Mer om mig och skrivandet

onsdag 30 september 2009

Vädret kan ju bara bli bättre, eller hur, så jag åker


Nu har jag gjort det. Beställt biljetter till Vietnam. Ja, jag vet att tyfonen just gått över Hoi An. Jag vet att Ellen idag blev evakuerad i båt från receptionen som var översvämmad. Det måste helt enkelt bara bli bättre, eller hur, värre, nej! Jag åker. Jag vill till Ellen, jag vill till Hoi An. Vi hade sådana fina veckor där för två år sedan, Elin, Ellen och jag. Har man varit i Vietnam en gång längtar man sedan alltid tillbaka. Så, jag åker och övervinner en massa rädslor på kuppen.

På min gamla arbetsplats blev det allt tystare, till slut kunde man bara viska

Inte förrän jag slutade insåg jag riktigt hur tungt det varit att alltid vara så på, att alltid tycka så mycket och ha synpunkter på allting som det var på min förra arbetsplats. Jag slutade och började andas igen. Mina åsikter var mina. Tycker gör jag hela tiden, som ni märkt. Men jag bestämmer själv.
Min bror, han har skrivit ledare i hela sitt vuxna liv, fantastiska kloka ledare om diverse politiska spörsmål. Trots att han skrev för ganska små tidningar i norra Sverige var han en av de mest citerade ledarskribenterna. Men hur orkar du? frågade jag ofta. Hur orkar du ha synpunkter varje dag, på allting?

Min situation var inte så dramatiskt tuff, men nog måste jag ha en massa åsikter hela tiden, dessutom släpade jag omkring en hel organisation på ryggen. I början var det lätt att vara språkrör för folkbildningen. På den entusiastiska kampfyllda tiden. Men andra vindar började blåsa och politruker tog över bestämmandet. Folkbildarna tystnade, folk avskedades, det blev svårt att andas, det var inte så roligt längre. Debatten just på den arbetsplatsen tystnade, vi viskade i stället för att ropa och jag slutade och flera med mig. Det har inte blivit bättre sedan dess, snarare värre har jag förstått.

Ett litet PS bara - organisationen jag talar om är fylld av besjälade folkbildare i hela landet - men jag undrar varför man har en förbundsexpedition. Skicka ut pengarna till de vitala lokala avdelningarna i stället! Där behövs de! Sedär - nu tyckte jag igen!

tisdag 29 september 2009

Ska man utsätta sig för sina rädslor månntro

Jag läser små stycken i Anna Kåvers bok Himmel, helvete och allt däremellan, om känslor och begrundar det jag läser. Jag har en och annan noja att bearbeta och det finns mycket att fundera över. Hon verkar så klok. Just nu läser jag om känslor som rädsla. Den grundläggande principen för att minska rädsla är närmande, skriver hon. Du måste utsätta dig för det du är rädd för, utsätta dig för att vara rädd helt enkelt för att det inte är farligt att vara rädd. Hmmm.
Jag är flygrädd och kämpar hårt med detta. Just nu till exempel så vill jag så otroligt gärna, om jag nu har råd vilket är en annan fråga, åka till min Ellen i "mitt" land Vietnam. Jag vill av hela mitt hjärta och letar flygresor, när jag sedan tänker på hur jag ensam ska ta mig till Frankfurt, Singapore och sedan landa i Da Nang så får jag panik så hjärtat bultar. Jag vet, jag känner igen känslan och det är bara att bita ihop och försöka att inte fördjupa sig i diverse skräckscenarios. Utsätt dig, Eva, säger jag till mig själv. Du vet ju vad du vill...

Vi var utmattade när idéerna anföll och gav oss på nåd och onåd

Om man laddar hårt och sätter sig vid ett sammanträdesbord för att vara idéspruta är det inte säkert att idéerna kommer. Men när man som Annica och jag släpade oss till Göteborgs central, helt tomma i huvudet efter ett seminarium, vad hände då? Lite mat och ett glas vin, väntan på tåg,... vi sa att vi var hjärndöda båda två och vi var i sanning bleka. Men i detta totalt kravlösa tillstånd, när vi inte väntade oss något av oss själva - då började det på ett märkligt sätt sprudla infall som var väldigt lustfyllda, trådar att nysta i, lustiga tankar som korsade varandra i luften över kycklingwoken.
Vi var motståndslösa och utmattade när idéerna anföll oss med samlad kraft och vi gav oss på nåd och onåd.

I think I might have underestimated Ketsana a bit, skriver min yngsta dotter i tyfonens öga i Hoi An.


"Snart kommer översvämningarna, men eftersom jag är på övre våningen så kan jag stanna. Det är som sagt ingen fara och jag är inte alls orolig. Men det är mkt respektingivande", skriver Ellen.

Just nu tänker jag mest på tyfonen Ketsana i vars mitt min älskade yngsta unge Ellen är. Hon arbetar i Hoi An i Vietnam. Var lugn mamma, sa hon igår. Jag är på hotellets övervåning. Idag skriver hon på facebook att hon underskattat tyfonen. De har bara en dator, snart går strömmen på hotellet. Det känns inte så kul även om hon försöker lugna mig. Det var likadant när hon var på en liten ö i Halong Bay för några år sedan. Man är långt ifrån och orolig som sjutton.

"I think I might have underestimated Ketsana a bit."

måndag 28 september 2009

Stefan Einhorn har en grupp för visdom på facebook


Jag vill gärna bli vis. Som Gandalf, har jag tänkt. Men vad menar man med vishet? På facebook nu har Stefan Einhorn, som jag gillar, startat en vis-grupp, den handlar just om detta och alla kan gå med. Det har inget med visor att göra, men mycket med visdom. Han tar upp Gandalf som ett exempel på visa personer, andra är jediriddarna Obi-Wan Kenobi och Yoda (i Star Wars), Mister Miyagi (från Karate Kid) och Dersu Uzala (från Akira Kurosawas film men det är ett problem för mig att han inte lyfter fram en enda vis kvinna.
I alla fall, jag vill gärna citera några av de punkter Stefan Einhorn anser att dessa visa människor besitter. Gå gärna med i gruppen om du är med på facebook. Jag kan inte länka eftersom jag inte vet hur man länkar till en facebookgrupp, men citerar och så får ni leta er dit!
• Ödmjuk framtoning. De framhäver aldrig sig själva.
• Kreativitet. När allt hopp förefaller ute kan de finna en nyskapande lösning.
• Stor livserfarenhet. De har en gedigen erfarenhetsbank som de hämtar inspiration från.
• Förmåga att överblicka konsekvenser av handlingar. De ser inte enbart till de kortsiktiga konsekvenserna utan också till de långsiktiga.
• Stor människokännedom. De förstår människor i sin omgivning, ibland bättre än dessa förstår sig själva.
• Integritet. De går sin egen väg.
• Inte prestigefyllda. De låter inte sitt ego komma i vägen för den bästa lösningen.
• Äldre. De är alla till åren komna och ibland mycket gamla.
• Kontakt med det metafysiska/övernaturliga/andliga. De har ofta, men inte alltid, tillgång till speciella krafter och påfallande ofta en förankring i någon form av tro på det ”övernaturliga”.
• Kämpar för det goda. De står genomgående och tveklöst på det godas sida.

söndag 27 september 2009

Hur ser era inre barn ut, undrar en smal allvarlig flicka

Visst är det lustigt hur man uppfattas utanpå och hur det skiljer sig från hur man känner sig inuti? Bilden man bär av sig själv präglas så tidigt. Jag ser en smal lite allvarlig flicka när jag tänker på mig och jag ser en flicka som är blyg. Men jag inser verkligen att det inte är så man uppfattar mig idag - hmmm tänk inte i första hand på det där med smal. Men allvarligt, visst har man en inre bild som finns där som också stämmer? Jag kan väl uppfatta mig utifrån också och beskriva mig på ett helt annat sätt, men den där flickan med en allvarlig blick, hon finns faktiskt. Hur ser era inre barn ut, undrar jag!

... och varför har våra egna böcker en sorgsen underton???

Nuuuu sitter jag på tåget, på väg hem. Vilken liten hemmaråtta jag är. Annica och jag gjorde den allra sista programpunkten på mässan i Författarförbundets monter, det är tufft, om jag får säga det själv för publiken är på väg hem. Men vi har ändå alltid roligt på våra seminarier och kommer på nya saker. Den här gången funderade vi över varför våra egna böcker har en så sorgsen underton ofta medan våra gemensamma böcker får betecknas som ganska ljusa i tonen? Det är en intressant fråga att fundera vidare på. Vi bestämde att vi ska överraska varandra på kommande seminarier med oväntade frågor. Man får inte slumra till och gå på rutin!

Annica pratar med glöd och kärlek


Det är underbart med bloggen för man får vara så hänförande positiv till sina vänner, ingen falsk objektivitet här. Och nu vill jag tala om att Annica Wennström höll det bästa seminariet av de jag lyssnade på under bokmässan. Hon pratade med glöd och kärlek om sin fina bok Svart kvark.
Det är sin egen uppväxtort Holmsund hon beskriver på ett språk som blir lovordat av alla recensenter. Annica, det är glöd, klasskamp, kärlek i en underbar förening. Jag är så glad att jag lyssnade till henne. Jag vet ju vad hon tycker, hon är min väldigt nära vän. Men det blev kanske därför exra underbart att höra hennes glöd och skärpa när hon på seminariet beskrev bakgrunden till sin bok. Läs den! På bilden firar vi att det första exet av boken kommit till ön.

Mer melankoli än mingel denna gång

Igår kväll hade jag inte minsta lust att gå till Park. När jag läste bloggkompisarnas Victors funderingar och Jennys inlägg om krattande förstod jag precis. Jag blir så oerhört stressad av att vara på mässan denna gång. Jag längtar efter att flumma och fundera och det gör man inte på mässan. I stället lyser över hela Bok och Bibliotek en slags idé om att för att vara lycklig ska man vara lyckad. Jag knycker tanken från Ann Heberlein som tillsammans med Karin Johannisson hade ett oerhört intressant samtal om melankoli på seminariet "Själens mörker nu och då" Jag ska omedelbart beställa Johannissons bok Melankoliska rum. Det var nog ingen slump att det var ett av de få seminarier jag drogs till och jag ångrar mig inte. Det gav mig en stund av eftertänksamhet och allvar och jag inser att jag har ett stråk av melankoli i mig just nu. Så får det vara.

lördag 26 september 2009

En oförglömlig kväll på fartyget Götheborg

Efter en låg dag en höjdarkväll. Mitt förlag Opal bemödar sig om att ge sina medarbetare upplevelser på Bokmässan. Väl valda restauranger med god mat - men ikväll slog de egna rekord. Förlagets anställda plus vi författare och illustratörer var bjudna på middag på segelfartyget Götheborg som ligger i hamn i Göteborg. Ledda av en jungman som själv seglat med skeppet till Kina fick vi klättra upp och ner i det magnifika skeppet och se allt, från kaptensbygga till sovkojer - det är kö för att få bli jungman på Götheborg och antagningen är kvoterad, hälften kvinnor hälften män.
När vi besett hela fartyget och klättrat i väldigt branta lejdare var det dags för kaptensmiddag - och vid varje plats låg ett ex av den fina bok Opal gett om om just detta skepps historia, Långa resan en berättelse om en ostindienfarare skriven av Mats Wahl och Sven Nordqvist och med Svens noggranna fina illustationer. Boken skildrar en resa med ostindienfararen Götheborg till Kanton i Kina år 1742.
I den första delen av boken berättar Mats Wahl hur två pojkar smyger sig ombord på skeppet.
Andra delen av boken är en faktadel skriven av Sven Nordqvist. Här berättas om om resan, fartygen, livet ombord, vad man köpte. Båda delarna är rikt illustrerade av Sven Nordqvist, dessutom med bilder hämtade från olika museer runt om i Sverige.Vi bläddrade i boken medan vi hörde Sven berätta om vilket detektivarbete det var att få fram detaljer om skeppet.
Det var en alldles oförglömlig kväll och nu ska jag ligga i min fina hotellsäng och läsa denna förnämliga bok i stället för att gå till Park och vimla och bli fullständigt alienerad igen. Här, efter denna kväll, är jag alldeles i kontakt med mig själv igen.
Och jo - den rolige unge jungman som visade oss runt hade blivit så fascinerad av båten just efter att själv ha läst just Svens bok Götheborg! Är inte det en söt historia!

fredag 25 september 2009

Så hamnar jag i alla fall alldeles för mig själv på mitt rum men det är som det ska vara

Det är lustigt, jag som tjatar så på andra att "wherever you go there you are" - vart du än går är det där du är - jag borde ju också veta att livet inte blir roligare någon annanstans. Om jag nu känner mig lite låg i Stockholm och inte riktigt orkar med människor, varifrån får jag då den absurda idén att det ska bli bättre i Göteborg? Jag spelar spelet ett tag, igår var det riktigt kul. Men idag orkar jag inte. Jag går till mässan med ambitionen att lyssna, ta in för att bli lite klokare. Men mitt huvud är stängt. Jag vill inte ta in. Det är redan så många tankar (inte nödvändigtvis kloka, men just mina tankar/ som virvlar omkring. Det är så mycket folk på mässan och alla letar efter något, någon. Jag känner mig osynlig.

Jag rymmer. Nu är det bättre, äntligen fick jag tag på en tanke till en histora som jagar omkring i mitt huvud. Äntligen fick jag lust att skriva på den så det har jag gjort, jag sitter på mitt hotellrum och skriver och bitarna faller på plats. Jag är här där jag är, just nu känns det rätt. Och jag lyssnar just nu på Ane Brun, You with the sad eyes.... på Spotify och tänker att jag måste skaffa bättre högtalare till min lilla mac. Och jag skriver.

Alphaville förflyttar mig till Paris och en annan tid

Ingenting kan som musik förflytta omkring mig i tiden. Jag har installerat Spotify på min dator och fick för mig att lyssna på Alphavilles Forever young. Vet inte ens varifrån impulsen kom. Men i ett huj kastades jag tillbaka till Frankrike. Det måste ha vari i mitten av åttiotalet. Vi hade bilat under natten från Bretagne. Elin låg i baksätet och var litet sjul pch pynkig. Ellen och Emil halvsov. Strax innan Paris köde vi in på en mack. Det var tomt och ödsligt men över hela mackområdet dånade Alphavilles Forever young. Den satt kvar i våra huvuden när vi körde in i Paris. Klockan var kanske fem på morgonen. Det var ingen trafik. Kent körde vår bil uppför Champs Elysées, där det anars är trafikkalabalik.I mitt minne är vi ensamma och i mitt huvud finns Alphavilles sång. Forever young.

Och nu så långt efter när jag sitter på ett hotellrum i Göteborg kan sången kasta mig rakt in i minnet, rakt in i den stämning som rådde, av kärlek, förväntan. De tre små barnen. Vi vuxna som log mot varandra.

Idag ska jag inte stressa på mässan, bara njuta

Nu tar jag på mina gamla sköna lätta stövlar. Jag har en väska som innehåller nästan ingenting för nu laddar jag för en egen lyxdag på mässan. Jag ska vandra runt och lyssna på olika seminarier, träffa en och annan kompis i vimlet men mest känna mig ansvarslös. Under mina många år som redaktör för Fönstret jagade jag runt och skrev och skrev, det var roligt men stressigt. Idag ska jag försöka vara eftertänksam, det ni! Hålla tilbaka hinna-med-så-mycket-som-möjligt-stressen för att i stället landa i fina upplevelser.
Ikväll ska jag äta middag på det stora segelfartyget Götheborg, det ser jag fram emot!

torsdag 24 september 2009

En bok som bara blåser omkull mig, så bra är den


Jag kände mig håglös i morse, som man kan göra. Jag satt där på tåget till Göteborg, lite morgongrinig rent ut sagt. Ända tills jag började läsa Igelkottens elegans. Annika köpte den åt mig på franska och jag har läst en bit men varit trött på kvällarna, den har varit bra - MEN idag i lugnet på tåget så blåste den bara omkull mig, denna igelkott. De som satt mittemot fick inte en blick av mig men hörde mina mumlande instämmanden, mina skratt, jag stryker under, jag funderar, jag njuter av denna bok. Oj! Det är en sån här bok som ger mig skrivlusten tillbaka och påminner mig om meningen med att vara författare.

Ikväll har jag minglat med Sekwa, druckit vin och pratat med de trevliga förläggarna på det lilla förlaget. Jag klappade lite på Igelkotten på svenska för jag tänker köpa den på svenska också, och jag tänker köpa Den röda soffan.

Den röda kavajen med plats för axelvaddar räddades från rensningen

Jag fick ett intensivt energiryck - kanske efter att ha sett Chanelfilmen. För mig var det en fråga om att komma in i garderoben. Det fanns en skosulas ståplats, resten var fyllt av lådor, skor, kläder som fallit från galgarna. Jag rev ut allting. Alla mina linneklänningar åkte ner i stora blå IKEA-kassen, en massa klädesplagg jag inte haft på åratal men som ändå varit för fina för att slängas sorterades bort. Nu var jag obarmhärtig. Jag sparade alla mina Birgit Bohlin-plagg men i en särskild nyköpt plastförpackning. Mina uppsydda kläder från Vietnam och Indien också och allt från Filippa K fick vara kvar.
När jag sorterat fanns det bra gåplats i garderoben. Tröjorna var färgsorterade och kläderna inhängda enligt systemet varifrån de kommer. Sommarkläder, träningskläder mm låg i märkta lådor på hyllorna. Jag var dagens hjälte och fick tre lakritskolor med havsalt från Chokladfabriken i belöning av mig själv sedan jag dessutom burit iväg hela kassen till Stadsmissionen bums Jag vet att om jag inte tar den direkt börjar jag plocka upp allting igen och lägga tillbaka.
Men en hemsk tanke malde i mitt huvud. Varför slängde jag den röda linnekavajen från Pirjo, speciellt uppsydd för mig, med plats för stora åttiotalsaxelvaddar. Jag var så fin i den. Den korta röda kjolen till är försvunnen, men jackan... jag grämde mig. Tills jag såg en kasse i hallen, den hade inte kommit med. och där fanns den röda kavajen. Nu hänger den ovanpå en åttiotalsklänning med rosor, också från Pirjo /med plats för axelvaddar/ i garderoben. Jag inser att min midja inte är vad den var. Men snart!

onsdag 23 september 2009

En osannolikt romantisk marängsviss att drömma sig bort med

Skulle ni studsa om ni såg denna rubrik som recension över er bok: En osannolik men romantisk marängsviss? Jag gjorde det, studsade alltså och läste oroligt, men sedan blev jag jätteglad över Dan Höjers recension i min favorittidskrift Opsis barnkultur - om barnkultur för vuxna.
Han skriver om min bok Mellan två världar som är den fjärde boken i min serie om Johanna. Lite sträng är han mot mig när han tycker jag beskriver föräldrarna som alltför lättlurade och omisstänksamma. Det är så olika det där - men oj vad mina föräldrar var naiva och jag fruktar att mina barn också beskyddade mig från mycket i tillvaron - och jag blundade.

Men det viktiga är hans lustfyllda beskrivning av läsandet av min bok: "Mellan två världar är en romantisk saga. En tonårsdröm. För kulturintresserade storstadsromantiker som jag själv är den här boken som marängsviss att kladda runt i. Var jag 13-14 hade jag slukat boken och drömt om att göra detsamma som huvudpersonen. Jag hade aldrig vågat dra till Paris, men jag hade suttit klistrad på samma kaféer på Söder, drömt mig bort och skrivit poesi på exakt samma sätt som Johanna."
En sån läsning av boken gör mig glad. Precis så vill jag att mina läsare ska känna - kanske sår jag ett frö till förverkligandet av drömmar? Och jag älskar marängsviss!

tisdag 22 september 2009

Ett program som Idol för författare, vilken fasans tanke

Tänk ett program som Idol för författare, vilken fasans tanke. In på scen, läs upp något du skrivit, nä, du ser inte tillräckligt intressant ut, ut med dig. In med nästa, snabb bedömning. Slutaudition, skriv en sonett och läs upp den med känsla. Eller pitcha din roman på fem minuter, kan du göra det tillräckligt tevemässigt för att få komma med i en soffa? Inte, nej ut med dig också....

Nej det går ju inte. Så sållar man inte fram författare, inte ens i min värsta mardröm.
Men en liten otäck tanke sticker upp trynet: Oj vad mycket lättare det verkar vara för programledare i teve, kändisbloggare eller andra kändisar av olika slag att få sina böcker antagna och även omskrivna. Eftersom mina böcker också är utgivna så kan man väl inte beskylla mig för avundsjuka här. Eller jo, litet om jag ska vara ärlig. Men jag gillar verkligen inte att även rollen som författare blir just en roll där utseende, förmåga att uppträda och sälja sig, premieras i stället för det boken och skrivandet handlar om: Texten. Obönhörligt det. Texten.

måndag 21 september 2009

Leonard Cohen finns alltid där, i kärlekens början och när den tar slut - hans röst ger tröst


Leonard Cohen, 75 år i idag. Vi är många som bär på kärleksminnen kopplade till hans sånger. Jag har sett honom flera gånger, på Tennisstadion i början av 70-talet till exempel. Då hade jag redan förälskat mig i den vackre pojken som spelade gitarr för mig och sjöng Suzanne... hur skulle man kunna låta bli att bli förälskad. Vi blev det, vansinnigt galet förälskade och förlovade oss hemligt när vi knappt ens mötts, bestämde snabbt att vi skulle ha barn och aldrig svika varandra.

Många år senare tog sagan slut och då var han där igen, Leonard med sin mjuka röst och tröst. Jag spelade skivan Ten new songs, om och om igen. Ensam i Paris och så förtvivlad var hans röst en slags trygghet. Han sjöng för mig, jag skrev. Jag grät. Efter en månad var jag redo att möta livet igen.
Men jag vet sedan dess att Leonard Cohen, han finns alltid där, som tröst, som kärleksinspiratör, med sin mjuka röst och sina sånger med hemliga budskap som jag förstår med min själ.
In my secret life... Lyssna på den. Och på Suzanne förstås.
Läs förresten den kunnige Magnus Erikssons artikel idag i Svenska dagbladet: Cohen förför med mytologi och melankoli

Snälla, ge mig en biljett till Vietnam

Jag vet vad jag vill, jag vill det så oerhört mycket...
Varje dag surfar jag omkring och letar billiga biljetter till Vietnam - men de är inte billiga.
Jag för samtal med mig själv och förklarar för mig hur billigt det är att bo där... men man ska ta sig dit.

Jag har en dröm om att sitta i lugn och ro i tre veckor på Ha An hotell i Hoi An. Det gick så bra att skriva förra gången jag var där. Jag kom djupt ner i mina tankar och det var härligt. Nu är E där igen, det skulle passa så bra att åka dit och skriva, just precis nu. Varför ska detta eviga pengaelände alltid ställa till problem... men jag ger inte upp, det måste finnas ett sätt. Eller vad tror ni? Be realistic, demand the impossible som det lyder, mitt favorimotto.

Det finns så mycket historia i min farmorsmors gamla cape

Jag städade garderoben i helgen och hittade farmormors cape. Nu har den hängt på vädring hela helgen. Visst är den fin? Användes någon gång kring år 1900 tror jag ute på Hovid, sågverket på Alnön där delar av min släkt arbetade. Jag fick den när jag gick på gymnasiet och använde den då tillsammans med farmors gamla knäppkängor. Jag tyckte jag var så fin och det var jag säkert också - men jag kan undra varifrån jag fick modet att använda den på min konventionella skola i Sundsvall.
Den är så vacker, det tycker jag fortfarande, men det var länge sedan jag använde den. Visst är den fin med sitt dubbelvävda ylletyg, rutig på insidan, grå på utsidan och så den vackra kragen?

söndag 20 september 2009

Flera flickor från Fagerholm: Glitterscenen vill jag läsa snart

Åh jag längtar efter att läsa Monika Fagerholms ny bok Glitterscenen. Ännu mer sedan jag läste den intressanta intervjun med henne i DN igår. Boken kretsar kring brott och myter. Hon berättar om sitt skrivande: "Till slut ersatte jag alla regler jag hade med endast två: Jag vill förändras med vad jag gör. Jag ska skriva varje dag. När inga ursäkter att inte skriva godtas blir skrivandet odramatiskt. Det ska vara en meditation, en ritual som alltid upprepas, och det blir på dator eller med gåspenna saknar betydelse."
Hon slog igenom med Underbara kvinnor vid vatten - som är en underbar bok med nostalgikänsla. Sedan kom Diva och Den amerikanska flickan. Glitterscenen återvänder till miljön i Den amerikanska flickan så jag har tagit fram den ur hyllan för att läsa om litet.
Monika Fagerholm säger i intervju att hon visserligen är känd som flickornas författare - men att hon inte skriver om unga människor som sociologiska fenomen utan som figurer som finns inom oss alla.
Jag tycker om att höra det, inom mig finns så många figurer, de allra flesta är faktiskt flickor. Och de viskar till mig att berätta deras historier.

lördag 19 september 2009

Ingen får smygläsa min dagbok

Sedan jag började blogga har jag försummat dagboken jag alltid brukar skriva några rader i varje dag. Det är helt enkelt roligare att blogga, samtala, än att bara skriva egna noteringar. Kommentarer, instämmanden ibland till och med protester - gör att man tänker vidare.
Helt försummad är boken inte. Idag fick den följa med till landet och jag satt i sommarsolen och skrev. Min lavendel tokblommar igen - det är underbart. På framsidan växer en veranda fram med J:s skickliga händer, på baksidan växer min lavendel och jag plitar i boken mellan häckklippning och lite rensning.
Ibland behöver jag sucka av mig lite över saker i livet, då är det bra med en dagbok. Där kan jag vara brutalt ärlig om hur jag känner mig. I min familj har vi alltid varit otroligt noga med att aldrig läsa varandras dagböcker ens om de ligger framme. Därför blir jag så förvånad om någon får för sig att bläddra i min privata bok. Händer det en gång skapar det oro i mig. Jag vill inte ha känslan av att någon läser över axeln, i smyg, då kan jag inte vara ärlig. Då börjar jag skriva för betraktaren. Så snälla, läs inte min dagbok, bara min blogg.

Filmen om Coco Chanel blir för mycket yta utan djup

Jag såg filmen Coco livet före Chanel häromveckan och tänkte jag skulle skriva några rader. Den är ett bra tidsfördriv. Vem vill inte se en skildring av en stark kvinna som mot alla odds går från fattigdom till att bli härskarinna över modet? Som går sin egen väg. Vi får se hur hon odlar sin enkla raka stil, bort från modet där kvinnor skulle se ut som maränger, snörda och iklädda opraktiska kläder. Men vi får också se väldigt mycket av just dessa miljöer och Audrey Tautou tittar storögt på allting. Och jag tittar på henne, men inte känner jag så mycket? Det är ändå som om filmen fastnar i att vara yta. Det finns ju en fascinerande skildring där någonstans som väntar på att bli berättad, en skildring där inte hennes liv som "hålldam" skildras fullt så okomplicerat till exempel. När jag tänker på filmen så blir den för mycket marängtårta för mig, för sött. Chanel skulle ha rensat, renodlat, dramatiserat - om det gällt kläder.
Men visst är kläderna och miljöerna vackra att titta på. Det räcker bara inte för att göra det till en riktigt bra film.

fredag 18 september 2009

Lyssna på Assia Djebars radioföljetong - jag tror vi hör en blivande Nobelpristagare


Ni lyssnar väl på den radioföljetong som går just nu i P1? Tio avsnitt hittills av 25 och det är en magisk upplevelse att lyssna till Marie Göranzon som läser Assia Djebars självbiografiska Ingenstans i min fars hus. /Leopard förlag/. Jag har läst flera böcker av henne, men det är först när jag hör boken långsamt läsas som jag drabbas av magin och intensiteten i denna uppväxtskildring från trettio- och fyrtiotales Algeriet.
Jag tror att det är en blivande Nobelpristagare vi lyssnar till.

Jag blev besviken på Djebar när jag lyssnade på henne på Waltic förr året. Hon gav en standarföresläsning helt utan kontakt med publik eller tolk, det var ganska sorgligt. En kvinna från franska ambassaden vaktade henne som en bandhund och släppte ingen i närheten. Jag försökte gå på presskonferensen, men ständigt denna lilla arga fransyska som motade bort alla - utom TV förstås. Assia Djebar såg hjälplös ut när hon fördes omkring, annars var det fina med Waltic att författare av alla de slag vimlade omkring och pratade med varandra. Nåväl, denna besvikelse till trots som jag tror mer det berodde på den arga kvinnan från franska ambassaden än Djebar, så älskar jag denna följetong. Den går både på förmiddagarna, på kvällen och kan avlyssnas på nätet. Så missa det inte. Det är så intressant och så vackert.

torsdag 17 september 2009

Jag får energi av att träna

Dotter E tränade på gymet runt hörnet hela sommaren och hon strålade när hon kom upp därifrån. Jag gick där förut men det kändes ensamt, ofta när jag tränade var det inte en enda människa mer än jag i den obevakade lokalen. Men nu verkar det vara mera folk som lockas dit att träna. Idag anslöt jag mig igen. Det var så skönt! Mina muskler har tydligen längtat efter att få träna i maskiner, jag har iPod med musik och tränar på. I en liten hörna kan man avsluta med sin egen lilla solhälsning. Det kändes bara så bra, energin återvänder. Mina andra dotter E kom dit också och tränade, svettiga, rödkindade och glada gick vi upp och såg på Idol och E öppnade ett paket från Italien som hon fick idag - fyllt med klirrande härliga vinflaskor från en beundrare i Verona. Det kallar jag uppvaktning!

Tumavtryck i stället för porträtt

Jag avskyr snabbkamerorna de har på t ex gym. Man ska ha bild på träningskortet, man har ingen bild med sig.
– Då tar vi en, ler de. Och sen har man den bilden. Man får leva med den ett tag. När man ser den förstår man att människan på bilden måste träna. Mycket.
Det är förresten inte mycket bättre med passbilder. Jag måste ha ny bild till journalistlegget. Nu har jag försökt två gånger och det blir inte bra. Ändå har jag dragit på det i ett halvår.
Hemska tanke: Det är så jag ser ut. Den sanningen vill jag inte riktigt acceptera.
Kan jag inte få göra ett tumavtryck i stället?

Vilket mod att översätta poesi

Har någon en djärv tolkning av nedanstående rader?

Love is not love which alters when it alteration finds
or bends with the remover to remove

Det citatet hade Maria Küchen som statusuppdatering på sin facebooksida- och vad var det nu för citat? började hennes vänner gissa. Jag läser inte så mycket poesi men just detta fina citat från en av Shakespeares sonetter kände jag igen. Fick det en gång som en kärleksrad av någon jag tyckte om och den fastnade.
Men när jag letade i mina böcker fann jag bara en fruktansvärd platt översättning och Maria hävdar att hon försökt länge att finna ord på svenska som tolkar Shakespeares ord men hittills inte lyckats. Det är fascinerande med översättningar/tolkningar. Vilket mod att översätta poesi!

onsdag 16 september 2009

Vilken härlig bokblogg om barnböcker

Nu finns en härlig ny bokblogg om barnböcker, Bokunge. Jag blir glad av att läsa den. Den är så uppenbart skriven av människor som liksom jag älskar barnböcker. Redan de första inläggen handlar om några av mina favoriter. Måns och Mari om sommaren till exempel. Och de kluriga systrarna Lisen och Emma Adbåge.
När jag för ganska många år sedan skulle välja illustratör till mitt manus Jag vågar vågar du valde jag Lisen Adbåge - jag tycker hon är helt suverän.

Det enda jag är ledsen äver är att Alfabeta nobbade fortsättningen av böckerna om Clara och Johanna, huvudpersoner i "Jag vågar vågar du?" Fattar inte varför. "Jag vågar vågar du" är fortfarande en bok som fungerar så bra att läsa för mindre barn.

Pillren gjorde oss till pigga pluggare, tur att jag inte blev beroende

Jag slölyssnar på Tendens i P1 för att komma igång med det jag vill. Då hör jag om fenomenet duktiga studenter som vill vara högpresterande, duktig-flicka-syndromet, "Sjukt duktig". De äter medicin för patienter med ADHD för att öka koncentrationen, prestera mera.
I minnet ramlar jag tillbaka till studenthemmet Jerum . Jag hade ett rum där och jag pluggade franska. Jag ville ha bra resultat men de oändliga scheman vi fick med konstruktion av fornfranskan var komplicerade och krävde en hög grad av koncentration. Min kompis M dejtade en medicinstuderande som ville hjälpa oss så han skrev ut bantningspreparat /vilket jag i sanning inte behövde på den tiden/. Vi knaprade tabletterna och oj vilken koncentration! Jag var tvärvaken hela nätterna och slog i mig allt jag behövde kunna för att klara mig. Vi kunde ringa varandra mitt i natten, M och jag, vi var pigga pluggare.
Sedan slutade vi tack och lov att ta pillren, det var väl inget för oss. Många år senare fick jag veta att bantningspillren vi åt innehöll en hög dos amfetamin. Jag verkar inte vara en person som lätt hamnar i beroende, så det gjorde jag inte med bantningspillren heller. Jag fortsatte att vara "duktig flicka" - men utan hjälp av piller ,

Nära livet-upplevelse att läsa denna spökbok

Ibland orkar jag inte läsa något långt eller tungt när jag ska sova. Jag vill ha något tankeväckande som följer med mig in i drömmen, som viskar kloka oväntade saker i mitt öra innan sömnen. Jag har hittat den perfekta boken: Att umgås med spöken av Göran Dahlberg, redaktör för tidskriften Glänta, på fina Ruin förlag. Gå in på Ruin och bli Ruinkompis så får ni utmärkta erbjudanden via e-post. Spökboken till exempel. Spökboken innehåller ett antal korta tankestycken. Såhär:
"
Det är något lockande med den där personen som vi tror oss ha valt att inte bli och som vi fortsätter att försöka att inte vara."

Så korta kan mikroessäerna i denna bok vara och så underfundiga. Den här njuter jag av: "Ibland ser jag mig själv utifrån, när jag är lycklig: "Så här skulle man ha det någon gång." En av dessa oförklarliga nära-livetupplevelser."
Inte kan man motstå en sådan bok?

tisdag 15 september 2009

Nu finns Svala att köpa igen - men bara på tyska

Nu finns Sabotage, den andra boken om Svala, Emma Valls ungdomsdeckare, att köpa - men tyvärr inte på svenska. Den är bara helt slut och förlaget vill inte göra nytryck - tyvärr - av Svalaseriens fyra böcker. Men de kommer på tyska i översättning av Dagmar Brunow. Vi gillar verkligen de tyska omslagen och håller tummarna för att den ska bli omtyckt i Tyskland (och omtryckt i Sverige): Svala ermittelt: Vor dem grossen Knall.

Nu ska John hyllas, det är så roligt med hans nya bok "Kritikmaskinen och andra texter"


Idag är en rolig dag! Jag ska fira brorsan Johns släpp av boken Kritikmaskinen. John är min lillebror /på bilden är han med mig i Skottland, ganska ung/ och en av de bästa tänkare jag vet. Nytänkande, finurlig, originell. Han har varit så sedan han var liten. Ett otroligt fundersamt klokt och roligt barn. När jag kom hem till Sundsvall från Stockholm brukade han stå där och vänta i fönstret, han väntade på stockholmspraliner och nya böcker och länge hade han då alltid på sig byxor jag köpt till honom i Frankrike, stickbyxorna, kallade han dem, ändå hade hand dem på sig. Jag gav honom böcker, plötsligt var rollerna omvända och det var John som tipsade och tipsar mig om bra läsning. Nu ska John hyllas, det är så roligt att hans bok kommer nu.
Jag har inte läst den än, bara beundrat det fina omslaget, så jag knycker förlaget Ruins text - Ruin är för övrigt ett spännande förlag, besök deras hemsida!

"John Swedenmark har länge varit på jakt efter det som inte kan uttryckas. I denna samling essäer, artiklar och föredrag från de senaste 20 åren läser han Roman Jakobson och Hélène Cixous, analyserar Carola och Alfons Åberg, studerar fonem hos Paul Celan och Göran Sonnevi och opponerar sig mot Freuds språksyn och den senaste bibelöversättningen. Han hämtar verktyg från metriken, poetiken, psykologin och teologin, han tvekar, tvivlar och reviderar sina egna ståndpunkter. Det urval som gjorts till Kritikmaskinen och andra texter ger en kaleidoskopisk bild av Swedenmarks tänkande: lekfullt, egensinnigt och koncentrerat."

måndag 14 september 2009

Slutsuckat - jag har ett nytt arbetsrum med sovvrå för min flyttbo

Nu är det slutsuckat. Jag har gjort om hela min lägenhet. I mitt gamla sovrum finns nu min skrivhörna och hyllor för de papper som annars flutit kring i lägenheten. Allt finns insorterat i blåvitrutiga kartonger, för tillfället prydligt staplade och etiketterade. Sonen hjälpte mig att demontera och bära bort möbler.
I yngsta dotterns rum har jag nu sovrum - men hon kan vara lugn, i mitt arbetsrum finns en perfekt sovvrå för henne. Kommer alltid att finnas tills hon inte längre är mambo utan har hittat en egen lägenhet. Just nu kanske man inte kan kalla henne mambo heller, hon är en liten flyttbo som reser runt världen, Sydafrika i våras och Vietnam just nu. Men hos mig finns hennes vrå och det vet hon även om det nu inte är ett helt rum som väntar på henne.
Det var Ellen och jag som blev kvar i huset i Enskede. De stora barnen hade flyttat, det blev tomt efter skilsmässan och vi bestämde oss för att börja ett nytt liv i stan. Så vi flyttade in nära de stora syskonen i vår söderlägenhet. Hon är världens bästa sambo. Att jag möblerar om som jag gör nu är väl ett sätt att bearbeta saknaden av henne. Men det är livet.
Nu är jag i alla fall en kvinna med ett - i alla fall snart - välorganiserat arbetsrum och ett mysigt sovrum. Jag längtar så efter att skriva, rummet ger mig arbetslust och skrivro.

Sekwa är ett förlag som är riktigt spännande

Det är inte illa att få en bok hemtransporterad från Frankrike. Tack Annika! Idag kom Igelkottens elegans av Muriel Berbery och jag ser så fram emot att läsa den.
Nästa vecka är det ju Bok& Bibliotek i Göteborg. Den monter som står högst på min lista är Sekwa som enligt sin progamförklaring prioriterar "yngre kvinnliga franska författare". Kvinnliga tycker jag är bra - men skrivandet är ålderslöst och det är inte så att äldre franska författare av kvinnligt kön - vad man nu menar med äldre detta hemska ord - är väl representerade när det gäller översättningar. Eller? Det tycker jag är en plump i protokollet i annars förnämligt tänkt förlag.
Nu är jag nyfiken också på deras Den röda soffan. av Michèle Lesbre. Kul att starta ett förlag när man saknar litteratur från Frankrike. Sånt gillar jag! Men tänk om när det gäller ålderskriteriet. Kvinnlig räcker.

söndag 13 september 2009

Alla hjälps åt att bära ombord soporna - var och en efter förmåga

En sak jag gillar med vår ö är att vi hjälps åt. Som igår när sopbåten kom igår. Det är sjukt mycket prylar som ska kastas. hela bryggan och vägen upp är fylld av gamla uttjänta möbler, ruggiga madrasser, svarta sopsäckar med oidentifierbart innehåll, mystiska maskiner. Det finns allt och hela öbefolkningen strömmar till när båten kommer. Det är rena folkfesten. Alla bär. Man tar inte sin lilla pinal eller sin egen sopsäck utan man hugger i där man orkar. De som är starkast hugger i med det som är tungt, vi andra bidrar med det vi orkar. Ung som gammal, man som kvinna. Det är fint. Av var och en efter förmåga liksom. För det gemensammas bästa.

Nu ska jag också starta ett förenkla-livet-projekt

Min kära Kerstin pratar så klokt om förenkla-livet-projekt. Själv har hon övergett Stockholm och flyttat upp till ett litet hus i Offerdal. Se hennes kommentar på mitt förra inlägg. Jag tror att jag precis som Kerstin håller på just med att förenkla livet. Gör ni det? Inte äga så många saker. Tomma ytor. Idag rev jag en hel bokhyllevägg och nu ska Nationalencylopedin ner i källaren. Jag plockar och plockar för att det ska bli rent och tomt och försöker lyssna på sonen som säger: Du har så fina saker, mamma, men måste allt stå framme samtidigt?
Just nu är det möblering, skapa ett harmoniskt hem för arbete och vila och lite fest emellanåt. Jag stuvar och och städar och kastar. Måste sortera böcker. Måste inte ha lakan för en trebarnsfamilj och handdukar likaså.
Men så är det det där med de svarta tröjorna, koftorna, klänningarna, skorna... kanske en vacker dag så kommer jag dit också i min förenklalivet-strävan?

Överger den röriga lägenheten för afrikansk dans

Snälla sonen kom och hjälpte mig packa ihop möbler, flytta tunga madrasser och förbereda flytten mellan sovrum och arbetsrum. Jag är så tacksam för det. Det han lätt svingar iväg orkar jag inte lyfta. Nu är min lägenhet ett kaos av nedtagna bokhyllor, konstiga klädhögar, möbler som inte hittat sin plats. Jag flyttar och flyttar på saker, packar och funderar. Men nu tänker jag rymma från denna kaosvärld. Idag har vi anmält oss till ett pass i afrikansk dans på Friskis och Svettis. Det kanske inte alls passar mig men man måste ju testa och det är helt säkert befriande. Jag menar stressbefriande för nu blir jag stressad när jag vadar omkring i prylar som inte hittar sin plats. Mot Skrapan i stället, till afrikansk dans.

Tack för stödet alla ni kloka!

Det är mitt i natten och jag sover ensam i ett litet hus på en ö. Jag är på besök hos gamla vänner och vi har pratat tills timmen blev sen. En sekund fegade jag "Jag sover nog på soffan i vardagsrummet", sa jag med tillkämpat ljus röst. Sedan ångrade jag mig och sa med min vanliga röst: "Eller förresten, Calles hus blir bra." Jag övervann mig själv helt enkelt och nu sitter jag här med min lila mac i värmen i ett fint litet hus.
Jag ville bara säga godnatt och tacka för stöd jag får på min blogg från er kloka kärleksfulla människor som vänligt och bestämt och med med förståelse uppmanar mig att ta itu med mina fobier i stället för att ge efter för dem.
God natt där ute!

lördag 12 september 2009

De tjocka uppslagsverken som tar sådan plats i mina hyllor - vad ska jag göra med dem?

När Nationalencyklopedin kom med alla sina tjocka band köpte jag dem förstås. Ville att barnen skule ha ordentliga uppslagsverk och det var nog bra, men vad gör jag med dessa hyllmetrar idag? Jag tittar aldrig i dem och de tar upp en väldig plats. Hur gör ni? När jag vill veta något nu kollar jag på nätet, googlar, letar och finner. Sällan slår jag i de tjocka böckerna. Så nu funderar jag på vad som ska bli dessa bands öde? Hamnar de i källaren? Vill mina barn ha dem?

fredag 11 september 2009

Jag minns dig Victor Jara... te recuerdo - och vi döpte vår dotter efter din sång

Gång på gång kommer den chilenske sångaren Victor Jara i mina tankar dessa dagar, underliga sammanträffande gör att hans namn nämns. Jag älskade att lyssna till hans vackra politiska solidariska sånger, då för länge sen på 70-talet. Jag kan gråta än när jag tänker hur militärjuntans bödel torterade och dödade honom på den Stadion som nu bär hans namn, Stadio Victor Jara i Santiago. Kort efter den USA-stödda kuppen 11 september 1973 arresterades han, torterades och slutligen skjöts han till döds och hans döda kropp kastades ut på gatan.

Det var min vän Javier som själv kommer från Chile som talade om honom häromdagen.
Sedan skrev jag ett blogginlägg om en helt annan junta och bloggkompisen Victor Estby passade påpassligt på att berätta att han faktiskt är döpt efter just denne fantastiske sångare.
Så märkligt: Min dotter Elin har som mellannamn Amanda. Det är ett vackert namn och Victor Jara sjunger så hjärtslitande vackert och vemodigt: Te recuerdo Amanda... jag minns dig Amanda.. så vi ville ge henne det namnet, hennes far och jag som tillsammans lyssnade på Victor Jara.

Juntan ger Nobelpriset till Joyce Carol Oates

Jag kom hem från en pratglad Juntaträff. Enda problemet är väl att alla är så pratglada och associationssnabba att inget samtal avslutas. Det är visserligen en syjunta men det finns inte bara en röd tråd utan i stället en enda härva av tankar och idéer. Det är mycket som ska ventileras efter sommaruppehållet. Om livets trivialiteter pratar vi inte så mycket, ovanligt lite för en junta kanske. Mest om politiken /bekymmersam/ och en hel del om läsande. Vi var väldigt eniga om att nästa Nobelpris ska gå till Joyce Carol Oates.

Jag kanske var alltför glad och upplivad när jag kom hem för nu kan jag inte sova. Varm mjölk med honung och en dutt kanellikör hjälpte inte. Inte spikmattan heller. Tankarna bara snurrar och jag vill att det ska vara morgon. Min lilla varma sängkompis Mac surrar mjukt i mitt knä, dags att sova blinkar batteriet. Okej, ett till försök. Fungerar det inte stiger jag upp och frostar av frysen.

torsdag 10 september 2009

Om du vill skriva så skriv NU - vem vet om det finns ett SEN

Jag har så många vänner med drömmar om skrivande och de har så många hinder att redovisa. Sen ska jag skriva, säger de. När jag får ett annat jobb, när barnen blir större, när jag blir av med den här hopplösa mannen som tar all min kraft, när jag inte är så trött eller när jag pensionerar mig. När livet blir lugnare. Som om det någonsin blir det! Sen - vilket hopplöst ord! När den dagen kommer kanske dina drömmar är kvävda, de har dött av syrebrist.

Jag säger att det där är livslögner och undanflykter. Vill du skriva, känner du ett tvingande behov av att göra det, då skriver du. Många av mina böcker skrev jag när livet var tufft, barnen var små, deras far ständigt undflyende, jag hade heltidsjobb. Men jag kunde inte låta bli. Det var inte för att jag var duktig. Det var för att jag måste. Jag skapade mina världar, skrev tidigt på morgonen, närhelst jag fick en stund över.

Så om du drömmer om att skriva: Gör det. Sätt ord på din dröm. Skriv. Det kanske inte finns något sen.



Jag har ett nytt arbetsrum med ny utsikt

Jag ser på världen ur en ny vinkel. Mannen med starka armar hjälpte mig flytta faster Elsas skrivbord till sovrummet. Det skrivbord som en gång stod i hennes hus på Hovid, sågverket där min pappa föddes, på Alnön. Ett damskrivbord, kallade min mamma det. Det är ett skrivbord att sitta vid och skriva för hand. Att begrunda tillvaron, skriva brev och anteckna i sin dagbok. Det är inte ett datorbord, med sitt fina trä och sina små lådor och det vackra bakstycket som inte ska döljas av sladdar.
Jag glömde be om hjälp med skrivbordet, det moderna IKEA PS-bordet, jag arbetar vid. Så det baxade jag själv in till mitt nya arbetsrum, rev en bokhylla på vägen och konstaterade att bordet är lite för stort för den plats jag tänkte. Men nu står det där. Jag lyckades förflytta hela datorutrustningen och hitta omkopplingsdosan i skåpet i hallen också, inget märkvärdigt, men varje sån praktisk sak känns som en seger för mig. Kan-själv-syndromet ni vet.
Nu återstår att flytta sängarna, det är nästa projekt. Och köpa en liten bäddbar soffa-säng till arbetsrummet som också får bli Ellens egen vrå när hon mellanlandar hos mig, alltid intensivt efterlängtad.
Igår orkade jag skriva igen, det kändes bra.

onsdag 9 september 2009

Jag flyttar alltså skriver jag inte

Jag har utvecklat en enorm förmåga att flytta möbler genom att lägga mattor och handdukar under och dra. Man måste vara uppfinningsrik när man är ensam och inte så stark. OBS jag skriver inte att jag är svag, jag är bara inte så stark! Men nu har jag nått en gräns i lägenheten då det inte funkar. Skrivbord ska flyttas, sängar likaså, bokhyllor ska upp på väggen och en soffa upp ur källaren. Jag önskar att jag vore stark, stark.
Men det blir nog bra. Fast just nu undrar jag om flyttningen bara är procrastination - i stället för att skriva så byter jag skrivhörn, sovplats, bokhyllor. För då kan jag ju inte skriva, när det är så rörigt, för att jag flyttar runt allting. Snart - hoppas jag - kommer någon starkare än jag och hjälper mig flytta. Man kan inte dra upp en soffa ur källaren på en matta, liksom...

Men två sidor blev det i alla fall i morse, bara sådär

tisdag 8 september 2009

Nä, Friskis och Svettis blir nog inget Friskis och Själis som jag hoppades

Jag måste hitta ett nytt ställe att yoga på. I våras tyckte jag att det var okej med Friskis och Svettis yogapass. De lovade dessutom utveckling, många fler pass. Några av ledarna var riktigt bra. Men nu när hösten är här är det ganska få, snabbt fullbokade pass. Och de vi varit på hittills är så mycket sämre än i våras. Det är som om de gymnastikanpassar yogan, det har inte varit några andningsövningar och hur kan man ha yogapass utan att tala om andning? Avslappningen som i våras var bra guidad avslappning inskränker sig nu till lite stretch.
Nä... det är som om dom tappade sugen. Vill jag gympa så går jag på sådana pass. Det här känns inte alls som genomarbetade yogapass längre.
Dessutom är ju filosofin på Friskis sån att man inte får någon respons av ledarna, de gör övningarna, vi gör efter. I stället för att de inte skulle göra varenda solhälsning utan gå runt och korrigera åtminstone de värsta misstagen.
Jag är rejält besviken, jag som trodde att Friskis och Svettis satsade på att bli Friskis och Själis också. Men jag får väl testa några pass till innan jag avger slutomdöme!
Jag tar gärna emot tips på bra yoga i Stockholm, helst på söder!

Att åka eller inte åka till Bok och Bibliotek, det är frågan

Att åka eller inte åka till Bok&Bibliotek, det är frågan. Många av mina författarkompisar verkar backa i år, det blir dyrt med tåg och hotell om man inte har något inbokat uppdrag. Annica och jag ska ha ett litet framträdande på Författarförbundets scen på söndag eftermiddag /ungefär när alla är på väg hem, hoppas några stannar kvar!/ och vi ska prata om vänskap på Nallescenen på söndag eftermiddag.
Jag har varit många gånger på Bok&Bibliotek i olika roller. Det var faktiskt där, i början av nittiotalet, som Annica och jag efter en glad mingelkväll enades om att byta sida. Vi hade sprungit runt på presskonferenser, intervjuat författare... ja allt som hör journalistiken till. Men där och då bestämde vi oss:
Det är författare vi ska vara!
Vi åkte hem och meddelade Maria den glada nyheten, hon var barnledig då och hon sa JA! förstås. Sedan dess har vi arbetat intensivt med vårt författande.
Vi blev kritiserade på vår arbetsplats för att vi åkte till de första bokmässorna. Det brydde vi oss inte om. På en överläggning blev vi åthutade av Kulturombudsmannen: "Bok och bibliotek är ett kommersiellt jippo där ABF inte ska deltaga!" meddelade han oss. Så fel han hade!

Mumin tröst mot mörkret

För några år sedan konstaterade en läkare att jag led av en slags årstidsbetingad mörkerdepression, den yttrade sig i att jag blev trött när det blev mörkt och att jag dessutom blev godisssugen. Diagnosen berättigade mig till rätten att i två veckor sitta i ljuslampans sken i ett vitt rum, iförd en vit kåpa i två timmar varje morgon. Jag kan säga att det berättigade läkaren att ta ut en massa pengar efter de lättvindiga diagnoserna han ställde.
Det satt andra människor där också och tack och lov var det förbjudet att prata för annars hade det blivit sjukdomssnack, tendenserna fanns, men då kunde man vänligt hänvisa till tystnadsregeln. Man skulle inte läsa heller för man skulle inte titta ner utan ta in ljuset. I stället lyssnade jag på en radda Muminböcker i mina hörlurar - åh vad jag älskar Mumin och vad härligt det var att höra en långsam uppläsning eftersom jag alltid läser för fort. Mumin är alltid en tröst mot mörker.
Var ljusterapin bra då? Ja jag tycker det, det var som att bada i ljus och jag kände mig pigg. Jag vet att vännen Maria nu snart tar fram sin ljuslampa. Kanske borde skaffa en?
Snart öppnar nog också Iglo Ljuskafé vid Hornstull.

måndag 7 september 2009

För elva år sedan föddes en fin liten Erling

Jag var i Paris för elva år sedan och skrev på den bok som skulle bli Mopedsommar. Jag hade alltid vetat att jag skulle skriva om just den sommaren, vi skulle börja sjuan och jag kände mig så vuxen. På bänken nere vid busshållplatsen satt vi, Maggis och jag, och väntade på mopedkillarna. Jag minns den sommaren så väl. En pirrande föraning om vad vuxenlivet skulle bli.
Allt det tänkte jag på i Paris när jag bodde på Centre Culturel Suédois, det fina svenska kulturhuset. Elin var med mig och vi satt och skrev på dagarna. En kväll såg vi Greven av Monte Cristo i teverummet i källaren med Gerard Depardieu. När vi kom upp hade vi fått ett meddelande: Min brorson Erling hade anlänt till världen, pytteliten, många veckor för tidigt.
Idag är Erling en underbar kille på elva år, lika klok som hans pappa var i hans ålder. Ikväll har vi firat hans födelsedag.

söndag 6 september 2009

Att äta med händerna och att sprita dem



På mina författarresor till Indien var handspritandet nästan en ritual. Min dotter hade varit på filmininspelning i Indien en månad och ingen i teamet blev sjuk. På grund av handspriten, sa hon. Ingen blev sjuk på min författarresa runt om i södra Indien heller, trots att vi åkte runt i buss och oavbrutet hälsade på massor av glada människor som ville ta oss i hand. Men vi spritade på, ordentligt, utvärtes. Det var som en liten ritual före varje måltid och i en massa andra sammanhang, en hel liten trupp av svenska författare lyfte upp sina handspritflaskor och satte igång med spritandet.
Eftersom vi var i Indien åt vi sen med stort välbehag upp vår mat med händerna. Zac O´Yeah instruerade oss hur vi skulle äta med höger hand och svepa in maten i bröd, bestick använde vi inte.
Vi blev så vana vid det efter några veckors resa att vi inte tänkte på det. På författarkonferensen i Bangalore som vi sedan kom till upptäckte vi hur en del av de andra svenska deltagarna med fasa tittade på vårt bordskick. Som var hur prydligt som helst, men vi tog seden dit vi kommit och åt med våra renspritade händer. En dag hörde jag en representant för vårt svenska författarförbund titta på oss och viska, lite för högt, till några nyanlända svenskar som åt med bestick: "Man skäms ju!"
Vi skämdes inte. Indisk mat är godast om man äter med händerna utan bestick.
Handpritflaskan har jag plockat fram ur skåpet igen, förresten. Bra att ha i influensatider!

Det var tyst och svart och jag var ensam

Natten var så svart så svart och det lyste inte i ett enda hus omkring mig på ön. Månen hängde som en stor gul lampa på himlavalvet när Annica och hennes familj vandrade iväg igår kväll. Sen var jag ensam. Och det var tyst. Och svart. Jag trivs inte med det. Jag önskar att jag kunde säga att jag njöt av mörkret, att jag satte mig nere på bryggan och såg ut över det svarta vattnet och tänkte djupa tankar. I stället kröp jag ner i min säng under dubbla täcken med macen som liten värmekudde och livlina i knät och längtade tills det skulle bli morgon.
Jag avskyr denna otrygghet i mig. Varför blir jag så orationellt rädd? Det går säkert tillbaka till tiden på Alnön när jag såg hur rädd mamma var för mörkret på kvällarna, hon sa det inte, hon låtsades vara orädd men jag såg hur rädd hon var.
Jag tycker inte om när jag låter sådana krafter som mörkerrädsla ta över mitt sinne, det är ett svaghetstecken och det hindrar och blockerar härliga upplevelser. Jag jobbar på att komma över det. Några tips?

lördag 5 september 2009

Det syntes inte utanpå hur livrädd jag var inuti


Lena Cronqvist berättar i en intervju att hon var knäpptyst som ung, att måla var hennes sätt att uttrycka sig för att slippa prata. Min bild av mig själv som mycket ung, nyss anländ till Stockholm, var att jag var tyst och livrädd.


Allt var så annorlunda och så mycket snabbare. Jag hamnade också i en intellektuell miljö där de andra var äldre än jag, det förstärkte min rädsla. Men det syntes inte utanpå att jag var fröken Livrädd.
En gång var vi på fest, min kille och jag. Alla pratade världsvant om saker jag inte kände till och jag kände mig totalt osynlig, kom liksom inte in i samtalet. Men jag var inte så osynlig som jag trodde. Några män pratade med mig, jag uppfattade mest att de försökte vara snälla.
Så såg inte andra det. En då känd journalist och författare väste i mitt öra. "Du ska inte tro att du alltid kommer att vara yngst och sötast på alla fester, du får nog lära dig att prata du också."
Jag förstod inte vad hon menade. Men jag förstod att hon var elak. Orden gick som en tagg in i mig. Så olika kan man uppfattas, hon såg en ung tjej som inte behövde anstränga sig för att få uppmärksamhet. Men hon såg inte hur mitt hjärta bultade av rädsla och hur obetydlig och ensam jag kände mig. De orden har jag aldrig glömt. och inte insikten heller om att det verkligen inte syns utanpå hur man känner inuti.

fredag 4 september 2009

Dags att krypa in i biografens mörker

Ang Lees filmspråk tycker jag om. Hans filmer är sinsemellan så olika men alltid vackra och berörande där de rör sig över lika genrer, tider och världsdelar. Jag är svag för genreöverskridande konstnärer. Snart ska jag se Taking Woodstock, hans senaste film.
Ikväll såg jag Brokeback Mountain på teve. Jag gillade den inte när jag såg den första gången. Möjligtvis var jag för upptagen av den person jag såg filmen med så att jag inte riktigt uppfattade hur bra den är. Ikväll såg jag om denna kärleksfilm. Den är fin.
Jag har varit så bio-lat ett tag. Nu kommer hösten och lusten att krypa in i biografens mörker. Taking Woodstock vill jag se. Och filmen om Coco Chanel som snart har premiär.

torsdag 3 september 2009

Indisk kultur, musik och mat

För trött att läsa men glad. Jag har tillbringat kvällen på Shanti, en av Stockholms bästa indiska restauranger. Jag var på nya Shanti på Södermalmsallén. Ikväll var det två indiska kvinnor som spelade vilsam musik från Kolkata. Shantis ägare Nahid Hassan sjöng sånger med texter av Tagore - väldigt fint! Dessutom bjöd han på indiska smårätter. Kanske är det inledningen till kulturkvällar på Shanti där svensk och indisk folklig kultur möts? Jag hoppas på det.

Jag bläddrade där i en ny kokbok om indisk mat från Bilda förlag och fick lust att äta indisk mat igen, kanske laga till och med? Jag har en kokbok från Kolkata just som jag fick av min goda vän Moushumi Bhowmik som är både författare och musiker. Dessutom outgrundligt vacker, se själva på bilden jag tog i Goa häromåret!

Konserter med både Ane Brun och Anna Ternheim


Det är är underbart! Jag sitter med bokningar till konserter med två av mina absoluta favoriter: Anna Ternheim som har konsert på Södra teatern i november och Ane Brun på Cirkus i oktober. När jag varit på Madonnakonserten så kände jag att nästa konsert måste bli med någon av dem. Nu har jag knipit biljetter till bådas Stockholmsuppträdanden. Gissa om jag är glad!

onsdag 2 september 2009

Tillit är ett fint ord - jag skulle gärna dela ett löfte om tillit igen, trots allt

Tillit är ett av de finaste ord jag vet. Min uppväxt var fylld av tillit. Jag menar med det att jag kände mig totalt trygg i min familj, jag var älskad för den jag var och jag kände mig tillitsfull. Jag gick ut i livet med denna syn på tillvaron och jag tror aldrig det går över.
Kalla mig naiv - det kanske är en sida av tilliten. Jag vill så gärna tro människor om gott och även om livet ibland fällt mig till marken så tror jag att det är min barndoms grundtillit som gör att jag orkar resa mig igen.
Jag har gått in i förhållanden med en bergfast tro på att löftena om tillit och trohet gällde, eftersom vi lovat det. Men så enkelt är inte livet. Det gör fruktansvärt ont att förlora tilliten till den man älskar. Att inse att verkligheten inte var så som man trodde, att förstå att det jag trodde var tillit och gemenskap dolde de mest fruktansvärda lögner och djupaste svek.
Det är svårt och det gör ont. Ändå är jag inte desillusionerad. Ändå tror jag på ett förhållande där tillit finns. Det gäller bara att hitta den rätte, någon jag kan lita på som litar på mig.
Jag skulle gärna ge ett löfte om tillit igen - trots allt - om jag bara hittade någon jag ville dela det löftet med. Men vem vet...

Läs mer om Smultron och svek

Nu finns Smultron och svek att köpa igen på nätet via Adlibris. Mer om Bärböckerna och nya recept finner ni på vår nya blogg

http://annicaoeva.blogspot.com

Dessutom finns en fin presentation av bärböckerna om ni går in på Adlibris

www.adlibris.com/lastella


Jag rodnar när jag hittar alla mina ursäkter för att skjuta upp saker

Nu har livet i stan börjat. Igår var det ett långt yogapass på Skrapan. Kroppen protesterade, men själen mådde bra. Sedan gick vi till Nem Nem Quan, min favoritvietnames på Åsögatan och åt Banh Xeo och diverse andra goda vietnamesiska rätter. En liten tröst att det finns vietnamesisk mat i alla fall när jag egentligen vill vara med Ellen i Vietnam.
Idag har jag köpt praktiska lådor för diverse papper, nyttiga anteckningsblock, tidskriftssamlare, allt sådant som man tror ska ge ens liv ordning och innehåll. Jag har med andra ord ägnat dagen åt att undvika att skriva medan jag sagt till mig själv att allt detta gör jag för att verkligen komma igång med skrivandet.
Jag har för övrigt nu börjat prenumerera på e-brev från Procrastinating Writers - jag rodnar när jag läser breven därifrån och hittar alla mina ursäkter för att skjuta upp saker jag borde göra.

tisdag 1 september 2009

När jag deltog i en makaber scen vid filminspelning

Maria och jag staterade en iskall dag i en teveserie om Krugerkraschen. Vi var, iförda svarta kläder, hatt och slöjor med mera, med vid en begravning. När inspelningen var över (och Maria nästan förfrusit sina fötter) sa inspelningsledaren: "Ta blommor om ni vill, det är ju synd om de bara ska frysa bort."
Graven var fylld av vackra blommor för inspelningen. Det var Ellens födelsedag så tillsammans med en del andra staister kastade jag mig glatt fram och skördade en hel stor bukett. Maria satt inne i bussen och värmde fötterna och hon säger att det var en helt morbid scen som borde ha filmats när alla vi "begravningsgäster" kastade oss fram och plundrade "graven" på alla vackra blommor. Ellen blev glad över den överdådigt vackra buketten.
I bussen in till stan fick vi hamburgare och varma drycker. Jag minns vid ett rödljus när bussen stannade och häpna människor såg in på oss tungt begravningsklädda men gapskrattande och glupskt vrålätande människor i bussen. Undrar vad de tänkte. Saker är inte alltid vad de synes vara.