https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 26 februari 2012

När jag skulle inordna mig i ledet tystnade jag

Ibland beskriver jag mig själv som ett litet blygt och försiktigt barn. Jag ser mig själv sist i raden av skidåkare när skolan tvingade ut oss på sportdagar till Hulistugan, en liten ängslig flicka livrädd för att vi alla måste åka på led utför högsta backen.
Samtidigt minns jag mig själv vilt åkande på skidorna genom skogen bakom huset där vi bodde i Sallyhill, upp emot Klissberget. Förbi träd, över gupp, nerför värre backar, så glad och fri tillsammans med mina kompisar, utan vuxnas blickar. Båda bilderna stämmer.
Jag tänker på dem. Jag tror att just där åkandet i led, det var jobbigt. Att inordnas i en grupp. Jag tappade mig själv då, var inte den fria glada flickan jag annars var. Blicken utifrån på mig, kraven som ställdes på hur en liten flicka skulle vara... jag kanske var för känslig för dem. För rädd att inte vara till lags, inte duga i ledet?

Hela tiden är det två bilder av mig som poppar upp i mitt huvud. En blyg och inåtvänd. En som tar för sig, frimodigt. Jag grubblar mycket över den tudelningen och lever med den.

4 kommentarer:

Marina sa...

jag tror att det är en inte alldeles ovanlig situation, att många beter sig annorlunda när de ska inordna sig i ledet och fungera tillsammans i en grupp.

Jane Morén sa...

Jag tror det handlar om auktoritet, för du kunde ju lätt inordna dig i gruppen med dina vänner, och där finns också koder och regler att förhålla sig till, men kanske inte auktoritära. Det är väldigt vanligt med rädsla för auktoriteter.

Evas Värld sa...

Det som förundrar mig, Marina, är att jag så lätt fungerar i andra typer av grupper, men inte där man ska ställa upp på led och vara likadana.Det är nog som Jane skriver: Jag var ett lättskrämt offer för auktoritära lärare i en väldigt förtryckande skola.

Cecilia N sa...

Jag tänker på "Elisabet-i-Halland" som ibland skriver om att hon verkligen inte kan med det där med "samlad tropp".