https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 22 mars 2010

Det får bli ett slut på detta gigantiska missnöje med den egna kroppen hos nästan alla kvinnor jag känner

Det finns många problem i världen, att jag är tjock är inte ett av dem - nej det är inte jag som säger så, det är från en rolig kolumn i Svenska dagbladet idag av Jenny Nordberg med rubriken: De som fått allt förtrycker sig själva.
Den handlar dock om något jag ofta tänker på:  
Denna oproportionerliga tid som idag går åt till att tänka på att man är tjock...  detta gigantiska missnöje hos i stort sett alla kvinnor jag känner med den egna kroppen. Detta ältande om kilon bort, bilringar, rund mage. Denna   självbestraffning och ett missnöje bortom alla proportioner. Hur mycket energi går inte åt till att grubbla över detta futtiga problem. Det bottnar ju i tanken att vi inte duger om vi inte ser ut som ett retuscherat omslag på en modetidning och skrämmande nog hör jag nu även unga killar anamma detta ideal, uttrycka missnöje med häpnadsväckande fina tjejer som redan kanske är för smala och hetsa dem att se ut - som vaddå?
Jag känner inte igen detta alls från min ungdomstid, jag vet knappt någon som bantade på den tiden, man var mer som man var. Eller smygbantades det i hemlighet? Jag vet inte. Men denna sjuka fixering vid ett fult kroppsidel måste få ett slut. Som Jenny N skriver: "Vi kan inte längre skylla på våra mödrar, misogyner eller moderedaktörer. Det är vårt eget ansvar och vi måste lyckas - för våra döttrars skull."
Absolut, jag håller med henne, inte bara för våra döttrars skull, även för vår egen. Vi får skärpa oss, kräva av de män vi älskar att de älskar oss för den vi är. Kräva av oss själva att vi älskar oss för det vi är, varje kilo och centimeter,  och att vi vänder vår stora kärleksfulla energi till något annat och viktigare än funderingar på centimetrar och kilon.
Den övervikt som är farlig för hjärta och kropp, den kan vi lugnt promenerande ta itu med. Vi ska må bra så klart - men alla dessa överdrifter, allt detta självförakt...

Se dig i spegeln och tänk: Jag är vacker! Och gör sedan något roligt och viktigt och underbart i stället för att grubbla över om du duger. Du duger!

14 kommentarer:

frunatmaken sa...

Kan jag inte få göra något roligt först och något nyttigt sen? Måste det vara samtidigt?

Skämt åsido, visst är det sorgligt. Dock minns jag min tonårstid som mycket komplexfylld så något alldeles nytt tror jag inte det är. Turligt och konstigt nog känner jag mig vackrare nu vid 47 än jag gjorde när jag var 19. Enligt skönhetsidealen borde jag haft mer att vara nöjd med då, men inte då.

Monika Häägg sa...

Ja, det är verkligen på tiden att kvinnor slutar nedvärdera sig själva. Mode och utseendefixering har ökat lavinartat. Det var befriande på 70-talet när det var OK att gå omkring i en säckig tröja och ett par naturligt slitna jeans. Vem pratade då om att göra bröstförstoring?

Matildas fikarum sa...

Jag är överviktigt och måste bara gå ner i vikt, av hälsoskäl. Man får högt blodtryck och diabetes och annat skoj om man har för många kilon runt midjan för länge.

Själv kallar jag mig både tjock och fet och det är ju sant, men samtidigt så tycker jag inte illa om min egen kropp. Jag tycker att jag duger hur bra som helst, men jag är ju en idiot om jag inte ser till att skaffa mig en mer hälsosam vikt.

Evas värld sa...

Frunatmaken! Om vi inte själva tycker att vi är vackra och duger - vad är det då vi signalerar till omvärlden? Jag blir glad att höra att du känner dig vackrare idag - fortsätt på den vägen :)

Monika du har så rätt, frågan är varför vi inte orkar motarbeta denna manipulation av våra sinnen och tro på vår naturliga skönhet!

Matilda, självklart ska vi ha en vikt som gör att vi mår bra, det kämpar jag också med må du tro :)
Men varifrån kommer allt detta missnöje och självförakt som alltför många kvinnor lider av? (Det gör inte jag trots de extrakilon som ska bort för att de inte är bra för min hälsa, precis som du säger!)

Maria-Thérèse afiori.com sa...

Men att bara duga - det räcker väl inte. Och det tror jag sitter i benmärgen på många.

Jag har varit sjuk i över 3 veckor nu och tillbringat några dagar hos mamma och moster som bekymrar sig över min vikt. Och på ett mycket sjukt sätt känns det bra. För smal - det är nästan som att vara för begåvad eller för framgångsrik. Alla vill ha det, alla hatar dem som har det. Eller?

Samtidigt - den andra rösten som säger att det är ju snyggt om man fyller ut sina vanliga kläder... och inte ser sjuk ut längre, och att huvudsaken är att man slutar hosta, andas bra igen och orkar t.ex. sitta vid datorn mer än några minuter. Men den där djävulsrösten viskar på: kvinnor ska vara så smala att de knappt syns. Men varför?

Jane Morén sa...

Härligt försvarstal Eva av den kvinnliga kroppen! Håller med på alla punkter!
Förutom att jag tror att vi alla behöver ta itu med samhällets krav på kvinnor överlag, se på hur stora de är, mycket större än kraven på männen. Och hur fort kvinmor döms om de inte håller måttet, inte midjemåttet utan alla mått.

Granne med potatisodlaren sa...

Ett sammanträffande att du skrev om utseende idag, när jag varit hos fotografen. Det var inte kul. Men till slut så blev det en byline till tidningen.
Jag har förändrats mycket de senaste tio åren. Inte till det bättre på utsidan, men till det bättre när det gäller oro över mitt utseende. Det är skönt.

Evas värld sa...

Att trivas i sin kropp - det duger långt Marie Thérèse, att vara tillfreds med det skal vi har och ägna våra tankar och vår kreativitet åt något annat än att bli smal - för som du säger, till vilken nytta, varför får vi knappt synas?

Eva Granne - du är säkert fin på din bild!Det är klart man kan sucka över tyngdlagen som drar allt neråt - men vi får väl försöka skratta desto mer så vi motverkar denna dystra lag!

Ja visst är det så Jane, vi kvinnor bedöms efter en annan måttstock. Det finns så mycket kvar att göra när det gäller jämställdhet, vi får allt kavla upp armarna och kämpa!

Kimselius sa...

Jag tycker om min kropp som den är, tråkigt bara att kläderna har krympt i garderoben under årens lopp...

I vår ungdom bantade man inte, för då fanns det inte läsk varje dag, inte hamburgare och godis. Det var sådant man fick när man gick på kalas, vilket inte skedde så väldigt ofta.

Håller med dig att man ska älska sig själv precis som man är, då mår man som bäst! Det finns så mycket annat elände att oroa sig över.

Kramisar Kim

Jane Morén sa...

Ja Eva, nu krävs det kamp både här och där för ett mänskligt samhälle för alla och för att få vara den man är. Jag är med i kampen! Konstigt att det faktiskt sammanföll med att jag förra veckan köpte en hög kläder i ett märke som passar. Kläderna sitter perfekt och jag känner mig fin, till skillnad mot de staketformade ungdomskläder jag försökt komma i förr och bara känt mig så trött och fel i.

Monica sa...

Bra inlägg och behövligt! Denna hysteri om vikt och utseende tar alldeles för mycket energi. Några kilon för mycket kan t o m vara bra ur hälsosynpunkt, för kvinnor främst p g a att det ger hormontillskott. Och en tränad (promenader och lite styrketräning är nog) kropp men något överviktig är mer hälsosam än en mager otränad! Verksam inom den medicinska världen och det finns en viktfascism, särskilt mot kvinnor, ni anar inte vad det står på remisserna fast de sökt för något helt annat. En historia som är rätt lärorik ang vikt. En manlig kollega mkt överviktig men jag hade alltid tänkt på att han hade mycket muskler, orkade mycket, åt väldigt gott men hälsosamt och njöt fast för mycket:-) kanske, han vägrade att stressa dessutom, han ingick i en hmmm, känd kostprofessors program, de tyckte de gjort ett fantastiskt kap, killen blev testad först på alla kliniskt kemiska analyser som finns och fysiologiska, jag fick resultatet och bara stirrade. Han hade fantastiskt goda hälsovärden, på allt! Kolesterol, blodbild, levervärden, hjärta, alla organs funtioner, ja allt. Mycket bättre än vi andra "normalviktiga" för att inte tal om professorns egna världen, haha! Detta försöker jag komma ihåg. Sedan i helgen köpte jag Expressens nya tidning "Mode", hur modellerna ser ut! Låren är smalare än underbenen, knotiga o s
v, jag tycker det nästan ser lite äckligt ut, och sorgsna ansikten. Trodde vi kommit lite längre, detta var vårtrenderna. Inte lätt för de unga idag så vi får väl försöka föregå med goda exempel och bli mer nöjda som du skriver.

Monica sa...

Fast visst förekom utseendefixering förut också men inte i den omfattning som nu. Men kommer ihåg att ja la energi på det och undrade om jag dög, som student vägde jag 45 kilo till 161 cm och var fantastiskt söt men kommer så väl ihåg om det var bra nog. Så för allt i världen det finns ingen tid att lägga mer energi på sådant idag men jag kan känna lite sorg över att jag inte såg den fantastiska tjej jag var, mycket begåvad dessutom men jag tyckte faktiskt inte jag dög. Så det behövs verkligen en motkraft till detta. Mycket beror på signaler hemifrån om utseende och mat, föräldrar är väldigt viktiga som sunda förebilder. Jag kan le idag för nu är jag nöjd med mig själv och det kan jag le åt i jämförelse:-)

Evas värld sa...

Monica, jag måste bara lägga in något min pappa skrev i mitt poesialbum när jag läser dina inlägg om hur viktigt det är med signaler hemifrån. Och självklart har jag ändå varit så drabbad av utseendefixering under många år, jag surfade på utseendet men släppte i alla fall inte kontakten med hjärnan - det var en jobbig tid när jag kände att ingen brydde sig om vad jag tänkte bara hur jag såg ut! Spännande med vad du berättar om de medicinska försöken!

Kim! Märkligt! Vi måste ha samma slags förtrollade garderober där kläderna bara krymper och krymper!

Härligt med dina nya kläder, Jane! Jag passade på i Vietnam och sydde precis sådana kläder som jag och min kropp trivs i!

Kimselius sa...

Underbara kommentarer. Gillade dina magiska garderober Eva. Håller med om de fruktansvärt smala modellerna, de ser ut som koncentrationsfångarna gjorde när de släppte ut efter kriget... Någon borde protestera! Modellerna dör för att de inte äter ordentligt och de ger en skev bild av kroppen till dagens unga flickor.
Kramisar Kim