I min värld är det inte en walk-in-closet med divan man drömmer om. Man skulle vara glad åt en lägenhet av den storleken att få flytta in sina små nötta pinaler i. Så det så.
Man märker när man umgås med folk som bor i Stockholm, vi hamnar alltid i en diskussion om hur vi bor, om hyror, om bristen på lägenheter, om bostadsrättspriser, om hur man ska få en större lägenhet eller ännu vanligare en lägenhet överhuvudtaget. Många av mina kompisar har i likhet med mig vuxna barn boende hos sig. En etta kostar långt över en miljon, en etta svart kostar flera hundratusen, vem klarar sånt, ekonomiskt, moraliskt?. Samtidigt har DN sina prettoreportage som det omtalade Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN för en vecka sedan då det unga rika paret sa att om tio år bor de i 300 kvadratmeter med en walk-in-closet med divan. Har ni inte läst artikeln så gör det och se det som en satir över samtiden.
Men det är ingen satir att unga inte hittar något boende, det är en tragedi.
14 kommentarer:
Det är verkligen en tragedi och att läsa sådana där reportage är ett slag i ansiktet på de som inte kan få tag i överhuvudtaget en endaste liten etta. Jag har märkt att bostad och stadsdel är otroligt mycket status idag. Jag har några veckor deltagit i flera bytessajter för att se om jag kan hitta en fyra mot min trea. Men det är lite pressat att möta ett sådant starkt behov av att komma in till stan. Varför? Är förorten så hemsk? Eler har det med att göra med att man blir mindre värd i förorten? Jag vet inte, men jag tvekar att flytta utanför tullarna fastän jag vill ha lite mer skog och luft.
Sjukt är vad det är. Nej, jag är inte avundsjuk faktiskt, inte ett dugg. Och jag unnar dem våningen. Det som retar mig är deras totala brist på insikt och möjligen intelligens, att de inte har vett att vara tacksamma för det de har, eller ens förstå hur lyckligt lottade de är som har råd. Mina ungar har valt att flytta till Linköping för att plugga eftersom det inte finns bostäder i Stockholm. Sonen är klar men väljer att bo kvar och jobba i Linköping samtidigt som han står i bostadsförmedlingen kö. Han kan inte flytta hem än på några år... Inget fel på Linköping men det är inget fritt val han har. Han får jobb direkt i Stockholm men ingen bostad. Det är inte klokt att unga människor, med eller utan föräldrarnas hjälp ska behöva köpa sig en lägenhet. Köpa sin bostad kan man göra sen, om man vill och kan, när man är "gammal". Jag blir verkligen super upprörd när jag tänker på hur läget är. Ska det vara så d-la svårt att fixa detta?
Och en sak till - när jag ändå är i gång - som retar gallfeber på mig är när jag hör i P1 att varken Kommunal eller Byggnads, två stora fackföreningar, lämnar några lägenheter i sina fastigheter till bostadsförmedlingen. De attraktiva bostäderna i centrala Stockholm går istället till styrelseledamöter och anställda på kansliet. "Vi har våra fastigheter för att kunna ge lägenheter till våra anställda" är förklaringen. Vore jag medlem i dessa fackföreningar skulle jag gå ur på direkten. Lägenheter köpta med medlemmarnas pengar! Åt dem som haver skall varda givet...
Skäms säger jag. Erbjud bostäderna till medlemmarna istället.
Annika och Jane, visst är det upprörande och jag säger som du Annika - ska det vara så dj-la svårt att fixa detta till synes eviga problem!
När det gäller fackförbunden håller jag med om varenda stavelse, det är just denna brist på överensstämmelse mellan ideologi och praktik som gjort att arbetarrörelsen förlorat det förtroende den haft bland många människor. Pengar till pampar, det leder till röstprotest. Skämmes! Som sagt.
Det känns som om allt är en enda stor skam. Förutom ironi.
VAR ska de unga bo? Ska de sätta sig med lån som de inte får för att det inte står i relation till ålder, säkerheter och inkomster? Ska de betala 8000 i hyra för ett nybygge och sen inte äta mer än en gång i veckan om ens det? Ska de sova på en bänk men producera så att Sverige klarar sig?
Det stinker.
Ja, Annika och Eva fackförbundslägenheter till pampar och ingenting till medlemmarna verkar vara LO-förbundens ideologi i praktiken.
Jag kommer aldrig att glömma när jag klev upp för trapporna till Strindbergsmuséet och såg att chefredaktören för Aktuellt i politiken fått en enorm våning i Blå tornet. En familj utan en dag i bostadskön.
Hur kan det gå så illa med bostadspolitiken att det är omöjligt att bo där jobben finns.
Och så läser vi DN och ser att det är PENGAR och inget annat som styr. Som en anonym kommentar skrev när jag bloggade om ungdomsbostäder. "Alla har en säng att sova i när de börjar terminen på universitetsorterna,- i en gymnastiksal." Han kunde inte bergripa att någon kunde kräva att få en dörr att stänga om sig. Och skulle en lägenehet eller ett studentrum stå tomt en månad var DET en katastrof. Inte att så många unga människor inte kan få ha ett vuxenliv.
Jag, det var verkligen något av det sjukaste jag har läst i DN. Har du sett kontringen på Dagens Svenskbladet?
http://svenskbladet.se/stockholm/index.php?alias=andrahandsetta_i_forort_har_blivit_ett_satt_att_leva.html
Annelie, underbart dräpande kontring!
Bra rutet där... Ska genast kolla kontringen. Kram
Jag är så trött på allt det där stockholmspratet om boende, priser och pengar. Så från min position i Södertälje drar jag mig numera hellre söderut, ut på landet, än in till tjattret i Stockholms city ...
Visst är det så Peter, i varje samtal jag har med vänner så hamnar vi i en bostadsdiskussion! Och det blir mycket pengasnack.
Personligen tycker jag att tragedin är att alla ska bo mitt i Stockholm. Man får väl börja några mil utanför och pendla in!?
Bostadsbristen handlar inte om avståndet till Stureplan, vilket du som är anonym tycks tro. Den finns på grund av politisk vilja, och inget annat. I hel vårt avlånga land. I går var det en kö på 20 år till en etta eller tvåa i Gällivare några fler mil än två som du förslår att bostadslösa ska bo från huvudstaden.
Det behövs massor av ungdomsbostäder, det behövs bra trygga bostäder för äldre, minst av allt behöver vi en galen bostadspolitik där hyresrätter säljs ut och rätten till bostad marknadsanpassas, det är inte till den som behöver utan till den som kan betala. Vilken sorglig politik som förs i vårt land, vad vi behöver en solidarisk bostadspolitik suckar jag ur djupet av mitt hjärta.
Skicka en kommentar