nytt år: Pirr och förväntan. Hopp.

Hur könner ni inför det nya åtet?

Min familj, det är min största lycka

Min familj är viktigast i världen för mig. Mår de bra, då mår jag bra och tvärtom.
Den här helgen har varit så fin. Jag kom hem sent igår med planet från Las Palmas. En fin sak med min exman var att han alltid stod där och väntade på mig när jag kom hem. Därför känns det lite ödsligt nu att landa och inte bli mött av någon. Igår bet jag ihop, tog mina tunga kassar och gick mot utgången, det får bli taxi, tänkte jag. Då rusar Elin fram och kramar om mig och hon och hennes Fredrik överraskar och möter mig, skjutsar mig hem. Vilken lycka.

Jag steg in i lägenheten och slänger väskorna på min säng, men vänta ... vad har hänt med mina tavlor ovanför sängen? Jag tittar en gång till och där är tre nya stora förstoringar av familjebilder vi tog förra sommaren. De mest fantastiska glada bilder från sommarön. Emil, Marie-Louise, Eira och Milton hade smugit in när jag var borta och satt dit dem. Vilken lycka.

Jag vaknar tidigt, och Ellen har kommit hem. Vi tassar upp och kramas och Ellen har köpt allt jag älskar till frukost. Vi pratar och äter och fikar i en fem timmar lång frukost.
Vilken lycka.

På em är det Miltons gymnastikuppvisning som vi är med om. Han är så glad och fylld av energi och jag blir varm om hjärtat. Nu sover den lille pojken i min säng. Vi har adventspyntat hela kvällen.
Lycka.
Och snart är det jul .

En djupdykning i familjeminnen

Den här bilden av min pappas familj togs på Seskarö1913. Pappa Gösta är den lille i knäet på min farfar Axel.

Vilken fantastisk dag vi hade igår. Min kusin Arne hade hittat nya familjebilder och familjehistorik. Vi satt hos mig en hel dag, Arne, bror John och jag och fördjupade oss i släkthistoria.
Nya fakta om hur släkten på pappas sida utvandrade från Värmland till sågverksdistrikten i Medelpad, hur farfar sedan flyttade runt på sågverken från Västervik till Seskarö innan familjen kom tillbaka till Sundsvall igen. Bilden ovan har jag aldrig sett tidigare.
Vi var rörda och omskakade och fyllda av minnen. Jag fick till exempel för första gången se en film från min studentdag som Arnes pappa tagit. Jag fick lyssna till sången Arnes pappa Manfred skrev till min mamma Gulli på hennes födelsedag 1940: "väl vet jag nog, att hyllningen, den djupaste och största, den bringas kan av endast en och dennes namn är Gösta". De älskade varandra genom hela livet mina föräldrar.
Jag fick se mina unga vackra älskade föräldrar, sedan länge döda,vandra omkring alldeles levande på film. Då grät jag.

Dessa älskade barn som hittar på överraskningar jag aldrig ens kan drömma om

Foto:Elin Swedenmark

Det kommer verkligen en dag då man känner att det inte är prylar man önskar sig mer av.
Däremot upplevelser. I synnerhet upplevelser tillsammans med vänner och kära familjen.
Så gissa om jag blev glad senaste födelsedagen när barnen och deras kärestor skramlat ihop till en resa till mig.
I synnerhet som det var en resa till ett ställe dit jag längtat så: Sicilien. Dessutom ingick i resan att Elin och Ellen följde med.
Denna vackra ö som  överträffar alla förväntningar.
Dessa älskade barn som hittar på mer än jag någonsin kan drömma om som överraskning.

Foto: Elin Swedenmark

Vill du läsa mer om Sicilien? Här en länk till ett av Elins reportage. 

Vad är väl lite iskyla när man har en fin dag med favoritgrabbarna på lilla ön

Jag är iskall. 
Inte till sinne men till kropp. Vi har varit på ön idag - den ö som var så solig i påskas.
Idag var den så kall, blåsig och regnig.
Men det var dagen då båten som tar grovsopor kommer, lägger till och lastas full med allt vårt samlade skräp.
Så vi tre tappra, E, Milton och jag, åkte ut. Tidigt. Bar ner soffor, trasiga stolar, skranglig hylla, rostiga grillar, konstiga kuddar, massor av skrot och skräp.
E bar mest, Milton och jag drog ner allt vi kunde i skrindan. Han var så tapper.

Sen kom båten, lastades full. Vi trodde båten hem gick tre men den kom inte förrän halv fem. Så vi gjorde eld i det ouppvärmda huset, åt pasta och köttbullar. Och upptäckte en trasig stol vi missat. Den bröt vi sönder och eldade upp.

 Sen åkte vi hem. Jag fryser fortfarande trots hett bad. Men vad är lite kyla när man haft en så fin dag med favoritgrabbarna och dessutom gjort en insats för det lilla huset på den lilla ön?

Hur var din kalla majdag?

Jag gick med en hög böcker på huvudet och sträckte ut mina 1.67 till i alla fall 1.68

Får nästan panik idag. Äntligen har jag hittat en kiropraktor som kan visa på problemet med min axel, han behandlar lugnt och samtidigt kraftfullt och ger mig hopp. Bland annat visade han hur jag förändrat min hållning, antagligen pga smärtan kurar jag ihop axlarna.

– Rak i ryggen! sa alltid min pappa. Han tittade kärleksfullt på mamma och fortsatte: Titta på din mamma, vilken vacker hållning hon har.
Jag brukar också vara rak i ryggen, ett minne av pappas ord och av all träning i ungdomsåren med att gå med en hög böcker på huvudet och sträcka ut mina 1.67 till i alla fall 1.68.
Men så tittar jag på mig själv med nya ögon och ser hur jag sitter vid datorn och drar ihop axlarna.
Nåväl... här finns i alla fall ett hopp om bättring.

Men paniken? Jo just samma dag som jag tänker detta kommer kallelsen från sjukhuset till operation av min "impingement". Just när jag bestämt att avvakta.
Det löser sig av sig själv. Den tänkta operationsdagen ligger jag på en strand på Sicilien.

Hoppas att jag hinner räta på ryggen över sommaren så allt det onda försvinner.
Hoppas. Jag bävar för ännu en operation, i synnerhet som ingen kan garantera att det verkligen blir bra.

Tågresan som förändrade mitt liv - hur kärleken slog till på SJ

Har ingen bild från tågresan, men här en båtresa från de åren

Här kommer en sannsaga om vad som kan hända på tåg om du har ögon och sinne öppna

Idag ska jag fortsätta på temat tåg och berätta om mitt livs viktigaste tågresa.
En tågresa förändrade mitt liv och tack vare den har jag nu min fantastiska familj.
Så kan det gå.

Där satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Stickningen utbredd omkring mig. Då kom tre killar som visade sig hade vägrat värnplikt i Uppsala och ville sitta. Lite surt makade jag åt mig mina nystan.
Sedan såg jag rakt in i de brunaste ögon jag sett. Jag tror det gick en stöt genom oss båda som kunde ha fått tåget att stanna.
Där satt han, min blivande man, mina barns far. Han hade blå v-jeans, jag hade röda v-jeans i manchester.

Att våra liv bytte bana just där och då, det visste vi inte. Jag visste bara att han var så söt. Och han fick mig att skratta hela vägen till Stockholm.
Sedan skulle han åka vidare, men han steg av. Vi tillbringade några fantastiska dygn i Stockholm innan han reste.
Vi var upptagna båda två, på varsitt håll.

Men vi kunde inte glömma varandra. Efter några månader var han tilbaka.
Lång historia.
Men kortversionen  då: Två år senare hade han flyttat från Göteborg och vi gifte oss i Ungern. Då väntade vi redan vår son, nu pappa till mina fantastiska barnbarn. Sedan fick vi två vackra barn till.
Så var vi gifta i 28 år. Snipp, snapp snut - Alla sagor har inte lyckliga slut.
Sedan gick vi skilda vägar.
Så måste det bli och jag trivs rätt bra på min stig.
Men visst är det en fin saga om vad som kan hända på tåg?
Tänk på det nästa gång du stiger ombord, håll ögonen öppna och sinnet likaså.

Tack kloka Jenny på bloggen Fantastiskt kaos (läs den!) för inspirationen till detta inlägg.

Vemod är ordet för dagen

Jag står i fönstret på mitt hotell i Sundsvall. Min stad.

Bara det att bo på hotell där man en gång hörde hemma. 

Genom fönstret ser jag upp mot Busbacken. Där intill ligger de röda tegelhus som var min sista adress som bofast i Sundsvall.

På Tivolivägen 14 bor jag inte längre 

Inte min lilla fina mamma heller. Hon var den sista av oss fem som lämnade adressen.

Jag åker inte förbi där. Då skulle jag minnas hennes ivrigt väntande ansikte när jag kom och hennes vinkning när jag for. Möts vi igen, tänkte jag alltid de sista åren..

Sen kom den dagen..

Man saknar lilltanten i fönstret, sade en granne. Jag saknar henne också, lilltanten som var min mamma..

Pappa saknar jag också. Han skulle ha fyllt 103 idag. 

De vilar i frid. 

Jag saknar dem.