När jag var i Aten för några år sedan och skrev blev jag vän med en katt, se bilden. Eller katten bestämde sig för att tolerera mig. Mest tror jag för att den upplevde min varma spinnande mac som en kompis. Nu följer jag på bloggen Marias äventyr med en liten busig kattpojke.
Jag har alltid varit intresserad av kattdjur av den vilda sorten, lejon känner jag mig som, tigrar och svarta pantrar fascinerar mig.
Så om någon frågar mig nu skulle jag nog säga att jag är en kattmänniska. Mest för att de har sådan integritet. Man tämjer och uppfostrar inte en katt, den har sin egen vilja och man får leva på respektfullt avstånd även om man lever ihop, inbillar jag mig.
Hur är det med er, kan ni svara på den kanske omöjliga frågan om ni är en katt-eller hundmänniska?
14 kommentarer:
Det är en lätt fråga att svara på är min första tanke, jag är absolut en hundmänniska. Både för att jag älskar hundar (inte de små minivarianter gjorda för en boutiquekasse, de är inte hundar för mig)och för att jag själv känner mig som en hund, för att jag i vänskap och förhållanden är bland annat trogen som en hund, och inte har behov av att komma och gå eller går dit det serveras bäst, som man brukar säga om katter, att de älskar ingen, utan går dit det för dagen serveras bäst.
Men när jag nu började fundera så kom jag på att jag är Tiger i det kinesiska horoskopet (där året är det viktigaste), och att jag har ett behov av integritet. Men kattdjur skrämmer mig, både för sina klor och just för den där oberäkneligheten och lite avmätta distansen. En hund "tjoar" och hoppar och visar sina känslor, det gillar jag, sådan är jag som person.
Vilken fin beskrivning Jane! När det gäller trohet är jag absolut en hund jag med!
Jag känner igen mig i Janes beskrivning. En tiger som är mer en hund och som gillar stora hundar, glada, trofasta hundar som ställer upp, gillar att vara ute, kämpar på i väder och vind liksom. Jag kan prata med hundar, katter når jag inte alls, och jag avskyr deras klor när de kommer spinnande och ska upp i mitt knä och riva lite (gulligt, tycker kattägaren. Avskyvärt, tycker jag och sitter där livrädd). Jag som avskyr katter! Men är glad att några gillar dem, om än obegripigt för mig.
Kanske det är min sommargrannes stora vidriga dobermanhundar som okopplade rusar omkring och skäller som väckt en gammal hundrädsla till liv. Där kan man tala om oberäknelighet. Men framför allt om en fruktansvärd vårdslöshet från hundägarens sida - läskigt är det i alla fall när de okopplade och vilt skällande rusar ut på stigen, vi är många som är rädda och talar med ägaren, likväl springer hunden/hundarna fritt omkring ibland så det är med hjärtklappning jag hämtar tidningen. Jag känner inte den typen av angrepp från katter, är liksom fascinerad av deras integritet... En lustig helomvändning från min sida - fast jag håller med Guldkorn om att de klöser till helt oförmodat. När jag tänker efter har nog alla mina män varit mera kattdjur...
Ja, hu, kamphundar och dobermanns, läskiga, jag skulle också vara rädd och sådana sprang fritt omkring, vad än hundägaren säger om att de är så snälla så. Det är inte godmodiga, trygga hundar, mer som levande vapen.
Ja, håller helt med er om att man bara inte får låta stora (eller små också för den delen) hundar vara okopplade och springa när det finns så många som är rädda. Två av mina barn har blivit rejält hundrädda så. Likaså att inte använda liten svart påse efter hunden är oförlåtligt. Grr.
Men för mig har katter inte integritet, de är bara oberäkneliga och det är inte samma som integritet för mig. När de kommer och spinner, och alltid ska va hos nån som ogillar dem som jag, så känns de också både inställsamma, beräknande och obehagliga.
Men jag vet ... att detta säkert handlar mer om mig (som ju ser mig som en fd älg som blivit vildhäst på gamla dar och för en sådan är kattdjur farliga men inte hundar) än om katter och hundar. Och eftersom jag vill ha riktigt stora hundar (gillar egentligen inte små hundar som ju har samma storlek som katter) och vet att det vore livsfarligt med motsvarande kattdjur så ... Men en svart panter, kan jag känna dragning till. Det är häftiga djur!
Jag gillar alla hundar och katter. Jag kan inte välja bort någon. Vi har haft sju katter och en hund. Alla var olika och alla var älskansvärda på sina egna sätt. Den första katten Tristan vaktade och jagade, den andra Isidor njöt av dagen. Pärla badade i badkaret, Tussi höll alla möss stången. Nu har vi Celina och hon är inte min katt. Hon väljer vem hon ska tala med och sova hos. Vår hund, vår kära Bee-Bee, var en engelsk cockerspaniel som vi övertog när hon var ett år. Hon älskade människor och hon älskade sig själv. Det var en hund som tog plats i vår familj och som vi saknar. Jag tycker lika mycket om alla åtta, även om Celina är tveksam till mig.
Så fin han var, din grekiska spinnande vän! När vi hade våra första katter skulle jag ha kallat mig kattmänniska. Sen skaffade vi hund, och jag blev övertygad om att det var hundmänniska jag var. Nu har jag både och - och kan mycket riktigt inte svara på frågan längre! De ger så fantastiskt mycket på olika sätt, och är ständig källa till glädje.
Jag har haft både hund och katt och tyckt om båda men själv har jag nog mer hund än katt i mig. Integriteten är det kattlika, behovet av att få vara ifred.
Frågan är ju en en anledning att få spekulera lite kring karaktärsdrag, härliga svar tycker jag! Min grekiske vän var fin, vi bodde i Ariane Wahlgrens hus i Aten som är stipendiebostad. Men sen kom någon på att det inte får bo katter där om någon stipendiat är allergisk.Hoppas någon tog hand om katterna som betraktade huset som sitt och oss som gäster.
Förr skulle jag nog ha sagt att jag var en hundmänniska, trots att jag alltid varit lite hundrädd och för att jag varit superallergisk för katter. Sedan skaffade dottern katt, som mamma fick ta över och efter det en hund som de hade ett tag tills det inte fungerade med arbetstiderna.
Nu har jag vant mig vid både katter och den hund dottern hade, och måste tillstå att katterna fascinerar mig med sin coola stil.
F d särbon sade alltid att om jag hade varit ett djur så skulle jag vara en katt.
Det ligger nog lite i det! :)
Pia! Det kan jag precis tänka mig! :)
Håller med de två första kommentarerna.
Den enda katt jag har någon sorts förhållande till är stallkatten Jansson. Min stora uppriktiga förvåning och stolthet när han mötte mig jamande med svansen i vädret är minnesvärd.
Så Jansson är den enda katt som fått någon egen plats i mitt hjärta.
Jansson låter som en riktig charmör, Cecilia!
Skicka en kommentar