Those were the days, my friends. Nu är barnet på magen 1.94 lång. Tror ingen av oss just i år känner för att demonstrera. "Första maj första maj varsin liten kavaj" sjöng samma barn några år senare. /Första maj första maj varje sliten kavaj... ni vet).Första maj var högtid för mig som barn. Där tågade de , min pappa och morfar, i finkläder med allvarlig högtidlig uppsyn. Vi stod vid sidan och såg på, Peter, mamma och jag. Och vi fick årets första glass. Mamma gick aldrig med fast hon var så politisk i själ och hjärta. Men demonstration – det var inte hon. Hon tog hand om oss. Jag minns min barndoms första maj som ständigt soliga lyckliga dagar.
Jag minns också sextio- och sjuttiotalets intensiva kampfyllda hoppfulla demonstrationer. Då när vi trodde att allt var möjligt.
8 kommentarer:
Ja, det var en underbar dag! Jag gick där i tågen och höll min mamma och pappa i handen, eller när jag blev lite större i någon skylt. Och alla var glada och kampfyllda för att saker skulle och kunde bli bättre. Att vi tog ett första maj-steg mot en bättre värld liksom, för alla, varje år under slutet av 60-talet och hela 70-talet, men även i början av 80-talet då jag själv flyttat hemifrån och lärt känna så många nya människor i stora Stockholm. Inte bara från hela landet (när man kommer från en liten by som jag) utan från hela världen. Unga människor från Iran och Irak, Japan, Bangladesh, Grekland, Latinamerika, Finland, Tyskland ... Och några av dem träffade jag i lördags, efter så många år, på en 50-årsfest, och det var som om inget hade hänt. Mer än ... gråa hår och lite rynkor såg vi inte men vi visade varandra små bilder ur våra plånböcker på våra barn som i vissa fall just blivit drygt 195 cm långa.
Själv har jag, allt sen jag under realskoletiden började demonstrera i vårt gamla Sundsvall, deltagit varje år. Åker således in till Uppsala i år också.
För mig är Första maj något större än de rörelser (till exempel socialdemokratiska partiet med alla sina skavanker) som står som organisatörer.
Min gamla mamma satt här i stugan idag och berättade om min morfar. Varje första maj strök han själv sina byxor, pressvecken skulle vara perfekta och skorna nyputsade. Sedan cyklade han iväg för att delta i demonstrationen. Mamma tyckte det var en festdag. Därför bjöd vi henne på festmiddag här i skogsbrynet idag.
Eva: Åh vad jag känner igen det där med att göra sig riktigt fin Första maj, så var det alltid hemma hos mig också. Det var för övrigt likadant på valdagen, man tog på sina fina kläder och gick med högtidliga steg till vallokalen. Så fint med din morfar och pressvecken....
Enn: Du har rätt i att Första maj är något större än de rörelser som organiserar tågen.
Maria: Vilka fina minnen av lust kamp och framtidstro. Those were the days ....
Javisst Enn och javisst Eva, 1 maj är en stor dag. Oerhört mycket större än dess organisatörer.
Jag vaknar alltid med en spänningskänsla som liknar barndomens julaftonmorgnar och samma känsla har jag varje valdag. Fast både på 1maj och valdagen paras spänningen med högtidlighet.
Eva
.. och när orkestrarna drar igång Internationalen, då börjar jag alltid gråta, mer för varje år. Det är så vackert. Jag är glad att demonstrationerna samlade mycket folk.
ah mamma vad underbart.....vilken fin bild pa er mina älskade föräldrar
Vet du gumman, jag älskar den bilden.
Skicka en kommentar