Jag skrev just ett inlägg om Buchi Emecheta, Nigerias Moa Martinson. På Buchi och på Moa brukar jag tänka när jag varit lat och inte skrivit på ett tag, när jag försöker tala om för mig själv att jag inte har tid. De hade båda fem barn, de var fattiga, ensamma, de hade inget stöd, ändå skrev de för brinnande livet. De skrev för att de måste. De skrev för att de hade historier att berätta som bara måste bli skrivna. Trots fattigdom och motstånd. De skrev. Buchi lever, hon skriver än.Jag tänker på dem och säger strängt till mig själv: "Eva du har inga ursäkter. Vill du skriva så skriv."
Tid har man inte. Tid tar man sig när man har något att säga.
9 kommentarer:
Tack Eva! Dessa ord behövde jag verkligen idag, då jag förnekar mig själv och mitt skrivande. Nu ska jag sätta mig en stund, för tid har jag.
Så sant så sant. Har nu bestämt flera dagar att jag måste sätta mig och fortsätta skriva. Jag har fyra barn, man och hus som visserligen tar mycket tid men jag blir så lycklig när jag väl sätter mig och skriver. Nu ska jag ta mig tid. För tid är det enda som det bara kommer mer och mer av, man ska bara utnyttja den rätt.
Anneli
Vad bra att min stränga förmaning slår an en sträng hos er, Eva och Anneli! Som ni förstår är det mest mig själv jag tar upptuktelse. Det är så lätt att hitta undanflykter för det man ju egentligen helst av allt vill göra. Hoppas ni får en fin skrivdag!
Bra Eva! Jag tror det är så med allt, att man måste göra det man måste göra, måste man skriva, måla...vad som helst... då tar man sig den tiden, då är " jag har inte tid" bortom.
Nog känner man sig träffad. Man behöver denna förmaning som skrivande människa. För de mest trista saker - städning, disk och papperssortering blir lätt så mycket roligare än att sätta sig ner och skriva. Det finns så många ursäkter. Men man behöver också då och då få höra från andra vad man åstadkommit med sitt skrivande och får man inte det så ofta kan man blogga om sin skrivande dag och förvånas över hur mycket man, förhoppningsvis, har fått gjort trots allt.
Visst är det så. Om jag verkligen vill ge mitt skrivande den tid den förtjänar så TAR jag mig den. Har insett de senaste dagarna att det är viktigt för mig och då får det ta tid. Har också fem barn, hoppas jag också klarar det :-)
Skrev faktiskt om just detta på min blogg häromda'n, Skrivpuff hade som tema "Det bästa som hände igår..."
Det är svårt att ta sin tid på allvar. Det finns så många små saker som man kan låta sig störas av. Och då finns ju ingen tid till skrivande kvar.
Jag kämpar med min tid nu, rymmer som Victor och Eva säger, till oväsentliga saker. Kanske laddar jag för mitt huvud är så fullt av tankar och jag har svårt att läsa.
Jag ska läsa ditt inlägg Ettie, på din blogg. Jag hade tre barn hemma när jag började skriva på allvar , de var dock inte så små. Jag tyckte dock att de respekterade min lust att skriva, de kände nog hur viktigt det var för mig!
Just för att jag ju så väl vet det här, Carina, som du uttryckte så fint, att det här med "jag har inte tid är bortom" så grubblar jag över min egen förlamning för tillfället. Vill jag inte längre, vad är det med mig? Tidsbrist kan jag inte skylla på.
Eva, jag tror att det ibland handlar om att fånga sig själv när man flänger iväg, inte för att bli fånge i sig själv, utan för att få någon slags ram runt det man gör, det man vill säga - i ord för dig, eller i bild för mig - det är ju alltid en process...
Förlamning - jag är ofta väldigt lam, eller energisk på ett sätt där jag ser resultat, jag kan städa eller måla om en kök osv. Resultat jag SER, jag vet vad jag ska göra, hur det ser ut innan och efter, när det är klart.
En text eller bild, den är ju bara klar för att vi - eller uppdragsgivaren i värsta fall - har bestämt så med ett datum eller annorstädes.
Skicka en kommentar